Hypotes

Integrationsministern har trätt fram ur regeringskansliets dimmor och talat.

Tydligen är det den leende oppositionsledaren Mona Sahlin som ”gynnar Sverigedemokraterna”.

Kanske det.

Men en regeringspolitik som ökar klyftorna, driver fram en starkare etnisk segregering på arbetsmarkanden, pekar ut invandrare som bidragssökande samhällsproblem, pekar ut muslimer som ansvariga för den diskriminering som drabbar dem, utmålar patriarkalt våld som något importerat, skärper flyktingpolitiken, skickar iväg svenska soldater på nykoloniala äventyr, struntar i den demokratiska processen kring viktiga politiska frågor, minskar demokratins verkansområde och därmed öppnar upp för politikförakt och socialt syndabocksletade, samt på en rad andra sätt följer standardformuläret för hur xenofobiska och högerpopulistiska partier vinner terräng i Europa, kan också spela in lite grann.

Fast vad vet jag? Kan man bli fri med FRA, kan man väl fixa integration med Nyamko Sabuni.

Förtrupp i rasstat

Israels rasistiska kolonialpolitik föregår med olika medel på olika platser och på livets olika områden. I Hebron är det extremt våldsamma, mer öppet rasistiska våldsverkare, som med vapen, tillhyggen och trakasserier – allt från att slänga exkrementer på palestinska hus till att verbalt hota och förolämpa barn på väg till skolan – skapar ett helvete för redan trängda palestinier. Israeliska armén tittar som regel förstrött på.

En mobb med sådana israeliska kolonisatörer – ofta kallade ”bosättare” – i Hebron angrepp häromdagen Midhat Abu Karsh, en trettioårig palestinsk lärare från en närliggande by. De misshandlade honom, bland annat i huvudet, och släpade sedan bort honom en bit och band fast honom vid en elstolpe. Efter en stund blev han losstagen av israeliska soldater, innan han kunde föras till sjukhus av palestinsk medicinsk personal.

På det här filmklippet kan man på avstånd se bosättarna stå och skratta runt den fastbundna mannen, och sparka till honom medan soldaten står där. Det är så jävla vidrigt.

Trevligt att våra egna borgare festar loss för att fira raspolitiken, och att Fredrick Federley skänkte pengar till den israeliska armén, med förhoppningen om att Sverige skulle få en

tydlig och värdegrundad utrikespolitik

Nog är aktiv fördragsamhet med rasism och etnisk rensning både det ena och det andra.



Se också: Anna Wester [1][2]

Fri med Federley (och USA)

Ser att Fredrick Federley skickar sina varmaste gratulationer ”till USA”, vars regering Federley nyligen gick till mötes genom att rösta för legaliserad massavlyssning av svenskar, med efterföljande försök till bortbubbling. Fredrick Federleys kompis farsa hälsar dessutom att det handlar om frihet. ”Det kanske kan behövas lite sånt i dessa tider”, understryker Federley, med en sådan där charmig twist som lämnar en i osäkerhet om det är ett hot eller ett försök att vara självironisk på någon annans bekostnad. Att det är frihet handlar om en nationaldag som denna, det tycker också Killer Mike og Ice Cube, som valt att tonsätta sitt grattis.

Stefan Jonsson - och rundgång

Det är två väldigt bra artiklar som Stefan Jonsson har skrivit i DN, igår och idag. Och viktiga, dels för att de påminner om förbigånga självklarheter, dels för att de sammanfattar läget:

Låt oss lägga ut brickorna. Det läggs förslag om att sända hem invandrare - och om att förbjuda deras anhöriga att komma hit. Konstnären Lars Vilks använder sin yttrandefrihet för att förnedra landets muslimska minoritet. Folkpartiet spelar ut idéer om svensk kanon, språkprov, klädkod och tuffare tag mot invandrare som sägs leva på bidrag. Folkgrupper pekas ut som farliga hederskulturer. Uppbragdheten är stor över rektorer som inte håller skolavslutningar i kyrkan.

Det främlingsfientliga partiet sverigedemokraterna deltar numera i det offentliga samtalet, såväl i SVT som på denna kultursida, medan vi andra håller andan.
Så har vi nedläggningen av Centrum mot rasism och Integrationsverket, kontroversen kring tidskriften Mana, beskyllningarna mot diskrimineringsombudsmannen, avvisandet av alla förslag på positiv särbehandling av etniska minoriteter samt allt vanligare antydningar om att landet överdriver skyddet av sexuella, etniska och andra minoriteter.

Två små noteringar om de förskjutna referensramarna i den tid vi lever i:

I UNT skriver man en ledare som inleds med en rad osakligheter och ett bisarrt, uppenbart kontrafaktiskt påstående om att ”försvaret för liberala ideal om allas lika värde’” är ”starkare” inom borgerligheten, än inom vänstern. Efter att det hegemoniska struntpratet på så sätt reproducerats över några ytterligare spaltcentimeter, prövar sig skribenten Karl Rydå på en försiktig, försiktig kritik av den gallsprängde heltidshetsaren Dick Erixon. Dick Erixons urspårning som svar på detta – han anklagar bland annat UNT för att ”förmodligen” vilja se honom dödad ”i multikulturalismens namn” – har väl ett visst humorvärde. Ett av Erixons ”argument” mot UNT är särskilt intressanta:

Man kan fråga sig om UNT aldrig tagit del av rapporteringen från Mellanöstern. Det är bara att öppna vilken tidning som helst, i stort sett vilken dag som helst

Se där den medialiserade ideologiproduktionens kärna: att skapa ett självrefererande tankerum. Hetsen mot muslimer motiveras med och rättfärdigas av den ymniga förekomsten av – hets mot muslimer.

I samma anda kommenterar Sakine Madon Stefan Jonssons artiklar på ett ofrivilligt skarpsynt sätt:

Jag läste den märkligaste artikeln på länge i DN Kultur. Den känns väldigt 2003-2004

Well. Ja, det ligger mycket i det. I en tid när rasismen, strukturell diskriminering och nedåthets mot muslimer och araber blir mainstream – Sakine har själv bidragit som juniorspelare på den framgångsrika sidan – är det klart att bekymmer kring rasism, strukturell diskriminering och nedåthets, kan kännas lite gammaldags och pinsamt i en så modemedveten miljö som Expressens debattsidor.

För övrigt noterar jag att Sakine glatt hänvisar vidare till den poserande charlatanen Lars Vilks kommentarer kring Jonssons artikel. Floskeln ”opposites attract” förblir en floskel.


PS. Helena Duroj har en läsvärd kommentar till Jonsson.

Man måste räknas som människa för att förtjäna att mördas

De israeliska ockupationsstyrkorna spränger rutinmässigt dörrar när de ska ta sig in i palestinska hem. Människor - eller rättare sagt: palestinier - som är på väg att öppna dörren dör rutinmässigt vid förfarandet.

På den israeliska människorättsorganisationen B'Tselems hemsida kan man läsa trettonåriga Samira a-Daghamehs redogörelse för hur hennes mor dödades av israeliska soldater när de sprängde upp dörren till deras hem, och hur den döda kroppen sedan lämnades kvar hos barnen.

Det är demokratin dumbom!


(Via Palestinagruppernas blogg)

Kolonialismens konjunktur

I Klassekampen idag, med anledning av Israels 60-årsdag. (Övers.: red.)


«For Europa skal vi (i Palestina) utgjøre en del av muren mot Asia. Vi skal fungere som en kulturens fortropp mot barbariet,» skrev Israels ideologiske forfar Theodor Herzl i 1896 om den tenkte staten.

Det ville vært altfor enkelt å redusere Israels i dag sekstiårige utvikling til dette. Men sitatet gir uttrykk for ett element i det sionistiske prosjektet. Ett element som i varierende grad kan anes i rettferdiggjøringen av kolonisering og okkupasjon - og den undertrykkingen som springer ut av den.

I de første decenniene etter grunnleggelsen av Israel var støtten sterk i progressive kretser i Vesten, ikke minst innen de nordiske sosialdemokratiene. Haakon Lie var brennende Israel-fantast. Einar Gerhardsens utrop om at «det er gjort mirakler i dette landet» finner et ekko i samtiden. «I Sverige har vi med respekt og beundring fulgt den jødiske statsdannelsens oppbygging til en moderne sosialistisk og demokratisk stat,» sa utenriksminister Östen Undén i 1955.

Her fantes moderniseringens fristelse, ideen om virkeliggjørelsen av sosialismens visjoner fra null, i et «land uten folk», og selvsagt solidaritet med et plaget folk som hadde vært utsatt for folkemord, under aktiv jubel eller passiv støtte fra Europas reaksjonære. Men dette var også en tid da bevisstheten om den europeiske kolonialismens offer ennå ikke hadde tvunget seg fram i de brede lag - før den koloniale rasismen rettet mot den tredje verdens folk ble utfordret.

På 1970-tallet var forholdene endret. Israel hadde okkupert nye landområder, samtidig som undertrykte folk rundt om i verden krevde rettferdighet og verdighet. «Den hvite mannens byrde» ble ikke lenger åpent beundret.

På denne tida ble også Israel og apartheidregimet i Sør-Afrika nære allierte, både politisk og militært. Da Sør-Afrikas statsminister Jon Vorster - aktiv nazist under andre verdenskrig - besøkte Israel i 1976, skålte han med Yitzak Rabin for «idealer vi deler». Sør-Afrikas regjering skrev at «Israel og Sør-Afrika har framfor alt en sak til felles: De befinner seg både i en fortrinnsvis fiendtlig verden, bebodd av mørke folk».

I dag har den USA-ledede verdensordenen rullet utviklingen baklengs. Det er nykolonial høykonjunktur. Overgrepet mot palestinerne er innlemmet i en regelløs, avhumaniserende «sivilisasjonskrig». Bildene av islam og arabere som truende horder er instrumentell i opprettholdelsen av denne verdensordenen. Det som skjer i Palestina får på den måten en betydning langt utover denne blodstenkte jordpletten. Mange av de forestillinger som populariseres i den islamofobiske hetsretorikken stemmer overens med israelsk statspropaganda - og har ofte sin konkrete opprinnelse der.

Mens man tidligere har anstrengt seg for å framstille PLO eller Arafat som voldelige galninger for et vestlig publikum, er det i dag arabere og muslimer generelt, også i europeisk eksil, som mistenkeliggjøres. Retorikken om en muslimsk «dødskult», eller om araberes irrasjonalitet, manglende interesse for framskritt og manglende evne til å holde sammen har gått fra litt pinlig ekstremisme til igjen å få hegemoni i Vesten.

Da Siv Jensen for noen måneder siden kom tilbake fra sin politiske pilegrimsreise og slo fast viktigheten av støtte til Israel - samtidig som en israelsk minister truet Gazas befolkning med «tilintetgjørelse» - var det knappest en støtte på tross av den vidstrakte volden. Jensen og hennes ideologiske vennekrets beundrer Israel og USA nettopp på grunn av forakten for folkeretten. De motbydelig urettferdige globale forholdene reflekterer og gir næring til den ordningen de vil skape på hjemmeplan. Av motsatte årsaker er støtten for palestinernes sak sterk både i den tredje verden og i stigmatiserte forsteder i Vesten. I den monumentale urett palestinerne utsettes for, speiler millioner av mennesker sin egen historie og nåtid - av kolonial undertrykkelse, ødelagte utviklingsmuligheter og daglig fornedring.

2 x Nilsson

Det är ett nästan parodiskt tydligt tecken på rasismens rörelse in mot en hegemonisk position i den offentliga debatten: samhällstoppar firar rasistisk statsterror med drinkar och dans, medan ordningsmakten utan att blinka sätter lagen åt sidan och går loss på dem som protesterar mot kalaset.

Petter Nilsson skriver bra om det på sin blogg.

Relaterat, och mycket läsvärt, är samme Nilssons inlägg på SVT Opinion: Utan röda fanor får vi bruna skjortor.

Alla tillsammans: journalisterna tar sitt särskilda patriotiska ansvar för att reproducera den västerländska rasismen

Jag saxar detta rakt av från Angry Arab:

When Israeli occupation soldiers kill Palestinian children you can always count on the New York Times to come to the rescue: "A Palestinian mother and her four young children were killed in northern Gaza on Monday during an Israeli operation against militants there, and a dispute quickly arose over exactly how they had died." Dispute? Oh, yes. Some people people believe they were hit by lightening.

Ur den första kommentaren på inlägget:

you are niggers. nigger terrorists conduct operations in the midst of nigger children.

in any case, fyi, firing directly upon palestinian children is okay, too.

Samma manus, nya stjärnor i rollerna.

Fortsatta festligheter under 60-årsfirandet

I och för sig har palestinier i åratal kunnat redogöra för systematisk, rasistisk misshandel och tortyr i samband med de dagliga gripanden och razzior som Israel genomför. Det är inte heller någon nyhet att koloniala ockupationer alltid utvecklar den typen av självförhärligande och avhumaniserande handlingsmönster. Men lite mer ovanligt – om än långt ifrån första gången – är det i alla fall när israeliska soldater själva kliver fram och berättar. Här till exempel i norska Dagbladet, om hur soldater på skoj brukar framkalla kvävning hos palestinier i samband med slumpmässiga räder:

Kvel dem, ville en si, og late som han skulle ransake en palestiner. Plutselig ville han skrike som om han ble tilsnakket, og kvele dem... blokkere luftveiene ved å klemme inn adamseplet. Det er ikke behagelig. Se på klokka mens du gjør det, helt til han besvimer. Den som besvimer sist, vinner, forteller soldaten.

Säkert kommer den här typen av frågor att få en framträdande plats på den glamourfest som Fredrik Federley planerar för staten Israel. Men det känns viktigt att inte stanna där. Även om det är lätt att hålla med om att Israel har en slags särställning här, kan man kanske ändå ödmjukt föreslå att det ordnas en mer allmän fest för tortyr – något som en så pass trendkänslig person som Federley borde kunna se blir en alltmer framträdande del av den västerländska livsstilen; demokratin och marknadsekonomin.

Syftet med en sådan pr-fest bör vara att vända den negativa svenska opinionen mot tortyr. En flott fest helt enkelt, riktad mot alla dem som på kultursidor och annat på ett vidrigt sätt protesterar mot tortyren. I det här landet är det nämligen kontroversiellt att säga att tortyr är demokratiskt (beundransvärda försök har dock gjorts). På festen kan man blanda politiker och kändisar. Kändisar behövs nämligen för att lyfta diskussionen och förändra unga människors syn på tortyr.


Läs mer:
Independent-artikel (källan till Dagbladet)
Andra bloggar: Jinge, Rawia Morra
SvD: Nya räder mot Gaza

Grytan

Dominika Peczynski har en minnesvärd kommentar till den festliga rasism- och folkfördrivningsgala som hon och Fredrick Federley planerar:

Alltid kul med lite turbulens, ha ha

Nedan några tråkmånsar som råkade ramla ur när grytan blev omrörd.

60 år sedan:


Ett och ett halvt år sedan:


En och en halv månad sedan:


En och en halv dag sedan:


Och det fortsätter att röras om varje dag. Det måste förstås firas.

De andras kön

Jag publicerar här min ledarkrönika (”Fokus”) i dagens Klassekampen. Denna gång ska jag göra ett undantag och lägga upp den både på norska och svenska. Så får ni som vill en liten språkövning också. Översättningen är gjord på redaktionen.


De andres kjønn

I sin banebrytende bok «Orientalismen» fra 1978 viser Edward Said hvordan et europeisk blikk skaper «Orienten» - et mystisk sted, fundamentalt annerledes. Bildet skapes gjennom et hierarki: Det er den som står utenfor og titter ned som definerer.

Den vestlige rasismens fremste nåtidige uttrykksform er fobien for – og hetsen mot – arabere og islam. Koloniseringen av Afrika og Orienten broderte ett sett kostymer til de koloniserte, mens den oljedrevne «krigen mot terror» genererer delvis nye bilder. Men spillets grunntema er uforandret - det skaper ideologi av ulike maktforhold, for erobring og kontroll.

Orienten er kjønnet. Mens menn betraktes «med noe som ligner forakt og redsel», gir Orientens kvinner, som «skapninger av den mektige mannens fantasi, [...] uttrykk for en grenseløs sensualisme, de er mer eller mindre dumme og framfor alt er de villige».

Det karakteristiske ved de orientalskes verden er at den er statisk: «Selve muligheten til utvikling, forvandling, menneskelig bevegelighet – i ordets dypeste forstand – frakjennes Orienten og de orientalske». Her er kontinuiteten til vår tids rasisme total. Retorikken omkring hvordan muslimer og arabere forholder seg til verden generelt og til kjønnsrelasjoner spesielt bunner i at «de andres» standpunkter er essensielle - de kan ikke endres. En grunnforutsetning for frigjøring er da utmelding - og dermed blir for eksempel en tøybit som det avtatte sløret til et symbol på en frigitt fanges innmeldingssøknad i sivilisasjonens lyse fellesskap.

Kvinnekampens historie er en historie om kamp for samfunnsforandring; om å forandre livsvilkårene for kvinner som gruppe, slik at deres individuelle frihet kan bli større. Det er en kamp som har gitt resultater. Vitterlig er selvutslettende livsvalg i nære relasjoner, patriarkalske kleskoder, utestengning fra innflytelse i kafésamtaler eller styrerom, diskriminerende lønnsnivå og sosialt «irettesettende» vold eller trusler om vold fortsatt hverdagskost også i et samfunn som det norske. Men det er åpenbart at mye har forandret seg sammenlignet med for ti eller 100 år siden. Samfunnet er annerledes – og dermed også de menneskene som lever og virker i det.

Det rasistiske blikket på kjønnsrelasjoner er blindt for at «annengjorte» kvinner både vil og kan forandre sine egne samfunnsmessige vilkår. Dette står i skarp motsetning til en grunnleggende feministisk innsikt, om at patriarkatets forminskende og fornedrende mekanismer skjærer gjennom hver eneste del av den menneskelige tilværelsen; at den rådende kjønnsmaktsordningen påvirker så vel trikken i Oslo som talibanstyrte områder. I stedet framstilles kvinneundertrykkelsen som noe fremmed; noe importert. Den svenske regjeringen presenterte for en tid siden et initiativ rettet mot «vold i patriarkalske miljøer». Det rimelige spørsmålet å stille seg blir da når alle andre miljøer enn innvandrermiljøene som pekes ut eller antydes, sluttet å være patriarkalske.

Man kan ikke skape frigjøring fra patriarkalsk undertrykkelse med rasistisk fargede briller - det burde være selvinnlysende, om det ikke hadde vært for den harske lukta av kolonialisme som sprer seg fra krigsskueplassene og forpester lufta også på hjemmebane. Den virkeligheten som møter millioner av mennesker i Europa i dag er ekskludering og tiltagende rasistisk hets. Progressive krefter må møte dette med kamp mot diskriminerende behandling på arbeids- og boligmarkedet. Men minst like viktig er det å møte avhumaniseringen og demoniseringen av muslimer.

Helt spesielt gjelder det dem som er besjelet av kampen mot kjønnsurettferdighet, og av feministisk solidaritet. Kvinner har naturligvis vidt forskjellige livsvilkår, men også felles erfaringer. Erfaringer som kan organiseres til samfunnsomveltende virksomhet. Å bygge fellesskap på stigmatisering og nedvurdering er derimot som å bygge sandslott i en vanndam. Det blir bare grisete.



De andras kön

I sin banbrytande bok Orientalism från 1978, visar Edward Said hur en europeisk blick skapar ”Orienten” – en mystisk plats, fundamentalt annorlunda. Bilden skapas hierarkiskt: det är den som står ovanför och tittar ned, som definierar.

Den västerländska rasismens främsta nutida uttrycksform är fobin inför – och hetsen mot – araber och Islam. Koloniseringen av Afrika och Orienten broderade vissa scenkläder åt de koloniserade, medan det oljedrivna ”Kriget mot terrorn” genererar delvis nya bilder. Men spelets grundtema är oförändrat – det skapar ideologi av ojämlika maktförhållanden; för erövring och kontroll.

Orienten är könad. Medan männen betraktas ”med något som liknar förakt och fasa”, ger Orientens kvinnor, som ”skapelser av den mäktige mannens fantasi, [...] uttryck för en gränslös sensualism, de är mer eller mindre dumma och framför allt är de villiga”.

Karaktäristiskt för orientalens värld, är att den är statisk: ”Själva möjligheten till utveckling, omvandling, mänsklig rörlighet – i ordets djupaste bemärkelse – frånkänns Orienten och orientalerna”. Här är kontinuiteten med vår tids rasism total. Retoriken kring muslimers och arabers förhållningssätt till världen i allmänhet och könsrelationer i synnerhet utgår från att ”de andras” ståndpunkter är essentiella – inte kan ändras. En grundförtsättning för frigörelse är då utträdet – så laddas till exempel en tygbit som den avtagna slöjan, till en fritagen fånges inträdesansökan i civilsationens ljusa gemenskap.

Kvinnokampens historia är en historia om strid för samhällsförändring; om att förändra livsvillkoren för kvinnor som grupp, så att den individuella friheten kan bli större. Det är en kamp som har gett resultat. Visserligen är självutplånande livsval i nära relationer, patriarkala klädkoder, uteslutning från inflytande i kafésamtal och styrelserum, diskriminerande lönesättning, socialt ”tillrättavisande” våld eller hot om våld, sådant som ännu är vardagsmat också i ett samhälle som det norska. Men det är uppenbart att mycket har förändrats jämfört med 10 eller 100 år sedan. Samhället är annorlunda – och därmed också de människor som lever och verkar i det.

Det rasistiskt färgade synsättet på könsrelationer är dock blind för att ”andrafierade” kvinnor både vill och kan förändra sina egna samhälleliga villkor. Den står i skarp motsättning till en grundläggande feministisk insikt, om att patriarkatets förminskande och förnedrande mekanismer skär in i varje del av mänsklig tillvaro; att den rådande könsmaktsordningen påverkar såväl trikken i Oslo som talibanstyrda områden. Istället uppmålas kvinnoförtrycket som något främmande; något importerat. Den svenska regeringen satte för en tid igång ett arbete riktat mot ”våld i patriarkala miljöer”. Den rimliga frågan att ställa sig blir då när alla andra miljöer än de invandrarmiljöer som pekas ut eller antyds, slutade att vara patriarkala.

Man kan inte skapa befrielse från patriarkalt förtryck genom rasistiskt dimmiga glasögon – det skulle ha varit en självklarhet, om det inte vore så att den härskna doften av kolonialism reser sig från krigsskådeplatserna och förpestar luften också på hemmaplan. Den verklighet som möter miljoner människor i Europa idag är exkludering och tilltagande rasistisk hets. Progressiva krafter måste möta den med kamp mot diskriminerade behandling på arbets- och bostadsmarknaden. Men minst lika viktigt är att möta avhumaniseringen och demoniseringen av muslimer och araber.

Alldeles särskilt gäller det dem som är besjälade av att bekämpa könsorättvisor, och av feministisk solidaritet. Kvinnor har naturligtvis vitt skilda livsvillkor, men också gemensamma erfarenheter. Erfarenheter som kan organiseras till omvälvande verksamhet. Att bygga gemenskap på stigmatisering och nedvärdering är dock som att bygga sandslott i en vattenpöl. Det blir bara kletigt.

”Is it too late for us all?”

På 40-årsdagen av mordet på Martin Luther King slår jag upp Olof Lagercrantz artikel ”Efter Martin Luther King” i Dagens Nyheter den 6 april 1968, återgiven i den oerhört läsvärda samlingen Vårt sekel är reserverat åt lögnen (Karneval).

Martin Luther King representerade, som alla vet, en ickevåldslinje. Men han var, så sade man mig, under de sista månaderna av sitt liv starkt pessimistisk om möjligheterna att fortsätta på denna väg.

[…]

Till utgivaren av […] Negro Digest sade jag: Är det verkligen möjligt att [Stokey] Carmichael tror något så fasansfullt? Är talet om massmord, om utrotning av negrerna att betrakta som ett led i en taktik, ett polemiskt grepp avsett att varna och väcka?

Den svarte tidningsmannen krökte föraktfullt läpparna och svarade att exakt samma rasfilosofi som predikades av en viss hr Hitler sedan mer än hundra år frodades i Förenta staterna. Mördade inte nazisterna sex miljoner judar därför att de betecknades som tillhörande en underlägsen ras? Varför skulle man då hejda sig inför negrerna som också de sägs vara underlägsna? Carmichael är ingen demagog. Han är en realist.

Jag minns vad Malcolm X – mördad också han och för varje dag allt mera levande för de svarta i Förenta staterna – svarade Martin Luther King som kallat honom en extremist: ”Ja, en extremist. Den svarta rasen i USA lever under extremt usla villkor. Visa mig en svart som inte är en extremist och jag försäkrar er att han omedelbart borde tas om hand av en psykiater”

Fyrtio år senare påminner oss Lagercrantz skarpsynta och inkännande text om två saker. Att de svartas vidgade mänskliga rättigheter inte vanns utan hård och bitter kamp. Att rasismen genomsyrar det globala kapitalistiska systemet så grundligt, att när det, som nu, pressas, så rinner rashetsen över oss som en äcklig, kvävande sörja. Idag.

Nina Simone: Why (The King of Love Is Dead)

Herrefolksmentalitet

Den nakna rasismen. Israeliska soldater i en palestinsk fåraherdes vardag. (Via Rawia Morra)

Brun "feminism"

Viktig kommentar i norska Dagbladet igår, av Marte Michelet, om en stor utmaning för den feministiska rörelsen.

Det vi ser er at den generelle hetsen mot muslimer, basert på ideen om at de truer [= hotar] «vår» likestilling, nå fører til stadig flere direkte angrep på europeiske innvandrerkvinner, både fysisk og juridisk. Det måtte bli sånn. Det er dette som er den tragiske konsekvensen av den nye islamofobe feminismen, som prekes av alt fra nynazistiske grupper til tilsynelatende velmenende organisasjoner som Human Rights Service.

Läs hela.

Satisfaction guaranteed since 1938, minst

Dåliga opinionssiffror på högerkanten? Prövat hets?

Mördare

Det bara brister för mig när jag hör nyhetssändningarna. Tappar orden – finner bara förakt för dem som försöker skyla den rasistiska sadismen i ruttna, förmultnade begrepp . Demokrati, fredsprocess, förhandlingar, självförsvar, terroristjakt. Rotvälska. Någon har mjölkat ur den västerländska civilisationen och låtit kärlet stå framme i rasismens hemtrevliga värme; nu tvångsmatas vi med det härskna, av blinda medier som går ärenden.

När israeliska ministrar hotar Gazaborna med ytterligare förintelse är det en fullständigt logisk utveckling. Det är som Ali Abunimah skriver på Electronic Intifada:

Vilnai's holocaust threat, however much Israeli officials attempt to qualify it, fits into a consistent pattern of belligerent statements and actions by Israeli officials. Israel has attempted to isolate the population of Gaza, deliberately restricting essential supplies, such as food, medicines and energy, a policy endorsed by the Israeli high court but condemned by international officials as illegal collective punishment.

As The Electronic Intifada has previously reported, dehumanizing statements by Israeli political and religious leaders directed at Palestinians are common (see "Top Israeli rabbis advocate genocide," The Electronic Intifada, 31 May 2007 and "Dehumanizing the Palestinians," Ali Abunimah, The Electronic Intifada, 21 September 2007)

Jag hör rasistiska FrP:s ordförande Siv Jensen – nyss hemkommen från propagandaresa i Israel, särskilt inbjuden av den israeliska staten – slå fast att det nu är viktigt att stå upp tydligt för staten Israel.
Det som skakar mig är vetskapen om att hon inte uppskatter den israeliska staten trots mördandet, utan just på grund av det. Det som förtjusar är – för att tala med en annan liberal, Fredrik Malm – staten Israels ”killer instinct”.

Det kommer alltid att finnas mördare. Men det sker något med samhället, när de mördades människovärde skrapats bort. Det är inte dem som satte tändstickan till lynchbålen som var att frukta allra mest – de var trots allt ganska få. Det var dem som stod runt omkring och såg negern brinna, tog bilder och skickade som vykort, smekte sina barns hår och kände den stora, kittlande upprymdheten i att vara herrefolk.

Det är dem jag fruktar idag; det är den atmosfär som gör dem, som jag inte kan, inte vill andas oberörd.



PS1. Följ Rawia Morras lägesrapporter
PS2. Vänsterpartiets Första maj-insamling går till sjukvård i Gaza.

Ett barn är begravet i Gaza

Hittar hos Paolo Pissoffi Mats Nörklints gamla dagsvers i DN.

Ett barn är begravet i Gaza.
En yttersta deportation.
Hans kropp ligger svept i en trasa.
Han avled av ockupation.

Med samma förlamande fasa
som barnen vid Auschwitz´station
han såg när de började gasa
och skjuta helt utan pardon

Så lätt kan ett livsprojekt rasa
Så krossas en världsillusion
Ett barn är begravet i Gaza
förgjort av en herrenation.

EUropa-tanken och islamofobin

Andreas Malms tredje artikel om islamofobi på DN Debatt är nog den allra bästa, i en serie som redan bjudit på två lysande texter.

I denna artikel placerar Malm islamofobins utveckling tydligare i ett intresseperspektiv – ger den en ”materiell bas”. Han daterar starten av den moderna islamofobin till oljekrisen 1973 och visar hur den producerar en sammanhängande bild av en yttre och inre fiende. Så sprids också ett ljus över en helt central utveckling i vår samtid: de imperialistiska krigens gödande av den inre rasismen.

Malm pekar också förtjänstfullt ut islamofobins betydelse för återskapandet av ett mytiskt civilisationsbärande ”Europa”. Med Matti Bunzl skriver han:

Europas islamofobiska diskurs gäller inte nervositeten primärt om muslimer verkligen kan bli goda italienare, danskar eller svenskar, utan om de kan bli goda européer: de representerar inte en främmande ras, men väl en fientlig civilisation. "Islamofobin verkar inte i den nationella reningsprocessens tjänst, utan som ett medel för att befästa Europa."

Detta är viktigt och mycket konkret. Som Helena Duroj påpekar i en kommentar till Malms artikel:

Europas etablissemang har haft svårt att ange något gemensamt enande för vår kontinents mosaik av folk och historia. Risken finns att de har funnit det tillslut.

En väldigt bra text på svenska, som tar upp en del aspekter av denna utveckling, är statsvetaren och etnicitetsforskaren Peo Hansens essä ”I hypernationalismens EUropa”, publicerad i antologin Rasismer i Europa: Migration i den nya världsordningen (red. Magnus Dahlstedt & Ingemar Lindberg), Agora 2004. En förkortad version är återgiven i häftet Vänsterns programfrågor #4, Rasism och antirasism.

Jag tar mig också friheten att lägga upp sista delen av en egen artikel, ”Rasism och reaktion”, där jag tagit upp frågan tidigare. Artikeln är publicerad i Socialistisk Debatt #2/2005, Rasism och imperialism i kärna och periferi.
- - - - - - - - - - -

[…]

Den europeiska unionen
Den Europeiska Unionen är den politiska inkarnationen av viktiga trender i den europeiska kapitalismen. Inåt i unionen flexibiliseras och disciplineras arbetskraften. Den monetaristiska tvångströjan skapar ett välkommet tryck för att avrusta stark arbetsrätt och välfärdsarrangemang som arbetslöshetsunderstöd och pensioner. Utåt skapar sig unionen välbevakade gränser, bygger polisiära och militära muskler och söker en aktivt exploaterande plats i den globala arbetsdelningen.

Parallellt med konstruktionen av politiska institutioner och juridiska ramverk pågår en process för att aktivt skapa en särskild europeisk identitet. Detta är en oundviklig del av EU-projektet. Skapandet av en sådan identitet skiljer sig – rent operationellt – på väsentliga sätt från det ständigt pågående återskapandet av nationella identiteter. Naturligtvis är alla sådana gemenskaper föreställda och i någon mån repressiva. Men de är för den skull inte lika och framför allt inte ahistoriska.

Nationalstaternas historia är blodig och unken. Icke desto mindre har uppfattningen om vad Sverige är och vad svenskar förväntas ha gemensamt destillerats fram genom komplexa historiska inklusions- och exklusionsprocesser. En avgörande aspekt är skillnaden (även om det också finns ett växelspel) mellan gemenskaper kring lösa ”värden” och sådana som uppstår kring gemensam aktivitet, till exempel att man i praktiken kämpar för någon rättighet, betalar skatt eller blir utskälld av förmannen. Den europeiska identitet som ackompanjerar EU-bygget blir ett slags renodlat beställningsverk ovanifrån. För övrigt inte helt olikt den ”chockstart” av nationellt uppvaknande som brukar åkallas inför gryende eller planerade krig. Rent konkret fastställs gemenskapens symboler, artefakter och historiska berättelser i byråkratiska rum dit tillträdet är klassmässigt strikt begränsat. Det som kommer ut blir en intressant blandning av nyliberal smörja och den yttersta eurocentrism. (1) Den övernationella kompromissen blir betydligt skevare ur ett klassperspektiv än så gott som varje nationell kompromiss.

Vad betyder allt det för rasismens utveckling? Än en gång vill jag betona att man bör fokusera på hur de strukturer som konkret reproducerar rasismen påverkas. De är framför allt materiella. Om man i politisk kamp lyckas utvidga och fördjupa demokratin och minska utrymmet för kapitalets godtycke så kan man därmed också omvandla rasistiska strukturer. Och i den processen gäller det även att landa rätt i synen på nationalstatens institutioner och demokratiska fora. Upplösningen av dem minskar varken behovet av eller möjligheten till exploatering av invandrargrupper.


Rasism i nykolonialismens tid
Kapitalets aktuella profitbehov driver det ut i imperialistiska krig och en ny fas av direkta ockupationer. Om bakgrunden finns mycket att säga, men här finns inte det utrymmet. (2) Låt mig bara få understryka att USA har en särskild roll i den nuvarande kapitalistiska världsekonomin.

Systemet av global utsugning kräver politisk ”stabilitet” – i betydelsen fortsatta flöden av centrala resurser i lämpliga riktningar, fortsatt penetration av områden som tidigare inte kunnat marknadsutsättas. Det kräver en kränkning av nationell suveränitet överallt utom i USA, där suveräniteten är total. Och politisk stabilitet under sådana förhållanden kräver våld. Mycket, mycket våld.

Ett ord som påfallande ofta dyker upp i diskussionerna om den ”nya världsordningen” är ”värden”. Här hemma tala Försvarsberedningens ordförande om att samlas kring ett nytt försvarskoncept: ”Centralt i detta nya koncept måste vara skyddet av vårt samhälles grundläggande värden och funktioner” (3). I samma andra skriver Sveriges överbefälhavare:

”De bredare europeiska perspektiven måste i den fortsatta utvecklingen av Försvarsmakten ges ett långt tydligare genomslag än tidigare […] De europeiska ambitionerna stäcker sig också långt utanför Europa. Vi bör framöver räkna med fortsatta behov av militära insatser i Irak, Afghanistan och på en rad platser i Afrika”. (4)

Likaså står det i den EU-konstitution som regeringen inte vill att vi ska folkomrösta om, att ”Unionen skall fastställa och föra en gemensam politik och gemensamma åtgärder […] för att skydda gemensamma värden, grundläggande intressen, säkerhet, oberoende och integritet”. (5)

Vad är det för värden? Man bör skära igenom det verbala fluffet. I det ideologiska tankegodset finns tron på ”den vite mannens börda”. Undertill finns ett annat värdebegrepp som rustar sig. Det är mervärdet vi talar om här – kapitalets behov av att krama ut mervärde. I periferin innebär det ibland att väldigt många människor måste dödas. Det reproducerar på ett mycket handfast sätt ett rasistiskt tänkande som för tillfället upprätthåller bilden av araber som icke-människor. Rasismen är varken drivande anledning till, eller enbart utkomsten av, imperialistiska krig och nykolonisering. Men rasismen är dels bärande nödvändig när ockupationer ska upprätthållas och säljas in till den egna befolkningen, dels förstärks rasistiska tankemönster när avhumaniseringen av människor faktiskt äger rum och normaliseras. Det är då det blir konkret norm att tala om att ”vi” måste bestämma över hur ”de” ska utsättas för ”värden” – helt bortom de normala politiska konfliktlinjer som skulle iakttas på hemmaplan. Och gemenskapen – ”vi”:et – glider tillbaka till att handla om den vite västerlänningen, som uppdaterad, kostymklädd kolonialherre.

Den globala makt- och arbetsordningen går så hand i hand. Rasismen reproduceras i global skala. Ett bra första steg i att kunna bemöta den reaktionära – i rasism indränkta – våg som sköljer över oss, är att se hur saker hänger ihop.


Noter:
(1) I det nu förhoppningsvis havererade förslaget till EU-konstitution talar man till exempel i ingressen om Europa som ”bärare av en kultur”, där invånarna ”gradvis utvecklat de värden som bildar grunden för humanismen: jämlikhet mellan människor, frihet, respekt för förnuftet” och slår samtidigt fast i målformuleringen att unionen ska verka för en ”social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft”.
(2) För en diskussion, se till exempel Malm (2004) När kapitalet tar till vapen. Om imperialism i vår tid. Agora.
(3) Håkan Juholt, ”Skall vi ha kvar totalförsvaret?”, anförande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, 040120.
(4) Håkan Syrén, DN Debatt 040117
(5) Artikel III-193, punkt 2.

Tillbaka till huvudfrågan

Missa inte Andreas Malms intressanta bokessä om den dödliga nyorientalismens senaste skepnad – ”Eurabienlitteraturen”. Det är en litteratur som är tidstypiskt på ett obehagligt sätt. Drygt sextio år efter andra världskrigets slut ser vi hur rasismen står på tröskeln till att bli statsideologi. De ofta förekommande referenserna till Sverige är tankeväckande. De vittnar om att det finns goda sociala positioner värda att försvara i Sverige, samtidigt som de är indikationer på hur reaktionära krafter i Sverige kommer att låta i kör och full volym alldeles strax.

Att Andreas Malms artikel bör läsas och begrundas blir tydligt inte minst i ljuset av den totala oförmågan att diskutera innehållet i den på ett vettigt sätt. Istället råder det till exempel upploppsstämning i bloggosfären över ett stycke i texten där Johan Norberg nämns. Kanske kan någon få för sig att det som står inom citattecken i stycket är saker som Norberg sagt. Det gjorde inte jag när jag läste artikeln – det är ganska tydligt att det är den recenserade författarens utsagor som diskuteras – men för all del, det hade säkert varit bättre om det varit tydligare. Men reaktionerna står inte på något sätt i proportion till detta. Istället är det – i numera välkänd stil – avgång och brännmärkning och utrensning som står på dagordningen.

Att Bruce Bawer – vars bok jag alltså inte har läst – tar del av stödjer sig på Johan Norberg, Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas, är förstås inte något som i sig gör dessa till islamofober. Men att Dilsa Demirbag-Sten är en av islamofobins främsta katalysatorer i Sverige behöver man inte läsa en bokanmälan i DN för att begripa. Mauricio Rojas insatser för den högerpopulistiska misstänkliggöranderetorikens utbredning ska inte heller förringas i tumultet.

Vad gäller Johan Norberg själv, så har jag sagt det förr: Johan Norberg verkar vara en hygglig prick på många sätt. (Den debatten utgick från en Norberg-artikel i Expressen 2005 där han talade om upploppen i Frankrike som emanerande från ”muslimska enklaver”. Se också Etzler vs. Norberg). Jag skulle tro att han tycker om många flyktingar och ogillar de flesta Sverigedemokrater. Men det politiska projekt som han med frenesi driver – nu i en väsentligt uppbullad form på Cato Institute – finner sig mycket snabbt tillrätta i ett för de ekonomiska eliter han representerar behändigt ”civilisationskrig”.

Denna politiska tendens framträder i Andreas Malms bokessä. Men istället för att diskutera den får vi överord från välvilliga liberaler som känner sig andrahandskränkta å Norbergs vägnar, medan huvudfåran i kritiken givetvis består av grabbarna grus på nätet; den allt högre brölande extremhögern. Andreas Malm borde nog fundera över kritiken från de förstnämnda, medan de och alla vi andra borde fundera över betydelsen av de sistnämndas reaktion.

Det är beklagligt om klumpig citathantering i några meningar, skymmer sikten för den större debatten. Men ärligt talat; med den högerhegemoni som vi har i debatten idag, kommer sådana förevändningar alltid att kunna framletas. Är det inte det ena, så är det det andra. Men huvudfrågan –de borgerliga eliternas förbruning i hela Västvärlden – den måste man våga kliva åt sidan för att kunna åskådliggöra. Så ska Malms litteraturläsning läsas och uppskattas.


(PS. Här är Norbergs egen kommentar)

Tre tips

1. Erik Berg på Approximation är tillbaka och skriver som vanligt läsvärt – denna gång om regeringens beslut att sälja ut sin andel i OMX till Borse Dubai.

[...] detaljer som vår regering och dess principfasta liberala alibin fromt väljer att bortse från, eftersom ”staten gör en mycket bra affär”. Affärer är affärer och det har förstås inget med politik att göra.

Låt oss gissa att det hörts andra tongångar om det varit Hugo Chavez – som till skillnad från Dubais shejker är demokratiskt vald och omvald – som velat köpa OMX. Den karln är ju galen, han har röd skjorta JÄMT!

2. Pierre Gilly har gjort en mycket intressant intervju med den iranska feministen Golbarg Bashi.

Även om Iran är en teokrati så finns det också positiva saker som aldrig tas upp. Det har till exempel funnits en demokratisk rörelse som kämpat för kvinnors rättigheter i över hundra år, men det berättar man inte om. Det skulle av-exotisera landet. Det är oftare så att man till exempel sponsrar en ytlig film om prostituerade som bär slöja. En rasistisk bok som Inte utan min dotter blir en bestseller, i stället för Nikki Kiddies och andra erkända forskares eller författares böcker.

3. Och så bara en grej som kanske framför allt är av intresse för dem som känner mig personligen, men som möjligen har ett visst allmänt humorvärde. Kolla in galenpannediskussionen hos det blåbruna brödraskapet på Johan Ingerös blogg. Tur att man inte är freudian liksom.