Påminna sig om livet; gå vidare utan att glömma

På måndag nästa vecka börjar rättegången mot Anders Behring Breivik. Han tog livet av 77 människor och jag var sekunder för att vara en av dem han lyckades mörda. Jag är tacksam över att ha klarat mig och att nu få se min dotter tugga frenetiskt på sin strumpa. Min sambo, mamman till barnet, var en av dem som Breivik uttryckligen önskade döda. Vi är intervjuade i Dagbladet här. Det framkom i samband med intervjun att Breivik nämnde hennes namn redan under det första förhöret på Utøya.

Rasismen och det personliga

Det blir bara sporadiskt bloggat här. Som jag har skrivit här förr, får man gärna följa mig på twitter, där jag skriver kortare men oftare.

Livet i Norge rör sig annars till stor del i skuggorna av attentatet på Utøya. Jag har fått ett stipendium för att skriva en bok med utgångspunkt i händelserna, och sliter mig framåt med det. När man ser vartåt debatten och det politiska klimatet barkar efter den första tidens chock känns det allt viktigare att få något sagt. Samtidigt finns där en trötthet och frustration som tynger; riskerar att paralysera.

Det är kanske väntat, men ändå frånstötande fräckt, att Fremskrittspartiet nu med full kraft framställer sig själva som det stora offret för 22 juli! Varje försiktigt försök att diskutera rasism och främlingsfientlighet – att försöka sprida ljus över den islamofobiska hatideologi som fanns där före 22/7 finns där efteråt – stämplas nu av Frp och andra kolportörer av hets samt mästare på surrealistisk debattföring, som ett ”hot mot yttrandefriheten”.

Igår satt jag och glodde på en debatt på norsk tv, där kommentariatets huvudbudskap tycktes vara att ”bägge sidor” nu behöver ”lugna ner sig”. Finn en position skönt parkerad mellan tokrasism och antirasism, mellan att begripa vad hetsretoriken gör med ett samhälle och att stå för mer av denna hetsretorik! Den ängsliga ”liberala” medielogiken spelad som klaviatur av flinka högerpopulistiska fingrar.

Som en strålkastare i det tilltagande debattmörkret idag är dock en debattartikel av Stortingsledamoten från Socialistisk Venstreparti Snorre Valen. Han påpekar det självklara: att Behring Breivik ensam är ansvarig för sina handlingar, men att hans världsbild varken är skapad av eller begränsad till honom själv.

När jag skriver om livet efter 22/7 kan jag heller inte låta bli att nämna uppgifter som nyligen läckte från förhörsprotokollen med Anders Behring Breivik. Det visar sig att den i invandrings- och rasismdebatten mångårigt profilerade kommentatorn i Dagbladet Marte Michelet, som också råkar vara min sambo och mor till vår snart två månader gamla dotter, var ett konkret mål som massmördaren övervägde. Han visste att Marte skulle vara på Utøya två dagar tidigare och såg henne som ett attraktivt mål, om hans bombplaner i Oslo hade kunnat förverkligas redan den dagen. Det har förstås varit obehagligt att konfronteras med detta.

Det är svårt att inte känna stolthet över Martes idoga arbete, och de svar hon ger i intervjuerna ovan. Det var nog heller inte många som lämnades oberörda av hennes varma och tydliga svar i den här intervjun i radio/tv.

Knappt två månader före 22/7 skrev Marte en uppmärksammad artikel med rubriken ”Heretter er det personlig”. Det känns förstås ännu starkare att läsa den igen, med det rasistiska terrordådet i åtanke. Artikeln avslutades för övrigt så här:

Jeg kan ikke verne min ufødte datter mot det syke, innvandrerfiendtlige klimaet hun skal fødes inn i. Men jeg kan si til henne at jeg ikke sto og så på når de prøvde å gjøre henne til B-borger. Jeg håper du vil kunne si det samme.

Nu är hon född, Leila. Det har inte blivit mindre viktigt att göra det man förmår mot rasismen och dess förmedlare.

UPPDATERING. 2009 skrev jag essän «Vi må våge å ikke 'ta debatten'» (på norska här, på svenska här). Den handlar naturligtvis inte om att det är dåligt med debatt, utan om en uppgörelse med mantrat "vi måste våga ta debatten". Jag analyserar i artikeln hur den allmänna debattens utgångspunkter förskjuts i högerpopulistisk och rasistisk riktning. Genom upprepade hänvisningar till olika mer eller mindre explicita "problem" som vi "måste våga debattera" har man i själva verket redan kommit långt med att etablera ett offentligt samtal där fundamentala samhällsproblem som reproducerar rasism, och den strukturella rasismen i sig själv, just inte debatteras. Det är en situation där själv innehållet i och utfallet av "debatterna" är nära nog ointressant – det är skapandet av stämningen som omgärdar dem, som är själva det önskade resultatet.

Nåväl. I artikeln citerar jag forskaren Teun van Dijk, apropå de politiska och mediala eliternas särskilda roll i debattens utformning:

”Pressen och många andra eliter [har] gjort stora ansträngningar för att markera att islamofobiska och invandringsfientliga hållningar inte ska ses som former av rasism. Så fort främlingsfientligheten blir till vanligt sunt förnuft, till något som ’vi’ instämmer i, så ska den inte längre benämnas ’rasism’”

Eller, för att precisera med mina egna ord från essän:

Det är ett privilegium för den diskursskapande eliten att kunna dra gränsen så att den går strax utanför den egna position för stunden

Sällan har väl detta fenomen illustrerats så tydligt som i dagens bisarra svar på den artikel av Snorre Valen som jag nämnde ovan. Med samma argumentation som Fremskrittspartiets Siv Jensen, slår man ifrån sig. Det att efterlysa innehållsligt ansvar för sina yttranden och politisk analys av den islamofobiska retoriken, skälls för att vara "direkt oanständigt" och rop på "halv yttrandefrihet".

Det är ännu ett fall där det är trist att få så rätt.

Hur klara härlig stämning utan slaveri?

Idag skriver Paulina Neuding, chefredaktör för högerradikala Neo och kolumist på Svenska Dagbladets ledarsida, om varför det vore bra om invandrare fick ännu lägre löner än idag. Som argument anförs följande rörande exempel från en kämpande akademiker:

– När jag bodde i Schweiz kunde jag inte få min bil tvättad för hand, utan var tvungen att köra den genom en automatisk biltvätt som riskerar att repa den. I London är det aldrig något problem – där är det vanligt att nyanlända ryssar tvättar folks bilar som sitt första jobb i England.

Neuding understryker att detta förfärliga förtryck också förekommer i Sverige:

I Sverige är skillnaden mot exempelvis England och USA slående i detta avseende: Där möter man den lågkvalificerade invandrade arbetskraften överallt – i butiker, nagelsalonger, tvättinrättningar, restauranger och butiker

Det är kul att just exemplet biltvätt tas upp just i SvD just idag. Där kan vi nämligen även läsa artikeln ”Slavlika förhållanden på biltvättar”, som handlar om att ”många biltvättar har börjat utnyttja personer som vistas illegalt i Sverige som svart arbetskraft”. Dynamiken är igång alltså.

Intressant också att just Schweiz, England och USA nämns. Arbetslösheten i Schweiz är (OECD-siffror för 2010; 25-64 år) 3,9 procent. I Storbritannien 5,9 procent och i superduperlandet USA med låga ingångslöner 8,3 procent.

Men vad är väl lite siffror mot avsaknaden av fler invandrare på nagelsalonger?

För den som vill läsa lite mer om denna problemställning, rekommenderar jag LO:s några år gamla rapport: ”Vem vinner på lägre löner?”.

Eller, lite kortare, min krönika ”Etnisk lønn” i Dagsavisen förra året. Till exempel:

Gjennom slik etnifisert lønnsdannelse, er tanken, kan innvandrere få inn ”en fot” og eventuelt heve sine inntekter senere. Men atter en gang har tanken svak empirisk støtte. OECD- statistikk viser at inntektsbevegeligheten for lavtlønte er negativt korrelert med hvor mange som har lave lønner. Det betyr at i land med en stor lavtlønnssektor, som USA og Storbritannia, er risikoen for å bli værende i en lavtlønnsjobb større. Andelen fattige blant dem som bor i husholdninger der minst en jobber er dessuten over 12 % i USA – under 2 % i Norge. Risikoen er altså svært stor for at man blir stående med foten presset i en dør, i stedet for å komme inn.

Ett ofärdigt document.no

För lite mer än tre år sedan, närmare bestämt den 31 juli 2008, hade jag på tryck en artikel i Aftonbladet Kultur, om högerpopulismen i Norge. Även om artikeln tog sin utgångspunkt i Fremskrittspartiet, försökte jag beskriva den bredare politiska och debattmässiga kontext i vilken partiets framgångar skulle förstås. Bland annat skrev jag detta:

Partiet verkar i ett växelspel med en allmän samhällsdebatt, som i tilltagande grad ”danmarkiseras”. Ett antal nyrasistiska fora har etablerat sig som referenspunkter i varje diskussion om invandring, islam eller integration. På sajter som document.no, HonestThinking och Human Rights Service (HRS) pumpas dagligen ut dubiösa siffror och försåtliga ”kopplingar”. Urval och tonfall påminner starkt om till exempel svenska Nationaldemokraternas eller andra aktiva rasistpartiers ”nyhetsservice”. HRS, som vill förbjuda bärande av muslimsk huvudduk och försvåra familjeåterförening, erhöll förra året närmare två miljoner kronor av den norska statens medel för att främja integration. Redaktören för HonestThinking har skaffat sig plats i den offentliga debatten genom att monomant återkomma till ”demografins” betydelse för ”islamiseringen” av Norge: Muslimerna är inte bara många – de får också barn! På senare tid har han börjat intressera sig för sambandet mellan ”ras” och intelligens. Denna smörja – vars intentioner torde vara uppenbara för varje normalbegåvad samhällsmedborgare – kan man få sig till livs i vanliga norska dagstidningar. När ytterkanterna rör på sig, förskjuts också tyngdpunkten i debatten.

Kommentaren utlöste tydligen ett helt kapitel – ”Demokrati på svenska” – i boken ”Selvmordsparadigmet” av mannen bakom HonestThinking. På den med tiden betydligt mer respekterade sajten document.no blev det också en arg kommentar, ”Samfunnsdebatt på svensk”. Kontentan är att Sverige är ett märkligt land där jag får skriva på ”barnehagesvensk” och hålla på med ”Jan Guillou-sosialisme”, och att document.no inte kan vara rasistisk eftersom de själva inte skriver om raser. Redaktören själv, Hans Rustad, nämnde inte artikeln då, men tycktes inte ha glömt undertecknade. I en upprymd artikel om Sverige efter valet 2010 gläds han åt att Sverigedemokraterna valts in i riksdagen – ”et sunnhetstegn snarare enn et sykdomstegn, som gjort att ”Sverige er blitt et annet land”.

För den som vill få en glimt av symbiosen mellan fora som document.no och etablerade politiska aktörer kan jag för övrigt rekommendera en titt på det här föredraget som Stortingsledamoten och ledaren för Oslo Frp, Christian Tybring-Gjedde, höll för nämnda sällskap den 20 oktober 2010.

Nåväl. Document.no fick en del extra uppmärksamhet under sensommaren, eftersom det visade sig att Anders Behring Breivik rört sig i kretsen runt sajten och skrivit ett antal glada tillrop där. Dagen efter att han genomfört terrorangreppet, fann sig redaktörerna nödgade att samla samtliga hans kommentarer. Den sista, skriven i mars 2011 inleds så här:

Hei Hans, Nina, Christian, Rubb og til dere andre jeg kjenner:-)
For det første; meget bra innsats det siste året:-) Tusen takk til alle i redaksjonen/hovedbidragsytere; Hans, Nina, Christian, Rubb og alle andre som har bidratt! Dere har blitt en politisk maktfaktor i Norge enten dere liker det eller ikke:) Vel fortjent. (og vi liker det!<3) :D

Efter den 22 juli var Hans Rustad snabbt ute med ett litet spinn-försök om att Breiviks manifest skulle vara huvudsakligen kopierat från den så kallade Una-bombaren. Senare har han gett vissa indikationer om mild självrannsakelse och löften om bättre moderering av kommentarfälten på document.no, även om han samtidigt utbrutit i upprörd kritik mot dem som försökt diskutera islamofobins uppenbara roll i formandet av Breiviks världsbild.

Men idag är Hans Rustad tillbaka i högform igen. I en artikel i Newsweek (i vilken jag också är intervjuad) kommer han med följande uttalanden om situationen i Norge efter 22/7:

Rustad, for his part, is dismayed by official Norway’s reaction to the attacks. “Meeting terror with roses and love ...” he says, bitingly. “Crown Prince Haakon announced that the streets of Oslo were filled with love. What is this? Woodstock? Flower Power? Feel my pain! We go through the same pile of victims’ stories over and over again. How many memorial ceremonies can we handle?” He knocks his glass of water onto the table, when I mention the debate over what has been described as covert Islamization. “It is not even covert! There are demands for prayer calls, no pork in kindergartens, nurses in veils, halal meals in prisons, and Muslims in elderly homes demanding to be ritually washed five times a day. It’s all in the open!”

Välkomna ska ni vara till den stora empatiefterfesten. Här är vi alltså tillbaka till de verkligt stora hoten mot det norska samhället: att fångar får halalkött! Och Rustad och hans vänner är ju faktiskt de som har blivit offer för övergrepp:

“A witch hunt against dissenting opinions has started. Hatred is bound to explode if people can’t speak out against this utopia of multiculturalism.”

Alltså: om han och hans polare inte får ägna sig åt hets dagligen, då hotar de att ”explodera” av hat. Okej.

On whether he somehow helped create Breivik’s mindset, he adds without prompting: “No, I don’t want to play the game of mea culpa.”

Nä. För det är ingen lek. Det är europeisk verklighet här och nu. Som måste ses, förstås och bemötas.

Att försöka formulera

Jag har (vid sidan av flera andra) tilldelats ett litet stipendium för att underlätta skrivandet av en liten bok med utgångspunkt i händelserna på Utøya.

Intervjuas i norska Dagbladet med anledning av detta

Hvis vi skal forstå samfunnet bedre etter dette, må vi se nærmere på problemer som islamofobi og rasisme. Det er bare Breivik som har moralsk og juridisk ansvar for det som skjedde, men det kan ikke være sånn at hvis islamofobi og rasisme ikke fører til massemord, så er det uproblematisk.

Läs gärna.

Israel och «Eurabia»-fantasterna

Idag har jag skrivit i Dagsavisen om den organiserade islamofobin och uppfattningen om Israel som frontlinje i ett civilisationskrig:

I ukene etterpå [Utøya] var også min innboks fylt av kjærlighet. Gjennom alle kanaler strømmet det inn meldinger med støtte og omtanke fra venner, bekjente og ukjente. Men jeg fikk også en del andre meldinger, oftest varianter av budskapet: «Håper du har lært deg en lekse nå og slutter å støtte palestinsk terror mot Israel».

Både taktløsheten og assosiasjonen kan virke absurde. Men om man har fulgt det politiske miljøet som har markedsført hatet mot muslimer, er verken koblingen eller tonen overraskende. Den islamofobe politiske scenen i Europa har nære og dype forbindelser med den israelske høyresiden og med den pro-israelske heiagjengen i USA.

Läs gärna!

Rasstatens inre logik

Se de här 17 minuterna. Det är skrämmande och belysande. Videon är från KABOBfest som också har skrivit kort om den.

När rasism och kolonialism är den bärande principen för den israeliska staten, är det naturligt att en del också spiller tillbaka och påverkar relationer och uppfattningar inne i landet. Här sätts också den intima kopplingen mellan klasskillnader och rasism. Det är sällan möjligt att analysera rasistiska föreställningar, utan att se deras reproduktion genom klassmässiga hierarkier.

Förresten en egen krönika på detta tema, från förra året: «Reaksjonær bumerang – den israelske rasismen kommer hjem»

Förresten, apropå senaste numret av Arena

Jag ska inte ge mig in på någon omfattande recension av huvudtexten, Per Wirténs artikel «Rasismens laboratorium». Jag nöjer mig med att säga ett litet «äntligen». Några av Wirténs jämförelser vänsterut känns tvångsmässiga och märkliga som historiska analyser. Jag tycker också att han är välvillig på gränsen till självförgrumlande när han skriver om Dilsa Demirbag-Stens och Per Bauhns auktoritära, islamofobiska ateism.

Men, i huvudsak tycker jag att det är en mycket bra text. Och mycket viktig. Den etablerade borgerlighetens anpassning till, bruk av och uppgående i högerpopulistisk rasism är en helt avgörande tendens som omdanar och karaktäriserar vår samtid. Det är välgörande att Wirtén i slutet av texten når fram till f-ordet; de historiska parallellerna till mellankrigstidens fascism. Läs!

Jag passar också på att länka igen till en av mina texter på samma tema: «Från blått till brunt – svensk höger normaliseras». Den är publicerad i antologin «Högerns svarta bok». Som pdf här.

Droppen

Alla måste läsa Niklas Orrenius Skåne-reportage i Sydsvenskan: «Stenen i rygen blev droppen». Om vardagsrasistiska trakasserier som nu möter muslimer:

Som när en dam i businessdräkt började dra i hennes slöja, en vacker försommardag på Södergatan. Kvinnan skrek:

– Varför har du slöja på dig? Det har inget med islam att göra. Stick hem till ditt land!
– Vart? frågade Amna Ismail Abdulkarim.
– Åk till Iran eller Saudiarabien! fräste kvinnan.
– Jag är en svensk kvinna.
Svaret provocerade damen. Hon vände sig till människorna runt dem och ropade:
– Kolla, hon säger att hon är svensk!

Amna Ismail Abdulkarims sexåriga dotter började gråta och hon själv tappade greppet en smula. Hon minns att hon ropade till förbipasserande att hon visst var svensk:
– Jag lovar er! Jag läser på Malmö högskola!

Just där kommer tårarna.

Och ni som inte begriper att rasistiskt våld är mer än sparkar och slag, att den malande "debatten" sipprar ned till en vardagsnivå där vissa människor förgäves tvingas motivera sitt eget människovärde, att samhällsklimat inte är en abstraktion utan del av den luft som vi alla måste inandas, jag undrar vad det är ni alls begriper, egentligen.

Handbok för samtida orientalister

Måste tipsa om fantastisk artikel på KABOBfest: «How to Write about Arabia».

Among your characters you must always include The Hysterical Mother, who can’t speak any English and wanders the refugee camp slapping herself and screaming and cursing at the West. Her children are young fundamentalists, and she is shown weeping for fear that her sons will turn out to be suicide bombers. She must look utterly helpless, and snot must run down her nose. She can have no past, no history; such diversions ruin the dramatic moment. Moans are good. She must never say anything about herself in the dialogue except to speak of her (unspeakable) suffering. Also be sure to include a warm and beautiful veiled woman who has a shy laugh and who is concerned for her country. These characters should buzz around your main hero, making him look good.

Läs!

Ingnorance is bliss. En titt på klassisk högerpopulism i FP-tappning

Shora Esmailians Flamman-artikel "Partiet som inget vet" är mycket intressant läsning. När man kommer ikapp de lösa påståenden som yr omkring i Folkpartiets högerpopulistiska, rasistiskt anstrukna förslag, visar det sig som Esmailian visar, att de är tomma och hala. Men också att det är en bärande del av själva metodiken:

Enligt den folkpartistiska riksdagsledamot Gulan Avci handlar det om att Sabuni vill lyfta en viktig diskussion.
– Men det innebär inte att Folkpartiet står bakom förslaget, säger hon till Flamman.
Men är hon inte minister och representant för partiet?
–  Ministrar har rätt att skriva böcker. Men detta är inte Folkpartiets politik och inte Alliansens politik. Men det måste vara öppet för diskussion utan att man beskylls för att vara rasist. Det måste vara högt i tak i politiken.

Läs hela!

En europeisk klassiker i föregångslandet Danmark

Efter långt och hegemoniskt högerstyre i Danmark är fattigdomen nu rekordstor. Och krisen slår hårt mot arbetsmarknaden.

Vad ska högern hitta på? Jo, fokusera på kärnfrågorna; till exempel protestera mot att kompisarna Sverigedemokraterna inte fått köpa reklamplats för rasistisk hets i TV4.

Yttrandefrihet 2.0

Den norske studenten Hamzah Rajpoot gjorde ett test. Han tog en av många, många nätkommentarer där islam beskrivs som «diabolisk» och publicerade den på tidningen Aftenpostens sajt. Han bytte dock ut islam och muslimer mot judendom och judar. Inte bara togs kommentaren bort. Hans konto raderades också av moderatorerna. Också motsvarande hatiska kommentarer om kristna censurerades.

Det är inte särskilt överraskande, förstås. Hetsen mot muslimer är samhälleligt normaliserad. Och den resulterar i just detta: en förväntning av att just muslimer måste «tåla» så mycket mer. «Kränkbarheten» är inte juridiskt men socialt bestämd. Så uppträder rasismen här och nu. Till den är fler än de som skriver de hatiska kommentarerna bidragande.

En radiopärla, och en svarslös statsminister

Dagens rasistiska utspel från Folkpartiet har Nyamko Sabuni stått för. Invandrare ska få sämre föräldraförsäkring samt befolka låglöneyrken är hennes förslag för "förbättrad integration". Det är svårt att bemöta den typen av utspel, där syftet så tydligt är signalerna som sänds ut (även om kraven på etnisk lönesättning inte bara signalerar att invandrare är mindre värda, utan också är en reellt viktig för att inte säga avgörande del av högerns "integrationspolitik").

Men i Studio Ett idag så gjorde vänsterpartiets Kalle Larsson det, på ett sätt som även icke-nördar med gott samvete bör kunna kalla Epic Win. Det är en tragedi för svensk samhällsdebatt att Folkpartiet ännu en gång gör hets mot utlänningar till en röd tråd i sin valrörelse. Men det är i alla fall skönt att det bjuds kompetent och välformulerat motstånd.

Lyssna!

Lyssna gärna också på Ekots utfrågning av Fredrik Reinfeldt. Till skillnad från Sabuni är Reinfeldt skicklig på att svara och argumentera. Men han kommer ändå tydligt till korta flera gånger under utfrågningen. Tydligast skiner den här mandatperiodens politik igenom när Reinfeldt ska försvara kollapsen i sjukförsäkringen. Den biten börjar cirka 29 minuter in.

Rasstatsironi

USA:s tidigare hälsominister, nu chef för universitetet i Miami, åkte till Israel med en delegation som skulle ge sitt stöd till dem som bekämpar en akademisk bojkott av Israel. Men detta, och att hon tillhörde en VIP-grupp, hjälpte föga. Hon togs åt sidan och utsattes för en två och en halv timmes förhör med förnedrande personliga frågor. Anledning: hon har arabisktklingande efternamn.

Folkpartiet: bringar ordning och reda – också bland dina koloniala fantasier

Idag har Folkpartiet valtraditionsenligt gjort ett rasistflörtutspel med udden riktad mot en grupp som har svårt att försvara sig och/eller inte finns. Det är skojigt att utspelet översköljer nyhetsfältet samma dag som vi åter påminns om att hetsutdrivningen av sjuka människor från socialförsäkringssystemet och in i ”arbetslinjens” tvång och mörker, har varit ett totalt fiasko.

– Du, jag har hört att det är massarbetslöshet, hundratusentals står utan a-kassa och socialförsäkringarna kollapsat.
– Eh, vahettere, kolla DÄR då *pekar på tv:n* vad HON har på sig.

Jovars. Idag skriver också Gulan Avci, som driver personlig valrörelse på islamofobiska insinuationer, på SVT Debatt om denna brännande uniformeringsfråga. ”Balansen mellan olika rättigheter måste vara glasklar” är rubriken. Det säger mycket om tankemönstret här, att en balans föreslås bli glasklar. Det torde vara svårt. Intentionen att med rasismen som stormfana inta och utvidga en högerpopulistisk position i terrängen kan däremot, som framgår av bland annat Avcis utspel, vara just glasklar.

Bland alla stämningsskapande påståenden som Avci sprider runt sig, är det intressant att läsa detta:

2002 vågade Folkpartiet säga sanningarna om integrationspolitikens misslyckande. Vi blev kritiserade men stod på oss. Idag är dessa frågor naturligt inslag i politiken. Ingen är rädd för rasiststämpeln.

Det är sant att Folkpartiet genom sina utspel 2002 och 2006, liksom en rad utspel i andra sammanhang, har bidragit till att brutalisera den svenska integrationsdebatten och göra rasismen mer rumsrem i svensk offentlighet. Nu kan allt fler som ett ”naturligt inslag i politiken” ta till rasistiska schabloner utan att vara ”rädda” för att deras rasistiska utspel ska stämplas som rasistiska. Det ska de ha, Folkpartiet.

Detta understryker också varför ett parti som Folkpartiet på många sätt är väsentligt farligare än säg Sverigedemokraterna. För genom att med större bekvämlighet rida på allt härsknare liberala floskler om ”debatten”, kan Folkpartiet normalisera rasismen, inte minst i de ängsliga men resursstarka och paranta mellanskikt som partiet närmast uteslutande har sin väljarbas i.

Det var dessvärre väldigt väntat att detta skulle bli Folkpartiets roll också i denna valrörelse. Det som har förändrats de senaste åren, är att betydligt större sjok av borgerligheten börjat glida i denna riktning. Om detta, och hur det hänger ihop med det politiska läget i stort, började jag skriva en text för rätt länge sedan, men den kommer i alla fall i en antologi i början av september.

För den som vill läsa en större diskussion i frågan, tipsar jag igen om min essä ”Vi måste våga låta bli att ’ta debatten’” från förra året. Nedan ett utdrag som också passar till dagens postliberala ståhej.

Den holländske forskaren Teun A. van Dijk har länge arbetat med det han benämner ”diskursiv elitrasism”. Han konstaterar att det är vanligt för väletablerade och inflytelserika politiker, journalister och forskare att distansera sig från rasism – det är något marginaliserade högerextremister eller outbildade och fattiga håller på med. Men samtidigt vet vi historiskt att eliter av olika slag haft en viktig roll i att skapa och upprätthålla etniska hierarkier. Och vi kan se att rasism inte är något medfött – den lärs in genom en diskurs, där just eliterna har en ojämförligt viktigare roll.

Van Dijk pekar genom sin forskning på hur idéer och politiska linjer som till en början kännetecknat rasistiska partiet övergår till en allmänt accepterad argumentation via de etablerade partierna. Men det sker också, understryker Van Dijk, en samtidig förändring av massmediernas roll och självbeskrivning: ”Pressen och många andra eliter [har] gjort stora ansträngningar för att markera att islamofobiska och invandringsfientliga hållningar inte ska ses som former av rasism. Så fort främlingsfientligheten blir till vanligt sunt förnuft, till något som ’vi’ instämmer i, så ska den inte längre benämnas ’rasism’”.

[…]

Idén om att islamofobi och projicering av allehanda samhällsproblem på invandrare som grupp inte kan vara rasism, om synpunkterna antas delas av ”folk flest” – och då alltså som ”spontant” framväxta föreställningar – har blivit en varmt omhuldad ansvarsfriskrivelse i de kommenterande skikten. Så kan den privilegierade positionen till och med marknadsföras som chict kättersk. Det kan inte vara rasism för det handlar om ”debatten”.

Läs gärna hela.

Läs också: Ulf Bjereld, Jesper Nilsson, Fredrik Edin.

Kontraster förnöjer

Israelisk migrationspolitik under en och samma vecka:

1. Israel deporterar 400 barn till migrantarbetare - de flesta av barnen födda i Israel. De skulle, enligt inrikesministern, kunna skada Israels "judiska identitet" och utgöra ett "demografiskt hot".

2. Israel välkomnar 230 invandrare från USA och Kanada, med pompa, ståt och presidentbesök på landningsbanan.

Reaksjonær bumerang

Den israelske rasismen kommer hjem

(Kolumn i dagens nummer av norska Dagsavisen)

Forrige mandag dømte en israelsk domstol den 30 år gamle palestineren Sabbur Kashur til 18 måneders fengsel for voldtekt. Ikke fordi han hadde voldtatt kvinnen som anmeldte ham – hun har aldri påstått at samleiet ikke var frivillig – men fordi han hadde gitt seg ut for å være jøde når de havnet i seng. Kashur, en israelsk statsborger fra Øst-Jerusalem, er dømt for ”voldtekt gjennom forstillelse” – altså at han ikke åpent gjorde rede for sin mindreverdige etniske status. Hans forbrytelse var, som den israelske kommentatoren Gideon Levy skriver, at han latet som om han var en person, når han uheldigvis var født palestiner.

Først opplevde kvinnen at hun hadde sex med en mann hun fant attraktiv, for så å bli frastøtt når hans etnistitet kom fram. Som om han hadde båret sin arabiskhet som en skjult sykdom. Saken blottlegger litt av den underliggende rasismen i den israelske befolkningen. Samtidig sier det noe om tilstanden i det offisielle Israel, at en domstol juridisk kan servere en sånn blanding av sexisme og rasisme. Dommeren hevder å ville ”beskytte allmennhetens interesser” slik at ”naive ofre” ikke skal behøve å betale med ”ukrenkeligheten i deres kropper og sjeler”. ”Vår” jødiske Kvinnen med stor K skal beskyttes fra bedragerske og seksualiserte etniske strebere.


Denne saken er bare en i rekken av sjokkerende saker som har kommet ut av Israel de siste månedene. På kort tid har man krysset nye grenser i behandlingen av den palestinske minoriteten i landet. En arabisk Knesset-representant har blitt frarøvet sine parlamentariske rettigheter etter å ha vært med på Frihetsflåten til Gaza. Landets politisjef har gitt sin åpne støtte til en politimann som henrettet en ubevæpnet arabisk biltyv. Sikkerhetspolitiet Shin Beth har bortført to ledende palestinske menneskerettsaktivister. Bare for å nevne noen eksempler.


Men heller ikke Israels jødiske innbyggere slipper unna de prosessene rasismen setter i gang. I det siste har for eksempel titusenvis av ultraortodokse Ashkenazi-jøder, altså jøder med europeisk bakgrunn, demonstrert i gatene for retten til å segregere sine barn fra sefardiske jøder, som har bakgrunn i Midt-Østen og Nord-Afrika. Den ultraortodokse innflytelsen kommer også til utrykk når rabbinere får utvidede rettigheter til å bestemme hvem som egentlig skal få regnes som jøder. De kan kreve ”beviser” flere generasjoner bakover – noe som rammer mange nylig ankomne jøder med opprinnelse utenfor Vest-Europa.

I Knesset har en mengde langtgående vedtak passert første steg i beslutningsprossesen. Det dreier seg blant annet om forslag om at man i små boligområder skal kunne avvise nye innflyttere med henvisning til den ”sosiale sammensettningen”, om å kriminalisere enhver oppfordring til boikott mot Israel, og om å ta fra ”upatriotiske” filmskapere statsstøtte. Avisen Haaretz skriver på lederplass om et parlament ”gjennomsyret av rasisme”, der man som aldri før i Israels historie har fremsatt diskriminerende lovforslag ”på alle livets områder”.


Dette er ikke et reaksjonært lynnedslag fra klar himmel. Frøet til denne utviklingen finnes allerede i den ideologiske rettferdiggjøringen av dannelsen av staten Israel i 1948, og den folkefordrivelsen som fulgte. ”For Europa skal vi (i Palestina) utgjøre en del av muren mot Asia. Vi skal fungere som en kulturens fortropp mot barbariet”, skrev landsfaderen Theodor Herzl i 1896. Det er en ledetråd til å forstå det eurosentriske, koloniale elementet i den nye statsdannelsen. Siden okkupasjonen av ytterligere palestinske områder i 1967 har det vokst seg sterkere, og det har blitt betydelig vanskeligere å opprettholde en progressiv politisk linje inne i Israel. Det siste tiåret har islamofobiens utbredelse i Vesten gitt den israelske okkupasjonen en ny form for næring.

Det israelske samfunnet har forflyttet seg raskt langs de lange linjene de siste årene. Aktivisten og lokalpolitikeren Yael Ben Yefet blir hetset for å stå opp for migrantarbeidere og deres barns rettigheter. ”Noe gikk i stykker” etter angrepet på Gaza, sier hun. Nå er ”alt mulig”.


Dette er det reellt eksisterende Israel – ikke den koloniale fantasien om et åpent demokrati som dessverre iblant blir forstyrret av fanatikere. Det som skjer med Israel i dag burde fungere som som et varselsignal for alle som tror at okkupasjoner ikke påvirker den som angriper og okkuperer. Når Israels heiagjeng i stedet formulerer sitt forsvar i høytflyvende termer av ”demokrati” og ”vestlige verdier” – da må man sterkt og urolig stille spørsmålstegn ved hva de egentlig legger i disse begrepene.

Vi måste våga låta bli att «ta debatten»

Förra året skrev jag en lång essä i den norska tidskriften Samtiden, med rubriken «Vi må våge å ikke ’ta debatten’», alltså, «Vi måste våga låta bli att ’ta debatten’». Essän handlar om hur rasism och islamofobi fördjupas genom själva det sätt som frågorna allt oftare diskuteras i västerländska offentligheter. Det är en kritik av de slentrianmässiga utropen om att man måste «våga ta debatten» – när det inte är en lösningsstrategi utan själva problemet.

Det är en lång text. Men jag tycker att du ska läsa den. Själv tycker jag att det är en av de viktigaste saker jag har velat få sagt, och det är ett komplext ämne, så det krävde den platsen. Artikeln utgår från situationen i Norge i sina exemplifieringar, men poängerna är allmänna, och den som läser med exempelvis svenska ögon, kommer att känna igen det allra mesta, antingen i saker som har hänt, eller i starka tendenser i dag. Därför lägger jag upp texten som pdf, här på norska och här på svenska.

Jag klipper in ett avsnitt här nedan också. Noterna är inte med här, men i pdf-filen. Jag hoppas att du tar dig tid att läsa hela.

- - -

En av de vanligaste motiveringarna till att ”vi måste våga ta debatten”, är att det rör sig om något som ändå finns bland ”folk flest”. Att kommentatorer, producenter och redaktörer inte har rätt att hålla den typen av strömningar i skymundan, samtidigt som troll spricker i solljus, det onda gror i mörker, och så vidare. När deltagarna i det distanserade utspels- och kommentarskiktet håller varandra om ryggen och tillsammans skiftar fot, kan de därmed landa tryggt i värmande liberala dygder: dels pliktuppfyllelsen för yttrandefriheten som bärare av ett demokratiskt egenvärde, dels det intellektuella bidraget till en rationell och folkbildande belysning av samhället.

Det låter trevligt, men är långt från verkligheten. I den reellt existerande samhällsdebatten, är det grundläggande skillnader mellan allmänna kommentarer om muslimer fällda runt ett köksbord någonstans i Norge, och liknande kommentarer presenterade på ledarsidor, framförda i Stortingsdebatter eller upprepade i stort uppslagna debattartiklar. Det är de senare som är världsbildsskapande; linjerna som sätter ihop punkterna, rastret som föder tolkningen.

I vår diskussion är den här skillnaden helt avgörande. Den återspeglar och understryker distinktionen mellan fördomar och rasism. Fördomar finns i alla möjliga mänskliga sammanhang, men rasism är något som inte går att förstå bortom samhälleliga maktförhållanden. Om jag, möjligen på grund av alltför begränsad erfarenhet, tror att norrmän egentligen inte kan göra något annat än att gå på tur och äta Kvikk Lunsj, då lider jag av en tråkig fördom. Men om samhället struktureras så att jag utifrån den uppfattningen har makten att utestänga norrmän från arbete, tvinga norrmän att bo på vissa ställen, eller få norrmän att känna sig illa till mods i vardaglig social interaktion – då är det något annat vi har att göra med. Med en direkt parallell till diskussionen om mobbing ovan, kan vi säga att rasism «forutsetter ubalanse i styrkeforholdet».

Varje försök till förståelse av rasismen kräver en analys av hur den reproduceras. Dagordningsmakten över den samhälleliga diskursen – vad som diskuteras, utifrån vilka utgångspunkter, och hur – är en del av reproduktionsmekanismerna. Den makten utövas inte av ”folk flest”. Men ett skiftande debattklimat – för vilket ansvaret måste sökas ovanför vardagens fördomar – kan skapa en rasistisk häxkittel i vardagen, där också ”folk flest” blir deltagare, delaktiga i reproduktion och upprätthållande av diskursen genom sitt agerande i olika sammanhang.

Den holländske forskaren Teun A. van Dijk har länge arbetat med det han benämner ”diskursiv elitrasism”. Han konstaterar att det är vanligt för väletablerade och inflytelserika politiker, journalister och forskare att distansera sig från rasism – det är något marginaliserade högerextremister eller outbildade och fattiga håller på med. Men samtidigt vet vi historiskt att eliter av olika slag haft en viktig roll i att skapa och upprätthålla etniska hierarkier. Och vi kan se att rasism inte är något medfött – den lärs in genom en diskurs, där just eliterna har en ojämförligt viktigare roll.

Van Dijk pekar genom sin forskning på hur idéer och politiska linjer som till en början kännetecknat rasistiska partiet övergår till en allmänt accepterad argumentation via de etablerade partierna. Men det sker också, understryker Van Dijk, en samtidig förändring av massmediernas roll och självbeskrivning: ”Pressen och många andra eliter [har] gjort stora ansträngningar för att markera att islamofobiska och invandringsfientliga hållningar inte ska ses som former av rasism. Så fort främlingsfientligheten blir till vanligt sunt förnuft, till något som ’vi’ instämmer i, så ska den inte längre benämnas ’rasism’”.

Så kan till exempel Aslak Nore ge carte blanche till islamofobi genom att stämpla det som ”en myte skapt av muslimske ledere og eurpeiske liberalere”. ”Faktisk rasisme” finns enligt Nore, men den riktar sig mot afrikaner. Så avproblematiseras alltså den tydligaste och viktigaste formen av hur västerländsk rasism faktiskt framträder idag – genom att ställas i falsk motsättning till den rasism som drabbar människor på grundval av hudfärg. Det är inte särskilt svårt att konstatera att dessa typer av rasistiska uppfattningar samverkar och att acceptansen för den ena just faktiskt leder till en lägre tröskel för den andra. Men det är ett privilegium för den diskursskapande eliten att kunna dra gränsen så att den går strax utanför den egna position för stunden.

Idén om att islamofobi och projicering av allehanda samhällsproblem på invandrare som grupp inte kan vara rasism, om synpunkterna antas delas av ”folk flest” – och då alltså som ”spontant” framväxta föreställningar – har blivit en varmt omhuldad ansvarsfriskrivelse i de kommenterande skikten. Så kan den privilegierade positionen till och med marknadsföras som chict kättersk. Det kan inte vara rasism för det handlar om ”debatten”.

Det enda som förenar Europa

Det är ett inte alltför välskrivet men likafullt intressant referat från Tariq Alis besök i Oslo, i tidningen Utrop. Ali pekar på något viktigt:

Det eneste som forener Europa i dag er islamofobi.

Läs.

Om rasismen – inte minst i form av islamofobi – som EUropeisk identitetsmarkör har jag skrivit förut. Här en repris.