Härliga tider

Jag har vid ett tidigare tillfälle uppmärksammat den spännande tidskriften Vapenägaren, organ för Sveriges Vapenägares Förbund.

I det senaste numret, där ”25 år till vapenägarnas tjänst” jubileras, kan man läsas att SVF vid tillblivelsen betecknades ”en motståndsrörelse mot vapenbyråkratin”.

Men det är nu inte så att föreningen enbart dryftar vapenrelaterade frågor som kampen för mer bly i naturen, och meddelande av glädjebesked som ”Virginia värnar vapenrätt”. I senaste numret skriver till exempel ansvarig utgivare Gull-Britt Söderström under rubriken ”Vänstervriden skola” mycket uppskattande om Mauricio Rojas hermeneutisk-kontemplativa artikel i DN för en tid sedan. Söderström konstaterar att Rojas upptäcker

stämmer bara alltför väl med den bild som den engelske journalisten Roland Huntford gav i sin bok ’Det blinda Sverige’ (originaltitel ’The New Totalitarians’) som kom ut 19772. I denna bok målar Huntford en bild av Sverige som ’den sista sovjetstaten’

Vi får veta att Huntford ”berättar om en redan då medveten strategi hos det styrande socialdemokratiska partiet att indoktrinera alla offentliga delar av landet inklusive skolorna”. Liksom ”många länder med diktatur har visat vad det innebär när ett folk hjärntvättas till att acceptera endast det styrande partiets sanningar”, så har man i Sverige, utan våld genomfört en liknande hjärntvätt, byggd på en tradition ”från brukspatronstiden”.

Men brukspatronen har ersatts av en politiskt tillsatt [!] statsminister och lösenordet heter ’trygghet’.

Skriver Gun-Britt Söderström och ställer sig frågan:

Blev Sverige tryggare under s-flaggan?

Tyvärr finns artikeln inte upplagd på nätet. Det gör däremot artikeln ”Olaga hot – påstående räcker”, där samma författare upprörs över en dom i länsrätten, där man återkallat en mans vapenlicens, då det ansågs tillräckligt sannolikt att han hotat en kvinna från Kronofogden för ett återkallande, även om brott i själva målet om hot inte kunde styrkas. Gull-Britt Söderströms funderingar kring fallet är väl värda att ta del av:

Att få besök av kronofogden hör inte till de mera angenäma upplevelserna i livet och på denna myndighet kan man således lugnt räkna med att besök därifrån inte är särskilt populära. Man kan därför frågasätta det kloka i Kronofogdens rutiner att sända en ensam kvinna som utmätare. Man borde åtminstone ha sänt två personer (och hellre män än kvinnor).

Det känns som att den svenska ”motståndsrörelsen mot vapenbyråkrati”, verkligen värnar vår trygghet, och en allmänt progressiv samhällsutveckling.