Man måste bara älska Greider ibland (eller rätt ofta faktiskt)

Å, jag har blivit så trött på tjatet i den märkligt förvirrade och andefattiga ”litteraturdebatten”. Men när Göran Greider blir trött, då står blixten stilla. Briljant:

Litteraturvetaren Johan Svedjedal skrev om nya numret av tidskriften OEI häromdagen: ”Är det inte Sveriges ledande retrotidskrift vi ser i aktion?" Det liknar ju ett Live där poeterna springer omkring i den litterära skogen och leker att det är sextiotal, då när det ännu var fräscht att skända högmodernism och vända upp och ner på boksidor. En dag förra året råkade jag slå på radion och hörde Ulf Karl Olov Nilssons Ultimata valmanifest – jag blev förvånad. Denne i och för sig utmärkte poet (han är rolig) trodde tydligen att han drev med politiken genom en satir där han lovade allt till alla. Han hade inte förstått att politiken slutade lova någonting för snart tjugofem år sedan. Hans satir var träffande 1965. Inte nu.

[Möjligen är hela citatet från den text av Johan Svedjal som Greider refererar till. Jag hittar det inte. Artikeln är hur som helst mycket bra i sin helhet]