En (annan) politisk historia

Gunnar Richardsons artikel på DN Debatt angående Gustav V:s nazisympatier är, en ganska märklig slutkläm till trots, en god gärning i belysandet av en nedhyssjad svensk historia. (Läs också till exempel Paolo Pissoffis kommentar).

Jag har skrivit ganska mycket om den politiskt laddade, lite i skuggan pågående tolkningsstriden kring andra världskriget. Läs gärna det jag skrev i maj: Två snabba år och slutet på efterkrigstiden. Att den europeiska borgerligheten, också den svenska, i stor utsträckning var entusiastisk inför en av Hitler initierad kommande ”nyordning” i Europa, är inte något som diskuterats eller diskuteras så mycket i Sverige. Inte heller att svenska antifascister internerades som säkerhetsrisker av samlingsregeringen, medan etablissemanget – inte minst militären! – var fyllt av ”Tysklandsvänner” beredda att mer eller mindre entusiastiskt sälja ut svenskt oberoende vid första bästa tillfälle.

Jag plockade fram Per-Olov Zennströms självbiografiska Z:s bekännelser (Bo Cavefors bokförlag, 1977) och knappade in delar av kapitel 6 (sid 99-199), ”Konfrontation med ’femte kolonnen’”. Jag tycker att det är en fascinerande historisk bild. Här beskriver Zennström bland annat hur han som beväring under mobiliseringsåren mötte nazistiska officerare.

Jag tillhörde A1, vars befälskår troligen var den mest nazistinfekterade bland Sverige alla regementen. På dess mässar hade det alltid hört till god ton att uttala arbetarfientliga och högervridna åsikter, inte minst sedan en betydande del av gamla ”Posis”, Positionsartilleriets reaktionära officers- och underofficerskår, 1927 införlivades med regementet vid Valhallavägen. Regementscheferna bildade en lång kedja av Tysklandsvänner, nazistsympatisörer och Finlandsaktivister: Åkerhielm, Rappe, Dyrssen och under den senares tjänsteresa ”någonstans i utlandet” Nils Rosén – det var alla namn som klingade väl i Svensk-tyska föreningen och liknande kretsar. Andra bemärkta officerare på A1 var major Pereswetoff-Morath, bekant för att ha kommenderat sitt förband till en förevisning av den tyska propagandafilm som förhärligade Wehrmachts inmarsch i Polen, Sven Thoflet, bland idrottsfolket känd som nazistsympatisör, kapten Bo Lindman, framträdande inom det nazistdominerade Försvarsfrämjandet, osv. En del av kadern i ”Svensk Socialistisk Samling”, femte kolonnens stormtrupper, återfanns bland regementets underofficerare och stamanställda underbefäl. Och var skulle vi söka de svenska nazisternas ”högste ledare”, Sven Lindholm, om inte på A1, där han under kriget befordrades från sergeant till styckjunkare!

[…]

Till och med flera av de vid regementet anställda civilarbetarna och hantverkarna var tidigare ”svartfötter”, gamla strejkbrytare som sökt och funnit en fristad på A1.

När arbetarpressen vid det andra världskrigets utbrott åter varnade för ”femte kolonnen” förmanade samlingsregeringen oss att inte sprida rykten med parollen ”en svensk tiger”, åskådliggjord med överallt uppklistrade, löjeväckande bilder av ett magert, blå- och gulrandigt kattdjur”.

[…]

Vi lastade slutligen av i Landskrona, där vår division, innefattande även en del infanteri från Skåne, skulle försvara den främsta stridslinjen och avlossa de första salvorna vid eventuella tyska angrepp över Öresund. Divisionens chef var tidigare nämnde major Nils Rosén, vilken som frivillig på Tysklands sida under hela det första världskriget lett tysk artillerield mot de franska ställningarna! För dessa insatser hade han erhållit järnkorset, som alltjämt dinglade på hans bröst, fäst vid den svenska officersuniformen, där han stod på den skånska slätten och observerade de tyska planens svängar över Danmark! […] Inte nog med det – i divisionsstaben tjänstgjorde de svenska nazisternas chef, dåvarande sergeant Sven- Olof Lindholm, som efteråt i sitt blad kunde skryta med att han ”dag och natt hade hand om viktiga militära hemligheter” (även om en del hävdade att dessa inskränkte sig till kunskapen om att det på torsdagen serverades ärtsoppa).

Så såg alltså den svenska beredskapen ut våren 1940, då Sverige löpte större fara än någonsin att dras in i storkriget, under en överbefälhavare, generallöjtnant O. G. Thörnell, som varit med i uppvaktningen av Hitler på hans femtioårsdag och överlämnat en statyett av ryssdödare Karl XII under hyllningen till Tysklands ”Führer” och Europas tilltänkte ”nyordnare”.

[…]

I oktober 1942 solidariserade sig f.d. majoren, nu överstelöjtnant Nils Rosén, öppet med Sven Lindholm (vars lämplighet som befäl äntligen börjat diskuteras i pressen) i den nazistiska Dagsposten, utgiven av Rutger Essén och subventionerad av tyska ambassaden.

Genom kontakter vid norska gränsen får manskapet reda på att Rosén haft märkliga kontakter med det av tyskarna ockuperade Oslo från tullstugan vid Eda. Dessutom att en fänrik N. T. I. Rosén ”entledigats” från sin tjänst från den 1 mars.

Fänriken i fråga var ingen annan än sonen till vår överstelöjtnant Rosén, som – visade det sig senare – vid Lina, alldeles intill Eda glasbruk och inom faderns befälsområde, deserterat från sitt eget, mobiliserade svenska förband. I likhet med fadern under det första världskriget hade han övergått till tyskarna och t.o.m. anmält sig som frivillig till SS – de mest hänsynslösa nazistiska avdelningarna.

Denna gång leder de avslöjanden som Zennström och manskapet anonymt får fram till pressen, via Ny Dag till de stora drakarna, till att två divisionschefer ersätts. Det som tystats ner eller viftats bort tre år tidigare hamnade nu i ett annat ljus, inte minst när Tysklands krigslycka vänt