Sadly, due to the post war political situation in Greece, most of them remain largely unrecognised and forgotten.Översättning: De flesta var kommunister. Och det blev inbördeskrig.
Visar inlägg med etikett Historia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Historia. Visa alla inlägg
lördag, juli 24, 2010
We got a situation
Judiska muséet i Aten är ganska litet. Här finns utställt en del material från synagogan i Aten som den under tyska ockupationen starkt decimerade judiska församlingen beslutade lägga ned på 70-talet, och så privata donationer som visar fram rörande skärvor av liv, död och motstånd. I en monter finns några partisanfoton från andra världskriget, och en text berättar att många hundra grekiska judar anslöt sig till partisanaktiviteter i Grekland och i Nordafrika. Och så:
fredag, april 09, 2010
Fingerspitzgefühl
«Europabevegelsen», den norska ja-till-EU-organisationen, har dragit igång en ny långsiktig kampanj för att få in Norge i succéunionen, idag, på 70-årsdagen av den tyska ockupationen av Norge.
lördag, februari 06, 2010
Tio dagar som förändrade Iran
Den 1 februari 1979 kom Khomeini tillbaka till Iran från sin exil i Paris. Shahen hade då två veckor tidigare lämnat landet, och strax innan det utnämnt Shapour Bakhtiar till premiärminister. Bakhtiar efterträdde generalen Gholam Reza Azhari, som hade haft till uppgift att slå ned upproret med undantagslagar och militärt våld. Bakhtiar var en annorlunda typ. Han var frankofil, med en bakgrund som aktiv mot såväl Franco som den tyska ockupationen av Frankrike. Från 50-talet hade han deltagit i kampen mot enväldet i Iran, inom ramen för den nationellt borgerliga rörelsen i landet. Man skulle kunna kalla honom en sorts socialdemokrat.Bakhtiar gjorde ett försök att rädda kvar systemet. Han lättade på en del av det militära undantagstillståndets restriktioner, men deklarerade samtidigt att han skulle bekämpa försök till ”anarki”. Hans ståndpunkt var att den utnämnda regeringen var den enda legitima i landet, och den skulle förhandla med Khomeini om en del förändringar.
Men Bakhtiar missbedömde den sociala och politiska dynamiken. Khomeini gjorde det inte. Han åkte omedelbart från flygplatsen till Tehrans största begravningsplats Behesht-e Zahra. Där höll den åldrige, ofta medvetet kontemplative mullan ett i många avseenden glasklart och stenhårt politiskt tal där han underkände Bakhtiar-regeringens legitimitet: ”Jag utnämner en [annan] regering. Jag slår den här regeringen på käften”.
I tio dagar rådde den oklara situationen om vem som ledde landet. Men den 11 februari deklarerade de reguljära stridskrafterna i landet att de var ”neutrala” i den politiska kampen. Alltså att man de facto accepterade en maktöverföring till revolutionsrådet runt Khomeini.
Resten är, som man brukar säga, historia.
I en mycket läsvärd artikel beskriver Muhammad Sahimi de historiska dagarna 1-11 februari 1979. Avslutningen blir med nödvändighet starkt förenklad, men det är spännande läsning.
Det är också viktig läsning för den som vill förstå hur starkt symbolladdat det är när dagens opposition – i vars ledande kretsar man återfinner många revolutionärer från den segrande sidan 1979 – kallar till nya protester 11 februari (22 Bahman).
torsdag, oktober 01, 2009
24 bilder säger mer än tusen ord
Alliansfritt Sverige tar en skön titt på påståendet "Vi moderater måste alltid vara beredda att ompröva vår politik"
tisdag, september 22, 2009
Tragedi och historia
Åsa Linderborg gör en otacksam men förbannat hedervärd demokratisk insats när hon fortsätter att med skärpa kritisera den statliga historieförfalskningsmyndighetens verksamhet - och vad det gör med vår allmänna förståelse av historien och samtiden:
Det är också därför man inte gör utställningar över alla svenska resenärer som frotterat sig med diktatorer. 1977 åkte handelsministern och folkpartisten Hadar Cars till Indonesien för att äta middag med Suharto, som vid det laget hade lågt räknat en miljon avrättningar på sitt samvete: kommunister, fackföreningsledare, radikala präster, jordlösa, medborgarrättsaktivister, nunnor och östtimoreser. Med sig hade Cars ett gäng hungriga vapenkrämare från bland andra Bofors. Man kan säga mycket om Jan Myrdals resa – vi har pratat om den i 31 år nu – men han har trots allt inte levererat några vapen eller slutit några handelsavtal med en massmördare.Läs hela!
onsdag, april 08, 2009
Historien utkämpar inga slag
BBC:
Jag minns en väldigt intressant dokumentär om svarta idrottsmän i USA och deras kamp mot segregation och diskriminering. En av dem berättade om deltagandet vid Berlinolympiaden. Nazisternas maktövertagande och deras rasideologi gav förstås spelen en särskild laddning åt deltagandet från svarta idrottsmän – bilden av Jesse Owens överst på pallen är klassisk. Men en annan av idrottsmännen vidgade i dokumentären perspektivet, genom att påpeka att det han mindes av sin Europaresa, det var att ingen tvingade dem att åka längst bak i bussen i alla fall.
Segern över fascismen under andra världskriget betydde att europeisk rasism föll hårt i kurs. Men runt om i världen krävdes det fortsatt hårda strider mot rasistisk maktutövning, även om krigssegerns svallvågor naturligtvis gav kraft åt befrielsekamp på annat håll. I USA skulle det ännu dröja ett kvartssekel innan den formella rassegregationen upphörde. Och för människor med mörkare nyanser runt om i världen var det avkoloniseringen – uppnådd efter oceaner av blod, svett och tårar – som öppnade en nya era. Långt, långt ifrån problemfri – men likväl något annat än ”Whites Only”.
Nu ser vi åter västerländsk borgerlighet fascistiseras, och med det också rasismens återkomst i lätt förändrad skepnad – idag främst som islamofobi och arabhat. Också idag är det naivt att tro att förändring ska komma av sig själv, än mindre initierad av dem som upprätthåller och tjänar gott på förtrycket.
Papers unearthed by the BBC reveal that British and American commanders ensured that the liberation of Paris on 25 August 1944 was seen as a "whites only" victory.Läs hela.
[…]
The leader of the Free French forces, Charles de Gaulle, made it clear that he wanted his Frenchmen to lead the liberation of Paris.
Allied High Command agreed, but only on one condition: De Gaulle's division must not contain any black soldiers.
Jag minns en väldigt intressant dokumentär om svarta idrottsmän i USA och deras kamp mot segregation och diskriminering. En av dem berättade om deltagandet vid Berlinolympiaden. Nazisternas maktövertagande och deras rasideologi gav förstås spelen en särskild laddning åt deltagandet från svarta idrottsmän – bilden av Jesse Owens överst på pallen är klassisk. Men en annan av idrottsmännen vidgade i dokumentären perspektivet, genom att påpeka att det han mindes av sin Europaresa, det var att ingen tvingade dem att åka längst bak i bussen i alla fall.
Segern över fascismen under andra världskriget betydde att europeisk rasism föll hårt i kurs. Men runt om i världen krävdes det fortsatt hårda strider mot rasistisk maktutövning, även om krigssegerns svallvågor naturligtvis gav kraft åt befrielsekamp på annat håll. I USA skulle det ännu dröja ett kvartssekel innan den formella rassegregationen upphörde. Och för människor med mörkare nyanser runt om i världen var det avkoloniseringen – uppnådd efter oceaner av blod, svett och tårar – som öppnade en nya era. Långt, långt ifrån problemfri – men likväl något annat än ”Whites Only”.
Nu ser vi åter västerländsk borgerlighet fascistiseras, och med det också rasismens återkomst i lätt förändrad skepnad – idag främst som islamofobi och arabhat. Också idag är det naivt att tro att förändring ska komma av sig själv, än mindre initierad av dem som upprätthåller och tjänar gott på förtrycket.
söndag, mars 22, 2009
onsdag, mars 18, 2009
lördag, februari 14, 2009
Levande historia (We Shall Overcome!)
Röda Raketer rapporterar att skolstyrelsen i San Diego har framfört en ursäkt till folk- och protestsångaren Pete Seeger. Ursäkten rör att Seeger för 49 år sedan avkrävdes en antikommunistisk ”lojalitetsförklaring” inför ett uppträdande på Hoover High School. Seeger vägrade. Röda Raketer ger läsvärd bakgrundsinformation.
Seeger själv säger att han accepterar ursäkten som ett positivt tecken på att ”vår rätt till yttrandefrihet har stärkts”. Den första kommentaren på nyhetsartikeln om ursäkten påminner dock om det sammanhang där detta sker. Signaturen Don Lindsay skriver:
Och så lite statliga propagandakampanjer om kommunismen, förstås.
Seeger själv säger att han accepterar ursäkten som ett positivt tecken på att ”vår rätt till yttrandefrihet har stärkts”. Den första kommentaren på nyhetsartikeln om ursäkten påminner dock om det sammanhang där detta sker. Signaturen Don Lindsay skriver:
Seeger, Springsteen, ACLU and their traitorous ilk have proven to be a far greater danger to the United States than communism ever was, or even al Qaeda for that matter. Particularly the despicable ACLU.ACLU är alltså American Civil Liberties Union, som arbetat och arbetar för sådana omstörtande saker som yttrande-, press-, religions- och mötesfrihet, likhet inför lagen, rätten till en rättvis rättegång och rätt till ett privatliv. Ni vet, sådana centrala västerländska värden som vi försvarar genom hets mot muslimsk klädsel, demonstrationsförbud vid antikapitalistiska och antirasistiska manifestationer, kidnappningar och deportationer i CIA-flyg till nätverk av ”svarta fängelser”, vattentortyr och inspärrning på stängda militärbaser, Patriot Act, passagerarregister och signalspaning i kabel.
Och så lite statliga propagandakampanjer om kommunismen, förstås.
fredag, mars 28, 2008
Forskare för levande historieforskning
Regeringens historieskrivningsmyndighet och dess kampanj för att smutskasta kampen för rättvisa genom en auktoritär historiekortslutning, möter motstånd bland forskare. Ett upprop för akademiker inom samhällsvetenskaperna har tagits fram och det är många som redan hunnit underteckna. I uppropet kan man bland annat läsa:
(Via Jinge).
Vi historiker och samhällsforskare som undertecknat detta upprop har olika politiska uppfattningar, men vi förenas i åsikten att det inte kan vara statens och regeringens uppgift att ersätta ordinarie historieundervisning med kampanjhistoria och i detalj föreskriva hur historien ska tolkas och användas.Ett viktigt initativ, i ett klimat där den politiska högern har gjort förföljelse och hets till sitt signum i samhällsdebatten. Det är hedervärt att försöka bryta tystnaden. Imorgon kan det vara för sent.
(Via Jinge).
tisdag, februari 12, 2008
Efter efterkrigstiden
Min krönika i Flamman i torsdags. (ligger inte på nätet)
Den norska högertankesmedjan Civita släppte i förra veckan, efter inspiration från sina svenska kampbröder, en oroad rapport om norska ungdomars bristande historiekunskaper om ”kommunismen och nazismen”. Det förefaller aktningsvärt vid en första anblick. Vem kan väl vara motståndare till att fler känner igen ordet bolsjevik?
Men det är varken omtanken om tonåringarnas sällskapsspelskompetens eller en önskan om djupgående historiedebatt som förklarar utspelet. Detta är en indikation på större rörelser i tiden.
Andra världskrigets slut medförde knappast en lugn och vacker tid. Auktoritära enpartistater. Vågor av repression. Kallt krig. Men ett strukturellt skifte likaväl. I Västeuropa tryckte arbetarrörelsen fram sina positioner. Deltagande i den demokratiska processen breddades, den offentliga ekonomin växte, välfärdssystem byggdes ut, klyftorna minskade, eliterna fick lite mindre fria händer. Från mitten av sjuttiotalet syns en vändning. Kapitalet tar till motoffensiv. Arbetstagarna sätts under press, skattesatserna planar ut eller sänks, inkomst- och förmögenhetsklyftorna vidgas, den offentliga sektorn får dras med kronisk brist.
När Thatchers och Reagans nyliberalism ställt till med sitt elände och tappat glans, kan vi överallt se hur de krafter som politiskt uttrycker kapitalets intressen skiftar nyans. Förgrovas. Vi får krigsglada neocons och skrupelfria högerpopulister. Efter en analys av nyliberalismens ekonomiska misslyckande och ansamlingen av stora förmögenheter i händerna på ett smalt skikt, levererar de franska ekonomerna Duménil och Lévy en central karaktäristik av vår tid: ”De härskande klasserna kämpar för att återupprätta den ordning som rådde före trettiotalets depression och andra världskriget.” Så kan kortslutningen av kommunism och nazism begripliggöras: ”liberalerna” vill ut ur efterkrigstidens skugga – bort från folkstyrets irritationsmoment. Det är hoten mot den allt skevare egendomsfördelningen som sysselsätter tankesmederna.
När den svenska undersökning som Civita tagit efter presenterades, varnade initiativtagarna förfärat för att ”56 procent av grundskoleeleverna svarar ’Vet ej’ på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska”. Man kan tycka att det är allvarligt, att inte fler med självklarhet svarar nej på en sådan fråga, som dels antyder att ”västerländsk markandsekonomi” skulle vara ett styrelseskick, dels att det skulle finnas något inneboende ”demokratiskt” i att köpa och sälja människors arbetskraft och samhällets gemensamma resurser på en marknad. Men det är just detta som Civitas undersökning siktar på att etablera som sanning.
I det Sverige dit Civita kastar nyfikna blickar har utvecklingen gått snabbt. Öppen hets mot facket hör till vardagen. Svenska Dagbladet kallar på ledarplats stridsåtgärder mot en restaurang som inte betalat ut lön till en anställd, för ”ociviliserat spektakel”. Samma dag som Civita presenterade sin undersökning i Norge skriver Marie Söderqvist en krönika i Expressen, med den talande rubriken ”Alla borde inte ha rösträtt”. Ty ”stora delar av svenska folket beter sig som en sturig tonårsdotter”, noterar hon. Överhetens socialt tondöva förakt triumferar – här för den pöbel som inte förstår riktigheten i skattesänkningar för Marie Söderqvist.
För den som vill studera historien är parallellerna till förkrigstidens glidningar hos högern uppenbara, skrämmande och alltför lite diskuterade. Håll inte andan i väntan på ett frukostseminarium om detta hos Timbro och Civita.
Den norska högertankesmedjan Civita släppte i förra veckan, efter inspiration från sina svenska kampbröder, en oroad rapport om norska ungdomars bristande historiekunskaper om ”kommunismen och nazismen”. Det förefaller aktningsvärt vid en första anblick. Vem kan väl vara motståndare till att fler känner igen ordet bolsjevik?
Men det är varken omtanken om tonåringarnas sällskapsspelskompetens eller en önskan om djupgående historiedebatt som förklarar utspelet. Detta är en indikation på större rörelser i tiden.
Andra världskrigets slut medförde knappast en lugn och vacker tid. Auktoritära enpartistater. Vågor av repression. Kallt krig. Men ett strukturellt skifte likaväl. I Västeuropa tryckte arbetarrörelsen fram sina positioner. Deltagande i den demokratiska processen breddades, den offentliga ekonomin växte, välfärdssystem byggdes ut, klyftorna minskade, eliterna fick lite mindre fria händer. Från mitten av sjuttiotalet syns en vändning. Kapitalet tar till motoffensiv. Arbetstagarna sätts under press, skattesatserna planar ut eller sänks, inkomst- och förmögenhetsklyftorna vidgas, den offentliga sektorn får dras med kronisk brist.
När Thatchers och Reagans nyliberalism ställt till med sitt elände och tappat glans, kan vi överallt se hur de krafter som politiskt uttrycker kapitalets intressen skiftar nyans. Förgrovas. Vi får krigsglada neocons och skrupelfria högerpopulister. Efter en analys av nyliberalismens ekonomiska misslyckande och ansamlingen av stora förmögenheter i händerna på ett smalt skikt, levererar de franska ekonomerna Duménil och Lévy en central karaktäristik av vår tid: ”De härskande klasserna kämpar för att återupprätta den ordning som rådde före trettiotalets depression och andra världskriget.” Så kan kortslutningen av kommunism och nazism begripliggöras: ”liberalerna” vill ut ur efterkrigstidens skugga – bort från folkstyrets irritationsmoment. Det är hoten mot den allt skevare egendomsfördelningen som sysselsätter tankesmederna.
När den svenska undersökning som Civita tagit efter presenterades, varnade initiativtagarna förfärat för att ”56 procent av grundskoleeleverna svarar ’Vet ej’ på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska”. Man kan tycka att det är allvarligt, att inte fler med självklarhet svarar nej på en sådan fråga, som dels antyder att ”västerländsk markandsekonomi” skulle vara ett styrelseskick, dels att det skulle finnas något inneboende ”demokratiskt” i att köpa och sälja människors arbetskraft och samhällets gemensamma resurser på en marknad. Men det är just detta som Civitas undersökning siktar på att etablera som sanning.
I det Sverige dit Civita kastar nyfikna blickar har utvecklingen gått snabbt. Öppen hets mot facket hör till vardagen. Svenska Dagbladet kallar på ledarplats stridsåtgärder mot en restaurang som inte betalat ut lön till en anställd, för ”ociviliserat spektakel”. Samma dag som Civita presenterade sin undersökning i Norge skriver Marie Söderqvist en krönika i Expressen, med den talande rubriken ”Alla borde inte ha rösträtt”. Ty ”stora delar av svenska folket beter sig som en sturig tonårsdotter”, noterar hon. Överhetens socialt tondöva förakt triumferar – här för den pöbel som inte förstår riktigheten i skattesänkningar för Marie Söderqvist.
För den som vill studera historien är parallellerna till förkrigstidens glidningar hos högern uppenbara, skrämmande och alltför lite diskuterade. Håll inte andan i väntan på ett frukostseminarium om detta hos Timbro och Civita.
onsdag, oktober 31, 2007
Historia som samtidsspegel
Åsa Linderborg skriver på Aftonbladets kulturredaktions blogg om en historieskrivning i tiden, med anledning av en nätt minibok om Napoleonkrigen:
Tyvärr är detta nog bara den första boken i en hel serie om underbara krig i världshistorien, de som det i dag är helt ofarligt att skriva om och romantisera kring. Vi kan vara säkra på att det dröjer innan julklappshandeln drabbas av pop-up-böcker om Afghanistan och Irak.Här.
söndag, oktober 21, 2007
Lite historia
På bilden muraren Lars Werner, sedermera partiledare i VPK 1975-1993. Från en valfilm för tv, gjord av Sveriges Kommunistiska Parti 1958. Bloggen Röda Raketer refererar innehållet via en broschyr om filmen: Därför kommunist.
onsdag, augusti 29, 2007
Linderborg om brännmärkning
Den nya arbetarregeringen har som bekant gett en statlig historieskrivningsmyndighet i uppdrag att bedriva skolkampanj med syfte att vaccinera ungdomen mot villfarelser om att strävan mot en rättvis fördelning av ägandet och makten i samhället är möjlig, genom att uppifrån slå fast att sådant med nödvändighet måste leda till ogreppbar och utomhistorisk ondska, skattehöjningar samt massmord.
Två bibliotekarier i Brännkyrka vågade göra det som varenda demokratiskt sinnad medborgare borde, men färre lär mäkta med: de sade ifrån mot detta statspropagandistiska historiekampanjande. De ville inte osett beställa kampanjböcker under falsk flagg till skolbiblioteket. I den allt mörkare tid vi lever i, har de för detta angripits och brännmärkts av självtillräckligt bullrande reaktionärer.
Åsa Linderborg skriver knivskarpt och avklädande om det som sker. Läs det!
Notera särskilt det hon påpekar om att idén till kampanjen väcktes av Lars Leijonborg 1999, som en reaktion på vänsterpartiets valframgångar, särskilt bland ungdomar, i valet 1998. I valet 2002 gick vänsterpartiet tillbaka, men bland ungdomarna var ställningen mycket stark. Fredrik Reinfeldt kommenterade detta i en intervju 2003 i Norrköpings Tidningar: ”Bland förstagångsväljarna är vänsterpartiet med mycket liten marginal nästan Sveriges största parti, med ett stöd på 20,6%. Förutom att väcka frågor kring vad som lärs ut på svenska skolor finns anledning att fråga sig vad det stödet ska tolkas som ett stöd för”, sade Reinfeldt, som för övrigt också lovade att ”under det första kvartalet 2004 besöka ett stort antal orter runt om i Sverige för att inleda en dialog med unga väljare. Jag vill berätta om det vi står för, och som är motsatsen till kommunism”.
Linderborg skriver också om hur pajasreaktionärer som UOK bereds utrymme att jämställa Röda armén med nazisterna och därmed omtolka hela andra världskriget:
För att vara ett demokratiskt land med yttrande- och pressfrihet har Sverige en extremt ensidigt medielandskap. Dagordningssättandet ankommer på ett mycket litet antal borgerliga potentater. Klimatomslag kan därmed, om inte motkrafterna ser vad som är på väg och anstränger sig att sätta emot, gå mycket snabbt, bli obehagligt hämningslösa. Brännmärkningen av bibliotekarierna i Brännkyrka är en indikation av många på det erbarmliga tillståndet i ett land där ”liberalerna” gått och blivit lika föraktliga som under tiden mellan tjugotalskrisen och Stalingrad.
[Påminner också om Erik Bergs lustmord på UOK:s ”opinionsundersökning” om svenska ungdomars historiekunskaper]
Två bibliotekarier i Brännkyrka vågade göra det som varenda demokratiskt sinnad medborgare borde, men färre lär mäkta med: de sade ifrån mot detta statspropagandistiska historiekampanjande. De ville inte osett beställa kampanjböcker under falsk flagg till skolbiblioteket. I den allt mörkare tid vi lever i, har de för detta angripits och brännmärkts av självtillräckligt bullrande reaktionärer.
Åsa Linderborg skriver knivskarpt och avklädande om det som sker. Läs det!
Notera särskilt det hon påpekar om att idén till kampanjen väcktes av Lars Leijonborg 1999, som en reaktion på vänsterpartiets valframgångar, särskilt bland ungdomar, i valet 1998. I valet 2002 gick vänsterpartiet tillbaka, men bland ungdomarna var ställningen mycket stark. Fredrik Reinfeldt kommenterade detta i en intervju 2003 i Norrköpings Tidningar: ”Bland förstagångsväljarna är vänsterpartiet med mycket liten marginal nästan Sveriges största parti, med ett stöd på 20,6%. Förutom att väcka frågor kring vad som lärs ut på svenska skolor finns anledning att fråga sig vad det stödet ska tolkas som ett stöd för”, sade Reinfeldt, som för övrigt också lovade att ”under det första kvartalet 2004 besöka ett stort antal orter runt om i Sverige för att inleda en dialog med unga väljare. Jag vill berätta om det vi står för, och som är motsatsen till kommunism”.
Linderborg skriver också om hur pajasreaktionärer som UOK bereds utrymme att jämställa Röda armén med nazisterna och därmed omtolka hela andra världskriget:
När detta blivit den gängse borgerliga ståndpunkten måste liberalernas hållning under kriget omprövas. En enhetsfront med nazismen, mot kommunismen, framstår ju då som en tänkbar möjlighet. Vad säger den judiska opinionen om det? Vad har dagens borgerlighet att säga om förintelsen: Är det bara lögn och kommunistpropaganda att Röda armén befriade Auschwitz – och hela Västeuropa?Jag har skrivit om detta tidigare. Till exempel: Inte bara statyer som förflyttas; Två snabba år och slutet på efterkrigstiden.
För att vara ett demokratiskt land med yttrande- och pressfrihet har Sverige en extremt ensidigt medielandskap. Dagordningssättandet ankommer på ett mycket litet antal borgerliga potentater. Klimatomslag kan därmed, om inte motkrafterna ser vad som är på väg och anstränger sig att sätta emot, gå mycket snabbt, bli obehagligt hämningslösa. Brännmärkningen av bibliotekarierna i Brännkyrka är en indikation av många på det erbarmliga tillståndet i ett land där ”liberalerna” gått och blivit lika föraktliga som under tiden mellan tjugotalskrisen och Stalingrad.
[Påminner också om Erik Bergs lustmord på UOK:s ”opinionsundersökning” om svenska ungdomars historiekunskaper]
söndag, juli 29, 2007
En (annan) politisk historia
Gunnar Richardsons artikel på DN Debatt angående Gustav V:s nazisympatier är, en ganska märklig slutkläm till trots, en god gärning i belysandet av en nedhyssjad svensk historia. (Läs också till exempel Paolo Pissoffis kommentar).
Jag har skrivit ganska mycket om den politiskt laddade, lite i skuggan pågående tolkningsstriden kring andra världskriget. Läs gärna det jag skrev i maj: Två snabba år och slutet på efterkrigstiden. Att den europeiska borgerligheten, också den svenska, i stor utsträckning var entusiastisk inför en av Hitler initierad kommande ”nyordning” i Europa, är inte något som diskuterats eller diskuteras så mycket i Sverige. Inte heller att svenska antifascister internerades som säkerhetsrisker av samlingsregeringen, medan etablissemanget – inte minst militären! – var fyllt av ”Tysklandsvänner” beredda att mer eller mindre entusiastiskt sälja ut svenskt oberoende vid första bästa tillfälle.
Jag plockade fram Per-Olov Zennströms självbiografiska Z:s bekännelser (Bo Cavefors bokförlag, 1977) och knappade in delar av kapitel 6 (sid 99-199), ”Konfrontation med ’femte kolonnen’”. Jag tycker att det är en fascinerande historisk bild. Här beskriver Zennström bland annat hur han som beväring under mobiliseringsåren mötte nazistiska officerare.
Jag har skrivit ganska mycket om den politiskt laddade, lite i skuggan pågående tolkningsstriden kring andra världskriget. Läs gärna det jag skrev i maj: Två snabba år och slutet på efterkrigstiden. Att den europeiska borgerligheten, också den svenska, i stor utsträckning var entusiastisk inför en av Hitler initierad kommande ”nyordning” i Europa, är inte något som diskuterats eller diskuteras så mycket i Sverige. Inte heller att svenska antifascister internerades som säkerhetsrisker av samlingsregeringen, medan etablissemanget – inte minst militären! – var fyllt av ”Tysklandsvänner” beredda att mer eller mindre entusiastiskt sälja ut svenskt oberoende vid första bästa tillfälle.
Jag plockade fram Per-Olov Zennströms självbiografiska Z:s bekännelser (Bo Cavefors bokförlag, 1977) och knappade in delar av kapitel 6 (sid 99-199), ”Konfrontation med ’femte kolonnen’”. Jag tycker att det är en fascinerande historisk bild. Här beskriver Zennström bland annat hur han som beväring under mobiliseringsåren mötte nazistiska officerare.
Jag tillhörde A1, vars befälskår troligen var den mest nazistinfekterade bland Sverige alla regementen. På dess mässar hade det alltid hört till god ton att uttala arbetarfientliga och högervridna åsikter, inte minst sedan en betydande del av gamla ”Posis”, Positionsartilleriets reaktionära officers- och underofficerskår, 1927 införlivades med regementet vid Valhallavägen. Regementscheferna bildade en lång kedja av Tysklandsvänner, nazistsympatisörer och Finlandsaktivister: Åkerhielm, Rappe, Dyrssen och under den senares tjänsteresa ”någonstans i utlandet” Nils Rosén – det var alla namn som klingade väl i Svensk-tyska föreningen och liknande kretsar. Andra bemärkta officerare på A1 var major Pereswetoff-Morath, bekant för att ha kommenderat sitt förband till en förevisning av den tyska propagandafilm som förhärligade Wehrmachts inmarsch i Polen, Sven Thoflet, bland idrottsfolket känd som nazistsympatisör, kapten Bo Lindman, framträdande inom det nazistdominerade Försvarsfrämjandet, osv. En del av kadern i ”Svensk Socialistisk Samling”, femte kolonnens stormtrupper, återfanns bland regementets underofficerare och stamanställda underbefäl. Och var skulle vi söka de svenska nazisternas ”högste ledare”, Sven Lindholm, om inte på A1, där han under kriget befordrades från sergeant till styckjunkare!Genom kontakter vid norska gränsen får manskapet reda på att Rosén haft märkliga kontakter med det av tyskarna ockuperade Oslo från tullstugan vid Eda. Dessutom att en fänrik N. T. I. Rosén ”entledigats” från sin tjänst från den 1 mars.
[…]
Till och med flera av de vid regementet anställda civilarbetarna och hantverkarna var tidigare ”svartfötter”, gamla strejkbrytare som sökt och funnit en fristad på A1.
När arbetarpressen vid det andra världskrigets utbrott åter varnade för ”femte kolonnen” förmanade samlingsregeringen oss att inte sprida rykten med parollen ”en svensk tiger”, åskådliggjord med överallt uppklistrade, löjeväckande bilder av ett magert, blå- och gulrandigt kattdjur”.
[…]
Vi lastade slutligen av i Landskrona, där vår division, innefattande även en del infanteri från Skåne, skulle försvara den främsta stridslinjen och avlossa de första salvorna vid eventuella tyska angrepp över Öresund. Divisionens chef var tidigare nämnde major Nils Rosén, vilken som frivillig på Tysklands sida under hela det första världskriget lett tysk artillerield mot de franska ställningarna! För dessa insatser hade han erhållit järnkorset, som alltjämt dinglade på hans bröst, fäst vid den svenska officersuniformen, där han stod på den skånska slätten och observerade de tyska planens svängar över Danmark! […] Inte nog med det – i divisionsstaben tjänstgjorde de svenska nazisternas chef, dåvarande sergeant Sven- Olof Lindholm, som efteråt i sitt blad kunde skryta med att han ”dag och natt hade hand om viktiga militära hemligheter” (även om en del hävdade att dessa inskränkte sig till kunskapen om att det på torsdagen serverades ärtsoppa).
Så såg alltså den svenska beredskapen ut våren 1940, då Sverige löpte större fara än någonsin att dras in i storkriget, under en överbefälhavare, generallöjtnant O. G. Thörnell, som varit med i uppvaktningen av Hitler på hans femtioårsdag och överlämnat en statyett av ryssdödare Karl XII under hyllningen till Tysklands ”Führer” och Europas tilltänkte ”nyordnare”.
[…]
I oktober 1942 solidariserade sig f.d. majoren, nu överstelöjtnant Nils Rosén, öppet med Sven Lindholm (vars lämplighet som befäl äntligen börjat diskuteras i pressen) i den nazistiska Dagsposten, utgiven av Rutger Essén och subventionerad av tyska ambassaden.
Fänriken i fråga var ingen annan än sonen till vår överstelöjtnant Rosén, som – visade det sig senare – vid Lina, alldeles intill Eda glasbruk och inom faderns befälsområde, deserterat från sitt eget, mobiliserade svenska förband. I likhet med fadern under det första världskriget hade han övergått till tyskarna och t.o.m. anmält sig som frivillig till SS – de mest hänsynslösa nazistiska avdelningarna.Denna gång leder de avslöjanden som Zennström och manskapet anonymt får fram till pressen, via Ny Dag till de stora drakarna, till att två divisionschefer ersätts. Det som tystats ner eller viftats bort tre år tidigare hamnade nu i ett annat ljus, inte minst när Tysklands krigslycka vänt
måndag, juli 23, 2007
Mer Myrdal - om Den onödiga samtiden
Det var Den onödiga samtiden, Lars Gustafssons och Jan Myrdals meningsutbyten utgivna 1974, som föranledde Sven Stolpe att skriva denna klassiska mening i sin recension: ”Jag tänkte ett tag ställa upp boken i min pekoralsamling. Jag ångrade mig. Den gick bus bas i värmepannan”. Jag skrev om nyutgåvan på Manifest förlag, i FiB/Kulturfront #5-2002. Återpublicerar recensionen nedan.
* * * * *
Den onödiga samtiden är en samtalsbok från 1974. Jan Myrdal och Lars Gustafsson skriver långa brev till varandra och reflekterar över samtiden, historien och sambandet däremellan. Man skulle kunna tänka sig att den nyutgåva som Manifest förlag nu tagit initiativ till var ett slags historiskt dokument ämnat att framkalla nostalgiskt igenkännande leenden på en och annans läppar. Så är det nu inte. Texten är förbannat spännande att läsa. Både för att den hjälper oss att förstå varför vi är där vi är idag och för att författarna, vältaligt och sakligt, lyfter fram frågeställningar och ställningstaganden som är minst lika aktuella idag som när boken gavs ut.
För en samtida läsare är boken ett skriftligt bevis på hur det som är möjligt att säga och det som uppfattas som möjligt att göra, rör på sig. 1973 kan liberalen Gustafsson redan på sidan 35 tala om ”den antikapitalistiska hållningen vi har gemensamt”. Debattläget är ett annat. Frågorna som ställs andra. Förskjutningar i maktförhållanden i samhället bestämmer inte exakt, men påverkar i grunden ramarna för tanken. Visst blev boken ohyggligt utskälld när den kom ut i original – men den ställde levande frågor som inte kunde ignoreras.
En röd tråd i Den onödiga samtiden är kritiken mot socialdemokratisk hegemoni och folkhemskt hyckleri. Det är ett värdefullt bidrag till begripliggörandet av dagens politiska verklighet. Med skrämmande precision sätter Myrdal och Gustafsson – från olika utgångspunkter – fingret på det som förklarar den fullständiga identitetskris socialdemokratin idag genomgår. Blair och Persson skymtar i textens förlängning när Myrdal skriver om ombudsmän som blivit ämbetsmän.
Två ställningstaganden som 1973 förenar Myrdal och Gustafsson placerar texten mitt i dagens politiska utveckling – gör den samtida, för att tala med Myrdal.
Först det antiimperialistiska anslaget. Däri inbegripet ett ställningstagande mot den fullständiga oförmågan hos debattörer till höger och vänster att begripa, att människor inte accepterar att leva på sina knän hur som helst. Att det därför kommer reaktioner och att dessa inte alltid blir vackra och allmänhumanistiskt lättsmälta. Att man dock måste ta ställning för dem. Detta är ju idag uppenbart livsviktigt i ordets närmast fysiska bemärkelse.
För det andra försvaret av formella – borgerliga – demokratiska fri- och rättigheter gentemot etablissemangets godtycke. I ett läge när svenska medborgare döms till egendomlöshet utan stöd i svensk lag och utan rättegång, när vi får uppenbart politiska domar efter Göteborgskrvallerna och när den mot statsbildning syftande Europeiska unionen stämplar var och varannan som terrorist är det viktigt att läsa och begripa det vältaliga och engagerade försvaret för grundlag och yttrandefrihet. Lars Gustafssons indignerade brev om IB-affären uttrycker en framåtsträvande liberalisms allra ljusaste traditioner.
Därmed reser också en samtida läsning en viktig fråga: var är den borgerliga vänstern idag? Lars Gustafssons fall är intressant. Den som 1973 kunde kritisera socialdemokratins hyckleri gentemot Allende med orden ”Fackeltåg kostar så litet. Man borde pissa i era mikrofoner”, har 2002 vandrat ut i reaktion. När hövligheterna i efterordet har lagt sig talar Gustafsson om ”den islamiska världens uppenbara efterblivenhet […] dess sterila hat mot västerns civilisation”. Den som 1973 kunde komma med skarp och levande kritik mot marxismen säger idag att marxister vill ha en teokrati av förmedeltida slag. Svaret på frågan om den borgerliga vänstern kan anas redan 1973. De politiska motsättningarna skärps. Luckan slår igen för samarbetspolitik. Och borgerligheten vänder sig mot sina egna ideal. Utvecklingen luktar fascism. Den som då slutar ställa systemkritiska frågor, kommer med nödvändighet att slå över i reaktion. Det är strukturellt. Boken är alltså viktig att läsa idag.
Men detta är bara några av de linjer som man kan följa i texten. Här finns funderingar om moral och patos i samhällskritiken, om den intellektuelles livshållning och om Marx arbetsvärdelära. Det är inte bara meningsfull läsning. Det är njutbar läsning. Den som inte läst bör läsa. Den som läst bör läsa om.
* * * * *
Den onödiga samtiden är en samtalsbok från 1974. Jan Myrdal och Lars Gustafsson skriver långa brev till varandra och reflekterar över samtiden, historien och sambandet däremellan. Man skulle kunna tänka sig att den nyutgåva som Manifest förlag nu tagit initiativ till var ett slags historiskt dokument ämnat att framkalla nostalgiskt igenkännande leenden på en och annans läppar. Så är det nu inte. Texten är förbannat spännande att läsa. Både för att den hjälper oss att förstå varför vi är där vi är idag och för att författarna, vältaligt och sakligt, lyfter fram frågeställningar och ställningstaganden som är minst lika aktuella idag som när boken gavs ut.
För en samtida läsare är boken ett skriftligt bevis på hur det som är möjligt att säga och det som uppfattas som möjligt att göra, rör på sig. 1973 kan liberalen Gustafsson redan på sidan 35 tala om ”den antikapitalistiska hållningen vi har gemensamt”. Debattläget är ett annat. Frågorna som ställs andra. Förskjutningar i maktförhållanden i samhället bestämmer inte exakt, men påverkar i grunden ramarna för tanken. Visst blev boken ohyggligt utskälld när den kom ut i original – men den ställde levande frågor som inte kunde ignoreras.
En röd tråd i Den onödiga samtiden är kritiken mot socialdemokratisk hegemoni och folkhemskt hyckleri. Det är ett värdefullt bidrag till begripliggörandet av dagens politiska verklighet. Med skrämmande precision sätter Myrdal och Gustafsson – från olika utgångspunkter – fingret på det som förklarar den fullständiga identitetskris socialdemokratin idag genomgår. Blair och Persson skymtar i textens förlängning när Myrdal skriver om ombudsmän som blivit ämbetsmän.
Två ställningstaganden som 1973 förenar Myrdal och Gustafsson placerar texten mitt i dagens politiska utveckling – gör den samtida, för att tala med Myrdal.
Först det antiimperialistiska anslaget. Däri inbegripet ett ställningstagande mot den fullständiga oförmågan hos debattörer till höger och vänster att begripa, att människor inte accepterar att leva på sina knän hur som helst. Att det därför kommer reaktioner och att dessa inte alltid blir vackra och allmänhumanistiskt lättsmälta. Att man dock måste ta ställning för dem. Detta är ju idag uppenbart livsviktigt i ordets närmast fysiska bemärkelse.
För det andra försvaret av formella – borgerliga – demokratiska fri- och rättigheter gentemot etablissemangets godtycke. I ett läge när svenska medborgare döms till egendomlöshet utan stöd i svensk lag och utan rättegång, när vi får uppenbart politiska domar efter Göteborgskrvallerna och när den mot statsbildning syftande Europeiska unionen stämplar var och varannan som terrorist är det viktigt att läsa och begripa det vältaliga och engagerade försvaret för grundlag och yttrandefrihet. Lars Gustafssons indignerade brev om IB-affären uttrycker en framåtsträvande liberalisms allra ljusaste traditioner.
Därmed reser också en samtida läsning en viktig fråga: var är den borgerliga vänstern idag? Lars Gustafssons fall är intressant. Den som 1973 kunde kritisera socialdemokratins hyckleri gentemot Allende med orden ”Fackeltåg kostar så litet. Man borde pissa i era mikrofoner”, har 2002 vandrat ut i reaktion. När hövligheterna i efterordet har lagt sig talar Gustafsson om ”den islamiska världens uppenbara efterblivenhet […] dess sterila hat mot västerns civilisation”. Den som 1973 kunde komma med skarp och levande kritik mot marxismen säger idag att marxister vill ha en teokrati av förmedeltida slag. Svaret på frågan om den borgerliga vänstern kan anas redan 1973. De politiska motsättningarna skärps. Luckan slår igen för samarbetspolitik. Och borgerligheten vänder sig mot sina egna ideal. Utvecklingen luktar fascism. Den som då slutar ställa systemkritiska frågor, kommer med nödvändighet att slå över i reaktion. Det är strukturellt. Boken är alltså viktig att läsa idag.
Men detta är bara några av de linjer som man kan följa i texten. Här finns funderingar om moral och patos i samhällskritiken, om den intellektuelles livshållning och om Marx arbetsvärdelära. Det är inte bara meningsfull läsning. Det är njutbar läsning. Den som inte läst bör läsa. Den som läst bör läsa om.
fredag, maj 25, 2007
torsdag, maj 24, 2007
Berlin. Lustgarten
Minnesmärke vid Lustgarten utanför Altes Museum i Berlin. Hyllning till en grupp ungkommunister och antifascistiska motståndskämpar som den 18 maj 1942 försökte bränna ner den nazistiska propagandautställningen 'Sovjetiskt paradis'. Upprorsförsök slogs ned ofattbart hårt i nazityskland. För denna aktion fick över trettio unga kvinnor och män plikta med sina liv. De flesta halshöggs i Plötzensee-fängelset. Några dagar efter händelsen genomfördes också en repressionsvåg mot hundratals judar. Minnesmärket sattes upp 1981 av Östberlins stadsfullmäktige. De två halvgenomskinliga förklarande plexiglasplaketter som finns uppsatta så kuben idag täcker den inskription som förklarar (m reservation för min översättningsmiss fr tyska) att 'elden för alltid förbinder i vänskap med Sovjetunionen'
fredag, april 06, 2007
1900
Med start på okristliga tider, inatt (00.55) och imorgon natt (00.00) visar SVT i två delar en av världens bästa filmer; Bernardo Bertoluccis episka verk 1900. Missa den inte för allt i världen! På mig gjorde filmen ett djupt intryck redan när jag såg den första gången (inte bara för att nakenscenerna var pinsamma och kittlande - jag var tio år). Om man för några år sedan kunde se filmen som en lysande berättelse om 1900-talets historia (1900-1945) – en historia som blir meningslös att försöka beskriva rensad från klasskamp – så är den idag, mitt i en ny våg av fascistisering, än mer av en kuslig och lärorik påminnelse. Intressant förresten, att SVT:s beskrivning av filmen lyckas undvika ord som socialistisk och kommunistisk: ”Olmo blir indragen i politiska aktiviteter gentemot fascismen”. Jovars. Som sagt, missa inte att åtminstone spela in.
Bilden nedan: Giuseppe Pellizza di Volpedos målning Il quarto stato (1901), som förekommer i filmens öppning.
Bilden nedan: Giuseppe Pellizza di Volpedos målning Il quarto stato (1901), som förekommer i filmens öppning.
torsdag, april 05, 2007
Rekommenderad läsning: Communist Party People
Jag måste verkligen tipsa om denna mycket fascinerande artikel i tidningen Independent. Universitets-biblioteket Tamiment Library i New York tar över ett stycke amerikansk nutidshistoria – kommunistpartiets arkiv. Michael Nash, chef på Tamiment Library, säger att detta är det mest värdefulla material han har fått ta emot under sina trettio år i arbetet. I arkivmaterialet finns urkunder från partiets bildande, Joe Hills testamente liksom hans berömda meddelande ”sörj inte – organisera”, och den handskrivna texten till partimedlemmen Pete Seegers låt ”Turn, Turn, Turn”, som bland andra Dolly Parton gjort cover på.De absurda premisser som USA:s kommunistiska parti arbetade under gör det lätt att förstå hur det länge ideologiskt hörde till Västvärldens allra mest doktrinära och fyrkantiga kommunistpartier. Samtidigt har partiet – liksom kommunistpartier överallt i den kapitalistiska världen – bidragit på avgörande sätt i kampen för social rättvisa och för fördjupade och utvidgade demokratiska rättigheter:
”It's clear that the Communist Party played a central role in the pre-history of civil rights battle especially in the Thirties up until the Second World War,” he [Michael Nash] på said. “If I could say one thing it is how much influence they had in creating the pre-conditions of what happened in the Sixties. Clearly, they were helping to put up legal defences in the lynching cases and for blacks who were accused of rape.” Documents also reveal how in later years, even after the culling of their numbers by McCarthy, the party contributed to varying degrees to the anti-Vietnam War effort, the battle against apartheid in South Africa, the women's movement and, more recently, the campaign for gay and lesbian rights.
[Några tidigare, delvis relaterade bloggposter här, här och här]
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
