”Special people”

En kamrat skickar länken, med rubriken ”Ja, vad säger man”, och det dystra konstaterandet: ”Preventive Intervention” möter ”Collateral Damage”.

Just så. Amerikanske soldater som systematiskt ägnat sig åt att lägga ut ”bete” i form av ammunition och sprängtråd och sedan skjuta på irakier som kommit sig för att plocka upp föremålen.

Ja, vad säger man? Man kan säga att det är frågan om vidriga krigsförbrytelser. Man kan konstatera att avhumaniseringen lyfts till norm och lära. Man kan ropa att detta är den doft av förruttnelse som sipprar ut ur det koloniala monstrets innanmäte. Men det kommer inte våra tidningar och våra statsmän att göra.

Jag kommer inte åt artikeln i Washington Post (krävs prenumeration), men Här är artikeln från Washington Post. På en annan blogg hittar jag detta:

Läser man den ursprungliga Washingbton Post artikeln kan beskriver den hur enheten hade tryck på sig att producera ‘resultat’ efter förluster och flera framgångsrika attacker mot dom. Den ‘bodycount’ taktik som användes i Vietnamn och den amerikanska militären svor aldrig skulle komma tillbaka finns nu även i Irak.

Och NY Times har en artikel om saken. Några soldater har nu ställts inför rätta och får kanske bära hundhuvudet ensamma, trots att detta är ett särskilt arméprogram. En av deras försvarsadvokater levererar följande argumentation:

“Snipers are special people who are trained to shoot in a detached fashion, not to see their targets as human beings,” said James D. Culp, one of Sergeant Vela’s lawyers. “Snipers have split seconds to take shots, and he had a split second to decide whether to shoot.”

Soldaternas vittnesmål tyder på ett betydligt vidare ansvar:

The kill teams used the tactic not to kill people, but to wound them with gunshots and then capture and interrogate them, the soldier said. “It’s pretty common, and it’s pretty effective,” the soldier said in an interview.

Läs hela artikeln.