Ring, klocka, ring

Det är svårt att skriva något meningsfullt om Staffan Norbergs imponerande innehållslösa grevinnan-och-betjänten-artikel på DN debatt, där han ondgör sig över vänsterpartiets förnyelseprocess. Men Röda Raketer och Helena Duroj har lyckats väl. Läs dem!

Jag konstaterar bara att Staffan Norberg fortfarande drivs av två starka antipatier:

Ett starkt ogillande av föreningsdemokratiska processer. Så länge jag minns har Staffan Norberg tyckt att sådant som motionsbehandling och kongressbeslut är förlegat och problematiskt. Han har efterlyst ”nya arbetsformer” som innebär att partiets beslutande organ inte fattar beslut i politiska frågor. Det skiner också igenom i denna artikel. Just de partiprogram som Staffan Norberg så länge tycks ha mått dåligt över – och för övrigt inte ens tycks veta kallas partiprogram – behandlas inte av den partiledning som han tidigare tillhört men nu kritiserar i verklighetsfrånvända termer. De förbereds av en separat programkommission och fastställs av partiets högsta beslutande organ, kongressen. Det är också symptomatiskt att Staffan Norberg betecknar vänsterpartiets långsiktiga och tålmodigt framgångsrika organisationsarbete i gruppen Konsten att bygga ett parti, för ”en total katastrof”. Gruppen sysslar med att förbättra sådana oglamorösa men för varje demokratisk organisation oundgängliga saker som styrelseutbildningar, internkommunikation och utåtriktat basarbete. Sådant har Staffan Norberg alltid sett som snarare ett problem. En medlemsorganisation kan nämligen bete sig på jobbiga sätt, till exempel uttrycka andra åsikter än dem man kommit till samförstånd om med andra kommunalråd.

Det för till den andra punkten. Motviljan att ge uttryck för något som andra politiker ogillar. Idén om att vänsterpartiet skulle vara ett framgångsrikt parti om det tyckte ungefär samma saker som andra partier är uppenbart katastrofal. Men den överensstämmer med en uppfattning om politiskt arbete som allmänt chefande snarare än en verksamhet som ska leda till förändring av sociala strukturer verkligheten i någon viss – av de stundtals föraktliga medlemmarna i partiet påverkbar – riktning. Det innebär ett konfliktperspektiv. Det är ett skällsord för Staffan Norberg. Det är förresten intressant att han länge framställde sig som förkämpe i miljöfrågor. I verkligheten handlade det huvudsakligen om viljan att tona ned andra delar av vänsterpartiets politik och fokusera på frågor som i mindre utsträckning laddas av sociala konflikter. När nu förslaget till partiprogram tar ett steg framåt i miljöfrågorna, och tydligare sätter in dem i sitt sociala sammanhang, där behovet av fördelningspolitik och ett radikalt ifrågasättande av kapitalismens logik framträder – då är Staffan Norberg missnöjd. Det är mycket talande.

Det framgår ju annars inte så mycket av Norbergs artikel vad det är han tycker att vänsterpartiet borde göra politiskt. Tydligen är det dock dåligt att stå upp för en annan ekonomisk politik än den som förs idag. Och det var också en ståndpunkt som Norberg torgförde före valet. Till exempel när han, som ett eko av den nuvarande regeringen, talade om vikten av att ”frigöra sig från den attityd som ofta gör att människor tillåts göra sig till offer för det moderna samhällets avigsidor eller i vissa fall utnyttja välfärdssystemen”, vilka ”steg för steg omvandlats till något som används för att hantera allmän otrivsel med livet, relationsproblem, stress eller tidsbrist”. Den fråga man får ställa sig är ganska enkel: varför skulle någon (som inte är kommunalråd i en koalition) vilja rösta på, eller, till och med drista sig till att vara medlem i ett "vänsterparti" som talar om rättvisa i allmänna termer, men systematiskt undviker vänsterpolitik?

Nåväl. Jag tror ändå att Staffan Norbergs artikel kan vara nyttig. Förhoppningsvis kommer fler att läsa förslaget till partiprogram för vänsterpartiet, som artikeln ju inte med ett enda ord berör i sak.

Tack och hej. Nu drar jag till Norge ett tag och ser vad som händer.