Satisfaction guaranteed since 1938, minst

Dåliga opinionssiffror på högerkanten? Prövat hets?

Den nya liberalismens Särimner

Jag hinner och orkar inte kommentera folkpartiets senaste om-det-är-slut-på-andra-idéer-pröva-hets-mot-muslimer/”muslimer”-utspel. Det är inte mycket mer att säga än att spekulation i stämningar – och underblåsandet av desamma – är själva poängen med utspelet; inte förslagen, som i sig kan variera på ett spektrum mellan meningslöst och kontraproduktivt.

Men Helena Duroj skriver mer, från ett reellt skolperspektiv. Läs: Liberala tvångslagar.

Ring, klocka, ring

Det är svårt att skriva något meningsfullt om Staffan Norbergs imponerande innehållslösa grevinnan-och-betjänten-artikel på DN debatt, där han ondgör sig över vänsterpartiets förnyelseprocess. Men Röda Raketer och Helena Duroj har lyckats väl. Läs dem!

Jag konstaterar bara att Staffan Norberg fortfarande drivs av två starka antipatier:

Ett starkt ogillande av föreningsdemokratiska processer. Så länge jag minns har Staffan Norberg tyckt att sådant som motionsbehandling och kongressbeslut är förlegat och problematiskt. Han har efterlyst ”nya arbetsformer” som innebär att partiets beslutande organ inte fattar beslut i politiska frågor. Det skiner också igenom i denna artikel. Just de partiprogram som Staffan Norberg så länge tycks ha mått dåligt över – och för övrigt inte ens tycks veta kallas partiprogram – behandlas inte av den partiledning som han tidigare tillhört men nu kritiserar i verklighetsfrånvända termer. De förbereds av en separat programkommission och fastställs av partiets högsta beslutande organ, kongressen. Det är också symptomatiskt att Staffan Norberg betecknar vänsterpartiets långsiktiga och tålmodigt framgångsrika organisationsarbete i gruppen Konsten att bygga ett parti, för ”en total katastrof”. Gruppen sysslar med att förbättra sådana oglamorösa men för varje demokratisk organisation oundgängliga saker som styrelseutbildningar, internkommunikation och utåtriktat basarbete. Sådant har Staffan Norberg alltid sett som snarare ett problem. En medlemsorganisation kan nämligen bete sig på jobbiga sätt, till exempel uttrycka andra åsikter än dem man kommit till samförstånd om med andra kommunalråd.

Det för till den andra punkten. Motviljan att ge uttryck för något som andra politiker ogillar. Idén om att vänsterpartiet skulle vara ett framgångsrikt parti om det tyckte ungefär samma saker som andra partier är uppenbart katastrofal. Men den överensstämmer med en uppfattning om politiskt arbete som allmänt chefande snarare än en verksamhet som ska leda till förändring av sociala strukturer verkligheten i någon viss – av de stundtals föraktliga medlemmarna i partiet påverkbar – riktning. Det innebär ett konfliktperspektiv. Det är ett skällsord för Staffan Norberg. Det är förresten intressant att han länge framställde sig som förkämpe i miljöfrågor. I verkligheten handlade det huvudsakligen om viljan att tona ned andra delar av vänsterpartiets politik och fokusera på frågor som i mindre utsträckning laddas av sociala konflikter. När nu förslaget till partiprogram tar ett steg framåt i miljöfrågorna, och tydligare sätter in dem i sitt sociala sammanhang, där behovet av fördelningspolitik och ett radikalt ifrågasättande av kapitalismens logik framträder – då är Staffan Norberg missnöjd. Det är mycket talande.

Det framgår ju annars inte så mycket av Norbergs artikel vad det är han tycker att vänsterpartiet borde göra politiskt. Tydligen är det dock dåligt att stå upp för en annan ekonomisk politik än den som förs idag. Och det var också en ståndpunkt som Norberg torgförde före valet. Till exempel när han, som ett eko av den nuvarande regeringen, talade om vikten av att ”frigöra sig från den attityd som ofta gör att människor tillåts göra sig till offer för det moderna samhällets avigsidor eller i vissa fall utnyttja välfärdssystemen”, vilka ”steg för steg omvandlats till något som används för att hantera allmän otrivsel med livet, relationsproblem, stress eller tidsbrist”. Den fråga man får ställa sig är ganska enkel: varför skulle någon (som inte är kommunalråd i en koalition) vilja rösta på, eller, till och med drista sig till att vara medlem i ett "vänsterparti" som talar om rättvisa i allmänna termer, men systematiskt undviker vänsterpolitik?

Nåväl. Jag tror ändå att Staffan Norbergs artikel kan vara nyttig. Förhoppningsvis kommer fler att läsa förslaget till partiprogram för vänsterpartiet, som artikeln ju inte med ett enda ord berör i sak.

Tack och hej. Nu drar jag till Norge ett tag och ser vad som händer.

ZC + VZ = CV

Jag tror väl i och för sig inte att Zaida Catalan hade behövt skriva en "debattartikel" om Venezuela för att vara välkommen hos mysborgerligheten, men nu när det är gjort, kan man ta och läsa Frasses totala nedmontering av texten. Även Erik Svensson skriver i ämnet.

Borgerlighetens diskreta harm

Att miljöpartiet skulle göra ett utspel likt det Peter Eriksson gör idag var väntat. Budgetprocessen har gjort det tydligt att skillnaderna mellan miljöpartiet och högerregeringen krymper och att miljöpartiet för tillfället inte har något eget av intresse att komma med. Den allmänna samhällsdebatten har också delvis vridit miljö- och klimatfrågorna ur händerna på miljöpartiet. Det var länge sedan miljöpartiet hade den tydligaste miljöpolitiken, men partiets namn har gjort att det kunnat håva in en del bekymrade röster. Så är det fortfarande, men i mindre utsträckning än förut. Miljöpartiet har därför – medvetet ibland, omedvetet ibland – strävat efter att framställa sig ett urbant, vänsterborgerligt parlaments- och medieparti. Den senaste månaden har partiet befunnit sig i skymundan, och då växer utspelsviljan.

Nu uppstår förstås viss kalabalik bland ledarskribenter och politiska kommentatorer. Det ska lekas politik och det ska spekuleras i regeringskoalitioner. Det får tålas. Men det är viktigt att inte tappa perspektiven, att se det politiska landskapet.

Det finns sex aktiva borgerliga partier i Sverige i dag.

Fyra av dem är högerpartier som regerar tillsammans. Det är partier som konvergerat mot varandra, och kunnat göra det enklare, eftersom de har en svag medlemsstruktur men starkt stöd i den mediala eliten och ett tryck på sig från organiserade kapitalintressen. Det är första gången i modern tid som Sverige styrs av en regering med bara högerpartier. Vid de tidigare tillfällen under efterkrigstiden som vi har haft borgerliga regeringen, har några av partierna varit borgerliga vänsterpartier; folkpartiet, centerpartiet med sina egenheter och i viss mån också kristdemokraterna sist det begav sig. Nu är situationen en annan. Folkpartiet och centerpartiet står i viktiga avseenden till höger om moderaterna och några borgerliga vänsterpartier – sådana som kraftfullt försvarar liberala fri- och rättigheter och som har något slags medmänskligt välfärdsideal – finns det inte i denna regering.

Miljöpartiet utgör nu borgerlighetens vänsterflank. Det är inte en ny situation som uppstått efter valet. Så var det också före valet, under den tid då miljöpartiet, tillsammans med vänsterpartiet, utgjorde ett parlamentariskt stöd till den socialdemokratiska regeringen. Miljöpartiet visade det tydligt genom sin brist på förståelse för vikten av en stark arbetsrätt, för gemensamma lösningar inom välfärden och för ett sammanhållet och heltäckande socialförsäkringssystem byggd på inkomstbortfallsprincipen – med andra ord den nordiska välfärdsmodellens själva grundvalar. I några fall röstade partiet också med de borgerliga och drev igenom exempelvis en urholkning av Las och underlättande för privatskolor.

Det sjätte borgerliga partiet är Sverigedemokraterna, ett extremhögerparti som inte kommer att komma ifråga för allmänborgerlig samverkan så länge de inte har fler röster. Men det är ju tyvärr något som kan ändras snabbt. Den nuvarande regeringens politik hjälper till. Alternativt kan något av de mer etablerade borgerliga partierna, låt oss kalla det folkpartiet, göra särskilda utfall före valet för att ”täcka upp” sådana röster. Resultatet blir minst lika otäckt.


Nåväl. Miljöpartiets utveckling är inte så märklig. Alla partier som vill posera som vänster i ”värderingsfrågor” men som saknar band till arbetarrörelsen – eller kapar dem – kommer att bli dystra vindflöjlar som viftar i kapp med det ”liberala” etablissemanget. Då kan man landa var som helst för den parlamentariska maktens skull. Se på de tyska gröna. Bortsett från att Peter Eriksson knappast besitter Joscha Fischers vältalighet och karisma, är det mer än tänkbart att vi vid behov får se svenska miljöpartister tala sig varma för EU:s överstatlighet och marknadsfundamentalism, militära interventioner både här och där, och fortsatta nedskärningar i den gemensamma sektorn.

Samma sak har hänt och händer med de socialdemokratiska partier som lättar bort från arbetarrörelsen. De socialdemokrater som har fått för sig att val vinns i och av de välbärgade mellanskikten i Stockholms innerstad, gillar alltså miljöpartiet. Och så blir det för all del också i vänstersocialistiska partier. Det sorglustiga intermezzot med Vägval Vänster är ett närliggande exempel.

Men vad då med regeringsfrågan? Det gäller att börja i en helt annan ände! Arbetarrörelsen och vänstern måste fortsätta diskutera och bygga ett politiskt alternativ till högerns välfärdsslakt. Ett alternativ som pekar fram mot en annan samhällsutveckling istället för att fastna i ett föraktligt duttande (läs förresten Josefin Brinks kommentar till duellen mellan Sahlin och Reinfeldt häromdagen). Ett sådant alternativ kan skapa hopp och bidra till mobilisering och organisering.

Då kommer också miljöpartiet att förhålla sig till det. Om ett sådant alternativ utkristalliserar sig, kommer det nog fortfarande att finnas ett utrymme för ett borgerligt vänsterparti. Var miljöpartiet hamnar i regeringsfrågan blir då en senare – och faktiskt inte lika intressant – fråga. Därför finns det heller inte någon större anledning att gå i taket över Peter Erikssons utspel eller gå till hätska angrepp mot miljöpartiet. Om miljöpartiet vill närma sig nästa val med inställningen att den borgerliga politiken var rätt bra – var min gäst. Miljöpartiet kan efter valet vara en mer organiserad del av borgerligheten, men också mycket väl ingå i en majoritetskonstellation på vänsterkanten. Det senare kanske till och med är det bästa, för att få en stabil parlamentarisk majoritet för förändring.

Men då är nyckelordet förändring. Och det går inte att förhandla fram förändring, oavsett vad partierna som sitter vid förhandlingsbordet kallar sig. Det behövs ett annat sorts tryck.

Klart är att en regering som innehåller andra partier men för samma politik som den nuvarande inte är värt så mycket stöd. Och inte kommer att få det av väljarna heller.


PS. Läs gärna Hanna Löfqvists inlägg på temat.

What else is new?

Mauricio Rojas bekräftar i en rapport att han lever i en egen (förvisso mycket välgödd) värld.

Gudrun Schyman bekräftar i en intervju att hon är en (förvisso ofta lysande) politisk opportunist.