Till innantilläsningens försvar

Jag struntade i att kommentera Anders Svenssons inlägg om min kommentar till Maciej Zarembas artikelserie. Utgick från att det byggde på slarvig läsning. Ser nu att Peter Karlberg vevar vidare på samma tema. Men han överträffar sig själva och många andra genom att tillskriva mig (och Åsa Linderborg) ett

klassiskt debattknep och som förstås måste tas fram för att kunna försvara de identitetspolitiska ståndpunkterna - det är ju dessa som under rätt lång tid varit politiskt korrekta hos de förment vänsterorienterade “radikala”.

Detta blir bara genuint orimligt. Jag har nämligen varit uttryckligen kritisk mot just den identitenspolitiska utgångspunkten i samhällsdebatten, inte minst ”hos de förment vänsterorienterade ’radikala’”. Senast just i det inlägg som Karlberg kritiserar, eller tror sig kritsera:

Att Zaremba är något viktigt på spåren är alltså något som Linderborg också explicit nämner. Det blir därför lite märkligt att läsa exempelvis Katrine Kielos avfärdande av Linderborg i Dagens Arena. I övrigt skriver Kielos också om något oerhört viktigt – om orättvisornas privatisering och de kollektiva lösningsmodellernas upplösning. Precis som Kielos skriver, finns det all anledning att kritiskt titta på utvecklingen i USA. Just denna varning utvecklade också Josefin Brink häromdagen: Zaremba skördar högersådden [som jag uppskattande länkade till]. Men sådana påpekanden och analyser står inte i motsättning till det som Linderborg plockar fram. När hon plockar isär Zaremba, är det den tendesiösa blicken hon karvar fram: det är syftet.

Det hela får därmed en lätt surrealistisk touch. Jag vill också understryka att jag tycker Kajsa Borgnäs har en helt riktig – och mycket viktig – politisk analys av orättvisornas privatisering och behovet av en sammanhållande, kollektiv välfärdsordning.

Det jag menar att hon har fel i, det är att tillskriva Zaremba det syftet. Jag menar att Zaremba använder sig av en försåtlig debatteknik som suggererar en stämning snarare än blottlägger en systematik. Jag menar vidare att Zarembas syfte är det rakt motsatta mot Borgnäs. Och jag menar att detta inte bara är Zaremabas syfte – utan också blir resultatet. Och det är detta som Åsa Linderborg förtjänstfullt lyfter fram.

Då var vi förhoppningsvis klara för den här gången och kan gå vidare till desserten.

* * * * *
Bara som extraspår lägger jag upp ett utdrag ur en text jag skrev om rasism och diskriminering, som en utvecklad konferensinledning i början av förra året. Också här torde det framgå att jag tycker man visserligen ska ha en diskrimineringslagstiftning, men att vi från vänstern måste vara väldigt försiktiga med hur vi närmar oss en sådan lagstiftning, så att inte resultatet blir kontraproduktivt.

I Sverige har en parlamentarisk diskrimineringskommitté under många år slitit med frågor bland annat om olika diskrimineringsgrunder, om en samlad diskrimineringslagstiftning bör införas och om positiv särbehandling ska kunna användas inom högskolan och arbetslivet. En hel del konkreta problem har kunnat ringas in i samband med detta utredningsarbete. Det handlar till exempel om hur man ska definiera etnicitet, om det är möjligt att kartlägga etnisk tillhörighet eller om det blir kränkande, om hur olika diskrimineringsgrunder förhåller sig till varandra, om ålder ska vara en diskrimineringsgrund och i så fall på vilket sätt. Från vänsterpartiet har vi alltid varit aktiva och pådrivande i den här processen. Det är en mycket viktig kamp, den att bekämpa strukturell och annan diskriminering, och det är viktigt att det finns en bra och fungerande lagstöd för det. Samtidigt finns det en risk med att reducera kampen för lika rättigheter och kampen mot rasism till en fråga om lagar mot diskriminering. För att undvika det måste man kunna diskutera frågeställningar av en annan karaktär.

Diskrimineringsbegreppet gäller både individer och grupper. I princip kan man säga att ingen individ ska bli annorlunda behandlad än någon annan för att hon tillhör en grupp. Men hur ser man på de sätt som dessa grupptillhörigheter konstitueras, uppfattas och reproduceras? Hur blir man utlänning/invandrare/paki till att börja med – det säger diskrimineringsbegreppet inget om.

Vidare finns det en risk att diskrimineringsansatsen förflyttar fokus bort från politiska och maktmässiga analyser av en underordningssituation till juridiska. Finns det överhuvudtaget utrymme för en diskussion över- och underordning i en lagstiftning? En möjlig konsekvens av detta är att diskrimineringslagstiftningen används för att försvåra arbete mot strukturell underordning. Vårt arbete för feministiskt självförsvar har exempelvis ibland angripits på de grunderna.

Har ansatsen mer djupgående effekter för synen på politiska förändringar i samhället? I vänsterpartiets samhällssyn har organisering utifrån kollektiva, objektiva intressen en central plats. Vi kan identifiera grupper av människor som politiska subjekt i en värld av intressemotsättningar. Men vem är det politiska subjektet i ett synsätt där individens rättigheter ska garanteras av att hon inte missgynnas gentemot någon annan, baserad på någon av de uppradade diskrimineringsgrunderna?

Det är också troligt att det finns strukturella faktorer som man bör beakta när det gäller individers möjligheter att ta tillvara sina lagliga rättigheter. Hur förhåller vi oss till detta? Och vilka uttryckliga och underliggande berättiganden finns för att klass inte ska vara en diskrimineringsgrund? Vad får detta för konsekvenser för samhället och den politiska debatten?

I arbetet med att förbättra lagstiftningen om diskriminering är det avgörande viktigt för vänstern att inte fastna i att utifrån en välvillig utgångspunkt ersätta sin maktanalys med ett ganska tomt och legalistiskt liberalt synsätt.

Och aldrig så starka antidiskrimineringslagar kan inte ersätta behovet av en generell välfärdspolitik.