lördag, februari 23, 2008

Bakom stormen utspelar sig ett större drama

I Aftonbladet har Åsa Linderborg tagit sig an Maciej Zaremba, nogsamt och skarpt, så att det inte blir mycket kvar av hans stort uppslagna argumentation kring den gastkramande kränkningshysterins pågående vansinne runt om i landet. Linderborg tar ett helhetsgrepp – hon visar att Zarembas sliriga retorik helt säkert kan undvika att blotta uppenbara öppningar; men slutresultatet blir likaväl falskt. Det finns mycket som Zaremba påstår, som inte är direkt falskt. Men den bild som han etablerar och befäster, den är just det: falsk.
Man kan säga att Zaremba är något viktigt på spåren när han hävdar att begreppet kränkt har blivit ett vapen för den enskilda individen som ersatt den kollektiva ilskan. Det är resultatet, en draksådd, av en postmodern identitetspolitik som Zaremba angriper från höger men som man lika gärna kan attackera från vänster. Men han är ute efter något annat.

[…]

Den oförvägne sanningssägaren är den borne opportunisten. Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet. [Mina kurs.]
Att Zaremba är något viktigt på spåren är alltså något som Linderborg också explicit nämner. Det blir därför lite märkligt att läsa exempelvis Katrine Kielos avfärdande av Linderborg i Dagens Arena. I övrigt skriver Kielos också om något oerhört viktigt – om orättvisornas privatisering och de kollektiva lösningsmodellernas upplösning. Precis som Kielos skriver, finns det all anledning att kritiskt titta på utvecklingen i USA. Just denna varning utvecklade också Josefin Brink häromdagen: Zaremba skördar högersådden. Men sådana påpekanden och analyser står inte i motsättning till det som Linderborg plockar fram. När hon plockar isär Zaremba, är det den tendesiösa blicken hon karvar fram: det är syftet.

Det går inte att på ett meningsfullt sätt diskutera Zarembas artikelserie, utan att ta in det sammanhang som Linderborg gör; vem Zaremba kittlar och hur hans metod går igen. Titta på vilka som verkligen gått i spinn över Zarembas artiklar – över den stämning de suggererar! Det är just dem som Linderborg sätter sökljuset på i slutet av citatet ovan.

Det är för övrigt upplysande att jämföra den här diskussionen med den absurda uppståndelsen kring Andreas Malms lysande artikelserie om islamofobi. Eller snarare det faktum att uppståndelsen uteblivit. Istället har det varit en sinnesslö diskussion med inkvisatoriska övertoner, om en mening där Johan Norberg figurerar. Norberg ansåg sig – med viss rätt, menar jag – slarvigt citerad och fick genmäle; en generositet som är få förunnat. End of story? Tvärtom. Det är detta som blivit huvudsak – medan den helt avgörande frågan om västerländsk nyrasism och samspelet mellan nyliberalism och islamofobisk hets, skyfflats ut till periferin. Med samma skränande hejarklack som i fallet Zaremba ovan!

Andreas Malm skriver själv med beundransvärd saklighet och skärpa om detta i Expressen:
När stormen på den svenska kulturdebattens arena lagt sig för den här gången kan jag möjligen komma att ångra att jag spillde en mening på att berätta för DN Kulturs läsare vilka debattörer som passar in i Bawers Sverigebild (för övrigt meddelar Bawer att även han föredrar Expressen framför Dagens Nyheter) enär diskussionen kommit att handla om detaljer.

Men det finns en principiellt intressant fråga här. En återkommande tankefigur i Eurabienlitteraturen är just att den socialdemokratiska välfärdsstaten fråntagit medborgarna deras driftighet, handlingskraft och vaksamhet. De har blivit förslöade, passiviserade, dåsigt oförmögna att ta reda på sitt eget bästa och befria sig från de muslimska invandrarnas olidliga tyngd.

Här sker en glidning. En nyliberal problemformulering kanar över i en rasistisk. Det är en process i den västerländska offentligheten som – om det ändå vore så väl! – inte begränsar sig till Eurabienlitteraturen. Den återkommer hos de flesta av kontinentens högerpopulistiska partier, men vi kan se den i rörelse även här, i vårt eget land [...]

I bästa fall finns det fortfarande en chans att höja den här debatten från sin nuvarande nivå, så att den blir något mer än en fallstudie i sårad borgerlig narcissism. En av många frågeställningar av reellt värde kunde vara denna: hur är det egentligen med gränserna mellan liberalism och rasism – islamofobi i synnerhet – i vår tid? Är de skarpa? Har de flyttats? Blir de suddigare? Den som följer internationell debatt, och utvecklingen i vårt eget liberala folkparti, kommer att få svårt att hävda att ingenting händer.
Ställda bredvid varandra ger oss de här två debatterna något vidare att fundera över.

Fall 1: Zaremba ger inga enskilda citat att gå loss på. Men den sammantagna bild som han presenterar är grundfalsk. Resultat: Ge killen journalistpriser och eter-tid! Stig fram och grupp-oja er över alla gnälliga typer som ska komma här och komma!

Fall 2: Andreas Malm begår ett minimalt referatmisstag. Men den sammantagna bild som han presenterar är tydlig, analytiskt riktig och ohyggligt viktig. Resultat: Lägg ner! Sparka! Brännmärk! Vägra diskutera sakfrågan!

Den inskränkta, sinnesbedövande symfoni vi har fått avnjuta kring dessa fall, är borgerlig hegemoni. Den skymmer sammanhangen och därmed sanningen. Låt oss diskutera och utmana den.

- - - - -
Zarembas artikelserie: [1] [2] [3]
Malms artikelserie: [1] [2] [3]

16 kommentarer:

Marcus sa...

Om nu också vänstern medger att Zaremba har rätt när han knstaterar verkligheten av kränkningsmani, vad spelar det då för roll vem han "kittlar" (liberalerna)?

Det är väl bara att erkänna att han har rätt och att kränkningsnarcisisterna har fel.

En analys som går ut på att sanningen är relativ, och endast kan accepteras av vänstern om den "kittlar" just vänstern, är självklart verklighetsfrånvänd.

Anonym sa...

nu får det fan i mig vara slut på daltet

Anonym sa...

Väldigt bra skrivit om väldigt viktiga frågor. Linderborg och Malm framstår som de viktigaste debatörerna idag. Och det är sorligt att se högerns försök att bjuda upp. I dagens Göteborgsposten orerar Ilse Demirbag-Sten om rätten att kritisera religioner, i karikatyrform om man vill. Att högerns gör ilskan över de påhopp mot muslimer som Lars Vilks och 17 tidningsredaktioner i Danmark till en fråga om yttrandefrihet och rätten att kritisera religioner är ett tydligt bevis på hur begränsat det borgliga tänkandet är. Endast genom att bortse från sammanhang och innehåll i "kritiken" kan man få frågan dit högern vill. En slutsats vi kan dra av detta är att högern vill bevara rätten att vara rasist.

Anonym sa...

Jag har aldrig förstått mig på Katrine Kielos storhet.
Jag imponeras inte av att hon har läst en massa akademiska böcker från "det stora landet i väster".
Jag imponeras inte av hennes totala brist på att komma fram till konkreta förslag när hon tålmodigt analyserar ett problem.
I sitt senaste inlägg tycker jag dessutom att hon gör sig skyldig till ett smärre hyckleri. Hon har ofta skrivit att det inte är lönt att fästa sig vid enskilda exempel om man vill åt en förtryckande struktur.
Maciej Zaremba har gjort just detta - fäst sig vid de enskilda exemplena. Gjort en höna av en fjäder. Ändå vinner han hennes sympatier.
Besynnerligt. Jag fattar inte var hon står någonstans. Politiskt, ekonomiskt eller socialt.
Är hon en sån som dissar invandrare för att hon tycker att det är politiskt inkorrekt och häftigt?

JG sa...

Visst har debatten om hur Johan Norbergs namn använts i en viss artikel fått för stora proportioner (även om jag tror att det hela ska ses i ljuset av att DN Kultur tidigare vägrat Norberg repliker när han kritiserats). Men ehh, "minimalt referatmisstag"? Att se sitt nanm på ett dunkelt sätt sammankopplas med islamofobiska åsikter? Hade det varit mitt namn hade jag inte tyckt det var ett särskilt "minimalt" misstag. Det är bra att det hela tycks utagerat nu. Förhoppningsvis har Malm lärt sig att i framtiden vara extra tydlig när det kommer till känsliga detaljer som sånt här.

mllstrm sa...

Träffsäkert inlägg! Hegemoni var ordet. Visst är det symptomatiskt att Anreas Malm lyckas formulera de frågor som går i direkt i konfrontation med samtycket och bemöts med idel påhopp som skjuter fokus på petitesser. (Och när kommer Johan Norberg sluta älta och istället bemöta sakfrågan? Med spänning väntar vi.)

Anonym sa...

En f.d. anställd på utbildningsdepartementet har riktat svidande kritik mot Åsa Lindeborgs sätt att använda statistik.

http://peter.karlberg.org/articles/2008/02/21/ljuger-lindborg-om-zaremba

Micke sa...

"En analys som går ut på att sanningen är relativ, och endast kan accepteras av vänstern om den "kittlar" just vänstern, är självklart verklighetsfrånvänd"

Sanningen är relativ. Annars hade inte det svenska nyliberala kollektivet ägnat en
och samma vecka åt hyllas Marembas förlöjligande av att folk kan uppleva sig kränkta ...OCH....samtidigt kräva ursäkter samt fan och hans mormor för att Johan Norberg är kränkt.

Eller hur?


Hönsgård är en bra beteckning.

Anonym sa...

Läser man Zarembas artiklar verkar det ju vettigt det han säger. "så dom ojar sig", tänker man, lite får man allt tåla.

Men vad blir kontentan av detta, jo den svage har fel, den starke rätt. Zaremba pekar på att många som lämnat in anmälningar fått underkännt på tentor, men har han funderat på att alla han nämner tillhör någon minoritet? De som blir anmälda däremot är välutbildade män med svenskklingande namn.

Det är såhär det går till när man vänder ut och in på begreppen, när sammhällsanalysen vänds upp och ner. Vi kommer inte bli förskräckta när stöveltrampen hörs på gatan utanför, vi kommer glatt marschera i takt för det låter ju vettigt det han säger...

furst mysjkin sa...

Man är bra naiv om man tror att Maciej Zaremba ägnar månader åt att skriva ihop en artikelserie i DN Kultur om några enskilda studenter som anmäler diskriminering på Lärarhögskolan.

Det han vill åt är snarare den utvckling, som de senaste åren sett till att en person som tillhör en minoritet eller en utsatt grupp kan ställa krav på samhället.

Antidiskrimineringslagen är en milstolpe i denna utveckling. Den ger exempelvis HBT-personer en stark trygghet gentemot mot den myndighet som högskolan är.

Maciej Zaremba vill vrida tillbaka klockan och i stället rikta allt fokus på minoritetspersonerna.

I god folkpartistisk anda vill han ge lärarna större auktoritet och eleverna mindre att säga till om.

Men det är inte bara eleverna han är ute efter. Artikelserien handlar lika mycket om invandrare, arbetslösa och sjukskrivna.

Exempel på auktoritära slagord:
"anpassa dig"
"sök alla jobb som finns"
"utbrändhet finns inte"
"sluta gnäll"
"ryck upp dig"
"plugga hårdare"
"var en man"

Personligen ser jag Zarembas artikelserie som de auktoritäras desperata frustration.
De är trötta på att minoriteter ställer krav på samhället och de mår illa av att höra alla historier om diskriminering.
De vill att de utsatta ska vara kåta, glada och tacksamma. Att de ska hålla käften och gilla läget.
Men antidiskrimineringsarbetet är här för att stanna. Det arbetet behövs om vi menar allvar när vi säger att vi strävar efter integration och ett jämlikare samhälle.

Magnus sa...

Det är ju klart att "kränkt" eller "jättebråk" är ett ordval som är till för att förminska och babbla bort problemen, eller helt eneklt göra vissa alags förtryvck omöjligt att prata om därför att det förtrycket inte kan säljas in som ett angrepp på just individnivå (eller det saknas ett raffigt sätt att slå tillbaka för de drabbade individerna). Ingen säger ju t ex att liberala studentpolitiker eller direktörer är "kränkta av att saten tar ut skatt" trots att det kan kallas precis så 8skat är stöld, etc). Det språkbruket skulle de inte vilja bli stämplade med själva. men att belysa det här är svårt i en offentlighet som i så hög grad vill skala ner frågor till individuella plånboksfrågor - och där det, som Ann-Charlott Alstatdt påpekade, är lättare att komma ut som bög än att komma ut som en person som inte har fria handlingsölaternativ, inte själv har utrymmet att välja väg.

Anonym sa...

"Den som följer internationell debatt, och utvecklingen i vårt eget liberala folkparti, kommer att få svårt att hävda att ingenting händer"

Well, ett axplock sedan 2002:

- Automatisk utvisning av utländska medborgare vid tre mindre brott (Rojas & Pehrsson)
- Språktest för medborgarskap (partiledningens och Rojas flaggskepp valrörelsen 02)
- Skärpta krav för anhöriginvandringen, det sk försörjningskravet (partiledningen)
- Förbud mot att prata det egna modersmålet i skolan (Fp Malmö)
- Obligatoriska gynundersökningar på invandrarflickor (Sabuni)
- Slöjförbud (Sabuni)
- Brottslighet är "kulturellt betingad" (Rojas)
- Säpo i skolorna (läs övervaka suspekta muslimska ungdomar - Björklund)
- Övergångsreglerna
- Tredubblat antal poliser i "utanförskapsområdena"
(Leijonborg)
- Det svenska (vad nu det är) ska vara grunden som alla ska stå på! (Rojas)

Snart fd folkpartist

David sa...

"En slutsats vi kan dra av detta är att högern vill bevara rätten att vara rasist."

Korrekt uppfattat, däri ligger skillnaden mellan "vänster" och liberaler.

“Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.” -Voltaires

Anonym sa...

jag drömmer om den dagen som Esbati av någon anledning kommenterar Turkets invasion in i irakiska Kurdistan. Turkiet är NATO medlem och detta attack sker med amerikansk och israelisk hjälp, det borde väl få Esbati att reagera men icke, detta är mitt femte inlägg på denna bogg som av någon oklar anlednign inte kommit med. Kan Esbati ha selektiv seende när det gäller kurdernas situation?

Anonym sa...

(nu vet jag ju iofs att det på en poltiskt färgad blogg jag lägger min kommentar, men) jag tycker att det är ett problem att alla ska politisera sina läsningar av vad andra påstår. det blir ett slags guilt-by-association (eller kanske motsvarande tvärtom).

exemplet med malms artikel och att norberg upplevde sin kränkt är övertydligt. helt plötsligt börjar norberg och andra slå sig för bröstet och prata om att malm är ute efter "liberaler" (som dem själva). på samma sätt slänger schottenius i samma härva ordet "nyliberaler" omkring sig. och så sker även i debatten kring zarembas artiklar om de bristande rättsliga förfarandena kring kränkningar. plötsligt talar ingen om innehållet, utan bara om författarens politiska hemvist och dolda agenda.

jag tycker att det är störande; man skapar ett ställningskrig med röda eller blå soldatuniformer, som kanske inte fanns där från början. det är klart att jag fattar att folk kan ha dolda (politiska) agendor, men att ständigt leta efter komplotter gör ju att man fasen inte läser vad som står; mottagandet av zarembas OCH malms artiklar visar tydligt vad jag menar.

Magnus sa...

Anonym: håller i princip med, men saken är ju att det kackiga släkte av ledarskribenter vi numera har är närmast kroniskt oförmögna att tro att ett resonemang kan kriotiseras på dess egna meriter, de tror alltiod at det är ett slags förtäckt ego-intresse: "han angriper den här fina artikeln för att han är kommunist/miljönisse/kristen konservativ/bonne/en del av sosseriet".- Att ståndpunkter kan granskas på sina egna meriter borde ju vara självklart för alla som gått på universitetet men det är det inte, det blir dessutom mycket roligare texter om man kör med guilt-by-association och lösa hopklumpningar.

Så fort du ktritiserar något som t ex PJ Anders Linder, Dick Erixon eller Johan Ingerö skrivit för överdrivna slutsatser, lögner, grova personangrepp, kass logik eller glidningar så utnämner deras supporters dig till kommunist eller allierad med Mona Sahlin och/eller Pol Pot. saSma sak händer förstås på vänstersidan men jag har nog intrycket att det är de borgerliga ideologimaskinerna som är pådrivande i detta nyspråk.