Liv i rörelse

Det är en väldigt läsvärd intervju i DN med Birgitta Dahl. Eller, tja, det är svaren som är läsvärda.

Hon vägrar att gå med på att hon skulle ha en statisk syn på världen bara för att hon har kvar sina grundvärderingar om solidaritet och alla människors lika värde.

- Klassklyftor och förtryck på grund av kön och etnicitet gör människor rädda och förkrympta. Och även makthavare fastnar i sina roller. Jag har mött många förstelnade direktörer och politiker.

Det är jämlikheten och jämställdheten som ger oss alla chansen att utvecklas till öppna, unika varelser, hävdar hon.

- Det gamla folkrörelseidealet är det finaste vi har, för det motverkar risken att människor blir styvsinta och självtillräckliga.

Det kan vila något frapperande hoppfullt och storartat över människor som har levt ett långt liv i rörelse och vuxit med kampens kriser och segrar, sorger och glädjeämnen. Den samhällskänsla som växer ur ett sådant liv gör världen bättre, vackrare. Och till den finns inga genvägar. De partier som distanserar sig från rörelsearbetet skrumpnar.