“Fri med FRA”

Det här skrev jag i Klassekampen igår. Lägger upp den svenska texten här.
- - - - -

”Jag anser att det är orimligt att en protest till en riksdagsledamot riskerar att passera FRA och kräver att lagen ska stoppas,” har de borgerliga riksdagsledamöterna i Sverige kunnat läsa tusentals gånger på sina datorer de senaste dagarna. De röstade den 18:e juni igenom den lag som ger FRA, Försvarets radioanstalt, laglig rätt till avlyssning av kommunikation som passerar Sverige, utan konkret brottsmisstanke. Protesterna har varit stora, och fortsatt efter beslutet. Bara tidningen Expressens formulär, som innehåller meningen i inledningen, har resulterat i över en halv miljon e-post till riksdagen. Att utrikesminister Carl Bildt, till synes utan ironiska intentioner, bloggat under rubriken ”Fri med FRA”, har inte satt stopp för debatten.

Lagen, som Klassekampen tidigare rapporterat om, har också fått ut norska kommentatorer på banan. I lördags skrev till exempel Internasjonal leder i Unge Venstre, Boye Bjerkholt, i ett inlägg i Dagbladet, att den norska regeringen ”må snarest mulig gå i gang og kartlegge omfanget av den svenske FRA-lagen, og hvordan den vil gripe inn i nordmenns internetthverdag”.

Nedtrampandet av grundläggande fri- och rättigheter är visserligen ingen plötslig svensk uppfinning. Det har pågått som en bred process i hela Västvärlden. Och gång på gång har självproklamerade liberaler varit bland de ivrigaste att sälja ut liberala principer. Men med FRA-lagen har uppenbarligen den allmänna utvecklingen kommit obehagligt nära för vissa. Det är glädjande.

Under FRA-rabaldret flimrade samtidigt en annan nyhet förbi i svenska medier. I Göteborg har en man fått sparken efter att hans arbetsgivare upptäckt att han använt datorn till chat med en kollega. Arbetsgivaren hade i hemlighet skickat ett spionprogram till mannen, som arbetade hemifrån. På så sätt kunde hans dator i hemmet kontrolleras. En åklagare vid den internationella åklagarkammaren i Stockholm menar att arbetsgivaren inte brutit mot lagen, för ”så länge du äger datorn har du rätt att installera spionprogram som registrerar allt från banktransaktioner till webbkameran”.

Risken att övervakas och få sin personliga integritet kränkt av en arbetsgivare, är mer konkret och överhängande än statens nätfiske. Det finns redan idag företag som tjänar stora pengar på att sälja övervakningsutrustning till arbetsgivare. Här tvingas de flesta liberala principryttare vackla i sadeln. Äganderättens helighet är outhärdligt svår att problematisera.

Men lätt att dra i strid för. Västerländskt liberala dygder som yttrandefrihet – och marknadsekonomi! – är så viktiga att man kan, om inte dö för dem, så åtminstone döda andra, i alla fall långt borta. I Sverige argumenterade Folkpartiet liberalerna för behovet av massavlyssning med direkt referens till det militära deltagandet i Afghanistan. Partiets försvarspolitiske talesman fastslog att attentat av den typ som dödade två svenska soldater 2005, ”föregås med största säkerhet av någon form av kommunikation”. Uppgiften som juniorpartner och städpersonal i det oljedrivna korståget för demokrati och frihet kräver att friheten inskränks och folkviljan negligeras.

I Norge kräver alltså Unge Venstre – ungdomsförbund till folkpartiets systerparti – ”tiltak for å beskytte nordmenns integritet og private kommunikasjon mot den svenske politistaten”. Lovvärt. Förhoppningsvis kan liberaler som ser detta ”trussel fra Sverige”, också orka sig fram till en förståelse för hur den renodlade idén om frihet så framgångsrikt kunnat utnyttjas mot friheten. När Dag Solstad närmade sig just denna fråga i sin omtalade essay i Samtiden, ställde sig kommentatorer i kö för att under högstämda rop missförstå Solstad. Det är synd. I en tid när George W. Bush definierar de västerländska värdena och Jyllands-Posten blir deras profet, är behovet av breda allianser för försvaret av de liberala principernas innehåll större än på mycket länge.