Mer förbruning, mer Guillou

• Noterar att Siv Jensen och andra ledarfigurer i högerpopulistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet, varit i Sverige för att peppa och charma ”liberala” svenska tyckare. Alla var där. Från nyliberalen Norberg till nyfascisten Ingerö, som är mäkta imponerad. Det är allt mer uppenbart att den svenska högern allt tydligare förstått att det är bruntblått som är det nya svarta. Som Olle Svenning skrev häromdagen: ”Antifascismen, som länge präglade europeisk efterkrigstid, makuleras. Traditionell höger föredrar allt oftare samarbete med eller imitation av extremhögern”. Siv Jensens högerpopulism – där daglig hets mot muslimer och kulturarbetare, och förslag om att asylsökande ska skickas till interneringsläger i Afrika i väntan på utvisningsbeslut, får täcka över den något mindre ”folkliga” grejer som privatiserings-fanatism och Ayn Rand-hyllningar – ligger nära till hands för svensk borgerlighet att låta sig inspireras av.

Siv Jensen var för övrigt enligt uppgift irriterad över jämförelserna mellan Frp och Sverigedemokraterna. Läs gärna det jag skrev om den saken på SVT Opinion för ett tag sedan.


• Expressens Guillou-scoop finns det egentligen inte mycket att säga om. Det är väl grävt, och ett gott kvällstidningshantverk, som inom sanningens gränser ger en missvisande bild av verkligheten. Av materialet framgår hur som helst att Jan Guillou inte har gjort något som kunde uppfattas som olagligt ens då det begav sig. Att några självgoda tyckare vill gotta sig i nålstick mot den självgode Guillou är sådant man får ta.

Men betydligt mer obehagligt – och betydelsefullt – är den mobilisering som nu sker för att ifrågasätta och omtolka IB-affären. Här pratar vi alltså om att svensk militär underrättelsetjänst, med viss assistens från fackliga ombud, i strid mot landets lagar, kartlade landets egna medborgare i masskala. Det innebar att statens repression i hemlighet användes för att påverka inrikespolitiska kartan, och det påverkade en massa helt oskyldiga människors liv negativt. Det säger mycket om vår tid, att denna historia, som knappast bearbetats och som inte har fört till ursäkter, nu dessutom ska utsättas för reaktionär revision. Det är något som snarare stärker Guillous trovärdighet. Läs för övrigt Åsa Linderborgs skarpa inlägg på temat:

Det finns riktiga spioner, som vi verkligen borde prata om. Säpo uppmanar lärare i invandrartäta skolor att tjalla på högstadieelever som odlar skägg. De har anställda som finkammar Facebook i jakt på aningslösa radikaler. I vissa bostadsområden vill de ha övervakningskameror i portuppgångarna, så de kan hålla koll på alla besökare. Riksdagen har just antagit en FRA-lagstiftning med långt större möjligheter än de sossar som fantiserade om sina jobbarkompisar någonsin hade.

Staten har i alla tider i och till varje pris försökt avlyssna, övervaka, åsiktsregistrera sina medborgare. Till skillnad från KGB, är IB inte historia. Finns det någon som vill prata om det här istället för att moralisera över en naiv 22-åring som en gång trodde att han satt på jordens scoop?

Läs hela!

Kolla också in Knut Lindelöf: Varför läckte Säpo just nu?


[Exp][Exp][SvD][DN]

2 x måste: Olle Svenning om förbruningen av europeisk borgerlighet; Stefan Lindgren om Guillou-affären

Olle Svenning skriver om vår tids politiska omvandlingsnummer:

Första gången jag var på valmöte med Le Pen, det var 1982, skränade han: Tre miljoner invandrare är lika med tre miljoner arbetslösa. Fransmännen först.

I dag har Sarkozy satt upp ett väldigt beting för deportationer av flyktingar, byggt ett departement för nationell identitet och kallar förortens ungdomar för slödder.

Mogens Glistrup var en sorts 70-tals ¬grotesk. Med munnen full av marsipan brölade han om för mycket välfärd och för många muselmaaaeener. Hans efterträdare Pia Kjaersgaard har förvandlat brölet till borgerlig regeringspolitik.

Sarkozy skrev sitt vinnande valrecept så här: tala inte ekonomi, tala om värderingar som lag och ordning, antyd hot om smygande islamisering, angrip de bidragsberoende som inte stiger upp klockan sju på morgonen. Attackera kultureliten som folkföraktande och utan tro på eviga värden, ibland inte ens på de kristnas Gud.

Läs hela!


Stefan Lindgren säger många av de viktigaste sakerna i efterföljden av Expressens Guillou-scoop igår:

En artikel om socialdemokratins förhållande till Vietnamrörelsen är den enda konkreta beställning som Guillou sägs ha utfört. Kanske fick Guillou betalt för den. Det talas om 600 och om 800 kr och om en "bunt sedlar"...

Kanske skulle detta kunna klassas som olovlig underrättelseverksamhet. Hade någon skrivit motsvarande artikel för USA-ambassaden hade han kunnat få en orden.

Sen sägs det att Guillou i fem år höll kontakt med KGB-officeren Jevgenij Gergel. Än sen? Jag vet journalister som under hela 80-talet var stamgäster på Sovjetunionens ambassad. Som stup i kvarten gick över gatan från presshusen i Marieberg till ambassaden.

Läs hela - nyckelresonemanget kommer senare!

[Exp][Exp][Exp][SvD][DN][DN][DN][AB][AB][Gudmundson]

Historieberättande och underrättelseverksamhet

Den kanske främste mytomanen i modern svensk historia sedan Enbom, den hämningslöse infiltratören, provokatören och sabotören Gunnar Ekberg, har skrivit sina memoarer och lagom till lanseringen dragit sig till minnes en saftig historia om att Mossad ville mörda Jan Guillou (samt att Ekberg avstyrde det hela). Eh, boken bli säkert en guldgruva för seriös historieforskning.

Gudmundson är upprörd, för att uppståndelsen kan skada nutida politisk övervaknings- och repressionsverksamhet.

För en annan bild, läs till exempel Anders Svensson: Gunnar Ekberg – en svensk terrorist. I rapporterna från underrättelsetjänstens politiska övervakning finns det betydligt fler exempel på att informatörer hittar på uppgifter för att blåsa upp sin egen betydelse. Det finns dessvärre ingen anledning att tro att det inte förekommer också idag.

Stoppa Stockholms-programmet

[Veckans ledare i Flamman]

Sveriges huvudstad ska i december få det tvivelaktiga nöjet att ge namn åt EU:s femårsplan för skärpt och samordnad övervakning, repression och flyktingjakt. Kommissionens arbetsdokument i frågan vill bland annat att skapa en ordning för ”intern omplacering” av flyktingar inom EU, och ett system för ”elektronisk registrering av inresor till och utresor från EU-medlemsstaternas resenärer”.

Justitieminister Beatrice Ask (M) menar att de som framfört kritik mot det planerade programmet, inte kan finna fog för oro i dokumenten. Detta bortser från fakta som Ask inte kan vara ovetande om. Hon har nämligen själv suttit i unionens så kallade ”framtidsgrupp”, som handfast dragit upp de strategiska riktlinjerna för politiken på dessa områden.

Gruppens rapport, som läckte ut för en tid sedan, är skrämmande läsning. Man talar om operativt informationsutbyte med USA:s säkerhetsorgan, pekar ut kontroll av internettrafiken som en avgörande uppgift, och siktar fram mot interneringsläger i ”tredje land” för flyktingar.

Man efterlyser ”tärare kopplingar mellan europeisk polis, utrikes- och försvarspolitik”, ett ”utökat och mer samstämmigt samarbete mellan civila och militära element” samt en ”europeisk gendarmeristyrka”.


Genom att så tydligt sammanfläta migrationsfrågorna med terror- och utrikespolitik, slås flera flugor i en smäll. De utvidgar den växande övervaknings- och säkerhetsindustrins statsfinansierade betesfält, de skapar en politisk diskurs där sociala problem kan ”kulturaliseras”, och de bidrar till att skapa en desperat reservarmé av legal och illegal invandrad arbetskraft.


De senaste åren har myndigheternas angrepp på friheten på nätet, och införandet av alltfler system där uppgifter registreras för alla i samhället, fått fler att reagera. Reaktionerna har ofta uttryckts genom nätbaserad mobilisering och med en mer eller mindre uttalad skepsis mot både samhällsinstitutioner och politiska partier. Många av dem som engagerat sig, är oeniga om analysen av orsakerna till dagens utveckling mot ”Storebrorsamhället”, och ointresserade av många av dess sociala implikationer. Likafullt är det förstås glädjande och exceptionellt viktigt med ett brett försvar för en minimiplattform av grundläggande friheter. Där finns en akut intressegemenskap mellan vänstern och varenda liberal som tar liberala principer på allvar.

Samtidigt är det tydligt – som vid de mycket omtalade men dåligt besökta manifestationerna mot Stockholmsprogrammet förra veckan – att frågorna, i människors medvetande, behöver haka i annat för att väcka engagemang i kretsar som är större än de tekniskt insatta och ideologiskt aktiva. Om försvaret för de liberala värdena, för vilka vänstern och arbetarrörelsen har ett avgörande ansvar, ska fungera i verkligheten, måste det inskrivas i en större politisk mobilisering, utifrån en vision om samhällsförändring. Såsom arbetarrörelsens stora välfärds- och demokratiseringsprojekt under delar av 1900-talet blev avgörande för stärkt rättssäkerhet, respekt för individuella rättigheter och en öppnare offentlig kultur.


Det politiska livet i Västvärlden, som den utspelar sig i parlament och mainstream-medier, har länge präglats av en kvävande konsensus kring samhällets rörelseriktning. När människor tappar tron på att förändring är möjlig genom att stödja politiska partier och deras program, växer också möjligheterna att genomdriva alltmer av övervakning och registrering, utan att en bred folkmajoritet säger stopp. Inte bara för att makthavarna kan skrämmas med tickande terrorism och farliga flyktingar, utan också för att många ser utvecklingen som oundviklig.


- - - - -
Apropå Stockholms-programmet: Alliansfritt Sverige har samlat länkar till ett stort antal bakgrundsdokument.

Beatrice Ask får svar på tal

Beatrice Asks slingringsförsök i frågan om Stockholmsprogrammet smulas vänligt men bestämt sönder i en läsvärd replik.

Söndagsfilm: Taking Liberties

En brittisk dokumentär om Tony Blair och utbyggnaden av övervaknings- och repressionsapparaten i Storbritannien. Det kanske mest slående är hur ”antiterrorlagar” med närmast omedelbar verkan övergår till att konkret användas mot inhemsk politisk opposition.



(Via HAX)

Friheten ökar

Badlands Hyena: Friheten ökar.

Stoppa Stockholmsprogrammet. Manifestation i Humlegården, 15 juli, klockan 17

Stockholmsprogrammet blir det för Sveriges huvudstad PR-lyckade namnet på EU:s nya femårsplan för att organisera och kodifiera inskränkningarna i medborgarnas personliga integritet. Nu handlar det inte minst om att strukturera ett omfattande samarbete med USA om utbyte av detaljerad personinformation på massbasis – alltså inte när det finns konkreta brottsmisstankar – utan Catch-all FRA-stylee. Förevändningen är som vanligt den raspigt rasistiska skivan om "terrorhot".

Allting är bara så tokigt att man nästan inte kan fatta det. Som bland andra StateWatch konstaterat, är det frågan om att stadfästa en omvänd rätts- och integritetsprincip, där alla betraktas som potentiellt skyldiga tills vidare och där det är hinder för möjligheten att uppnå personlig information om medborgarna som anses vara problem i behov av en lösning – gärna då med hjälp av lagliga krav på myndigheter och operatörer.

Många har skrivit mycket och väl om detta, och jag föreslår läsning och förkovran. Se till exempel: Alliansfritt Sverige, Dagens konflikt, Mark Klamberg, Henrik Alexandersson. Och så journalistik från Expressen.

Nu finns möjligheten att visa sitt ställningstagande. Det har visat sig gång på gång, att lockelsen för ”säkerhets”-byråkratierna och de politiska ledningarna runt dem att utvidga de repressiva och kontrollerande möjligheterna, är så stor att det är naivt och galet att tro på självbehärskning. Det tar inte slut av sig själv. Det måste mobiliseras; skapas medvetenhet och uppståndelse.

Alltså, om du är i Stockholm imorgon onsdag – gå till Humlegården klockan 17 för en bred manifestation. Här är Facebook-eventet.

Om slutet på början

Erik Berg skriver ett lysande, tänkvärt och viktigt inlägg om nätpolitik och ekonomiska intressen.

Framväxten av ett parti som helt orienterar i Internetdimensionen är både fascinerande och på många sätt uppmuntrande för framtiden. Det belyser också i hur hög grad den här frågan inte alls handlar om självklarheter. Även om alla partier – och framförallt nu alla EU-kandidater – idag tävlar om att framställa sig som det fria nätets vänner, så är detta både otillräckligt och i många fall inte annat än en valimage. En pose som kommer överges då den ställs mot andra intressen som hotas av ett öppet och fritt Internet och de omvälvande förändringar som ligger i dess förlängning.

[…]

Om nu piratpartiets perspektiv är otillräckligt därför att det saknar en förståelse för den bakomliggande konflikten (och flirtandet med borgerliga liberaler talar för att den blinda fläcken kommer bestå, värdeliberaler har alltid varit sina egna objektiva intressens värsta fiender) så är det dessvärre inte bättre bevänt med vänstern, som i motsvarande mån saknar en vision för nätets framtid. Och en vision behövs – det räcker inte med att vara för fri fildelning och emot FRA-lagen, IPRED, datalagringsdirektivet, ACTA och vad helst som dyker upp för dumheter, vilket vi naturligtvis är. Framförallt behöver vi en idé om vad nätets rum ska vara, vilket liv ska det möjliggöra, vilka regler ska egentligen gälla? Vilken är vår vision? Detta är i allra högsta grad ”up for grabs” – nätet formas genom närvaro eller avsaknad av politik.

Läs det i sin helhet!

"Pirajägarlagen öppnar för hot och utpressning"

Mikael von Knorring skriver väldigt bra på SVT Opinion om förslaget till "piratjägarlag". Lagförslaget innebär ett rejält steg i den pågående marschen mot ett övervakningssamhälle, och en omfattande urgröpning av rättssäkerheten:

Den urgröpningen sker i en rättssituation som redan är under all kritik. Så sent som för ett år sedan kopierade en kammaråklagare en hårddisk, beslagtagen av en privatperson, till Antipiratbyrån med förklaringen att det "är de som är experter på vad som är upphovsrättsskyddat".

I teorin ska åklagarens utredning vara opartisk, i teorin ska det vara otänkbart att Henrik Pontén på Antipiratbyrån får läsa dina kärleksbrev, men praktiken ser helt annorlunda ut. Svenskt rättsväsende är inte kapabelt att hantera de befogenheter de har, och det är ett bra skäl att inte ge dem fler.

Läs hela inlägget.

Det behövs stort ståhej och en allvarlig debatt om dels det konkreta förslaget, dels de principiella frågorna, dels om rätten att få dela med sig, dels om rätten att få vara anonym.

Kolla också in vänsterpartiets sajt om fildelning och upphovsrätt.

Vad skyddar oss mot Jan Björklund?

Ser att folkpartiets Jan Björklund skrider till försvar för FRA:s massavlyssning av svenskar, med det oslagbara argumentet att det skyddar oss mot bin Ladin.

Argumentet bygger på en slags semierotisk fantasi som Jan Björklund tycks ha utvecklat, om att den svenska truppen, som hänger runt i Afghanistan som juniorpartner till USA:s ockupation av landet, slumpmässigt ska snubbla över och gripa Usama bin Ladin. Skulle så ske, är det tydligen bra att FRA har avlyssnat svenskarnas e-posttrafik på bred front innan dess. Det ökar vår säkerhet.

Förutom att argumentationens logik torde vara svårsåld till de allra flesta äldre än 5-6 år, (exklusive den skara bombliberaler som själva redan befinner sig i en inre värld av strukturerade vanföreställningar kring skäggiga män som ofta figurerar på nyhetssändningar) bör vi kanske också påminna oss om att Björklund här ägnar sig åt politiskt klimatsmart återvinning.

Jag ser att jag bloggade den 20 juli 2005 om en tv-debatt där Björklund deltog. Han argumenterade då för ökade övervakningsbefogenheter för polisen, med exakt samma, sagolika resonemang om den försvunne Usama och de letande svenskarna i Afghanistan. Detta var för övrigt i samma veva som folkpartiet i Stockholm – företrädd av Jan Björklund – föreslog att lärare skulle engageras som angivare till Säpo.

Vi minns att en annan folkpartist, Allan Widman, argumenterade för FRA-lagen med terrorangrepp ju föregås av ”någon form av kommunikation”. Denna typ av breda preemptiva anslag seglar alltså upp som en folkpartistisk specialitet. På samma sätt som Widmans argumentation öppnar upp för en hyfsat omfattande verksamhet – det är rätt mycket här i världen som föregås av ”någon form av kommunikation” – så är Jan Björklunds Usama-letning förbluffande flexibel.

Vi kan alltså se framför oss att så länge Usama bin Ladin är borta – ett tillstånd som likt goda viner blir bättre med åren – kan hans frånvaro användas som argumentation för att motivera behovet av att övervaka kommunikation, skärpa kontroller, bygga upp vapenarsenaler, konfiskera skolbarns mobiltelefoner (”någon form av kommunikation”, remember), och kanske också sänka skatterna.

Och så kan vi ju skicka fler soldater till Afghanistan, så att de kan leta (passivt) i ännu högre utsträckning.

Men vad om Usama inte är Afghanistan? Också här måste vi berömma Jan Björklund, som redan 2002 var så förutseende, att han ville skicka svensk trupp till Irak. Om vi hade lyssnat på Björklund då, hade svenskarna kunnat öva sig i konsten att leta efter försvunna objekt – som massförstörelsevapen – och samtidigt hade Sverige kunnat vara med och ta åt sig lite av äran för den formidabla säkerhetsmässiga, humanitära och demokratiska succé som utvecklade sig de efterföljande åren i Irak.

Jan Björklund varnade i sitt tal för den ragnarökliknande situation som skulle kunna uppstå efter nästa val, om vänsterpartiet fick ”vetorätt … om utformningen av svensk underrättelsetjänst”. Det är bara att hålla med. Det verkar oerhört viktigt att det istället är Jan Björklund som får möjlighet att utforma svensk underrättelseinhämtning och säkerhetspolitik. Det gör oss alla så mycket tryggare, att vi knappt kan fatta det själva.

Den transatlantiska axeln

Fredrik Reinfeldt behöver inte vara ledsen för att så många i Sverige ogillar FRA-lagen, eller börja tvivla på det fina med massavlyssning av befolkningen.

Nu har de kört igenom samma grej i USA - dessutom med samma tågordning: först ge hemligt ok för grundlagsvidriga handlingar, för att därefter legalisera hela skiten. I Uu Ess Aaa liksom. Hallå! Då kan det knappast vara fel.

Däremot måste regeringskansliet snart komma fram till en bra översättning på termen "enemy combatants", så att man kan börja kalla dem som missförstår FRA-lagen för något som är både koncist och tankeväckande.

“Fri med FRA”

Det här skrev jag i Klassekampen igår. Lägger upp den svenska texten här.
- - - - -

”Jag anser att det är orimligt att en protest till en riksdagsledamot riskerar att passera FRA och kräver att lagen ska stoppas,” har de borgerliga riksdagsledamöterna i Sverige kunnat läsa tusentals gånger på sina datorer de senaste dagarna. De röstade den 18:e juni igenom den lag som ger FRA, Försvarets radioanstalt, laglig rätt till avlyssning av kommunikation som passerar Sverige, utan konkret brottsmisstanke. Protesterna har varit stora, och fortsatt efter beslutet. Bara tidningen Expressens formulär, som innehåller meningen i inledningen, har resulterat i över en halv miljon e-post till riksdagen. Att utrikesminister Carl Bildt, till synes utan ironiska intentioner, bloggat under rubriken ”Fri med FRA”, har inte satt stopp för debatten.

Lagen, som Klassekampen tidigare rapporterat om, har också fått ut norska kommentatorer på banan. I lördags skrev till exempel Internasjonal leder i Unge Venstre, Boye Bjerkholt, i ett inlägg i Dagbladet, att den norska regeringen ”må snarest mulig gå i gang og kartlegge omfanget av den svenske FRA-lagen, og hvordan den vil gripe inn i nordmenns internetthverdag”.

Nedtrampandet av grundläggande fri- och rättigheter är visserligen ingen plötslig svensk uppfinning. Det har pågått som en bred process i hela Västvärlden. Och gång på gång har självproklamerade liberaler varit bland de ivrigaste att sälja ut liberala principer. Men med FRA-lagen har uppenbarligen den allmänna utvecklingen kommit obehagligt nära för vissa. Det är glädjande.

Under FRA-rabaldret flimrade samtidigt en annan nyhet förbi i svenska medier. I Göteborg har en man fått sparken efter att hans arbetsgivare upptäckt att han använt datorn till chat med en kollega. Arbetsgivaren hade i hemlighet skickat ett spionprogram till mannen, som arbetade hemifrån. På så sätt kunde hans dator i hemmet kontrolleras. En åklagare vid den internationella åklagarkammaren i Stockholm menar att arbetsgivaren inte brutit mot lagen, för ”så länge du äger datorn har du rätt att installera spionprogram som registrerar allt från banktransaktioner till webbkameran”.

Risken att övervakas och få sin personliga integritet kränkt av en arbetsgivare, är mer konkret och överhängande än statens nätfiske. Det finns redan idag företag som tjänar stora pengar på att sälja övervakningsutrustning till arbetsgivare. Här tvingas de flesta liberala principryttare vackla i sadeln. Äganderättens helighet är outhärdligt svår att problematisera.

Men lätt att dra i strid för. Västerländskt liberala dygder som yttrandefrihet – och marknadsekonomi! – är så viktiga att man kan, om inte dö för dem, så åtminstone döda andra, i alla fall långt borta. I Sverige argumenterade Folkpartiet liberalerna för behovet av massavlyssning med direkt referens till det militära deltagandet i Afghanistan. Partiets försvarspolitiske talesman fastslog att attentat av den typ som dödade två svenska soldater 2005, ”föregås med största säkerhet av någon form av kommunikation”. Uppgiften som juniorpartner och städpersonal i det oljedrivna korståget för demokrati och frihet kräver att friheten inskränks och folkviljan negligeras.

I Norge kräver alltså Unge Venstre – ungdomsförbund till folkpartiets systerparti – ”tiltak for å beskytte nordmenns integritet og private kommunikasjon mot den svenske politistaten”. Lovvärt. Förhoppningsvis kan liberaler som ser detta ”trussel fra Sverige”, också orka sig fram till en förståelse för hur den renodlade idén om frihet så framgångsrikt kunnat utnyttjas mot friheten. När Dag Solstad närmade sig just denna fråga i sin omtalade essay i Samtiden, ställde sig kommentatorer i kö för att under högstämda rop missförstå Solstad. Det är synd. I en tid när George W. Bush definierar de västerländska värdena och Jyllands-Posten blir deras profet, är behovet av breda allianser för försvaret av de liberala principernas innehåll större än på mycket länge.

Uppsnappad överskottsinformation

Hej Bullen,

Ibland känner jag att mina argument inte räcker till och då blir jag ledsen. Men på sistone har jag också känt att hela min identitet är i gungning. Jag har lärt mig att det inte är fult att vara liberal och samtidigt vilja inskränka andras frihet, om de bor långt bort, eller har skägg, eller vill höja skatten, så det är lugnt. Men när det blir de som jag alltid har tyckt illa om som tycker och gör de grejer som jag har sagt till folk att man säga och göra när man är liberal, då blir jag inte bara ledsen, utan också arg.

Då känner jag ibland ett starkt behov av att skapa rykten och kanske ge upphov till en konspirationsteori som kan skada dem, eller egentligen helst få dem registrerade och kanske förföljda av någon myndighet.

Är jag normal?

/Lillebror liberal


Kära LL,

Du behöver inte oroa dig. Du är helt normal. Liberaler kan se ut och låta på jättemånga olika sätt. Det är upp till dig själv att bestämma på vilket sätt du vill liberal. Det du beskriver är inte bara vanligt, utan också allt vanligare.

Jag föreslår att du slappnar av och går på fest. Du kan träffa många som är jätteduktiga på precis det du grubblar över.

Sen skulle du kunna ta ett sommarjobb på en tidnings ledarredaktion och se till att få skriva fantasifulla och bisarra grejer bara för att se vad som händer.

Lycka till!

/Storebror

FRA-Debatt

Jag måste erkänna att jag haft en del problem med att sköta mitt jobb på ett tillfredsställande sätt efter lunch idag, eftersom jag suttit och parallellyssnat på FRA-debatten.

Det har varit en på många sätt chockerande debatt, där de borgerliga ledamöterna sprider häpnadsväckande okunniga och lömskt sliriga ting omkring sig. Jag har inte tid och ork att gå in på detaljer, men läs till exempel Rick Falkvinges livebloggande. Det kommer säkert att komma initierade analyser på annat håll också.

Och så blir jag väldigt stolt över att tillhöra samma parti som Alice Åström, som dels har en gedigen sakkunskap och har följt ärendet noga från start – hon är för övrigt den som ska ha den allra största personliga äran för att det blev en minoritetsbordläggning förra året – men som också ständigt återkommer till frågans principiella kärnområden. Detta är inte bara en fråga om ett tekniskt och juridiskt långtgående förslag; det är också en fråga om förhållandet mellan medborgarna och statsmakten, och om synen på frihet som som sådan. Åström påpekade till exempel i debatten, att det faktum att medborgarna vet att deras privata samtal kan bli avlyssnade, i sig är en kränkning som påverkar samhällsklimat. Det är ett centralt påpekande och ett sociologiskt relevant grundskott mot hela ”rent-mjöl-i-påsen”-jiddret.

Vidare lyfter Alice Åström fram en annan principiell aspekt, som vänsterpartiet framhållit under hela processen: den här typen av lagar kan aldrig stiftas med presumtionen att statsmakten och myndigheterna kommer att tolka den välvilligt. Tvärtom! Integritetsskydd handlar just om att värna medborgarnas rätt att slippa vara beroende av myndigheternas välvilja och allmänna klokskap.

I en debatt som haft ett lite besynnerligt fokus på några enskilda borgares iscensättelse av sig själva som potentiella dissidenter, kan det vara värt att konstatera att det faktiskt finns en grundläggande politiskt konflikt kring dessa frågor, som sträcker sig betydligt längre än till detta lagförslag – även om det givetvis är oerhört glädjande att det nu blivit ett brett folkligt tryck kring integritetsfrågorna, tack vare mobiliseringen i detta fall. Det kan förhoppningsvis vara smittsamt.

Vänsterpartiets ståndpunkt har som sagt varit tydlig hela vägen – och inte bara i denna specifika fråga. Sedan senaste kongressen har partiet också tydliga skrivningar i partiprogrammet. Jag lägger upp hela avsnittet, eftersom frågorna däri hänger nära samman (vilket också förtjänstfull lyfts upp i Ung Vänsters pressmeddelande: Vill ni ha det som i Sovjet?)

Försvara grundläggande fri- och rättigheter!

Särskild terroristlagstiftning skall avvisas – våldsbrott skall lagföras inom ordinarie rättsramar. Principen om att människor skall anses oskyldiga tills motsatsen är bevisad måste lyftas fram som avgörande för ett fungerande rättsväsende. Politiskt motiverade organisationsförbud avvisas bestämt. Tortyrförbudet skall vara absolut och Sverige under inga omständigheter medverka till att människor riskerar att avvisas till tortyr eller annan omänsklig behandling. Alla människor har rätt till en bred privat sfär som skyddas på praktisk och principiell grund. Växande övervakning och registrering skall motverkas. Utgångspunkten vid krav på nya register eller övervakningsmöjligheter måste vara att informationen riskerar att användas på ett felaktigt sätt. Onödiga eller föråldrade register bör upplösas och de registrerade underrättas. Det ska finnas ett effektivt, oberoende system för att kontrollera polis och militär, det vill säga de yrkesgrupper som har rätt att utöva våld.

För övrigt vill jag tipsa om några obetalbara kommentarer:
- Ida Gabrielsson sätter in en kontaktannons.
- Röd Press passar på att FRA-anpassa bloggen.
- Bloggaren banal sätter in polsk riksdag i ett sammanhang.
- Badlands Hyena skriver om hur regeringen ökar vår trygghet obegränsat + gör en irländsk koppling.

Den akademiska friheten når nya höjder

Ok, detta är verkligen helt jävla rubbat.

För några veckor greps den tyske sociologen Andrej Holm, och flögs iväg i helikopter till en federal domstol i Karlsruhe. Därefter har han suttit i isoleringscell i Berlin. Även tre andra personer har gripits under liknande omständigheter. De anklagas, utan att några häktningsförhandlingar hållits, för ”medlemskap i terroristisk sammanslutning”.

Polisens anklagelseakt mot Holm, som forskar om städer och deras sociala utveckling, närmare bestämt den process som betecknas gentrifiering, inbegriper det faktum att ”phrases and keywords” i Holms forskning i stor utsträckning – frekvensen sägs vara ”slående” – sammanfaller med sådana som en militant grupp, anklagad för att ha iscensatt bränder, använt i sina politiska texter. Dessa begrepp inkluderar ”inequality” och – ”gentrification”. En annan indikation på Holms terrorism är att han, när han mötte några som polisen betecknar som ”aktivister”, inte tagit med sin mobiltelefon. Detta tolkas som ett ”konspiratoriskt beteende”. Det mest konkreta som polisen presenterat är att Holm var på plats vid protesterna mot G8-mötet i Rostock. Det var för övrigt även cirka åttio tusen andra människor.

En av Holms sociologkollegor anklagas inte ens för att ha skrivit någon text åt en mystisk militant grupp. Han kommer med för att han bedöms vara intellektuellt kapabel att ”författa de sofistikerade texter” som en sådan grupp kan vara i behov av, liksom för att han, i kraft av sitt forskarämbete haft ”tillgång till bibliotek som han utan att väcka uppseende kan utnyttja för att utföra den forskning som är nödvändig i författandet av sådana texter” åt militanta grupper.

Händelsen har nu börjat väcka uppmärksamhet bland forskarkollegor. Ett antal framstående forskare runt om i världen har undertecknat ett upprop där de i skarpa ordalag varnar för de vidare konsekvenserna av det som sker. Och i Guardian skriver två av dem Saskia Sassen och Richard Sennet, om faran för skapandet av denna sorts juridiska gråzoner och limbon. Om polisen har övertygande bevisning så får den gå tillväga i enlighet med rättsstatens principer, skriver de;

But this police action in a liberal democracy seems to fall more into Guantánamo mode than genuine counter-espionage.

De dåliga nyheterna är att denna “Guantánamo mode” inte längre ett tillstånd att varna för. Den är här. Om man talar om rättsprinciper, men ger sig rätten att godtyckligt ställa dessa rättsprinciper åt sidan, då finns de inte längre som rättsprinciper. Begreppet ”liberal demokrati” används i tilltagande grad som en djupt förljugen fasad, explicit ämnad att dölja en verklighet som varken kan betecknas som liberal eller demokratisk.

Alldeles oavsett de exakta faktiska omständigheter i detta specifika fall: Om man inte begriper att den slentrianmässiga, obegränsat rymliga användningen av terrorbegrepp och speciallag, är själva upphävandet av de ”värden” som släpas upp ur mörka fängelsehålor varje gång det numera ska talas fint om demokratin – då går man omkring i denna ”liberala demokrati” likt ett får på väg till slakthuset.


- Nyhetsartikel i Guardian
- Saskia Sassens och Richard Sennets debattartikel
- Forskarnas öppna brev

Den globala kampen för individens frihet går vidare

Sjuårig pojke gripen och kvarhållen tre gånger i USA, eftersom han hette samma sak som en person som fanns på en lista som någon satt ihop av något skäl. Känns tryggt.

And Justice for All (fuck the liberty stuff, however)

Ja, varför ska bara folk i andra länder bli övervakade och spionerade på av den imperiella storfinansens våldsapparat? Nu får också folket i USA en större sådan möjlighet – FRA men större liksom. Det kommer att bli bra, eftersom Charles Allen, ”biträdande minister för underrättelseanalys vid departementet för inrikes säkerhet”, säger så här.

- Vi tittar på det och vi kommer att göra det på ett tillbörligt sätt, sade han.

Ett tag blev jag orolig för att det skulle kunna göras på ett otillbörligt sätt. Men tji fick jag. In the Big Business President We Trust.


[Läs gärna detta.]

Förebild fortsätter gå före

Är du amerikansk akademiker och samtidigt nyfiken på saker som du inte ”behöver” veta? Är du student och åker ofta utomlands utan att rapportera detta – med en redogörelse för anledning – i förväg till din universitetsledning?

Guess what: då kanske du är spion. FBI turnerar nu flera av universiteten i USA med en uppsättning ”guidelines” från Office of the National Counterintelligence Ecxecutive – Your Role in Combating the Insider Threat – där man påtalar hur spionage mot i och för sig lagligt vetenskapligt arbete på universiteten bättre ska upptäckas. Lärare, ledning och studenter uppmanas hålla koll på varandra och rapportera allt ”misstänkt”. Exempelvis kan ”violation of need-know principle” eller ”verbal outbursts”, liksom givetvis olika typer av “Divided loyalty or allegiance to the U.S.” vara tecken på att något inte står rätt till.

US university students will not be able to work late at the campus, travel abroad, show interest in their colleagues' work, have friends outside the United States, engage in independent research, or make extra money without the prior consent of the authorities, according to a set of guidelines given to administrators by the FBI.

Federal agents are visiting some of the New England's top universities, including MIT, Boston College, and the University of Massachusetts, to warn university heads about the dangers of foreign spies and terrorists stealing sensitive academic research.

[...]

Faculty, staff and students are encouraged to monitor their colleagues for signs of suspicious behaviour and report any concerns to the FBI or the military.

[...]

University administrators have expressed their appreciation of FBI efforts. "It was a very nice offer," Robert A. Weygand, vice president for administration and a former Rhode Island congressman told the Boston Herald. "We are taking it under consideration."

Allt det här väntas förbättra stämningen på campusområdena, öka den personliga och akademiska friheten, minska riskerna för rasistisk paranoia, samt stärka demokratin i USA och världen.

Lukrativt

Veckans nödvändiga läsning: Naomi Klein skriver i The Nation om ett gynnsamt företagsklimat. Medan Haliburton och andra oljebolag profiterar på ockupation och social implosion i Irak, gör också israeliska företag business i samma tätt sammanvävda världsordning:

Israel’s economy isn't booming despite the political chaos that devours the headlines but because of it. This phase of development dates back to the mid-’90s, when Israel was in the vanguard of the information revolution--the most tech-dependent economy in the world. After the dot-com bubble burst in 2000, Israel’s economy was devastated, facing its worst year since 1953. Then came 9/11, and suddenly new profit vistas opened up for any company that claimed it could spot terrorists in crowds, seal borders from attack and extract confessions from closed-mouthed prisoners.

[…]

Many of the country’s most successful entrepreneurs are using Israel's status as a fortressed state, surrounded by furious enemies, as a kind of twenty-four-hour-a-day showroom--a living example of how to enjoy relative safety amid constant war. And the reason Israel is now enjoying supergrowth is that those companies are busily exporting that model to the world.

Läs hela!