Rasismens Europa

(Kommentar i Klassekampen idag)
- - - - -

På ett seminarium om rasismen i Europa, inleder Filippo Miarglia sin rapport, med att berätta om Abdul Salam Guibre, en 19-årig italiensk pojke som förra veckan blev mördad av två män. Guibre anklagades för att ha försökt snatta kex i butiken. Butiksägaren och hans son slog ihjäl honom med en metallpåk, under det att de enligt vittnen kallade honom ”smutsig neger”. Inrikesministern Robert Maroni, från Lega Nord, säger att attacken på Guibre ”inte har något med rasism att göra”.

Miraglia talar om hur det de senaste åren har blivit en normaliserad del av det politiska samtalet att peka ut grupper av ”främlingar” som roten till olika samhällsproblem. Det antas även direkt diskriminerande lagar och regler. Ett omtalat exempel är kampanjen för att ta in fingeravtryck på romer. Miraglia nämner även lokala exempel på direktiv om att offentliga lägenheter eller förskoleplatser ska reserveras för ”italienare först”.

Vad samtliga talare på seminariet pekar på som ett tidstypiskt problem, är glidningen av utgångspunkter – en ”kontamination” från extremhögern till den traditionella högern, och vidare vänsterut i det politiska fältet. Specifika förhållanden kan avgöra om de extrema högerpartierna själva växer sig stora, eller om det snarare är andra partier som populariserar dessas politik. Men det kvalitativa skiftet inträder när alla förskjuter sitt förhållningssätt. Det gäller då att, som Miraglia uttryckte det, ”mödosamt bygga upp den mur mot rasismen som byggdes upp efter andra världskriget och som nu har rivits ned”.

På ett annat möte talar man om migrant- och papperslösa arbetares situation, från ett fackligt perspektiv. Också här finns en påfallande samstämmighet i problembeskrivningen. Arbetsgivare som etablerar usla löner och arbetsvillkor, genom en skamlös etnisk diskriminering. Människor som utnyttjas på en växande subarbetsmarknad, ”fri för alla utom arbetarna”, som en representant för de europeiska jordbrukarbetarfacken uttrycker det.

Det mest alarmerande inlägget hålls också på detta seminarium av den italienska representanten. I Italien finns över 3 miljoner dokumenterade migranter, och kanske så många som en halv miljon papperslösa. Det införs ständigt nya regler som försvårar livet för dem. Tillgången till hälsoväsendet begränsas, liksom möjligheten att skaffa en permanent bostad. Reglerna för att transferera pengar är på väg att skärpas, vilket kommer att göra papperslösa ytterligare bunden till arbetsgivaren.

Italien är samtidigt beroende av såväl den legalt som illegalt invandrade arbetskraften. Stora delar av ekonomin är idag strukturerade efter denna ”konkurrensfördel”. Hyckleriet är strukturerat. När arbetarna hålls jagade, utan politiska rättigheter, blir det lättare att utnyttja dem mer ”flexibelt”.

Fackliga företrädare vittnar om ”etniska tariffer”, att arbetsgivare betalar till exempel rumäner mer än pakistanier, men givetvis mindre än etniska västeuropéer. På så sätt bryts solidariteten i arbetarkollektivet – på ”marknadsmässig” grund indränkt i rasism. Så blir också rasismen konkret reproducerad genom arbetsmarknaden. Den andre är den som har det illa, och därmed kan få fortsätta vara Den andre.

I ett annat hörn av forumet är det Marx-seminarium. Den brittiske ekonomen Alan Freeman diskuterar tekniska missförstånd i den marxistiska litteraturen om profitkvotens fallande tendens. Men han tar sin utgångspunkt i krisen på finansmarknaderna. ”Någon måste betala” för de miljarder som nu ”försvunnit” ur det finansiella systemet menar Freeman. Vem blir det? ”Ni”, säger han och pekar ut mot salen – ”vi”! Att kapitalismen hamnar i ackumulationskriser är inneboende i systemet. I den historiska katalogen över hur dessa kan lösas finner vi bland annat krig, fascism och rasistiskt syndabocksletande.

När ESF är som bäst blir vi påminda både om att världen hänger ihop och att en annan utveckling är möjlig. Svenska Kommunal berättar om sitt arbete med att nå fram till polska gurkplockare och tillsammans se till att de slipper arbetsställningar som ger vätskeansamling i huvudet och risk för bestående men. Det är också en del av kampen mot rasismen, som erövrade Abdul Salam Guibre hans mänsklighet, och därmed gjorde det möjligt att ta hans liv.