söndag, oktober 12, 2008

Ansvar

Jag ska inte kommentera all absurditet i partiledardebatten. Till exempel återkom borgarna – relativt oemotsagda – flera gånger till påståendet att lägre inkomstskatter ger fler jobb, med något slags nationalekonomiskt sagoresonemang där skatt på arbete jämförs med skatt på alkohol – som om beslutet att supa och beslutet att gå till jobbet vore socialt ekvivalenta. En enkel koll i verkligheten visar att utvecklade högskattesamhällen generellt också har lägre arbetslöshet. Ändå vill alltså borgarna avhjälpa finansiell kris och Volvo-varsel genom att montera ned välfärden och ge skattelättnader till höginkomsttagare.

Jag vill istället återkomma till frågan om utgiftstak, som liksom spökade i den märkliga seansen om regeringsfrågan (där deltagarna för övrigt föreföll obekanta med det faktum att Sverige har ett parlamentariskt system med proportionella val – inte en tvåpartimodell). Idag har ju Mona Sahlin och miljöpartiets språkrör dessutom upprepat sin svårbegripliga fetischisering av utgiftstaket (i artikelns rubrik kallat ”budgettak”). I denna artikel skriver man att ”en grundförutsättning för att ingå i en samarbetsregering [är] att ställa upp på det regelverk kring statsbudgeten som skapades efter förra krisen på 1990-talet”.

Detta regelverk – där utgiftstaken är en del – kom alltså till under marknadsfundamentalismens gladaste dagar. De är konstruerade för att bakbinda den ekonomiska politiken, utifrån idén om att demokratiskt fattade beslut utifrån breda samhällsintressen ställer till det, och att fåtalets marknadsmakt därför ges större spelrum. Just utgiftstaken handla om att man tre år i förväg ska sätta tyglar på de politiska organen, så att man ska ha mindre möjligheter att bedriva konjunkturpolitik och mindre möjligheter att tillgodose oväntade ekonomiska behov. Utgiftstaken innebär också att ökade intäkter till staten inte ska användas till välfärdssatsningar, men att skattesäkningar går utmärkt.

Denna institutionalisering av högerpolitiken ska alltså inte bara accepteras av nästa regering, utan också utgöra en grundförutsättning för att ingå i den.

Att vilja byta inriktning presenteras som ”oansvarigt” och det gärna ”i tider som dessa”. Det är uppochnedvända världen. Det är ju just i tider som dessa som behovet av offentligt handlingsutrymme och möjligheten att stimulera ekonomin genom rejäla satsningar blir extra tydligt.

Det som skett de senaste dagarna har också understrukit det jag påpekat tidigare – att detta framför allt är viktigt för socialdemokratins självuppfattning och framtida färdriktning. De socialdemokrater som hade hoppats att deras partiledning skulle dra någorlunda rimliga slutsatser av kapitalets jättekris, har istället tvingats reagera som s-veteranen Arne Kjörnsberg:
Regera med ett parti som älskar privatskolor, gör upp med borgarna om författningsdomstol och försämrad arbetsrätt. Inte särskilt klokt för att uttrycka det försiktigt.
Kjörnsberg skriver för övrigt följande om utgiftstaken i ett senare debattinlägg:
Den nu pågående och, tycks det, allt mer svårbekämpade finans- och kreditkrisen som är på väg in i en djup och troligen långvarig lågkonjunktur kommer, tror jag, att ställa gamla sanningar i en ny dager. Jag är alldeles övertygad om att de ekonomer av facket som inte är ideologiskt förblindade under den kommande hösten, vintern, våren kommer att starta en debatt där de frågar sig, om inte globaliseringen av ekonomin kräver nya tankar. Kanske är det mindre ekonomisk normpolitik och mer keynsianism som kommer att tränga sig på?
Den som gör sig till talesman för denna, tydligen djupt oansvariga och diskvalificerande syn, var alltså ordförande i riksdagens finansutskott fram till valet.

Och den perifera extremistorganisationen LO beslutade detta på sin kongress tidigare i år:
att LO i syfte att verka för full sysselsättning och en mer demokratisk styrning av finanspolitiken skall verka för att nuvarande system med utgiftstak ändras genom tillräckliga sysselsättningsmarginaler, eller genom att nuvarande treåriga utgiftstak avskaffas. LO är i samma syfte alltid öppet för förändring och omprövning av styrning och mål i finanspolitiken.
Till skillnad från miljöpartiets borgerliga politik, skulle alltså LO vara diskvalificerad för en framtida socialdemokratiskt ledd regering.

Men det är förstås bara om man tar demokratiskt fattade beslut på allvar, vilket numera ofta anses vara förlegat och nästan lite obehagligt. LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin var mycket riktigt ute och gav s-mp-pakten sitt stöd.

Kanske kan man kan säga att det illustrerar skillnaden mellan täta band och strama koppel.

16 kommentarer:

jeppen sa...

Absurditeter, märkliga seanser, uppochnervända världen... Jag undrar ibland om ni vänsterpartister aldrig tvivlar på er själva.

Jag menar, ni vet att ni representerar en världsbild som lockar 5% av opinionen (och promillen av nationalekonomerna), och ni verkar helt övertygade om att övriga 95% är vansinniga alternativt onda. Ringer inga varningsklockor?

Varför super Jeppe? sa...

Jo, när den lilla promillen av opinionen som styr kapitalmarknaderna sätter dem i brand så ringer varningsklockorna.

Alex sa...

...och det där kommer alltså från en nyliberal? Jeppe, släng dig i väggen. Det är vår tid nu!

Magnus sa...

Om jag inte missminner mig var "den perifera extremistorganisationen LO" starkt pådrivande till att Sahlin gjorde sin lilla pudel och låste upp dörren för fortsatt samarbete med v.

Och frågan är vem som egentligen gläds. Nu måste v spela försmådd partner och samtidigt försöka visa upp sig som en trovärdig och ansvarstagande del av en samlad trepartiopposition. Antar det där sista kan bli svårt då ju enbart 2% av väljarna tror att ni är rätt lämpade att hantera den kris ni nu noga påpekar ni inte är en del av...

Lasse sa...

Nu är det nog så Jeppen att det är inte 95% som är för utgiftstak och har åsikten att lägre skatter ger färre jobb.
Ditt försök att vända fokus är lite patetiskt

Martin sa...

Det var eb njutning att se Mona Sahlin tvåla till Maud Olofsson och med iskall blick påpeka att utgiftstak inte är ditsatta av Gud och att Maudan missade poängen: "begriper du ens ekonomi, maud Olofsson?" Snygg retur för Olofssons inpass i en riksdagsdebatt i våras, som liberala bloggare jublade över. Hämnden serveras bäst kall.

Anonym sa...

Sverige har låg arbetslöshet för att man myglar med statistiken. I liberalare länder har jag personligen alltid haft lättare att få jobb.

krigstid sa...

Stoppa pressarna! Vi har en anonym ibland oss som har PERSONLIG ERFARENHET av liberalare länder!

Staffan sa...

Ja just nu finns det många absurditeter att förundras över. Kul att se att någon ändå orkar driva lite med galenskaperna.

Det tråkiga är att svensk journalistisk, med några få undantag, är så inkompetent att Sahlin och Eriksson kan komma med sina märkliga påståenden utan att mötas av en enda motiverad följdfråga.

jeppen sa...

Jag tolkar replikerna som att svaret på min fråga är "nej".

Alex: Det är kul att katastrofen injicerat lite hopp bland er som varit ute i kylan sen muren föll. Men faktum är att inget tyder på att vi står inför ett paradigmskifte. Man kommer göra ett par justeringar på marginalen vad gäller bankregleringar - sen är det business as usual igen.

Hugo sa...

Höj skatten till 100% likt gammal planekonomi och fördela rättvist. Företag med 10 anställda har plötsligt 20 i jämlikhetens/solidaritenens namn. Inte produceras mer, tvärt om , alla drar benen efter sig och motivation borta för att arbeta. Men visst är det rättvist att alla har det lika dåligt. Eller hur?

Kerstin sa...

Jodå, budgettak och sänkta skatter till de rikaste var "sättet" att fördjupa lågkonjunkturen efter bankkraschen i början av 90-talet. Och gjorde man det den gången, så varför skulle man inte göra om dumheterna även denna gång!

Vad var det Naomi Klein sade? Något om att utnyttja kriser för att omfördela från de sämre ställda till de allra rikaste, riva väldfärdssystemen alltså. Om det är något vi har gjort sedan 1991 så är det just det.

Det som i värsta (och troligaste) fall väntar oss nu är mycket dystert för många människor i Sverige, även för människor som är hur skötsamma som helst.

jeppen sa...

Kerstin, och i verkligheten är det precis tvärtom.

Anonym sa...

Esbati, det skulle vara intressant om du skulle svara på Magnus invändning mot ditt påstående att LO och dess förbund leds i strama koppel av SAP.

Det är typiskt kommunistiskt att tro att facket styrs av ngn annan än facket själv.

Men det är väl som man brukar säga: Man känner sig själv bäst, och för en kommunist ligger det väl nära till hands att alltid tolka organisationen som odemokratisk.

ulf

Ali Esbati sa...

Ulf,

Jag har inte påstått att facket styrs av det socialdemokratiska partiet. Den stora poängen i det förra inlägget var ju för övrigt att Mona Sahlin de facto distanserar sig från den fackliga rörelsen, och att det är mycket beklagligt.

I detta inlägg citerar jag beslutet på LO-kongressen och menar att det är anmärkningsvärt att Wanja Lundby-Wedin trots kongressbeslutet i den demokratiska organisation hon leder uttalar sig som hon gör.

Dina vanföreställningar om kommunister tror jag inte är relevanta i det här sammanhanget, och jag kan hur som helst inte hjälpa dig med dem.

Vänligen,
Ali

totte sa...

Att LO styrs av sossarna är väl en gammal borgerlig anklagelse? Har aldrig hört den komma från annat håll.