Trist

Man ska generellt sett vara väldigt försiktig med att utifrån sätta sig till doms över fackliga kompromisser. Och förhandlingar är konkreta saker – om en strid är på väg att gå förlorad kan det mycket väl vara bäst att ge sig.

Men ändå. Det är inte särskilt svårt att förstå den starka besvikelse som nu kommer till uttryck från olika håll. Strejken har aktiverat ett medvetande

Jag tror också att LO-förbunden borde ta sig en funderare kring betydelsen av att Vårdförbundet når ett ganska dåligt resultat och får massa missnöjda medlemmar – i värsta fall före detta medlemmar. Det blir ytterligare en del av den allmänt negativa aura som omgärdar facklig organisering.

Hur som helst kommer de centrala frågeställningar som Vårdkonflikten aktualiserat, att återkomma i nya skepnader, i Sverige och i andra jämförbara länder: Ska offentlig välfärdsverksamhet marknadiseras och därmed göra successivt mer otillgänglig för allt bredare samhällsskikt? Och ska lönespridningen fortsätta att öka på det sätt som det har gjort under de senaste decennierna: genom att toppskikten i samhället tillgodogör sig mer av det mervärde som hårt pressade arbetare skapar på en otrygg och krass arbetsmarknad?

Vårdförbundets medlemmar är väl förtjänta av den förbättring som de uppnått genom den här konflikten. Men ingen av strider som pågår kring de här frågorna får någon nämnvärd push framåt. Arbetsgivarsidans kommentar till avtalet är förresten intressant – man gläder sig för att det inte blev så stor höjning av lägstalönerna, så att man inte riskerar ”den ökade lönespridning som båda parter eftersträvar”.


(Det här skrev jag om strejken för några veckor sedan i Flamman)

Stöd strejken!

Veckans krönika i Flamman, om sjuksköterskornas strejk.

Om små ljuspunkter – och rosa världar

Aron Etzler skriver om LO-distriktets årsmöte i Stockholm, och om att saker händer. Man hade ett seminarium, med Asbjørn Wahl från norska For velferdsstaten som huvudtalare, och diskuterade arbetarrörelsens problem att möta den borgerliga offensiven. Den plattform som antogs på årsmötet är riktigt bra, samlande och radikalt. Man skriver bland annat:

Samhället måste vara tydligt i att grundläggande rättigheter som vård, skola och omsorg är att betrakta som social allemansrätt som inte får styras utifrån enskildas betalningsförmåga och vinstintressen.

Som Josefin Brink konstaterar händer det saker i EU-frågan också. Repskapet i Stockholm antog ett uttalande där det bland annat dessa krav står:

* Att rätten att vidta stridsåtgärder för att få kollektivavtal till stånd garanteras.
* Att det inte finns några frågetecken kvar kring den svenska modellen när riksdagen godkänner Lissabonfördraget.

Apropå detta med arbetarrörelsen och EU så måste man konstatera att Sören Wibe skriver uppenbara sanningar i sin utträdesartikel ur socialdemkratin, på DN Debatt. Trist samtidigt, för EU-debatten är inte död hos socialdemokraterna än – kan knappast vara det så länge det finns något liv alls i det partiet, och det gör det ju. Och visst kan det ligga mycket i det som Josefin Brink funderar högt över – att Wibe kanske har egna planer inför EU-parlamentsvalet. Samtidigt får man ju konstatera när man läser sådana här kommentarer från s-högern, att sosse-ja’t rör sig i ett slags parallellt universum där verkliga politiska förhållanden har upplösts i ett rosa syrebad av politiska floskler.

Daniel Mathisen, ”tokstolt ordförande för Stockholms läns SSU-distrikt”, skriver om sin jubel över Wibes avhopp och klargör bland annat följande: ”I stället bör vi fokusera på vad EU ska leverera i politiskt innehåll, och omfamna förändringen”. Jomen tack. Vi andra, som är jävligt fokuserade på att EU levererar politiskt innehåll på löpande band – avreglering av det sociala alkoholmonopolet, underlättande av lönedumpning via förbud mot fackliga stridsåtgärder, krav på upplösning av allmännyttan, avskaffande av presstödet så att likriktningen kan gå från total till absolut, samling kring koloniala militärexpeditioner,godtyckliga terrorlistor, med mera – tycker väl kanske att det finns andra att omfamna. Men vi är förstås ”folkhemsromantiska traditionalister” som inte ”fullt ut tar konsekvenserna av vad internationell solidaritet faktiskt medför”; högerpolitik och mer till de rika alltså.

Maryam Yazdanfar skriver att Wibe ”blandar ihop” Lavaldomen och Lissabonfördraget, som ”äpplen och pären”. Det är ett ganska fantastiskt uttalande. Möjligen har Yazdanfar blandat ihop ”äpplen och päron” med ”äpplen och äppelmos”, eller kanske ”vatten och snömos”.

Far out, man

Det är så skönt att vi är med EU, känner jag ofta. För då kan vi, har jag tänkt ut, vara med och påverka.

Nu har EG-domstolen bestämt att utländska företag som åker runt och betalar lägre löner än dem som finns i lokala kollektivavtal, inte ska vara bundna av dem, även om inhemska företag är det. Med andra ord hälsar domstolen att lönedumping inte bara är ok, utan en viktig del av EU-systemet.


Men vad gör det, mot glädjen att veta att vi kan vara med och påverka.

Vi kan i och för sig inte påverka de juridiska bunkerbesluten med demokratiska processer på nationell nivå. Men då kan vi ju istället, med pompa och ståt, men utan folkomröstning, göra hela det marknadsfundamentalistiska lagbygge som domarna dömt efter, till konstitution.

Tack till s- och LO-ledningen, för att ni på så sätt leder arbetarrörelsen in i en vackrare tillvaro, där vi varje dag kan titta på de fackliga rättigheternas illegalisering, och känna, att det var ju kanske synd, men vi kan i alla fall vara med och påverka.

Och kom ihåg: Det finns inget höger eller vänster - det finns bara dåliga kläder!

*


En som orkar skriva ordentligt om detta är som vanligt Josefin Brink. Läs, nu!

Kolla också Lag och avtal.

Klasskamp om pensioner

Jag skriver i dag - samma dag som vi får nya siffror på högerns kontracivilisatoriska framgånger - i Flamman om en pågående klasstrid i Norge.

Två tips om fack och arbetsmarknad

Josefin Brink skriver en viktig artikel i senaste LO-tidningen, om Vaxholmsfallet och det nya EU-fördraget:

[M]an ska inte, som Transportarbetareförbundets Peter Lövkvist uttryckte det, behöva ha en jurist i byxfickan för att våga utnyttja sin grundlagsfästa strejkrätt.

Men det finns ett sätt att hålla EG-juristerna borta från strejkrätten och de svenska kollektivavtalen, och läget för att göra det kunde inte vara bättre. Lissabonfördraget har ännu inte godkänts av Sveriges riksdag. Om riksdagen vägrar att godkänna fördraget så kan det inte träda i kraft. Det vore ett magnifikt nederlag för EU:s stats- och regeringschefer som fick underkänt på sitt förra fördrag genom folkomröstningarna i Frankrike och Holland.

Det ger Sverige ett starkt förhandlingsläge gentemot EU. Vi kan kräva ett juridiskt bindande undantag i det nya EU-fördraget för kollektivavtal och strejkrätt. Med tanke på vilken oro och upprördhet Vaxholmsmålet rönt i Europas fackföreningsrörelse är det inte heller otänkbart att liknande krav kommer att ställas från fler länder – och då kan en omförhandling av hela fördraget bli aktuell.

Läs hela!

Och apropå juridik och strejkrätt, så skriver Petter en läsvärd redogörelse för turerna kring Lilla Karachi, restaurangen som inte betalat ut lön till en av sina mest utsatta anställda och därmed hjälteförklarats av en allt mer hämningslös blåbrun höger.

Som jag återkommit till flera gånger, är det en grundläggande karakteristik hos den borgerliga sociala reaktionsform som kallas fascismen, att vara plastisk och ombytlig när det gäller enskilda ställningstaganden – men tydlig i sin inneboende samhälleliga funktion. Det repressivt antifackliga förhållningssättet är därför ett nyckelelement i förståelsen av vartåt det barkar. Vackert är det inte.

Att ligga lågt och somna in

Missa inte veckans Flamman, det sista numret för året, där det bland annat finns mycket om Vaxholmsdomen i EG-domstolen. Hanna Löfqvist har bett ett antal politiska och fackliga profiler om en kommentar. Det är starka ord, också från dem som brukar vara försiktiga i orden. Hans Karlsson, tidigare avtalssekreterare på LO och arbetsmarknadsminister (s):

Jag är besviken och oroad över domen. Domen går mot de intressen jag företrätt och försvarat under hela mitt liv.

Jan G. Andersson skriver en ledarkommentar i tidningen Östran, med rubriken Mona viker ner sig. Han skriver där om uppgifter från socialdemokraternas gruppmöte i riksdagen i tisdags, att Mona Sahlin förklarat att partiet ska ligga lågt i frågan. Det är inte så svårt att tro på uppgifternas sanningshalt om man ser på reaktionerna från socialdemokratiskt ledningshåll efter domen. Men det är fruktansvärt beklämmande.

En av de få åsikter som Mona Sahlin tydligt gett uttryck för, är att socialdemokratin måste ”gå vidare” från uppdelning i ja-sida och nej-sida när det gäller EU. Vaxholmsdomen visar hur märklig själva den problembeskrivningen är. Just eftersom EU är en realitet är det ju viktigt att ta ställning. Inte i ja och nej som abstraktioner, utan till det konkreta system som på ett helt fundamentalt sätt påverkar den svenska politiken, påverkar möjligheterna att föra politik över huvudtaget. Här dyker den viktigaste politiska frågan på decennier upp i svensk debatt; en fråga om själva essensen i konflikten mellan höger- och vänstersidan i svensk politik – och då ska det socialdemokratiska partiet, som har rekordstöd i opinionen just för att folk avskyr den borgerliga politikens resultat, ligga lågt!

EU för systematiskt bort makten från de demokratiska arenorna, urholkar det gemensamma ägandet och upphöjer på område efter område marknadsliberalismen till lag – lag som står över svenska grundlagar. Vaxholmsdomen gör det särskilt tydligt, men mycket har hänt innan och mer kommer att hända senare. Ska socialdemokraterna ligga lågt i snudd på varje viktig politisk fråga utom huruvida regeringen Reinfeldt är snäll eller dum? Och samtidigt gå ut och presentera sig som ”alternativ” till dagens politik?



[Läs också]:
- Flammans huvudledare
- Peter Gustavssons kommentarer till domen och den socialdemokratiska EU-debatten.

Början på slutet - och/eller dags för nystart

Det kommer säkerligen att behöva sägas mycket mer om detta, men grundfrågan är enkel: EU är ett marknadsfundamentalistiskt statsbygge, och det faller sig därför naturligt att EG-domstolens perukgubbar nu har dömt bort den svenska arbetsmarknads- och välfärdsmodellen i det så kallade Laval-målet. Och katastrofalt, förstås, för alla som tycker att principen om lika lön för lika arbete är viktigt, och som söker verksamma vägar att tillgodose värdiga arbetsvillkor för människor.

Nu är tid för omvärdering och reorganisering på sina håll. Så här skrev den socialdemokratiske trotjänaren Arne Kjörnsberg, fram till valet ordförande i riksdagens finansutskott, på sin blogg i lördags:

Om EG-domstolen går emot Byggnads tycker jag att det är skäl för att vi skall lämna EU.

Det är ett rättframt ställningstagande som nu måste upp till seriös debatt i fackföreningsrörelsen. Det blir logiskt ohållbart att omfamna en politisk organisation och process, som principiellt och praktiskt underminerar själva grunden för fackens verksamhet.

Till att börja med måste man konstatera att dessa marknadsfundamentalistiska principer får en fastare form i den nya konstitutionen. Steg 1A är att vi ska få folkomrösta om denna konstitution. Här skulle facken kunna inträda i en avgörande folkbildningsroll.

Fredrick Federley konstaterar att dagen ”blev mer spännande” än han ”vågat hoppas på”. Och mannen som kallas ”Lavals juridiska ombud” – alltså Svenskt Näringslivs politiska bulvan för att vid sidan av folkstyret och den demokratiska debatten rasera den svenska modellen – kallar domen för ”en bra pusselbit i de diskussioner som arbetsmarknadens parter har”.

Det är dags att börja spela ett helt annat spel nu.


[DN][DN2][SvD][SvD Ledarbloggen][Aftonbladet]

OBS: Hanna Löfqvist (som skriver kort om domen här) samlade för ett tag sedan länkar till en rad texter om Vaxholmsfallet. Värdefullt. Läs på!

En intervju som bör bli stilbildande

I senaste numret av Dagens Arbete finns det flera artiklar om Sverigedemokraterna. En av dem är en intervju med Per Björklund, partiets arbetsmarknadspolitiske talesman. Den långa versionen av intervjun, som finns på nätet, är exceptionellt läsvärd. Läs den noga! Här kommer några av Sverigedemokraternas avgörande karaktärsdrag fram i ljuset och för dem som är verkligt intresserade av att möta högerextremismen i denna nypopulistiska och över hela Europa framgångsrika skepnad, visar intervjun en värdefull ingång.

Liksom andra fascistiskt inspirerade partier har Sverigedemokraterna inte någon egentlig bundenhet till enskilda politiska ställningstaganden. Partiet kan raskt skifta åsikt och kritisera respektive stödja olika saker när det passar sig. Men man gör detta utifrån en reaktionär utgångspunkt, som med nödvändighet har nära till antifacklighet och kvinnoförakt.

Sd är ett extremt högerparti som måste framställa sig som något helt annat för att nå framgångar bland arbetarväljare. Ingången är att skapa en bild av antielitism och att alltid återkomma till sin lögnaktiga diskussion om flyktingpolitiken och om ”hotet” från ”massinvandringen”. Där spelar det nämligen ingen roll vad som sker i verkligheten – det viktiga är att man skapar en suggestiv bild som går att måla vidare på.

Det är därför som en strategi om att ”ta debatten” med Sd om de frågor partiet med en dåres envishet surrar kring, är dömd att misslyckas. Det finns nämligen ingen sådan ”debatt” som går att ”vinna”. Sd:s själva syfte är att få ut sin propaganda och etablera sin dagordning – att föra bort samtalet från ekonomisk-politiska konflikter och in i ett vardagsrasistiskt kraftfält där alla verkligt upplevda problem alltid kan projiceras på någon annan. Om en lögnaktig siffra som Sd upprepar avslöjas, är det sällan något problem för partiet – det har bara upprepats två gånger istället för en, och dessutom utifrån just den utgångspunkt de önskar sig. Bingo!

Det finns med andra ord ingen som helst anledning att ge Sd nya arenor. Självklart ska däremot fascistiska rörelser alltid mötas där de finns. Inte minst gäller det arbetsplatserna. Bland annat därför är Anna Tibergs fantastiskt avklädande intervju med den arbetsmarknadspolitiske talesmannen så bra. När Björklund inte är så framgångsrik i sina försök att återföra frågorna till flyktingar, invandrare och kultur – då är han en simpel taltratt för avgrundshögern; en som vill slå mot facket och hålla kvinnor hemma.

Återigen: ta dig tid och läs hela intervjun!

Och för övrigt kan man läsa detta som en fortsättning på det förra inlägget om Norge också. När det gäller Frp – som lyckats väl med just det som Sd försöker med – är socialdemokratins och vänsterns ansvar tydligt. De som röstar på Frp är i stor utsträckning människor som vill ha minskade orättvisor, större arbetarinflytande och en starkare välfärd. De röstar ändå på ett parti som går längst i rakt motsatt riktning. Varför? För att de inte kan identifiera sig med partierna på vänsterkanten, som inte heller genom sitt politiska arbete varit tillräckligt bra på att bryta av mot högern och aktivera de centrala konfliktlinjerna i politiken. Detta utnyttjas till max av populisthögern: debatten kommer att handla om värdefrågor, och Frp lyckas framställa ”politikerna” och facken som överhet - roffiga rederimagnater lämnas i fred. De applåderar Frp.

Om detta har Magnus Marsdal skrivit den alldeles lysande, välgrundade och tankeväckande boken Frp-koden. Den går utmärkt att läsa på norska, men jag tror att den snart kommer på svenska också.


PS. Kolla också in exempelvis vänsterpartiets utmärkta rapport Nolltoleras mot rasism.

En liten artikel som skulle kunna få stor betydelse

Det som avtalssekreterarna i nio av LO:s medlemsförbund skriver i förra veckans LO-tidningen hör till det mest intressanta som har hänt politiskt i år. I den aviseras ett fackligt samarbete för ett samordnat agerande i avtalsrörelsen 2010. Och härigenom utmanas konkret delar av den ordning som har gällt på svensk arbetsmarknad sedan de centrala avtalen Saf och LO emellan vittrade bort på arbetsgivarsidans initiativ. Industrins fackförbund har varit de normerande på arbetsmarknaden. Det har funnits och finns argument för detta. Men också motargument.

Dels har denna förhandlingsmodell skapat en mycket märklig bild av vad som är ”utrymmet” för löneökningar – en som sopat undan så gott som varje rest av diskussionen om höjda löner på vinsternas bekostnad och mycket konkret har lett till att den genomsnittliga löneutvecklingen knappast motsvarat de samhälleliga produktivitetsökningarna. Suspenderad klasskamp. Dels har det inneburit att arbetarrörelsen gått och småskjutit sig i foten. Att binda fast avtalen när parterna i industrin kommit överens innebär att man tar ifrån andra viktiga fackliga organisationer initiativkraft och möjlighet att flexibelt utnyttja tryck från medlemmar och samhällsopinion. Och det aldrig finns ”utrymme” för de grupper som har låga löner att gå högre än industriavtalet, så kan de inkomstklyftor som vuxit sig stora aldrig minska – vilket försvagar solidariteten och den fackliga kampens möjligheter. Extra kännbart blir det när andra grupper utanför LO sticker iväg samtidigt som man pekar mot LO och kräver ”ansvar”.

I årets avtalsrörelse lyckades LO bryta lite grann mot den utvecklingen genom en samordnad låglönesatsning och jämställdhetspott. Det var mycket viktigt och gav konkret resultat, även om det finns mycket mer att göra. De nios artikel riktar sig tydligt mot IF Metall, vars ledning inte gillade arrangemanget och efteråt gett mer högljutt uttryck för kritiken.

Intressant är också att de nio i sin korta artikel hinner beröra den övergripande samhällsutvecklingen och flagga för viktiga förändringar som nu – då regeringen knappast kommer att verka för dem med lagstöd – behöver tas in i kollektivavtalen:

Under den senaste tiden har arbetsgivarna i termer av globalisering och allmänna krav på flexibilitet sökt utvidga arbetsledningsrätten, öka arbetsgivarens möjligheter att ensidigt fatta beslut om lönesättning, arbetstider, arbetsmiljö, integritet samt över fördelningen av arbetsuppgifter och utbildning.

För att bryta utvecklingen krävs en starkare samverkan mellan oss.

Därmed är detta också – i alla fall potentiellt – en mycket god insats för att vitalisera den politiska processen. Borgerligheten har alltid ett uppenbart intresse av att reducera den politiska diskussionen till vad som händer vid valen – de styr ju ändå det mesta utanför. Men politik händer jämt. Och de breda dragen i samhällsutvecklingen voteras det inte om i riksdagen. Ett fackligt samordningsarbete som börjar nu och siktar mot en tuffare avtalsrörelse 2010 kan i alla fall bli ett av många små startskott för att arbetarrörelsen ska kunna sätta mer av dagordningen.


[Debattartikeln. Kort artikel i DN. Kommentarer i LO-tidningen: LO-förbunden som trotsar industrin; Nu hotas de tidigare ohotade. Relaterat: Josefin Brinks tidigare kommentar om Sacos utspel mot LO:s jämställdhetspott]

Kommunal reser sig

Det är surrealistiskt att höra Fredrik Reinfeldt tala om de kvinnor som arbetar i offentlig sektor och som han har mött under sina aderton besök till detta tidigare Terra Incognita. På punkt efter punkt är de problem som Reinfeldt upptäckt och börjat tala om med huvudet några lagt på sned, sådana som högerns politik försvårar en lösning av – det blir mindre av resurser till kommuner och landsting vilket på ett handfast sätt än mer pressar personalintensiva vård- och omsorgsyrken, den långsiktiga finansieringen av välfärden hotas av kraftiga skattesänkningar, privatiseringar och avknoppningar skapar försämrade arbetsvillkor och vinstkrav på ytterligare bekostnad av redan låga löner, regeringens politik vidgar löneklyftorna till förfång för just lågavlönade kvinnor varav många (om än långt ifrån alla) finns inom den kommunala sektorn, regeringen har avvisat en förstärkt rätt till heltid.

Men regeringspolitiken är inte den enda kraften på banan. De som finns på arbetsplatserna strävar själva i andra riktningar. Ett problem i det arbetet är att centralorganisationen Kommunal – Sveriges största fackförbund – länge kan tyckas ha varit ganska tyst och försiktig; och lite stukad efter den stora strejken 2003 som mobiliserade medlemmarna och fick ett starkt folkligt stöd, men av olika skäl slutade rätt beigt.

Nåväl. Ylva Thörns debattartikel i DN är intressant och glädjande av flera skäl. Dels för att den på ett förtjänstfullt sätt går igenom den borgerliga politiken och punkterar Reinfeldts prat – det kommer att behövas mycket tjat för att stå emot den moderata pr-apparaten. Dels för att artikeln är en indikation på att det händer saker i Kommunal – politiskt och organisatoriskt.

Kommunalarnas erfarenheter är rika och viktiga, men så ofta förbisedda eller behandlade med klapp på huvudet. Om de själva kliver ut på banan och upptäcker sin kraft, blir Sverige lite bättre.

Läs alltså artikeln.

Läs också två bra kommentarer. Josefin Brink kort: Äntligen! Peter Gustavsson lite längre: Jätten vaknar.

Pilgrimsresa

Sakine Madon – verklighetsoberoende ”liberal” – gör fan(t)a(s)tiska observationer om den amerikanska modellen vid sin ankomst till Washington:

Det har gatt nagra dagar sedan jag kom till DC. Det ar verkligen intressant hur saker och ting fungerar. Overallt manniskor med olika bakgrund som arbetar tillsammans. Jag pratade med en man fran deras motsvarighet till migrationsverk som namnde det sjalvklara: ”well...people do not come here for welfare shopping”.

Well, I guess not. USA:s ockupation av Irak har till exempel tagit livet av över en miljon potentiellt välfärdsshoppande människor, gjort runt 2 miljoner till internflyktingar och drivit ungefär 2 miljoner ytterligare ut ur landet. Av dessa hade 466 personer fått asyl i USA i februari och antalet beräknades kunna uppgå till sju tusen så småningom.

Mexikanska fackföreningar som tillsammans med kollegor i USA följer situationen för mexikanska arbetare i Washington kan för övrigt understryka hur fint det kan vara när människor med olika bakgrund arbetar tillsammans:

Wages of warehouse and field workers have fallen below poverty levels […] Workers face high exposure to dangerous chemicals, safety hazards, and unsanitary conditions in fields and warehouses.

Och här är en annan aspekt av hur bristen på välfärdsshopping kan öka integrationen och minska diskrimineringen. Diagrammet visar löner i USA 2004, för olika grupper, i procent av lönerna för vita män. (Källa)


Det känns tryggt att vi har beresta "liberaler" som kommer att kämpa för mer av den amerikanska modellen och faktiskt redan nått vissa framgångar.

Brink om Ekström

Dagens nödvändiga läsning: Josefin Brink om Saco-ordföranden Anna Ekströms SvD-haveri kring LO:s satsning på högre löner i kvinnodominerade sektorer.

Får man förresten ödmjukt påminna om Peter Wolodarskis ledarkrönika om nämnde Ekström, från april 2005, med den fantastiska titeln ”Hon står inte i vägen” (kommenterad här). Wolodarski skriver där bland annat:

Om socialdemokrater som hon fick styra landet skulle det inte behövas ett maktskifte.

Idag framstår detta som ett mycket viktigt konstaterande, inför nästa val.

We all live in a yellow mobster car

”Först och främst måste facket bli en organisation som arbetsgivare och arbetstagare vill vara medlemmar i”.

Sofia Appelgren uppvisar expertkunskaper om arbetsmarknadens part(er).

Missa inte Daniel Olssons artikel om nästa våg i de ideologiska maffiametoderna mot svensk fackföreningsrörelse.

Solidaritet med de utsatta

Om man bara har någon miljard i partikassan, stöd av alla större morgontidningar och hela det organiserade kapitalet bakom sig, då kan livet vara en svår kamp. Analysmannen på DN känner med världens underdogs:

Centerpartiet får också stå ensamt i snålblåsten från facket.

Brink i LO-tidningen

LO-tidningen har i senaste numret en fin porträttintervju med Josefin Brink. Läs den.

För övrigt är LO-tidningen en tidning som man bör prenumerera på. Intressanta reportage, bra kultursidor och väldigt mycket matnyttigt – både statistik och kommentarer – om arbetslivet och arbetsmarknaden. Så bra att man faktiskt blir beklämd varje gång tidningen kommer. Över att arbetslivsfrågor – det gäller alltså en överväldigande majoritet av den vuxna befolkningens dagliga livsvillkor! – är lågt värderat i det dagliga nyhetsflödet. Och över att det är så sällan som dagstidningar, och TV-nyheter tar upp och utvecklar det som LO-tidningen. Det säger också något om vår tid. Hur som helst: det är billigt att prenumerera. 395 kronor per år, 210 kronor för LO-medlemmar.

F-skattesedel

Nu fortsätter regeringen, med Maud Olofsson i spetsen, att ta fajten mot en modern arbetsmarknad och de arbetandes trygghet. Dagens angrepp består i ett utredningsdirektiv för undergrävande av anställningsförhållandet. Enligt känt mönster presenteras det hela med rubriken ”Regeringen gör det enklare att få f-skattesedel”.

Nu är det naturligtvis inte alls så att det finns några oöverkomliga svårigheter att få f-skattesedel för den som har en affärsidé och ämnar bedriva näringsverksamhet. Regeringen vill med denna utredning inte heller i allmänhet göra det enklare. Det som specifikt ska utredas och ändras, det är det så kallade självständighetsrekvisitet. Idag måste den som vill bedriva näringsverksamhet kunna ha flera uppdragsgivare. Det är egentligen ganska självklart. Om man är hårt knuten till en enda ”uppdragsgivare” då är det inte frågan om fri näringsverksamhet utan då har man ett annat förhållande, som lämpligen regleras i en anställning. Detta är inte en formsak. Med anställningsförhållandet följer viktiga, grundläggande rättigheter och skyldigheter för den anställde och den som är arbetsgivare. Det avser skattefrågor, arbetsrätt och arbetsmiljöfrågor.

Detta ”problem” vill nu regeringen lösa. Det ska alltså bli enklare att utnyttja en person och gå runt de arbetsrättsliga reglerna. Det är uppenbart att många arbetsgivare kommer att försöka lägga ut uppgifter på ”uppdrag” istället för att anställa människor. Vi kommer i bästa fall att få massor med segslitna processer där man ska bedöma vad som är ny praxis. I sämsta fall, och det är ju det Maud med anhang önskar sig, kommer kollektivavtal och arbetsmiljöarbetet inom ett stort antal branscher att kraftigt undergrävas. (Det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, som inte är kodifierat, ska inte utredas).

Man måste fråga sig vad det är för typ av livskraftiga och produktiva företag som idag inte startas eftersom de insisterar på att inte ha fler än en uppdragsgivare. Regeringen skriver bland annat i utredningsdirektiven: ”Det har också framhållits [oklart av vem, förutom Maud Olofsson] att detta krav framför allt är negativt för vad som anförts vara typiskt sett kvinnors företagande”. Så har vi alltså ringat in problemet. Till exempel städerskor, som idag har det alltför fett ställt med lyxiga arbetsvillkor och skyhöga lönekrav som skrämmer bort fattiga företagare får nu större möjligheter att konkurrera med varandra med lägre löner och helt fokusera på att städa på ett enda ställe. Så kan de utnyttja den oerhörda friheten som ”företagande” i total beroendeställning ger.

Vad är förresten omfattningen på problemet idag? Som tur är får vi veta det i utredningsdirektiven.

Antalet avslag på grund av att det inte är frågan om näringsverksamhet [inte nödvändigtvis bara på grund av självständighetsrekvisitet; min anm.] var 726 stycken år 1999 och 784 år 2006. Det innebär att under ca 1% av antalet ansökningar avslogs under år 2006 på den grunden att den angivna verksamheten inte ansågs vara näringsverksamhet.

Klart som fan att detta måste åtgärdas med att man börjar rucka på hela den svenska arbetsmarknadsmodellen för några miljoner människor:

Regeringen anser att starka skäl motiverar att näringsverksamhetsbegreppets självständighetsrekvisit i inkomstskattelagen och F-skattesystemet ses över.

Jovars. De ”starka skälen” är högerns eviga önskan att bryta ned de skydd som kollektiva arrangemang på arbetsmarknaden ger arbetstagarna. I pressmeddelandet skriver regeringen på sedvanligt mysmoderat manér:

En förändring får till exempel inte leda till att arbetstagare eller arbetssökande tvingas bli egenföretagare för att man på så sätt ska kunna kringgå lagen om anställningsskydd.

Det som är sant är att en förändring av f-skattereglerna inte omedelbart behöver leda till att det är fritt fram för utnyttjande av arbetstagare. Arbetstagarbegreppet är, som jag nämnde ovan, ett praxisbegrepp. Det innebär att det kan gå att i en process göra gällande att en person de facto är arbetstagare fastän det finns en f-skattesedel. (Se till exempel det här inlägget på Bloggaden för att se vad det kan innebära i praktiken). Men, skrivningen i pressmeddelandet är ändå hal och falsk. Kollar man igenom direktiven, lyssnar in den argumentation som föregått beslutet, och tänker ett litet, litet steg vidare, blir det tydligt att det är precis vad regeringen skriver att förslaget ”inte får leda till”, som den vill ska ske.

Uppdraget ska redovisas senast den 1 juni 2008. Regeringen lägger in ytterligare en växel i sin klasskamp. Låt oss göra detsamma. Diskutera förslagen på försämringar ordentligt, hur de hänger ihop, vad de innebär konkret. Att tro att det skulle ske i våra medier – där okunskapen om arbetsmarknadsfrågor gång på gång visar sig vara avgrundsdjup – är naivt. Arbetarrörelsen behöver jobba från grunden.



[Läs gärna några andra saker jag skrivit tidigare, angående detta med småföretagarretoriken:]
- Galet om småföretag
- Företagande – för vems skull?

I järnnävens grepp

Sambandet mellan (ny)liberal privatisering och – i kapitalismens periferiländer – imperialistiskt massvåld är inte nytt, men framträder som särskilt karaktäristiskt för vår tid. Det amerikanska övergreppet i Irak har redan tidigare varit ett övertydligt exempel.

(Läs gärna några tidigare inlägg på temat, till exempel Konstitutionell exploatering; Friendly Dictators Inc.; Blod och Olja)

Och frihetståget tuffar på. Den irakiska ”regeringen” använder nu lagar från Saddam Husseins tid för att slå ned på fackföreningar inom oljesektorn. Facken har protesterat mot den oljelag som tagits fram för att stjäla den irakiska oljan och med den göda västerländska oljebolag. Härligt.

Från det tal jag höll i mars, på fyraårsdagen av USA:s ockupation, som blev en internationell dag av protester mot USA:s globala våldsregemente:

När de tomma lögnerna skingrat sig, skymtar vi resultatet. Över en halv miljon döda irakier enligt tidningen Lancet. Över 3000 döda amerikanska soldater. Över 2500 miljarder svenska kronor i kostnader för världens skattebetalare. Ett land i kaos och söderfall.

Men varför – varför har alla dessa människor fått betala detta pris?

Den som möjligen har undrat finner nu svaret. Svaret finns i den nya irakiska oljelagen.

Ockupationsmakten stjäl irakiernas olja. En lag som arbetats fram av amerikanska konsulter ger utländska bolag rätten att disponera det irakiska folkets oljeinkomster i minst trettio år. Iraks nationella tillgångar läggs i händerna på ett fåtal västerländska oljebolag. Fredsvänner, vi bevittnar just nu det största väpnade rånet i världen i modern tid.

Media i tjänst

Det är fan svårt att stå ut med sån här skitjournalistik. Stoppa pressarna liksom: en ordförande i en fackklubb har kallat de som inte är med i facket och därigenom försvårar fackets arbete för gulingar, alltså det ord som betecknar folk som inte är med i facket och därigenom försvårar fackets arbete.

Och inte nog med det. Han har tagit till fruktansvärda metoder kända från totalitära stater och tvättstugor: lappar på anslagstavlan! Indignationen vet inga gränser. Hur kommer det sig att denna fackklubb inte istället arbetar för att avveckla sig själv? Det är kränkande och påminner dessutom starkt om maffian samt sovjetiska Spetsnaz! Nästa vecka ska vi ha en diskussion om lagstiftning mot att kalla borgerliga politiker för borgare. Timbro kommer då också att i en rapport problematisera det faktum att gråterskor inte räknas som skattenedsatta hushålls- och tankesmedjenära tjänsteutövare.


Missa inte Badlands Hyena!

Också: Petter partikulärt, Peter Hultqvist (s), Anders Svensson, Alliansfritt Sverige.

Attack mot fack

Israels systematiska destruktion av palestinskt samhällsliv fortsätter. Anna Wester rapporterar att israelisk militär gått in och ställt till med förödelse på PGFTU:s, palestinska LO, kontor i Ramallah. PGFTU är för övrigt nära knutet till Fatah. Ännu fler som måste älska Abu Mazens upphöjelse till "fredspartner".