Systempredikanterna

(Publicerat, på norska, i Klassekampen idag)

”Friheten levde utrygt flere steder i løpet av uken som gikk”, skrev Kåre Valebrokk i Aftenposten i söndags. Han efterlyste bland annat ”en glassklar forsikring fra Jens Stoltenberg eller Kristin Halvorsen om at Norges Bank fortsatt har den fulle styring over penningpolitikken”. Den hör nämligen hemma ”i en organisasjon som ikke har behov å tekkes velgerne”.

Frihetsvännen Valebrokk är mer moderat än Frp, som i sitt programutkast skriver att «regulering fra myndighetene burde i prinsippet være overflødig i en fri økonomi, siden konkurranse og innovasjon ville hindret monopoldannelse», och vars vice ordförande Per Sandberg som bekant hävdar att krisen i USA beror på ”sosialistisk politikk” och Franklin D. Roosevelt (1882-1945). Men de delar en grundsyn på marknaden som ett slags eteriskt väsen med självhelande förmågor. Och i detta har de sällskap av en hel kår av systempredikanter – huvudfåran i ekonomskrået. Även om många nu uttalar sig för behovet av enstaka insatser och regleringar, är synen på marknaden som axiomatisk och självreglerande, inbyggd i den hegemoniska ekonomivetenskapen. Som Monthly Review-redaktören John Bellamy Foster påpekade i lördagens Klassekampen, har mainstream-ekonomerna ”kvittet seg med enhver forståelse for klasse og makt og erstattet dem med meningsløse abstraksjoner”. Resultatet är att ”ortodoks økonomisk teori har ingen mulighet til å forstå det som nå skjer”.

De senaste decennierna har inkomst- och förmögenhetsklyftorna vidgats i hela Västvärlden. I USA har reallönerna till och med sjunkit för stora grupper av arbetare. USA har samtidigt dragits med enorma underskott i både bytesbalans och statsbudget, utan motsvarande offentliga investeringar. Enkelt uttryckt har de rika amerikanernas privata överkonsumtion betalats genom hårdare exploatering av arbetskraften på hemmaplan och genom att pengar sugits in från resten av världen. Ordningen har upprätthållits med innovativa grepp. Riskerna i pyramidspelet har dolts genom påhittiga ”finansiella instrument”. Att ”blanda” lån som saknar täckning med andra lån, och sälja kompotten vidare, är onekligen djärvt och entreprenöriellt, i en viss mening. Och det är en fascinerande ”lösning” på systemets inneboende motsättningar, att de exploaterade istället för att få lön till att upprätthålla privat konsumtion, får lån till det. Denna innovationsförmåga kan också hittas på förbrukningssidan. Robert Frank, journalist på Wall Street Journal, beskriver i boken ”Richistan” hur de groteskt rika i USA kan bjuda in Eric Clapton att uppträda på en privat fest, eller köpa stora båtar för att få plats med bilar och helikoptrar bakom själva lyxyachten.

Det är rimligt att tänka sig bättre sätt att använda den innovationsförmåga som finns, och de resurser som vi gemensamt skapar i samhället. Marknadens ”osynliga hand” har skyfflat bort resurser från den produktiva ekonomin, och från de samhälleliga investeringar i fysisk och social infrastruktur, som är nödvändiga för att skapa verkliga värden. Detta är inte ett olyckligt felgrepp. Handen dras dit av systemisk gravitation. Nya och bättre regleringar kan hjälpa, men utan politiska ingrepp som förskjuter maktförhållandena och utmanar systemets mekanismer, ges kapitalet bara möjlighet att upprepa samma processer, i delvis nya former – och fakturera.

”Nå venter harde tak i realøkonomien, i bedriftene og på arbeidsplasserne”, skriver Kåre Valebrokk. ”Dette er et historisk øyeblikk, når arbeiderklassen overalt kan slå tilbake mot rovdyrets logikk”, säger John Bellamy Foster. Bägge har rätt. Frågan är om vänstersidan klarar att formulera en politik för det läget.