Marknad, risk och makt

Jag jobbade min sista dag på Klassekampen igår. I dagens tidning är nedanstående ledarkrönika publicerad (där översatt till norska)
- - - - -
Aftenpostens Kåre Valebrokk skriver i en helsideskommentar 28:e december att han vill ”beklage en urett begått for nøyaktig ett år siden”. Tydligen hade då ekonomen och investeraren Jens Ulltveit-Moe, till skillnad från andra inkallade experter i Dagens Næringsliv, spått fallande bostadspriser och nedgång på Oslo Börs. Valebrokk hade tvivlat, men levererar nu sitt Ave Maria med att slå fast hur årets ekonomiska förutsägelser bör läsas, nämligen som ”spådommer levert av høyt kompetente personer som har én ting til felles: De har ingenting å sammenligne med. […] De vet rett og slett ingenting som med noen grad av sikkerhet kan fortelle oss hvordan året 2009 vil utvikle seg – og ende”.

Att göra talfästa prognoser är en populär sport bland dagens ekonomer och ekonomikommentatorer. I verksamheten spökar en inbyggd en idé om ekonomin som ett självständigt, huvudsakligen självreglerande väsen. Enligt den ekonomisaka ortodoxins synsätt strävar marknaderna mot ”jämvikt”, när de drabbas av ”chocker”, alltså sådana oväntade saker som spruckna finansbubblor, teknisk innovation, nya löneavtal, eller krig. Ekonomiska förändringar ”drabbar”, ungefär som naturkatastrofer. Det ”høyt kompetente personer” ska göra, är att utveckla en meteorologisk blick för att se vad som är i görningen.

Men ekonomin är inte ett vädersystem. Den är ett samhällsfenomen. Den uppstår och omvandlas i relationen mellan människor. God samhällsvetenskap (och relevant samhällskommentar) bör inte i första hand ha som roll att spå i framtiden. Det centrala är att analysera, det vill säga öka vår förståelse för hur världen hänger ihop, så att vi kan intervenera i den – förändra. Det kan ingå ett element av prediktion i detta – man kan undersöka vilka krafter som är i rörelse, och vartåt de pekar. Men det är något annat än att reducera tankeverksamheten till förutsägelser.

Ett nyckelelement i en förklarande samhällsvetenskap, är att inte ta begrepp för givna, utan skärskåda dem. Dagens ekonomiska ortodoxi är oförmögen att göra det. I dessa kristider blir det särskilt uppenbart, inte minst i förhållande till förståelsen av risk och osäkerhet. Världen är en fundamentalt osäker plats. De ”finansiella instrument” som imploderat runt om i världen har förment haft till syfte att ”hantera” denna osäkerhet genom att prissätta den. Sådant går att modellera matematiskt, utifrån sannolikheter. Sånt görs på alla försäkringsbolag.

Men vad som skett och sker på den reellt existerande finansmarknaden är ett ständigt pågående försök att inte betala priset för ekonomisk osäkerhet. De finansiella ”innovationerna” har gått ut på att paketera om allt från bostadslån till oljeprisoptioner på ett sådant sätt att risken överförs till någon annan. Och när man nu konstaterar att finanskrisen ”slår över” i realekonomin och dessvärre ”måste” betalas med högre arbetslöshet, betyder det konkret att de som levt gott inuti finansbubblan är i färd med att överlämna notan till vanliga arbetare, låntagare och konsumenter. Vanligt folk ska ta just risken för andras medvetet och omedvetet dåliga investeringsbeslut, genom sina privatekonomier.

Med andra ord: Den kapitalistiska marknaden är inte primärt en plats för att utbud och efterfrågan ska mötas och avla ett pris – utan en arena för maktutövning. Och kapitalismen är inte en uppsättning ekonomiska regler på marknaden – kapitalismen är det system av maktrelationer som avgör vem som sätter reglerna. Den som önskar en ekonomi som bättre kan alstra framsteg och rättvisa, bör inte leta efter bättre spåmän, utan politiska lösningar som gör dem vi sitter med irrelevanta.