DN har en minimal och ganska intetsägande artikel om fem latinamerikanska presidenters besök i torsdags på World Social Forum i Belém, Brasilien.
Den nya latinamerikanska vänstern har skakat om den USA-ledda globala hegemonin, genom att organisera ett brett, pragmatiskt motstånd mot de insjunkna komprador-eliterna. De har kombinerat en strävan efter statsmakt med en vilja att skapa alternativ till de statliga strukturerna, betonat konstitutionella rättigheter och arbetat med deltagande processer för att grunda konstitutionen i folkdjupet.
Det har på förvånansvärt kort tid gett stora framgångar när det gäller att bekämpa fattigdomen, att höja det allmänna ekonomiska välståndet och att på ett helt nytt sätt göra de politiska processerna i landet till en folklig angelägenhet.
Det är skrämmande och klargörande, att se hur denna demokratiseringsprocess har framställts med en blandning av hån och hot i västerländska mainstream-medier. Det säger mycket om det koloniala tänkandets fortsatta och förstärkta grepp om det allmänna medvetandet i Väst – och om hur det symbiotiskt lever och göds i försvaret av det daterade kapitalistiska systemet.
Nåväl. Ett helt avgörande element i den latinamerikanska vänsterns framsteg är att kraven och arbetsmetoderna har varit anpassade till de konkreta villkoren. De kan inte kopieras. Men de kan inspirera, framför allt genom sitt sätt att visa att man kan vinna på tydlighet och rätt valda konflikter. Naturligtvis finns fortsatta stora problem i Latinamerika, och självklart kommer nya att dyka upp. Hur det kunna vara på något annat sätt? Men det förtar inte betydelsen av de förändringar som skett fram till idag.
Utvecklingen i Latinamerika visar också att världen hänger ihop. Att USA kört fast militärt och politiskt i Iran och Afghanistan har till exempel troligen spelat en stor roll för att Latinamerika har fått vara lite mer i fred för USA-dirigerade militära interventioner och kupper, som ju har bestämt kontinentens öde i decennier. Samtidigt har nu de progressiva krafterna på den latinamerikanska kontinenten skapat så pass mycket erfarenheter och institutionaliserat en del av sina framgångar, så att det innebär ett verkligt skifte i det globala kraftfältet. Det framgår kanske inte i DN, men det påverkar den geopolitiska agendan.
Läs en mer utförlig rapport om mötet i Belém hos Fransisco Contreras.
lördag, januari 31, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
"Det är skrämmande och klargörande, att se hur denna demokratiseringsprocess har framställts med en blandning av hån och hot i västerländska mainstream-medier"
- Ali till och med i de inhemska mainstream-medierna i de här länderna(som är i borgerlighetens händer)framställs de som "vilsna" och man hånar de.På olika TV klipp från bla. Peru och Nicaragua (går att söka på youtube)kan man se "humorprogram" där Castro är den som styr sina "marionetter" i den här ordningen: Castro-Chavez- Ortega- Morales. Så enligt dessa medier är rörelserna inte en del i folkets egna frigörelseprocess utan något iscensatt av Fidel Castro (och 2+2 är fyra)
"Nåväl. Ett helt avgörande element i den latinamerikanska vänsterns framsteg är att kraven och arbetsmetoderna har varit anpassade till de konkreta villkoren. De kan inte kopieras."
- Du får in det som är det viktigaste för de här rörelserna för att lyckas. Självständigheten. Dessutom ett ordentligt marxistiskt analytiskt antagande som man oftast kan se att till och med vi från vänster glömmer bort ibland. Olika länder har olika historiska som ekonomiska omständigheter och måste därför också utmynna i olika kampmetoder.
Ibland blir jag less på vår vänster som lätt kan börja kritisera kampmetoder i samklang med den dominerande liberala ideologin.
Skicka en kommentar