Systemiskt misslyckande

Den pågående krisen har väl gjort det mer uppenbart för de flesta utanför de nationalekonomiska institutionerna, att mainstreamforskningen inte är mycket att hänga i julgranen. Innanför murarna är situationen annorlunda, men marknadsfundamentalismens reala kollaps har ändå i viss mån gett kättarna en knuff framåt.

I den här akademiska debattartikeln – ”The Financial Crisis and the Systemic Failure of Academic Economics” – ger ett antal forskare en intressant ingång till den debatt som måste komma. Ur artikelns abstract:

We trace the deeper roots of this failure to the profession’s insistence on constructing models that, by design, disregard the key elements driving outcomes in real-world markets. The economics profession has failed in communicating the limitations, weaknesses, and even dangers of its preferred models to the public. This state of affairs makes clear the need for a major reorientation of focus in the research economists undertake, as well as for the establishment of an ethical code that would ask economists to understand and communicate the limitations and potential misuses of their models.

Denna metodologiska kritik är och har varit helt central för alla som närmat sig den nationalekonomiska forskningen med ett bibehållet intresse för vetenskaplig stringens samt för den verkliga världen. Artikelförfattarna konstaterar att dagens nationalekonomiska ortodoxi är systemiskt oförmögen att förklara just de krismekanismer som den ändå förespeglar allmänheten att vara särskilt väl lämpad att säga något vettigt om:

Much of the motivation for economics as an academic discipline stems from the desire to explain phenomena like unemployment, boom and bust cycles, and financial crises, but the dominant theoretical model excludes many of the aspects of the economy that will likely lead to a crisis. Confining theoretical models to ‘normal’ times without consideration of such defects might seem contradictory to the focus that the average taxpayer would expect of the scientists on his payroll.

En nyckelpunkt som artikelförfattarna pekar mot är den extrema reduktionism som de ekonomiska modellerna bekänner sig till. Den gör nationalekonomin genuint oförmögen att säga något meningsfullt om ekonomiska aktörer om dessa råkar vara människor, vilket, olyckligtvis för den nationalekonomiska vetenskapen, råkar vara fallet:

Much of this literature [som empiriskt undersökt mänskligt ekonomiskt beteende] shows that human subjects act in a way that bears no resemblance to the rational expectations paradigm and also have problems discovering ‘rational expectations equilibria’ in repeated experimental settings.

Författarna konstaterar att

the representative agent approach in economics has simply set the macro sphere equal to the micro sphere in all respects. One could, indeed, say that this concept negates the existence of a macro sphere and the necessity of investigating macroeconomic phenomena in that it views the entire economy as an organism governed by a universal will. Any notion of “systemic risk” or “coordination failure” is necessarily absent from, and alien to, such a methodology.

Att på så sätt implodera “makrosfären” till en mikrokosmos av endimensionella ”representativa agenter” är inte en förenkling av verkligheten – det är en förfalskning av verkligheten. Det handlar här inte om den för varje vetenskaplig undersökning nödvändiga abstraktion som klargör tendenser och mekanismer, utan om en operation som istället döljer just de förhållanden och relationer som är förklaringen.

Min egen ståndpunkt divergerar något från artikelförfattarnas, när de mot slutet av artikeln lägger stor vikt vid behovet av en ny ”mikrogrund” för den ekonomiska forskningen baserad på empirisk beteendeforskning. Jag tror att en alltför stor tillit till sådana forskningsresultat som utgångspunkt för förståelsen av ekonomin, riskerar att bli fortsatt alltför reduktionistisk och mer konkret missa avgörande sociala förhållanden och processer som klass- och könsmaktstrukturer, kapitalackumulation och klassformering.

Men helt klart är att detta är en fruktbar diskussion som belyser den nationalekonomiska ortodoxins politiskt betingade meningslöshet. Och en empirisk vridning i forskning är en god utgångspunkt för att utveckla och bedöma bredare teorier också på systemnivå.


[Jag har skrivit mycket mer om nationalekonomins problem tidigare på bloggen].