Hjälpsam stat

[Krönika i Klassekampens ekonomispalt Kron- og Mynt. Där publicerad i norsk översättning]

Få kan ha undgått att höra hur [Fremskrittspartiets ledare] Siv Jensen i sitt landsmötestal nyligen, använde sin gammelmormor Betzy Kjelsberg (1866-1950) för att framställa sig själv som anhängare av jämställda löner i offentlig sektor. Som Sykepleierforbundet påpekat, fattades i och för sig inga sådana beslut på landsmötet. Ja, förutom att man i partiprogrammet slår fast att det “ikke [er] en offentlig oppgave å utjevne lønnsforskjeller som naturlig oppstår i arbeidsmarkedet”.


Men det var inte bara Frp:s löften om lönejämställdhet som Betzy fick låna ut sitt namn till. Det var också privat arbetsförmedling. Jensen nämnde hur Betzy för hundra år sedan utmanat etablerade förhållanden, genom att bland annat starta en privat förmedling för kvinnor på letning efter arbete som hushjälp. Men hundra år senare fortsätter debatten, suckade Jensen, om huruvida vi ska ha offentlig eller privat arbetsförmedling. Helt i onödan, tydligen: ”Det er et problem, at man skaper en konflikt kring arbeidsformidling. Men det er ikke noe problem å la private gjøre jobben”.

Betzys arbetskontor var ett exempel på gemensam organisering, i syfte att hjälpa kvinnor för vilka arbetsmarknaden annars var begränsad av regler och konventioner, och tätt bunden till nära privata relationer. Genom arbetskontoren breddades möjligheterna. Idag är lönearbete i princip ett krav som samhället ställer på alla medborgare. Kring det kravet har det vuxit fram system för att sammanföra arbetstagare och arbetsgivare, och för att disciplinera, omskola och understödja dem som inte har arbete.

Privat arbetsförmedling är tillåten. Frp har velat göra det möjligt att ta betalt av de arbetslösa. Men i grunden vet de mycket väl, att mer privat arbetsförmedling betyder att det offentliga outsourcar mer.


Arbetslöshet drabbar individen, men är i grund och botten ett samhälleligt fenomen – med stora samhälleliga kostnader. Om den totala efterfrågan i ekonomin faller – exempelvis för att lönerna är för låga – kan inte den som är arbetslös ordna till saken genom att sända in mer spektakulära ansökningshandlingar. Och i den mån arbetskraftsutbudet i samhället inte ”matchar” efterfrågan, är det en bred samhällelig uppgift att ordna med omställning och utbildning.

Det privata företag som vill tjäna pengar i ett sådant sammanhang, måste i huvudsak göra det genom att framställa sig som energiskt utan att göra särskilt mycket, och/eller att pressa sina anställda.


Den svenska högerregeringen har, utifrån samma marknadsfundamentalistiska utgångspunkt som Siv Jensen, gett den statliga arbetsförmedlingen i uttryckligt uppdrag att upphandla mer av privata tjänster. Nu bubblar exempel fram på privata bolag som är underbemannade, anställda som inte fått betalt för 100-tals timmar av övertid, systematisk nedpriortering av ”svåra fall” som långtidsarbetlösa. Och mumbo-jumbo. ”Coaching-företag” erbjuder metoder att tillvarata ”kosmisk energi” eller ”ledas av sin inre orkester”. Staten betalar för att marknaden ska kunna odla fram denna vackra och effektiva mångfald.


Kapitalets geografiska expansionsmöjligheter är idag begränsade, till och med genom kostsamma krig. Samtidigt är stagnations- och kristendenserna i de västerländska ekonomierna tydliga. De resurser som finns ackumulerade i den offentliga sektorn blir då en avgörande källa att tappa ur. Det parti som Siv Jensen leder, är den politiska grenen för dessa intressen.

Så visst talar Jensen i någon mån sanning när hon vill undvika att ”skapa en konflikt” mellan privat och offentligt. Det handlar om att använda statens beslutsmakt för att kanalisera medborgarnas gemensamma pengar uppåt i den ekonomiska pyramiden. Politiskt var just detta den röda tråden i hennes tal – invävd i retorik, men hård som stål.


Ronald Reagan gick till val på att minska statens ekonomiska inflytande i USA, och slog fast att de mest skrämmande orden i det engelska språket var ”I’m from the government and I’m here to help you”. Han fixade fram gigantiska budgetunderskott, och såg till att pengarna pumpades igenom både vapenhandlare och privata sjukförsäkringsbolag. Han blev omvald, medan amerikanska löntagare fortfarande betalar priset för den nyliberala revolution han initierade. På Frp:s landsmöte fick han också vara med, i en slags förfilm tillsammans med andra storheter som Churchill, Obama och Fleksnes. ”God Bless America”, sade Reagan, innan Siv Jensen gick upp i talarstolen.