[Veckans ledare i Flamman. Den sista från mig för detta sommarinhopp]
I december 2004 kunde Dagens Nyheter under rubriken ”Superkansli för ny politik”, berätta att (de nya) Moderaterna samlat ett gäng ”tungt meriterade akademiker”, för att ”arbeta fram underlag och argument för den nya politiken”. Chefsekonomen Anders Borg – sedermera finansminister – basade för den nya verksamheten. Här vimlade det av ekonomer, till exempel doktorn Eva Uddén Sonnegård, som efter valet skulle bli en av huvudarkitekterna bakom den nya a-kassan. Anders Borg påpekade i DN-artikeln att superkanslisterna ämnade ”utarbeta förslag, som på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund, leder till de önskade resultaten”.
Dessa formuleringar – annars standard i argumentation för så kallad evidensbaserad medicin – har sedan upprepats som ett mantra av Borg. Till exempel i Riksdagen i januari i år, när han åter slog fast att sänkningen av a-kassan genomförts, för att ”arbetslöshetsförsäkringen är avgörande för hur hög arbetslöshet man har på lång sikt i en ekonomi”. Enligt ”väletablerade forskningsresultat” och ”beprövad erfarenhet” skulle vi på så sätt ”få en mer välbalanserad tillväxt och en högre sysselsättningsnivå”.
Efter tre år har regeringens vetenskapligt grundade politik gett tydliga resultat. Den välbalanserade tillväxten ligger på minus 6,5 procent – sämst sedan 40-talet. Istället för sysselsättningsnivån är det arbetslösheten som har stigit, till 10 procent, en halv miljon människor. 2011 beräknas den bli tolv procent.
Anders Borg läser nog inflytelserika The Economist. Förra veckans nummer pryddes av en tjock bok med titeln ”Modern ekonomisk teori”, på väg att smälta likt glass i solen. Utgångspunkten är det allt mer uppenbara faktum att ekonomisk teori haft intet att säga om verkliga förhållanden i världsekonomin. Bland annat citeras nobelpristagaren Paul Krugman, som menar att de senaste 30 årens makroekonomiska forskning varit ”i bästa fall spektakulärt onödig – i sämsta fall avgjort skadlig”.
I senaste numret av den akademiska tidskriften Oxford Review of Economic Policy presenterar ekonomerna David Howell och Miriam Rehm resultat baserade på en analys av förbättrad OECD-statistik från de senaste 30 åren. De konstaterar att det inte går att finna stöd för den ”konventionella synen”, att en ”generös” arbetslöshetsförsäkring bidrar till högre och mer långvarig arbetslöshet. Denna ”konventionella syn” är den Anders Borg och hans gäng insupit som katekes.
Utanför nationalekonomins kyrka har det dock stått klart länge, för många, att de modeller där arbetslöshet är ett individuellt beslut baserat på penningkostnaden för att vara arbetslös, och där omfördelning definitionsmässigt leder till ”störningar” för tillväxten, är reaktionära fantasier. Den trygghet som arbetslöshetsförsäkringen ger, skapar inte lathet utan bidrar till ekonomisk utveckling. I verkligheten kan man inte finna något robust samband mellan skattenivåer och tillväxt, men väl mellan skatter och andra välfärdsindikatorer – nämligen det rakt motsatta mot vad modellerna förutsäger.
I sina ljusaste samhällsbyggande stunder har arbetarrörelsen tagit vetenskapliga rön i förnuftigt bruk. Men när också finans- och arbetsmarknadspolitiker i arbetarrörelsens partier under de senaste decennierna har baserat sina resonemang på ortodox nationalekonomisk teori, är det frågan om något annat. Det är att ta på sig en ovetenskaplig tvångströja, som lett till beprövad erfarenhet i form av växande klyftor, massarbetslöshet och finansiell kollaps. Det är dags att ta sig ur, och samtidigt bidra till en ekonomivetenskap som är baserad i verkligheten, istället för marknadsfundamentalistiska feberdrömmar.
torsdag, juli 30, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
29 kommentarer:
Har det funnits några verkligt stora ekonomer i den västeuropeiska arbetarrörelsen efter Första världskriget? Man har väl mest hängt socialliberalerna i rockskörten?
Det är klart att borgerligheten blir alltmer verklighetsfrämmande i och med att verkligheten blir alltmer främmande för dess ideer. Eftersom topp- och mellanskikten i arbetarrörelsen är förborgerligade figurer är det väl inte konstigt om de dras med in i den parallellvärld bredvid den verkliga som borgarna försöker orientera sig i.
Mycket av nationalekonomin är bara politisk propaganda förklädd till forskning. Syftet med det är att höja trovärdigheten och erövra makten över våra tankar.
Sven Grassman skrev om detta redan i slutet av 70 talet och 80 talet då nedmonteringen av folkhemmet påbörjades.
Då ägde en intellektuell statskupp rum i detta land. Ett av de viktigaste målen var att få med S i den liberala båten. Vilket man lyckades med.
Läs även Robert Weils artiklar där han i egenskap av kapitalist tackar löntagarna för att dom avstått så mycket för att några få (som tex han själv)ska få så mycket mer.
Denna förskjutning av förmögenheter från arbetare till kapitalister har i huvudsak ägt rum under socialdemokratiskt styre.
Den sker tex genom att arbete skattas betydligt hårdare än kapital vilket misgynnar både arbetare och småföretagare.
Men Robert Weil har i alla fall visat prov på hyfs och fason när han tackat oss för vad vi och våra så kallade arbetarpartier (S+V) gjort för han och andra kapitalister.
Den borgerliga demokratin har nått vägs ände, i vart fall för oss som tror på ett socialistiskt rättvisare samhälle.
Men den Rödvins- och Lattevänster i innerstäderna och de bättre förorterna som har växt upp med DN som andlig näring har ännu inte förstått det utan dom förblir kapitalisternas nyttiga idioter när dom går och röstar på S och stödpartierna som kommer att köra vidare i samma hjulspår.
JK
Gruvarbetare Kiruna
gäsp.
Lysande.
Härligt, Ali! Fortsätt poängtera nationalekonomins vetenskapliga brister... fascinerande (läs skrämmande) att dessa teorier blivit så vedertagna!
Tycker om texten. Du bör dock poängtera att Borg o Co inte tror på detta själva - de gör bara sina klassintressen. Billig arbetskraft.
Dock: "...så kallad evidensbaserad medicin.." ?
"Så kallad evidensbaserad medicin" blev möjligen en lite olycklig formulering. Det var en introduktion av termen, inte ett ifrågasättande.
Anonym sa...
”Mycket av nationalekonomin är bara politisk propaganda förklädd till forskning. Syftet med det är att höja trovärdigheten och erövra makten över våra tankar.”
Nu för tiden bryr de sig inte ens om trovärdigheten. Man säger rent ut att man måste höja priserna på Apoteket och Bilprovning för att (de utländska) kapitalisterna skall vara intresserade att köpa.
Väl fungerande verksamheter som levererar till medborgarna till lägsta möjlig kostnad skall bli dyrare av ideologiska skäl och förstås som av en ren tillfällighet ger den nyliberala medicinen som bieffekt vinster till kapitalet från vår gemensamma kassa.
För tre decennier sedan behövde de åtminstone tillverka en Potemkinkuliss för att plundra folket. Runt skiftet 80/90-tal var segern fullständig och vad som sedan varit har mest liknat en transportsträcka. Den makroekonomiska diskursen om vad som hände var i alla fall närvarande under 70 och 80-talet sen när segern var fullständig upphörde den i praktiken helt. Det enda som kommer på tapeten är olika mer eller mindre vederhäftiga mikroekonomiska idéer som utges för att kunna representera helheten.
Den nämnde Grassman skrev redan 1981:
Om språkets förtryck
När väl Grassman vunnit striden om nationalbokföringen var han totalt utfryst, och skojarna och falskspelarna satt ohotade befriade från allt ansvar. Falsarierna i landet bokföring är naturligtvis inget som nämns i barnens historieböcker, dagens journalister har inte ens en aning om att det förekommit.
Men vi måste ju vara som bävrar!
Ett Grassman citat om makt och välfärd:
”Att sprida ut makt och välfärdens goda en smula jämnt bland människor går bara med en enda metod: att ha brist på arbetskraft. Över hela ekonomin jämnt fördelad brist på arbetskraft. I sista hand är det här vars och enda människovärde definieras. Det är detta som kan ge kvinnor och ungdomar ett egenvärde: att deras tjänster verkligen efterfrågas och behövs. Inte därför att någon tycker att det är rättvist och skäligt och vill vara storsint. Utan därför att deras tjänster har ett stort ekonomiskt värde.”
Så har också SAP kommit till vägs ände, man har mot allt sunt förnuft drivit en politik i 3 decennier där man sagt att vi inte har råd att låta alla arbeta. Därmed har man ryckt undan fundamentet för sitt existensberättigande. Det enda man numer gör är att dutta med bidrag, folk vill ha mer än så. Och utan fullsysselsättning underminerar man de ekonomiska förutsättningarna för välfärdsstaten. Nu står man där snart helt nakna. Jag förutspår ett historiskt katastrofval 2010 som SAP aldrig kommer att hämta sig från.
Man har under resans gång tyckt att den borgerliga kontrarevolutionen vart bitvis bara så klantig. Men nu med facit i hand måste man säga att det varit synnerligen skickligt genomfört, en uthållighet och målmedvetenhet som är imponerande. Nu står vänstern (SAP) helt nakna, inte så mycket som en ynka media av betydelse kvar och ingen ideologi eller politik värd namnet. Sista striden är för länge sen över för dem.
---
Jämtin fick ju respons från några S kommunpolitiker i Stockholm om skolan, de lät som en Timbropamflett rakt av.
Ger inte mycket för neoklassiska nationalekonomer, men vi inom den österrikiska skolan förrutspådde den här kraschen och den innan
re: Lasse sa
Det är sant att ingen idag ommer ihåg Grassman-affären.
Lika tragisk är att Socialdemokraterna valde att i stället tro på Assar Lindbeck (som kommer att gå till historien som en av den nyliberala revolutionens förtrupp när han redan 1976 drev igenom att Milton Friedman skulle tilldelas Nobelpriset)
1976 så var det ingen i London eller Washington som lyssnade på Friedman, republikanerna i USA var ännu Keynesianister. Men med titeln Nobelpristagsre på visitkortet fick Friedmans ord en helt annan tyngd. Resultatet av det blev tydlig i USA och UK på 80 och 90 talet, men även här.
Den utveckling vi kunat se under 80, 90 och 00 talet som gjort att Robert Weil offentligt tackat för att löntagarna avstått så mycket för att några få skulle kunna öka sin förmögenhet går antagligen tillbaka till ställningstaganden i samband med Graffman affären.
www.internetional.se/weil.htm
(länk till första artikel av Weil)
Den utvecklingen har ju i huvudsak skett under perioder då S regerat med stöd av V.
Robert Weil skrev:
"Tack till det många som avstått nästan allt för att vi kapitalister skulle kunna få alltför mycket"
Han borde inte bara tacka löntagarna utan även de politiker inom S och Ali Esbatis Vänsterparti som gjort denna utveckling möjlig.
2010 är det val i Sverige
PÅ ena sidan så står allians för sverige som vill att kapitalisterna ska få det bättre på löntagrnas bekostnad
PÅ den andra sidan står en allians med S och och Esbatis V som i praktisk politik verkat för samma sak.
Ingen av dessa står på arbetarens sida. Det bästa är antagligen att rösta blankt i detta val mellan pest o kolera
JK
Gruvarbetare Kiruna
1968 fick Grassman ett erkännande från Assar Lindbeck för sitt avslöjande av fel i betalningsbalansen. Se Assars "Svensk ekonomisk politik" sid. 24. Men då var väl Assar ännu en tämligen statslojal ekonom som inte gripits av den stora liberala väckelsen. Det kom lite senare, och då skar det sig med Grassman. Tråkigt att Grassman gick bort så tidigt, han hade behövts idag!
Den trygghet som arbetslöshetsförsäkringen ger, skapar inte lathet utan bidrar till ekonomisk utveckling.
Det är väl ingen ekonom som menar att arbetslöshetsförsäkringen skapar lathet? Det man däremot hävdar är väl att ju bättre arbetslöshetsalternativet är, ju fler kommer att välja det. Kan det verkligen vara fel?
Enligt Esbati skulle inte arbetslösheten påverkas av en ersättning på 150% i all evighet utan några som helst motkrav. Snacka om reaktionära fantasier...
”JK
Gruvarbetare Kiruna”
Det sorgliga är ju att de föregivit arbetarvänliga regimerna faktiskt drivit en hårdare åtstramningspolitik här än man gjort i t ex USA och Storbritannien. Sen att de senares system slår på ett annat sätt och många hamnar utanför eller mellan stolarna är en annan sak. De och då främst USA har ju en öppnare akademisk debatt än här. Även om den rådande linjen varit den nyliberala så finns det akademisk intelligentia med den rätta kompetensen som argumenterar emot, här har det efterhand blivit knäpptyst från varje röst av betydelse som argumenterar emot, det krävs ju att man har den rätta kompetensen för att det skall tas på allvar.
Som t ex när propåerna i USA kom att ”reformera” Social Security enligt svensk pensionsreform så var det seriösa tunga ekonomnamn som Krugman m fl som sågade det och kom med underbyggda argument mot själva analysen av problemet, här var det mest en transportsträcka att genomföra den borgerliga analysen. Att några fria debattörer utan större akademisk tyngd kverulerar gör knappt någon skillnad.
Redan Grassman ansåg att tillståndet bland den svenska sk intelligentsian var bedrövligt har det ju blivit sju resor värre nu.
På TV4 första maj var där en SSU:e i Lund som försökte föra typ Keynesiansk ekonomisk politik på tal med Sahlin, han fick goddag yxskaft till svar. Att här skulle vi inte föra en oansvarig ekonomisk politik. Hon förstår inte ett vitten av sånt. Senare när hon talade i Malmö rabblade hon om olika duttande med bidrag där sossarna skulle vara aningen generösare än alliansen, inte ord om fundamenten i krisen och någon politik som ökade aktiviteten i ekonomin för produktion och jobb.
”JK Gruvarbetare Kiruna”
”Ingen av dessa står på arbetarens sida.”
Det är ju inte bara att de inte står på arbetarnas sida, de stryper hela den inhemska ekonomin, alla som verkar i den inhemska ekonomin de senaste tre decennierna har sett en mycket svag utveckling. I intresset mellan den mäktiga exportsektorn och den inhemska ekonomin har den sistnämnda satts på undantag.
Om femtio och sextiotalet vilket det verkar vara stor enighet om att ekonomin gick bra och alla fick det gradvis bättre utgjorde den inhemska ekonomin relativt BNP 80 %, idag är det mindre än 50 %.
Ekonomen Per Gunnar Berglund försökte ju förgäves i mitten av 90-talet argumentera mot åtstramningspolitiken som skapat så mycket utanförskap och elände. Naturligtvis förgäves, har för mig att han ganska snart återvände till USA där det akademiska klimatet är mindre kvävande.
Han förklarade bl a hur stora exportöverskott stramar åt den inhemska ekonomin, här har varit oavbrutna höga exportöverskott sen efter 90-tals krisen parat med att man överbeskatta medborgarna så den inhemska ekonomin stramats åt och permanentat låg sysselsättning och utanförskap blivit resultatet.
Den nya allians röran intervjuades i ETC och Sahlin fick frågan om det stora döda finansiella överskott man lämnade över till borgar alliansen.
JE: När Anders Borg fick makten så fick han 600 miljarder av er, alltså regeringen och riksdagsmajoriteten. 600 miljarder i offentligt överskott. Nu efteråt, känns inte det lite fel? Att han fick ett överskott och att ni inte använde pengarna.
Mona Sahlin: Nja, det som kändes fel var ju att högern vann valet. Jag menar ju att ett av sätten för en radikal progressiv regering att verkligen kunna försvara ett starkt välfärdssamhälle är att våga bygga upp överskott för att kunna använda när tiderna är dåliga.
Alltså hon förstår inte att detta sk ”sparande” är initierat av borgerlig analys för att strama åt den inhemska ekonomin i vad de tror är den mäktiga exportindustrins intresse.
Ingen i den nya alliansröran förstår problematiken de svamlar bara på i vanligt rundsnack.
JE: Men det finns ju ett problem med ett överskott på 600 miljarder, ett överskott som inte investeras. Om det bara sparas innebär ju det att staten lägger ut pengar på finansmarknaden, jag menar ”sparade pengar” kan ju inte ligga i ett valv. Det innebär att staten väljer att vara passiv och ger pengarna till dem som inte vill oss väl…
MS: … Nu pratar vi om lite olika saker. Dels kan man ju prata om själva överskottet i statens budget, och det var ju inga 600 miljarder, det var runt 80 miljarder.
JE: Nej, jag pratar om offentliga sektorns samlade överskott…
Och Sahlin fortsätter att svamla på tomgång då hon inget begriper.
På tal om att spara kan man fundera på skillnaden mellan Wigforss i SAP valpamflett 1932 ”Har vi råd att arbeta?”:
"Att spara har aldrig för tänkande mänskor varit detsamma som att undvika utgifter, att låta bli att använda sina inkomster. Det har betytt att använda sina inkomster till största möjliga nytta, inte bara för ögonblicket utan också i längden."
Sen får de frågan:
JE: Där finns en direkt fråga från en läsare, nämligen: ”Är ni beredda att riva upp Bohmans budgetförändring?” För det var Gösta Bohman som införde att man slog ihop statsbudgeten. Gunnar Sträng hade en delad budget, en långsiktig investeringsbudget och en löpande budget. Det är en direkt fråga, är ni beredda att diskutera budgetförändring?
Den ende som svarar rakt av ”Ja” är Ohly de andra bara svamlar och ger intryck av att överhuvudtaget inte förstår implikationerna i problematiken.
”JK Gruvarbetare Kiruna”
Robert Weil skrev:
"Tack till det många som avstått nästan allt för att vi kapitalister skulle kunna få alltför mycket"
Jag kommer väl i håg när Weils sarkastiska debattinlägg kom. Det nödgades ju få en viss uppmärksamhet, fattas bara. Det var en omgång i dåtidens SVT debattprogram, där var just Mona Sahlin och en snubbe från LO på ena sidan och ett antal från borgerliga ledarsidor på den andra. Jag kommer så väl ihåg när Sahlin fick frågan om hur detta kunde komma sig och hon svarade ”men dom sa ju …” typ att den ekonomiska nödvändighetens politik varit nödvändig. Weil fick väl tillfälle till sådär en och en halv replik innan sossar och borgare samfällt bytte spår och lämnade detta obehagliga ämne.
"Enligt Esbati skulle inte arbetslösheten påverkas av en ersättning på 150% i all evighet utan några som helst motkrav. Snacka om reaktionära fantasier..."
Det är inget annat än fantasier det Per skriver och då blir det till att snacka med väggen för Peronet.
Det är inget annat än fantasier det Per skriver och då blir det till att snacka med väggen för Peronet.
Fantasier? Hur tolkar du följande?
Utanför nationalekonomins kyrka har det dock stått klart länge, för många, att de modeller där arbetslöshet är ett individuellt beslut baserat på penningkostnaden för att vara arbetslös, och där omfördelning definitionsmässigt leder till ”störningar” för tillväxten, är reaktionära fantasier.
Det är givet vilka ersättningsnivåer som åsyftas.
Att då tolka det på detta sätt är bara enfaldigt högerdränggapande:
"Enligt Esbati skulle inte arbetslösheten påverkas av en ersättning på 150% i all evighet utan några som helst motkrav."
Fantasier av den lägre skolan är det lika fullt fantasier serru så snacka med väggen.
Det är givet vilka ersättningsnivåer som åsyftas.
Att då tolka det på detta sätt är bara enfaldigt högerdränggapande:
Det är inte nivåerna som är det intressanta, det är i vilken riktning som arbetslösheten påverkas. Om du anser att arbetslösheten skulle öka med 150% i ersättning jämfört med 70%, fundera då ut varför du tror det o tillämpa samma resonemang på 149%, 148% osv ner till t.ex. 70%. Försök sen o få ihop det med Esbatis inlägg om detta som reaktionära fantasier...
Per, nu blir jag upprörd! I ditt stycke ovan skriver du att det kommer bryta ut ett tredje världskrig om en ersättning ökar med en procent? Inte bara det, du skriver att påven kommer dansa naken på vattenfestivalen som återuppstår från de döda.
Ja, det står förstås inte i din text, men jag gillar din metod att extrapolera och läsa in vad du tycker andra ska ha sagt för att det blir lättare att bemöta då. Självklart blir du glad när andra tar till sig din metod.
Ja, det står förstås inte i din text, men jag gillar din metod att extrapolera och läsa in vad du tycker andra ska ha sagt för att det blir lättare att bemöta då. Självklart blir du glad när andra tar till sig din metod.
Skillnaden är ju bara att din extrapolering är helt grundlös, min extrapolering drar Esbatis påstående till sin logiska spets.
Men det är klart, har man inga motargument så blir det ju lätt så.
Esbati anser att det är en reaktionär fantasi att tro att ersättningsnivån påverkar arbetslösheten. Då är det väl rimligt o utgå ifrån att han menar att det gäller för alla ersättningsnivåer? Eller skulle det finnas nån magisk gräns där människor plötsligt skulle börja ta hänsyn till ersättningens storlek?
Om han menar det, kanske det vore på sin plats att skippa snacket om fantasier och istället presentera argument för denna magiska nivå.
Om mitt exempel med 150% i ersättningsnivå är löjligt, förklara då gärna vid vilken nivå det övergår från en självklarhet till en reaktionär fantasi?
"min extrapolering drar Esbatis påstående till sin logiska spets."
Pers självberöm luktar illa.
Per drar saken in absurdum och inte till någon logisk spets. Det är skillnad det serru. Och förstår inte Per varför exemplet 150% (och hans övriga avkrävande på var gränser och nivåer går) är infantilt då har Per inte tänkt tillräckligt och bör gå tillbaka till att tala med väggen och spela på läppen.
Per,
Din argumentation visar ju just poängen med det jag tar upp. Det du ställer upp är meningslösa hypotetiska konstruktioner, utan social relevans.
Det är förstås troligt att människor skulle bete sig annorlunda om de fick mer betalt för att vara arbetslösa än för att ha ett jobb. Men det är ingen som diskuterar det. Det är också troligt att folks beteende skulle påverkas om de ibland sköts i benet när de är arbetslösa. Men då skulle inte det vara så att det enda som förändras är "reservationslönen". Till exempel.
När det gäller andra normala satser för arbetslöshetsersättning i försäkringsform, så kan man alltså svårligen hitta belägg i verkligheten för att din reduktionistiska teori håller. Högre ersättningsnivåer (säg, 90%, med krav om att stå till arbetsmarknadens förfogande) har inte gett stor långtidsarbetslöshet jämfört med lägre ersättningsnivåer (säg, 60%, med bortre gräns och repressiva, stigmatiserande krav på tillgänglighet och självförnedring).
Ett extremt jämförelseexmpelet från verkligheten, om du nu vill ha sådana, är USA vs. de nordiska länderna. USA, där man i princip saknar inkomstrelaterad arbetslöshetförsäkring, borde ha väsentligt lägre långtidsarbetslöshet än de nordiska länderna. Så är det inte.
Dessutom kompliceras hela frågeställningen på flera sätt av verkligheten: hur ser du på det vanliga fenomenet att folk som faller ur försäkringen, ger upp och slutar söka jobb, och alltså inte räknas som arbetslösa, men övergår till en grå, svart marknad/tillvaro?
Det här är ganska självklara saker, både i common sense-perspektiv och vetenskapligt. OM man inte har gått ned sig i nationalekonomisk "teori", förstås.
Din argumentation visar ju just poängen med det jag tar upp. Det du ställer upp är meningslösa hypotetiska konstruktioner, utan social relevans.
Jag håller nog fast vid att det är socialt relevant huruvida arbetslösheten påverkas negativt, positivt eller inte alls av exempelvis höjningar av ersättningsnivån. För att få nåt grepp om såna frågor är hypotetiska konstruktioner nödvändiga.
Det är förstås troligt att människor skulle bete sig annorlunda om de fick mer betalt för att vara arbetslösa än för att ha ett jobb.
Så 80% i ersättning ger inte mer arbetslöshet än t.ex. 70%, 90% ger inte mer än 70%, 100% ger inte mer än 70% men vid 101% så smäller det till och människor tar plötsligt hänsyn till ersättningsnivån? Det är förstås möjligt men det låter väldigt märkligt i mina öron. Har du nån förklaring till det beteendet?
När det gäller andra normala satser för arbetslöshetsersättning i försäkringsform, så kan man alltså svårligen hitta belägg i verkligheten för att din reduktionistiska teori håller. Högre ersättningsnivåer (säg, 90%, med krav om att stå till arbetsmarknadens förfogande) har inte gett stor långtidsarbetslöshet jämfört med lägre ersättningsnivåer (säg, 60%, med bortre gräns och repressiva, stigmatiserande krav på tillgänglighet och självförnedring).
Har inte påstått att skillnaden skulle vara "stor", bara diskuterat tecken.
USA, där man i princip saknar inkomstrelaterad arbetslöshetförsäkring, borde ha väsentligt lägre långtidsarbetslöshet än de nordiska länderna.
De borde man kunna förvänta sig om ersättningen vid arbetslöshet var det enda som spelade någon roll men så enkelt är ju det inte.
hur ser du på det vanliga fenomenet att folk som faller ur försäkringen, ger upp och slutar söka jobb, och alltså inte räknas som arbetslösa, men övergår till en grå, svart marknad/tillvaro?
Hur arbetslöshet ska definieras är en annan fråga.
Per,
1. Hypotetiska konstruktioner kan vara bra. Meningslösa hypotetiska konstruktioner är ofta dåliga, eftersom de är meningslösa.
2. Det är inget som "smäller till" vid en magisk nivå - även om 100% nog är att betrakta som ett specialfall, eftersom arbetslöshetsförsäkringen utgår från lönen, som är normalfallet, och det säkerligen skulle uppfattas som konstigt om den försäkrade fick mer pengar av att vara arbetslös jämfört med den inkomstnivå som försäkringen utgår ifrån. Men det är en typiskt meningslös hypotetisk konstruktion, eftersom det inte är så försäkringen är konstruerad.
3. Det finns däremot goda skäl att tro, att 80% ersättning inte ger mer arbetslöshet än 60%. Det beror på att "incitament att söka fler jobb" inte är en enkel funktion som påverkas av en enda variabel, att denna variabel påverkar andra sociala processer som kan vara betydligt viktigare, samt att det inte på långt när är sökbeteendet som i huvudsak avgör den aggregerade nivån på arbetslösheten. Storleken blir därför viktigare än "tecken".
4. Nej, just det. Sluta argumentera för ett system som helt bygger på förutsättningen att det vore så enkelt.
5. Nej, det är inte en annan fråga. Det är en helt avgörande del av frågan om hur arbetslöshetsförsärkigen ska konstrueras.
Meningslösa hypotetiska konstruktioner är ofta dåliga, eftersom de är meningslösa.
Det låter vettigt när du säger det.
Det är svårt att följa resonemanget. 80% ger inte mer än 60%, 90% ger inte(?) mer än 60% men mer än 100% ger högre arbetslöshet, samtidigt som det inte är så att människor beteende förändras vid nån mer eller mindre magisk nivå.
Det finns däremot goda skäl att tro, att 80% ersättning inte ger mer arbetslöshet än 60%.
Jag antar att de goda skälen inte bygger på hypotetiska resonemang, utan på empiriska studier?
4. Nej, just det. Sluta argumentera för ett system som helt bygger på förutsättningen att det vore så enkelt.
Vem pratar du med? Anders Borg?
Ang. ersättningen i a-kassan – villigheten att söka jobb !!!!
Den arbetslöse som inte söker jobb tappar a-kassan.
Så är det, men det uppfattas inte av dom som inte vill se sanningen, då det inte funkar i deras teoretiska religioner.
Om ex.v. en inom vården ska gå i pension så MÅSTE ALLA som har ersättning från a-kassa, även deltid, söka, trots att jobbet redan genom förfrågningar och samtal på arbetsplatsen, för månader sedan är klart vem som skall ha det.
Tidigare så visste arbetsförmedlingen detta, hur det funkade och kollade upp att arbetsgivaren fick folk.
Då sökte enbart dom som på riktigt platsade, eller absolut ville ha just det jobbet, pga. resväg och sånt, det kunde ex.v. 10 st sökte.
Nu tvingas 500st söka detta jobb.
Av dom 500 är det säkert 400 som aldrig ens skulle ha slösat papperet på att söka.
Vilket gör att arbetsgivaren nu 'har en papperskorg under inkastet' för ansökningarna.
Dom rätta sökarna drunknar i bruset.
Och du som sökare kan inte bevisa att du sökt jobbet, och tappar a-kassan i typ 20 veckor under utredningen som kommer fram till att . . . .
Plocka fram det jobb och den arbetsgivare som inte fått en massa arbetare att välja på.
Då kan man börja diskutera varför, och hur.
Upp till bevis.
Skicka en kommentar