torsdag, augusti 20, 2009

"En dragkamp började avteckna sig"

Plötsligt kändes det nödvändigt att skriva in ett mycket långt citat. Från Peter Weiss’ storverk i tre band, Motståndets estetik. Bara läs. Tack.
Även om det verkade som om hela denna hantering skedde på måfå, i blindo, så baserade den sig ändå på noggranna planer och överenskommelser där det tvetydiga visserligen ingick, men som medvetet insatt medel, för att hålla förordningarna så tänjbara som möjligt och anpassa dem till de situationer som uppstod. Att apparaten måste arbeta diskret, utan insyn var en internationell regel, det var just detta som gav den dess effektivitet. Den som blev registrerad vid de polisiära förfrågningarna och anmälningarna över gränserna fick ingenting veta om procedurens omfattning och utveckling, ifall den hemliga underrättelsetjänstens mekanism sedan slog ned på honom var han genast maktlös. Försvarare hade den arresterade flyktingen ingen tillgång till, han stod utanför rättvisan eller snarare, han inbegreps i en mellanstatlig högre legalitet som förutsatte hans fullständiga isolering och eliminering som person och som satte upp endast nationens intresse som avgörande. Omyndigförklarandet av främlingen var en nödvändig beståndsdel i denna praxis, ty därigenom uteslöts den möjliga frågan om han var en person som fördrivits av politiska skäl och kunde resa anspråk på den asyl som enligt författningen måste beviljas honom. Vid årsskiftet trettioåtta-trettionio hade det visat sig att den två år tidigare av riksdagen antagna utlänningslagen, som inte definierade begreppet politisk asyl utan överlät åt de enskilda myndigheterna att avgöra om en nykomling skulle tas emot eller utvisas, utmärkt svarade mot politiken att hålla landet fritt från oönskad invandring och hos den tilltagande mängden landsflyktiga från Tyskland, Österrike, nu även från Tjeckoslovakien, motverka varje föreställning att Sverige var en stat dit man kunde ta sin tillflykt. De som ville bistå dem som berövats sina rättigheter var, förutom företrädare för Kommunistiska partiet och Röda Hjälpen, några socialdemokrater på vänsterkanten jämte frihetligt sinnade representanter för borgarklassen, skriftställare, publicister, och de hade att övervinna hela rättsväsendet, som utgav sig för att stå över partierna men stod i starkt beroende av de förordningar som tjänade bevarandet av rasens renhet och förebyggandet av bolsjevisering. [...] Pressen tog knappast någon notis om denna oupphörliga tillströmning av människor som tiggde och bad om att bli insläppta, denna konfrontation mellan bofasta och hemlösa, mellan statens bevarare och beskyddare och dem som hade ryckts ut ur alla sammanhang. [...] Genom den i lag beslutade skärpta kontrollen och rätten till förpassning erhöll gränspersonalen fullmakter som tillät den att träffa avgöranden efter eget skön. Förelåg beträffande en ankommande misstanke att han, som formuleringen lydde, lämnat sitt hemland för att icke återvända dit, så var det givna direktivet att inte släppa in honom. Den livsfara som var förknippad med hans återvändande tog man ingen hänsyn till. Tjänstemännen hade gott om tillfällen att skola sin blick under det de fullgjorde sina uppgifter. Redan innan de anmodat vederbörande att visa fram sina papper kunde de skilja de besuttna, acceptabla, de med inresetillstånd försedda från de hjälplösa och utfattiga, de utvisade, de jagade judarna, de politiskt aktiva. Fastän det inte fanns några som helst tecken på att kommunistisk infiltration hotade och fastän landets lilla kommunistparti kunde hållas under sträng uppsikt hade skyddsåtgärderna, kamouflerade under denna oklara, till synes närmast förströdda slapphet, en exakt ideologisk målinriktning med vilken aktningen för och skyldigheten mot Tyska riket uttrycktes utan att något direkt beroendeförhållande blivit tydligt. Det gick inte att upptäcka om avvisandet av en flykting, den särskilt hårda behandlingen av en fånge borde ledas tillbaka på en individuell nitälskan hos den eller den kommissarien eller på direktiv från de sociala myndigheterna, justitiedepartementet, utrikesdepartementet, och inte heller vem som kunde betraktas som ansvarig för de enskilda fallen. Om en arrestering och dess följder inte förblev helt och hållet okända så berodde detta endast på inblandning av den lilla, ständigt oföränderliga krets som opponerade sig mot de kallblodiga bestämmelserna, gav akt på det som hände och, ofta när det hängde på timmar, minuter, försökte åstadkomma en räddning. [...] En dragkamp började avteckna sig mellan rättrådighetens, det humanitära tänkandets förespråkare och destruktivitetens representanter, och varje gång som de förra kunde notera en framgång yrkade motsida på skärpta åtgärder. Tidvis var det som om det senare lägret, dit många av de högsta militärerna, största delen av affärsvärlden och många företrädare för vetenskapen och det offentliga livet hörde, måste vinna överhand. Från månad till månad blev det tydligare hur förråandet vidgade sin verkningskrets. Vi som hade upplevt fascismens uppkomst såg oss än en gång försatta till detta smygande, odefinierbara begynnelsestadium. Terminologin förändrades, bedömningen av de förföljda blev hänsynslösare. De härskande behövde knappast länge befatta sig med någon rekrytering till sina skyddsdivisioner, brutaliseringens maskineri matade fram legoknektar åt dem, och dessa kom för det mesta ur deras led som tidigare utsatts för orättvis behandling, missaktning. I samma mån som chauvinismen och reaktionen vann makt och inflytande stegrades också vår önskan att stöta på tecken på ett organiserat försvar och vinna tillträde till grupper som befann sig på samma sprängda front som vi.
Från Band II (1979), sid. 464-467 i samlingutgåvan från 2006. Översättning Ulrika Wallenström.

3 kommentarer:

Martin sa...

Tänker direkt på irakierna som hämtades ur kyrkan i Köpenhamn av kravallpolis och på sveriges olika beteckningar på människor som man inte vill kalla flyktingar, eftersom man då måste hjälpa dem.

v sa...

ja jävlar

Hjalmar sa...

Vi blir inte färdiga med Hitler på länge än.