Fortsatt ordväxling med Miljöpartiet om flyktingpolitiken

Jag lade tidigare upp Kalle Larssons öppna brev till Miljöpartiet, om den migrationspolitiska uppgörelsen mellan partiet och regeringen. Brev fick ett svar av Maria Ferm (Mp). Nedan följer Kalle Larssons replik (jag lägger upp det här, eftersom det nu bara ligger på Facebook. Sprid gärna).

- - - - -

Hej Maria,

Tack för ditt brev. Jag har valt att vänta ett par veckor med att ge dig svar, eftersom jag ville fundera på vad det egentligen är du skriver. Jag har nu läst flera gånger och funderat. Det känns inte bättre.



Låt mig börja med det du inte nämner alls. Du säger inget om det ni ofta talat om tidigare – att alla andra partier borde göra upp om flyktingpolitiken för att stänga SD ute från inflytande. Gott så, kanske har du slutligen förstått att det vore förödande om SD fick vara ensam opposition i de här frågorna? Men varför inte i så fall erkänna att en förutsättning för att ni skall kunna göra upp med regeringen är att vi kritiserar er och välkomna det?



Jag kanske borde vara glad över att du nu istället byter argumentation beträffande hur detta är tänkt att stoppa SD från att få inflytande. Tidigare var det ju för att regeringen inte skulle göra upp med rasisterna i flyktingfrågor i riksdagen. Men när vi avslöjat detta argument som grundfalskt och kunnat konstatera att det istället är ni som låter SD få inflytande genom att nu ställa er bakom en politik ni kritiserade skarpt till dagen före valet heter det nu istället att den politiska debatten nu fokuserar på ”det väsentliga – att lagstiftningen är alldeles för restriktiv och borde förändras”. Men vad har det med överenskommelsen att göra? Och är inte risken stor att just kritiken mot den alltför restriktiva politiken kommer i skymundan när ni nu ställer er bakom den i alla dess bärande delar?


Du avstår också från att kommentera det faktum att ni numera står bakom regeringens restriktiva linje i EU och därmed i stort sett varenda byggsten i fästningsmurarna runt Europa också är graverade med ert namn. Ni har genom överenskommelsen ställt er bakom Dublinförordningen som gör att människor skickas tillbaka till bland annat Grekland trots att man där inte får sin sak prövad och kanske blir misshandlad i fängelse. Ni står bakom EUs gränsövervakningsbyrå Frontex, vars uttalade syfte är att med polis och militär hålla flyktingar borta från möjligheten att söka skydd i EU. Ni ställer er helt okritiskt i överenskommelsen bakom det så kallade Stockholmsprogrammet – som handlar just om att öka kontrollen av flyktingar och som riskerar att kränka den personliga integriteten för alla i EU. Men detta förbigår du utan ett ord, utan en stavelse av förklaring. Tänkte du att ingen skulle se eller förstå det?



Så till det som faktiskt står. På sex ställen. Att ni vill förändra medan vi inget vill göra. Att ni handlar medan vi står vid sidan av och säger ”behjärtansvärda saker som sedan aldrig blir verklighet”. Du formulerar det lite olika, men det är strängt taget det enda som står i hela ditt brev.



Detta är tveklöst det allra mest tragiska med ditt svar. För det du säger är att förändring sker i uppgörelser med högerregeringen i slutna sammanträdesrum. Hade inte du och Tobias Billström druckit kaffe och pratat ihop er lite så hade förändring aldrig kunnat äga rum. Men inget kunde ju vara mer felaktigt. Det är ju precis tvärtom. Förändring har alltid börjat och kommer alltid att börja utanför parlamenten.



Har ni inte lärt detta av hur vi – tidigare gemensamt – agerat för att försöka vrida flyktingpolitiken åt rätt håll tidigare? Utan stöd och rörelse utanför parlamenten hade inget hänt som dragit politiken åt rätt håll. Utlämningsnämnden hade inte lagts ner. Den tillfälliga asyllagen som gav många tusen flyktingar rätt att stanna hade aldrig genomförts. Hade ni och vi bara satt oss i ett slutet rum med Socialdemokraterna och inte haft stöd av en bred rörelse utanför det rummet som krävde att de apatiska barnen inte skulle avvisas hade vi inte räddat ett enda barn från avvisning.



Nej, jag är inte maximalist och inte mitt parti heller. Vi skulle aldrig hävda att det bara är om man får igenom allt man vill som man skall samarbeta med andra för konkret förändring. Det gör vi inte nu heller. Men ni har valt att göra en helhetsöverenskommelse med regeringen och de små stegen åt rätt håll som sker måste då vägas mot den samlade utvisningspolitik ni ställer er bakom. Jag tror du skall vara försiktigt med att ta eventuella samtal från somaliska föräldrar som drivits till sammanbrottets gräns av den politik ni ställer er bakom eller enstaka positiva ord från en på framgångar svältfödd asylrörelse som intäkt för att ni är på rätt väg.



Du skall nog också vara lite mer noga med hur du formulerar vad ni fått igenom. Du skriver att ni är överens ”om att personer från Somalia nu skall kunna återförenas med sina familjer” men verkligheten är ju att de kommer att få vänta minst nio månader till. Du skriver att ”papperslösa barn ska få rätt till skolgång”, men det har vi inte sett några konkreta förslag till ännu. Och du skriver att ”papperslösa skall få rätt till hälso- och sjukvård”, men i överenskommelsen står: ”Regeringen och Miljöpartiet noterar att: /…/ Ambitionen är att rätten till subventionerad hälso- och sjukvård ska utvidgas för vissa grupper som idag saknar tillgång till subventionerad hälso- och sjukvård.” Just det. Noterar. Ambitionen. Utvidgas. Vissa grupper. Så kan grundläggande mänskliga rättigheter tydligen förvanskas. Med ert aktiva stöd.



En sak har du helt rätt i. Du skriver att vi valt olika strategi. Jag är böjd att hålla med. Så länge ni står bakom massavvisningar och bidrar till byggandet av Fästning Europa kommer vi inte att ge er eller några av regeringspartierna en lugn stund. Vi vägrar acceptera att människor utvisas till krig, förföljelse och tortyr. Vi tar strid mot utvisningspolitiken och alla dess försvarare.



Kalle Larsson, flyktingpolitisk talesman för Vänsterpartiet 1998-2010

Kalle Larsson: Öppet brev till Miljöpartiet

Miljöpartiet fortsätter sitt uppgående i Högerregeringens parlamentariska underlag. Nu handlar det om en särdeles delikat fråga, nämligen migrationspolitiken. Från Miljöpartiets sida försöker man sälja in överenskommelsen som en framgång, men i praktiken handlar det om att dålig politik cementeras för att partiet ska få komma närmare köttgrytornas värme och få glädjas över sänkt restaurangmoms. På Flyktingbloggen skriver Alex Bengtsson (till vardags på Expo) om det problematiska i att låta den konkreta flyktingpolitiken bli ett offer i det politiska spelet.


Nedan vill jag på samma tema publicera ett öppet brev till Miljöpartiet från Vänsterpartiets Kalle Larsson – utan tvekan den parlamentariker i Sverige som i och utanför parlamenten har jobbat enskilt mest för att förbättra flyktingpolitiken till det bättre. Han la upp det igår på Facebook, men jag vill gärna bidra till att också den som inte är där läser och begrundar.
- - - - - - - - -

Hej Miljöpartiet.

Jag läser i tidningen att ni har kommit överens med regeringen nu igen. Den här gången handlar det visst om migrationspolitiken. Det gör mig både förvånad och väldigt oroad.

Jag minns ju hur det varit. Vi har jobbat länge tillsammans för en mänskligare flyktingpolitik, ert parti och det jag tillhör. Tillsammans tog vi strid för att de apatiska barnen inte skulle avvisas, vi stod sida vid sida för att förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning skulle bli asylskäl, att barns asylskäl skulle väga tyngre och det var ni och vi som tvingade socialdemokraterna att gå med på en tillfällig asyllag som gav många tusen papperslösa möjligheten att börja bygga en framtid i Sverige. Jag vet inte hur många möten med flyktingorganisationer, med papperslösa och desperata flyktingar, som bara ni och vi vågade komma till. Och jag kan knappast räkna alla demonstrationer och debatter för asylrätten där jag kunnat instämma i stort sett i varje ord era företrädare sagt.

Men det ser ut som om det där nu är historia. Vi verkar inte förstå varandra längre, inte heller ifråga om flyktingpolitiken. Redan dagen efter riksdagsvalet för ett år sen började det märkas, och när ni kom med en överenskommelse i våras ökade min oro. Inte för att de vackra formuleringarna saknades. Men för att de var så vaga, så slöa, till så lite förpliktigande. Och när jag hörde ert försvar för att ni ingått en överenskommelse om flyktingpolitiken med massavvisningspartiet Moderaterna blev jag faktiskt ännu oroligare. För det är så ihåligt, så lättgenomskådat, så falskt.

Ni pratar om en bred överenskommelse om migrationspolitiken för att stänga Sverigedemokraterna ute från inflytande. Alla borde gå samman för den goda sakens skull, tycker ni. Men jag förstår inte varför ni tycker att Moderaterna som vi dagen före valet gemensamt kritiserade för en massavvisningspolitik nu plötsligt är på rätt sida. Ni vänder kappan efter valresultatet, och som jag ser det är det just det som är att ge Sverigedemokraterna inflytande.

Nu, när vi idag ser det minst sagt magra resultatet av er gemensamma politik, använder ni samma slöa försvar som då. Men det är fortfarande grundfalskt. För att regeringen skall förlora en omröstning i riksdagen krävs att V, S, MP och SD röstar tillsammans för ett annat förslag och hur ofta skulle det kunna hända just i flyktingpolitiken? Nej, just det. Aldrig.

Ni brukar också kräva av oss att vi sluter upp bakom massavvisningspolitiken eftersom det ”är bättre att vara med och påverka än stå vid sidan av”. Men förstår ni verkligen inte vilken förödande utveckling vi skulle gå till mötes om den enda oppositionen i flyktingpolitiken var rasistisk? Och har ni redan glömt att vi trots allt fått igenom en hel del tillsammans utan att sluta upp bakom det vi inte trott på? Och kom ihåg att enda sättet att få till stånd verklig förändring är att delta i och stärka den rörelse som finns utanför de lagstiftande församlingarna. Den tillfälliga lagen hade aldrig varit möjlig utan tiotusentals som krävde förändring på gator och torg. Den rörelsen, som ni länge varit en del av, vänder ni nu ryggen när ni stänger dörren om förhandlingsrummet och tar en kopp kaffe till med utvisningsministern.

Nej, jag tycker inte att varje enskild del i det ni gör i sig går åt fel håll. Jag tycker förstås att det är bra om det blir en ändring för de somaliska familjerna, och kommer att fortsätta att pressa på för att det blir en lagstiftning som ger papperslösa barn rätt till skola. Men vad skall de somaliska familjerna göra i nästan ett helt år till när de tvingas leva skilda åt? Och varför går andra repressiva förslag så snabbt att genomföra medan dessa myrsteg åt rätt håll kräver utredning efter utredning?

Vet ni, Miljöpartiet, vad som kanske är det märkligaste av allt? Det är att den politik ni nu legitimerar egentligen inte har stöd i riksdagen. För det vore kanske en sak om alla andra partier utom ni och vi ville ha en hårdare politik på flyktingområdet. Då vore er strategi kanske begriplig. Fortfarande tveksam, men begriplig. Men så är det ju inte. Det är ju tvärtom. De tre rödgröna partierna kom före valet fram till en gemensam flyktingpolitik som skulle ha varit Europas klart mest mänskliga om den genomförts. Visst har Socialdemokraterna på några punkter lämnat den (med hänvisning till att ni redan gjort det), men långt ifrån allt. Och tre av de borgerliga partierna, FP, KD och C, är trots sina märkliga krumbukter i regeringen ännu för en mer mänsklig politik än den som förs. Men när ni gör upp med regeringen underminerar ni samtidigt alla möjligheter till en mer grundläggande kursändring av politiken.

Så Miljöpartiet, ni accepterar nu alltså Fästning Europa, tvångsavvisningar till länder i krig och i stort sett allt annat i dagens massavvisningspolitik. Och det mest konkreta ni vunnit är möjlig lagändring för familjeåterförening som träder i kraft först om nästan ett år och att Jan Björklund kanske lägger förslag om papperslösa barns rätt till skola till våren. Jag är bedrövad över att säga det, men det kan faktiskt inte kallas något annat än en stor skandal.

Kalle Larsson, flyktingpolitisk talesman för Vänsterpartiet 1998-2010

Flyktingblogg och flyktingflopp

Flyktingbloggen är nu igång. Det är ett mycket välkommet initiativ: en partipolitiskt obunden samlingsplats för aktivister, debattörer, politiker och organisationer som arbetar för en mänsklig flyktingpolitik. Artiklar kommer att publiceras på nordiska språk och engelska (flera av deltagarna är från Norge). Den här typen av kunskapsspridning och organiserat tryck har varit betydelsefullt för att svensk flyktingpolitik inte är väsentligt mer restriktiv än idag, och för att det faktiskt har tagits ett och annat beslut i riktig riktning också, som med nedläggning av Utlänningsnämnden och partiell flyktingamnesti flera år senare som en följd av det. Behovet är större än på länge, när främlingsfientlighet blir ett allt viktigare element i det politiska dagordningssättandet i Europa och rätten till asyl allt mer sätts på undantag. Sprid adressen!

Idag har det också tillkommit en migrationspolitisk överenskommelse mellan de fem borgerliga partierna, alltså högerregeringen plus Miljöpartiet. Överenskommelsen säljs in som ett steg framåt för de papperslösas rätt till sjukvård och skola – och att det är Miljöpartiet som har ”drivit igenom” detta. Det är ett spinnande som verkar ha gått hem. Men faktum är att överenskommelsen endast hänvisar till pågående utredningar där det redan har varit klart att man ska finna sådana lösningar. Inget mer precist än detta.

Miljöpartiet har alltså fått igenom – ingenting. Vad har man då sålt ut för att få igenom detta ingenting? Jo, man legitimerar regeringens restriktiva massavvisningspolitik och bryter ett rödgrönt samarbete som på ett historiskt sätt transformerade partilandskapet i migrationsfrågorna och pekade fram mot möjligheten att skifta riktning i politiken. Nu blir det svårare också att bedriva god parlamentarisk oppositionspolitik mot regeringens hårda linje. Överenskommelsen utlovar mest ”samråd” och ”återkommande möten”, där MP ska bindas till den förda politiken. Asylinstitutet urholkas ytterligare, medan fokus riktas mot arbetskraftsinvandring, utan att man ens tar tag i villkoren för människor i denna utsatta position. Sammantaget ett högt pris för Miljöpartiets önskemål att mysa i regeringsvärmen. Extra bra då med initiativ som Flyktingbloggen.

UPPDATERING: Läs också Lars Ohly i Aftonbladet om uppgörelsen.

Vägbyte i asylpolitiken med rödgrön regering

Idag har de rödgröna partierna presenterat ännu en gemensam överenskommelse - denna gång om migrationspolitiken. Som alltid innebär det kompromisser och nygrepp. Men denna överenskommelse är - vågar jag påstå - speciell.

Här är bara några av de många viktiga punkterna:

* Genomföra en översyn av utlänningslagen för att tydliggöra begreppet ”väpnad konflikt” i utlänningslagen så att det fullt ut motsvarar dess folkrättsliga innebörd och ger den som flyr undan krig skydd i Sverige
* Sverige bör arbeta för att UNHCR:s rekommendationer i dessa frågor ska följas av alla EU:s medlemsstater.
* vidga begreppet ”synnerligen ömmande omständigheter” i utlänningslagen och därvidlag överväga en ändring av begreppet till ”särskilt ömmande omständigheter”.
* mildra nuvarande praxis i ärenden som rör barn och unga och tillse att apatiska barn inte avvisas.
* Ta bort försörjningskravet vid anhöriginvandring.

Men förutom att vara riktigt bra i sak, kodifierar den på sätt och vis ett viktigt strukturellt skifte i partilandskapet när det gäller asyl- och invandringspolitiken.

Parlamentariskt har svensk migrationspolitik under lång tid varit hårt knuten till en axel av enighet mellan socialdemokraterna och moderaterna. Vänstern, och senare också miljöpartiet, har stått för en öppnare, mer rättssäker flyktingpolitik. Men det har ofta också kristdemokraterna och folkpartiet, stundtals också centern på riksnivå.

I det parlamentariska samarbetet mellan S, V och MP 1998-2006 var migrationspolitiken undantagen. Det innebär inte att det stod stilla där. Ett energiskt parlamentariskt arbete, stärkt av utomparlamentarisk aktivitet, gjorde att politiken blev mindre dålig än den annars hade blivit. Och framför allt att frågorna ständigt levde, att de inte stelnade i usel konsensus. Det här är en fråga där vänstern ständigt stått i första ledet, i dagligt engagemang på fältet, i utspel, i förhandlingar och i stöd till och organisering av utomparlamenatiskt arbete. Före valet 2006 pressades tack vare detta arbete den socialdemokratiska regeringen till en partiell amnesti främst för barnfamiljer som fått avslag i den tidigare, ännu mer rättsosäkra ordningen.

De progressiva ståndpunkter som de borgerliga småpartierna då och då kunde uppvisa i de här frågorna under den socialdemokratiska regeringsperioden, har varit helt osynliga under högerregeringens tid. Det är lätt att inse att man måste kompromissa - men här är det inte mycket sånt. Det är Moderaterna som skött butiken både i sak och i retorik. Och ingen kan ju anklaga exempelvis folkpartiet för att ha bidragit positivt till situationen för eller debatten om utlänningar generellt under den här perioden.

I den rödgröna överenskommelsen om migrationspolitiken sker dock en motsatt utveckling. Här är det socialdemokraternas politik som utvecklats i positiv riktining - eller snarare: de progressiva impulser som alltid har funnits inom socialdemokratin i de här frågorna har tack vare pressen från vänster internt och externt, och en bättre läsning av det politiska läget, kunnat få större utrymme. Det är bra, och det är stort.

Inrikespolitiskt innebär det alltså att flykting- och asylpolitiken tydligare blir en fråga där grundläggande skillnader i samhällssyn återspeglas. Det är mycket värt. Det ställer krav på borgerliga humanister och det minskar risken för glidning utan debatt. En förverkligad politik i enlighet med överenskommelsen skulle också hamna i en mycket tydlig kontrast mot den utveckling som har pågått och pågår i hela Europa. Det ligger mycket i det Kalle Larsson (V) skriver: "Detta är planen för att skapa Europas överlägset mest humana migrationspolitik". Och det är verkligen mycket värt. Inte minst i våra nordiska grannländer, där socialdemokratin och efter en tid också de vänstersocialistika partierna (i starkt varierande grad, ska sägas - Danmark är värst) har glidit i fel riktning, tror jag att det har en viktig politisk signaleffekt att en rödgrön majoritet kan gå fram på det här sättet.

Självklart finns det ytterligare saker man skulle kunna önska sig. Frågan om flyktingamnesti måste leva vidare. Den kanske mer aktua frågan om rätt till vård för papperslösa behöver en lösning i samband med att den pågående utredningen blir klar nästa år - och då är signalen i överenskommelsen i alla fall tydlig, när det sägs att detta inte ska vara ett migrationspolitiskt instrument (i klartext: vi kan inte säga att folk inte ska vård för att de ska "avskräckas" från att komma hit). Själv hade jag också önskat tydligare grepp mot de problem som obönhörligen dyker upp runt arbetskraftsimport på arbetsgivarens villkor - något som de borgerliga tillsammans med miljöpartiet öppnat upp för tidigare. Men, det finns mycket tydliga och bra skrivningar i överenskommelsen som tyder på att utnyttjandeproblemen börjar gå upp för fler. Och det finns löften om att noggrant följa upp de nyligen genomförda regeländringarna angående arbetskraftsinvandring så att ordning och reda på
arbetsmarknaden upprätthålls och så att asylrätten inte urholkas. Det är bra.

Och alltså, för att åter citera Kalle Larsson, som för övrigt har spelat en tung roll i att hålla styrfart i den utveckling som nu kulminerar med överenskommelsen:

Lagen kommer att ändras på i stort sett alla punkter som Vänsterpartiet krävt de senaste åren, beslutsprocessen i asylärenden göras mer öppen och rättssäker och Sverige skall i EU verka för en ny och human politisk inriktning.

Det är ytterligare ett mycket, mycket gott skäl att rösta rödgrönt i valet den 19:e september.

Gör det!

Tre artiklar med viktiga påpekanden

1. Det svenska socialförsäkringssystemet har skakats i sina grundvalar de här fyra åren med högerregering. Försämringarna är av en sådan omfattning att välfärden inte bara försämras temporärt – de har i hög utsträckning redan ändrat karaktär. Det visar sig till exempel när socialförsäkringsministern säger att sjuka människor, som drabbats av ett regeringsskapat moment 22, får söka sig till försörjningsstöd, alltså socialbidrag. Hon pratar om att ”komplettera upp” sin inkomst. Socialbidrag är inte en del av det inkomstrelaterade socialförsäkringssystemet. Det är något som ska träda in i nödfall, när människor av olika skäl faller utanför det som är socialförsäkringssystemet och som karaktäriserar den nordiska välfärdsmodellen. TCO:s Kjell Rautio påpekar detta i ett inlägg:

Ministern får det alltså att låta som att försörjningsstöd (socialbidrag) fungerar ungefär som en tilläggsförsäkring där man, om man uppfyllt vissa villkor, kan “komplettera upp sin inkomst”. Vad ministern dock inte berättar är att för att bli berättigad till socialbidrag måste man först ha “fattiggjorts” (en term som forskare ofta använder). Det handlar då om att man måste ha gjort sig av med sina besparingar, sålt sommarstugan, bytt ned sig när det gäller boende osv..

Det är ett fundamentalt systemskifte vi har att göra med, när socialförsäkringsministern önskar kasta ut människor ur socialförsäkringssystemet – ut i existensminimum.

2. Björn Johnson påminner om att förändringarna i sjukförsäkringen möjliggjordes av stora bluffar, och att de fortfarande skymmer sikten för den viktiga frågan: hur man ska få till en fungerande rehabiliteringskedja.

3. Kalle Larsson skriver en sammanfattningsartikel om EU:s flyktingpolitik. Läs den.

Integrationsproblem

Helena Duroj:

DN har ringt till 15 kommuner som inte tar emot flyktingar. Problem och lösningar ser lite olika ut, men det är fortfarande Vellinge-moderaten som utmärker sig. ”Jag ser inget egenvärde i att ha integrationsproblem. Jag tycker att det är bra att vi inte har det här hos oss” säger mannen som inte förstått att det är just det som Vellinge har.

Läs hela.

Kolla in vänsterpartiets rapport Integrera också den vita överklassen.

Relaterat på bloggen: Rök ut överklassen.

Rök ut överklassen!

I en intervju jag gjorde med tidningen Flamman våren 2001, strax innan den Ung Vänster-kongress då jag valdes till förbundsordförande, diskuterade jag vikten av en social bostadspolitik och vikten av att man även skulle våga aktivt utmana de mest segregerade områdena: överklassgetton som Danderyd, Askim, Vellinge. Jag nämnde till exempel att om man slår upp en flygtingmottagning i närheten, så kan det säkert hända att några oroar sig för sina villapriser, men att man måste köra på ändå. Metaforen var att röka ut överklassen.

Det blev en del uppmärksamhet kring det. Så sent som i förra veckan refererade Muf:s mångförslagne ordförande Niklas Wykman – utan att ange det explicit eller för den delen förstå vad han pratade om – till detta uttryck.

Idag rapporteras det om att det tungt moderatdominerade Vellinge kommun vill stoppa en flyktingmottagning, som ska inrymma ensamkommande flyktingbarn – eller som kommunalrådet kallar det, ”denna strida ström av tonårspojkar från oroshärdar i Asien och Afrika”. Han önskar ”stoppa denna cirkus”. Det handlar alltså inte om en förläggning som Vellinge kommun ska ha ansvar för. Det handlar om att flyktingbarnen ska vistas inom kommunens gränser. Man ordnade igår ett möte där ortsborna luftade sin ultimata oro: att förekomsten av unga utlänningar i närheten av villorna på indirekta vägar skulle kunna leda till högre skatter.

En av de boende är också orolig för att ”någon” skulle få för sig att bränna ner flyktingbarnens bostäder. Men, han tillägger generöst att han inte önskar detta kukluxklanska händelseförlopp, ty det skulle kunna påverka områdets rykte (och därmed taxeringsvärdet, måste vi tillägga).

Den sistnämnda metoden att röka ut överklassen – som uppenbarligen figurerar i en del Vellingebors fantasier – är förstås direkt olämplig. Och över huvudtaget är det för jävligt att flyktingbarn som redan fått utstå flyktens vedermödor ska behöva vara i närheten av folk vars reaktionära hat har jäst i en social monokultur bakom villamurar.

Men det är likafullt viktigt för hela samhället, att också den vita överklassen utmanas – och integreras. Om det leder till sjunkande villapriser och till viss boenderotation i områden som Vellinge är det förstås positivt ur såväl integrations- som samhällsekonomiskt perspektiv. Det jag menade i intervjun 2001 är mer aktuell än på länge. I den meningen alltså: Rök ut överklassen! Det hjälper även mot rasism.


[Sydsvenskan][SkD][SvD][AB]

Regeringsplattform i Norge

Har bråttom iväg – riktig semester väntar. Tipsar i farten om det Magnus E. Marsdal skriver om den omvalda norska rödgröna regeringens nya politiska plattform. ”Det är påfallande att vänsterorienterade ståndpunkter formuleras som icke-förpliktigande festtal, medan de högerorienterade är hårda realiteter”, påpekar han. Dokumentet innehåller mycket som är bra – men också mycket som är dåligt. Hur utfallet av regeringspolitiken blir i verkligheten kommer att avgöras av organiserad kamp ute i samhället. Marsdal skriver:

Det har vist seg som en uovertruffen katastrofeoppskrift for sosialdemokrater å viske ut skillelinjene mot høyresiden i økonomisk politikk. Dette har gitt dramatiske valgnederlag i Danmark og Norge (2001), Frankrike (2002), nå nylig i Tyskland, og i Storbritannia (om ikke lenge).

Spørsmålet er nå om regjeringen Stoltenberg med Soria Moria II tar et steg retning økt utydelighet, redusert engasjement i egne rekker og økte sjanser for valgnederlag i 2013.

[...]

Sittende regjering utgjør på de fleste områder ingen tydelig ideologisk kraft. Den fungerer snarere som gradmåler for striden mellom ulike interesser.

For de rødgrønne i by og bygd, forbund og foreninger, er det bare en ting å gjøre: Få opp temperaturen.

Läs!

Utöver allt detta är det som är riktigt uselt med plattformen, är hårda inskränkningar i asylrätten och repressiva, stigmatiserande tilltag som ska omgärda asylprocessen.

Det blir säkert anledning att återkomma till det. Men läs gärna kommentaren från Norsk Folkehjelp: ”Soria Moria II bidrar til å stigmatisere asylsøkere”

Fremskrittspartiet har förstås välkomnat förslagen. Och en del socialdemokrater är på ett riktigt sluttande plan.

Idén att man kan neutralisera högerpopulister genom att ta över stora delar av politik och retorik är helt förvirrad. Men det som står i regeringsplattformen är alltså inte det enda som avgör vad som blir den politiska utvecklingen i Norge.

Fler krigsflyktingar får stanna - i alla fall om Migrationsverket gör som det ska

Från vänsterpartiets hemsida:

Migrationsöverdomstolen avgjorde på onsdagen tre ärenden som rör frågan om vad som är väpnad konflikt i utlänningslagen. Samtliga mål gäller asylsökande från Mogadishu i Somalia. Domarna slår fast att så kallad territoriell kontroll inte ska gälla som kriterium vid bedömningar om det råder väpnad konflikt i ett område. Man underkänner därmed den tidigare mycket snäva och av den internationella folkrättsexpertisen kraftigt kritiserade tolkning man själva gjort.

- Vi har länge kämpat för att fler krigsflyktingar skall få stanna och välkomnar dessa nya beslut. Det är ett viktigt genombrott för en bredare och rimligare tolkning av begreppet väpnad konflikt och ger betydligt bättre möjligheter för asylsökande från Somalia att få stanna i Sverige. Det måste rimligtvis också innebära att personer från andra länder som Irak och Afghanistan där väpnad konflikt i bredare mening råder får bättre möjligheter att stanna. säger vänsterpartiets flyktingpolitiske talesman Kalle Larsson.

- Det är mycket viktigt att Migrationsverket nu ser att detta är en sådan "ny omständighet" att även asylsökande från andra krigszoner, som redan fått avvisningsbeslut, ges möjlighet att söka om verkställighetshinder. Det vore förstås helt orimligt om personer avvisades nu när migrationsöverdomstolen tagit sitt förnuft till fånga, säger Kalle Larsson.

"Inspärrade som djur på en djurpark"

I Italien har borgerlighetens "förnyelse" nått sin kanske mest framskjutna position.

Berlusconi har lamslagit Italiens vänster - ett arbete som fått god hjälp av socialdemokratin och vänstern själv - och regerar med en modern maktstrategi baserad på mediedominans, rasistisk hets och repression.

Aftenposten har i dag ett reportage om Italiens papperslösa, som hålls längst ned i samhällshierarkien:

Fordi Sabrina ikke har oppholdspapirer, blir hun sendt til interneringssenteret utenfor Roma. Barna havner på barnehjem.

Når politiet oppdager ulovlige innvandrere, blir de sendt til slike sentre. Der blir de identifisert og så sendt ut av landet. Ifølge de nye sikkerhetslovene kan de papirløse holdes innesperret i opptil et halvt år uten dom.

[...]

Leger, lærere og offentlig ansatte har fått påbud om å melde fra til politiet hvis de oppdager folk uten oppholdstillatelse, og for å føde på et sykehus må man legge frem dokumenter som viser at man har lov til å oppholde seg i landet. Barn av papirløse får ikke lov til å gå på skole eller tilgang til helsehjelp.

De papperslösa utgör under tiden de befinner sig i landet en tacksamt "flexibel" arbetskraft i ekonomins utkanter. Samtidigt fascistiseras samhällsklimatet. Europeisk borgerlighet löper ett varv till i täten.

Läs reportaget. Läs också bloggen Pen to Paper som konstaterar att Berlusconis politik tar livet av tusentals kvinnor.

Sverige bidrar med flygplan till flyktingjakt

Sverige ska skicka bevakningsplan för att bidra till flyktingjakt utanför Grekland och därmed till den inhumana, flerfaldigt kritiserade behandling av asylsökande. Med hjälp av EU:s växande flyktingjaktorganisation FRONTEX förhindras människor från att överhuvudtaget söka asyl, och tvingas utstå ett kränkande och många gånger livsfarligt bemötande. Det är inget annat än en skandal att Sverige blir djupare medskyldigt till detta.

Lyssna på detta inslag, som avslutas med en debatt mellan Vänsterpartiets Kalle Larsson och Fredrick Federley från Centern. Federleys försvar är bara så patetiskt.

Alliansfritt Sverige skriver också om saken.

Moderaterna hittar tillbaka till en punkt där de kan vara trovärdiga

Efter att på tre år ha kört svensk ekonomi i botten, skapat massarbetslöshet och åsamkat det svenska social- och arbetslöshetsförsäkringssystemet svårreparerade skador, ska moderaterna nu ha arbetsstämma. Det ska blickas framåt, inte bakåt. Propagandaminister Per Schlingmann har en plan för vad man ska göra – nämligen samma sak som inför ”framtidskonventet” förra året: misstänkliggörande av invandrare.

Moderaterna lovar mer hets fram mot, och i valrörelsen. På den punkten är de klart trovärdiga.


PS. Vänsterpartiet KU-anmäler Tobias Billström för att ha lagt fram oriktiga uppgifter för Riksdagen och allmänheten, angående utvisningar till Irak.

"En dragkamp började avteckna sig"

Plötsligt kändes det nödvändigt att skriva in ett mycket långt citat. Från Peter Weiss’ storverk i tre band, Motståndets estetik. Bara läs. Tack.

Även om det verkade som om hela denna hantering skedde på måfå, i blindo, så baserade den sig ändå på noggranna planer och överenskommelser där det tvetydiga visserligen ingick, men som medvetet insatt medel, för att hålla förordningarna så tänjbara som möjligt och anpassa dem till de situationer som uppstod. Att apparaten måste arbeta diskret, utan insyn var en internationell regel, det var just detta som gav den dess effektivitet. Den som blev registrerad vid de polisiära förfrågningarna och anmälningarna över gränserna fick ingenting veta om procedurens omfattning och utveckling, ifall den hemliga underrättelsetjänstens mekanism sedan slog ned på honom var han genast maktlös. Försvarare hade den arresterade flyktingen ingen tillgång till, han stod utanför rättvisan eller snarare, han inbegreps i en mellanstatlig högre legalitet som förutsatte hans fullständiga isolering och eliminering som person och som satte upp endast nationens intresse som avgörande. Omyndigförklarandet av främlingen var en nödvändig beståndsdel i denna praxis, ty därigenom uteslöts den möjliga frågan om han var en person som fördrivits av politiska skäl och kunde resa anspråk på den asyl som enligt författningen måste beviljas honom. Vid årsskiftet trettioåtta-trettionio hade det visat sig att den två år tidigare av riksdagen antagna utlänningslagen, som inte definierade begreppet politisk asyl utan överlät åt de enskilda myndigheterna att avgöra om en nykomling skulle tas emot eller utvisas, utmärkt svarade mot politiken att hålla landet fritt från oönskad invandring och hos den tilltagande mängden landsflyktiga från Tyskland, Österrike, nu även från Tjeckoslovakien, motverka varje föreställning att Sverige var en stat dit man kunde ta sin tillflykt. De som ville bistå dem som berövats sina rättigheter var, förutom företrädare för Kommunistiska partiet och Röda Hjälpen, några socialdemokrater på vänsterkanten jämte frihetligt sinnade representanter för borgarklassen, skriftställare, publicister, och de hade att övervinna hela rättsväsendet, som utgav sig för att stå över partierna men stod i starkt beroende av de förordningar som tjänade bevarandet av rasens renhet och förebyggandet av bolsjevisering. [...] Pressen tog knappast någon notis om denna oupphörliga tillströmning av människor som tiggde och bad om att bli insläppta, denna konfrontation mellan bofasta och hemlösa, mellan statens bevarare och beskyddare och dem som hade ryckts ut ur alla sammanhang. [...] Genom den i lag beslutade skärpta kontrollen och rätten till förpassning erhöll gränspersonalen fullmakter som tillät den att träffa avgöranden efter eget skön. Förelåg beträffande en ankommande misstanke att han, som formuleringen lydde, lämnat sitt hemland för att icke återvända dit, så var det givna direktivet att inte släppa in honom. Den livsfara som var förknippad med hans återvändande tog man ingen hänsyn till. Tjänstemännen hade gott om tillfällen att skola sin blick under det de fullgjorde sina uppgifter. Redan innan de anmodat vederbörande att visa fram sina papper kunde de skilja de besuttna, acceptabla, de med inresetillstånd försedda från de hjälplösa och utfattiga, de utvisade, de jagade judarna, de politiskt aktiva. Fastän det inte fanns några som helst tecken på att kommunistisk infiltration hotade och fastän landets lilla kommunistparti kunde hållas under sträng uppsikt hade skyddsåtgärderna, kamouflerade under denna oklara, till synes närmast förströdda slapphet, en exakt ideologisk målinriktning med vilken aktningen för och skyldigheten mot Tyska riket uttrycktes utan att något direkt beroendeförhållande blivit tydligt. Det gick inte att upptäcka om avvisandet av en flykting, den särskilt hårda behandlingen av en fånge borde ledas tillbaka på en individuell nitälskan hos den eller den kommissarien eller på direktiv från de sociala myndigheterna, justitiedepartementet, utrikesdepartementet, och inte heller vem som kunde betraktas som ansvarig för de enskilda fallen. Om en arrestering och dess följder inte förblev helt och hållet okända så berodde detta endast på inblandning av den lilla, ständigt oföränderliga krets som opponerade sig mot de kallblodiga bestämmelserna, gav akt på det som hände och, ofta när det hängde på timmar, minuter, försökte åstadkomma en räddning. [...] En dragkamp började avteckna sig mellan rättrådighetens, det humanitära tänkandets förespråkare och destruktivitetens representanter, och varje gång som de förra kunde notera en framgång yrkade motsida på skärpta åtgärder. Tidvis var det som om det senare lägret, dit många av de högsta militärerna, största delen av affärsvärlden och många företrädare för vetenskapen och det offentliga livet hörde, måste vinna överhand. Från månad till månad blev det tydligare hur förråandet vidgade sin verkningskrets. Vi som hade upplevt fascismens uppkomst såg oss än en gång försatta till detta smygande, odefinierbara begynnelsestadium. Terminologin förändrades, bedömningen av de förföljda blev hänsynslösare. De härskande behövde knappast länge befatta sig med någon rekrytering till sina skyddsdivisioner, brutaliseringens maskineri matade fram legoknektar åt dem, och dessa kom för det mesta ur deras led som tidigare utsatts för orättvis behandling, missaktning. I samma mån som chauvinismen och reaktionen vann makt och inflytande stegrades också vår önskan att stöta på tecken på ett organiserat försvar och vinna tillträde till grupper som befann sig på samma sprängda front som vi.

Från Band II (1979), sid. 464-467 i samlingutgåvan från 2006. Översättning Ulrika Wallenström.

Danmark utmärker sig igen i försvaret av de västerländska värdena

Politiken.tv

Stoppa Stockholms-programmet

[Veckans ledare i Flamman]

Sveriges huvudstad ska i december få det tvivelaktiga nöjet att ge namn åt EU:s femårsplan för skärpt och samordnad övervakning, repression och flyktingjakt. Kommissionens arbetsdokument i frågan vill bland annat att skapa en ordning för ”intern omplacering” av flyktingar inom EU, och ett system för ”elektronisk registrering av inresor till och utresor från EU-medlemsstaternas resenärer”.

Justitieminister Beatrice Ask (M) menar att de som framfört kritik mot det planerade programmet, inte kan finna fog för oro i dokumenten. Detta bortser från fakta som Ask inte kan vara ovetande om. Hon har nämligen själv suttit i unionens så kallade ”framtidsgrupp”, som handfast dragit upp de strategiska riktlinjerna för politiken på dessa områden.

Gruppens rapport, som läckte ut för en tid sedan, är skrämmande läsning. Man talar om operativt informationsutbyte med USA:s säkerhetsorgan, pekar ut kontroll av internettrafiken som en avgörande uppgift, och siktar fram mot interneringsläger i ”tredje land” för flyktingar.

Man efterlyser ”tärare kopplingar mellan europeisk polis, utrikes- och försvarspolitik”, ett ”utökat och mer samstämmigt samarbete mellan civila och militära element” samt en ”europeisk gendarmeristyrka”.


Genom att så tydligt sammanfläta migrationsfrågorna med terror- och utrikespolitik, slås flera flugor i en smäll. De utvidgar den växande övervaknings- och säkerhetsindustrins statsfinansierade betesfält, de skapar en politisk diskurs där sociala problem kan ”kulturaliseras”, och de bidrar till att skapa en desperat reservarmé av legal och illegal invandrad arbetskraft.


De senaste åren har myndigheternas angrepp på friheten på nätet, och införandet av alltfler system där uppgifter registreras för alla i samhället, fått fler att reagera. Reaktionerna har ofta uttryckts genom nätbaserad mobilisering och med en mer eller mindre uttalad skepsis mot både samhällsinstitutioner och politiska partier. Många av dem som engagerat sig, är oeniga om analysen av orsakerna till dagens utveckling mot ”Storebrorsamhället”, och ointresserade av många av dess sociala implikationer. Likafullt är det förstås glädjande och exceptionellt viktigt med ett brett försvar för en minimiplattform av grundläggande friheter. Där finns en akut intressegemenskap mellan vänstern och varenda liberal som tar liberala principer på allvar.

Samtidigt är det tydligt – som vid de mycket omtalade men dåligt besökta manifestationerna mot Stockholmsprogrammet förra veckan – att frågorna, i människors medvetande, behöver haka i annat för att väcka engagemang i kretsar som är större än de tekniskt insatta och ideologiskt aktiva. Om försvaret för de liberala värdena, för vilka vänstern och arbetarrörelsen har ett avgörande ansvar, ska fungera i verkligheten, måste det inskrivas i en större politisk mobilisering, utifrån en vision om samhällsförändring. Såsom arbetarrörelsens stora välfärds- och demokratiseringsprojekt under delar av 1900-talet blev avgörande för stärkt rättssäkerhet, respekt för individuella rättigheter och en öppnare offentlig kultur.


Det politiska livet i Västvärlden, som den utspelar sig i parlament och mainstream-medier, har länge präglats av en kvävande konsensus kring samhällets rörelseriktning. När människor tappar tron på att förändring är möjlig genom att stödja politiska partier och deras program, växer också möjligheterna att genomdriva alltmer av övervakning och registrering, utan att en bred folkmajoritet säger stopp. Inte bara för att makthavarna kan skrämmas med tickande terrorism och farliga flyktingar, utan också för att många ser utvecklingen som oundviklig.


- - - - -
Apropå Stockholms-programmet: Alliansfritt Sverige har samlat länkar till ett stort antal bakgrundsdokument.

Namnskick och flyktingpolitik

Det är ju sedan tidigare känt att begreppsutnämningar hör till den nya svenska arbetarregeringens kärnverksamheter. Att de tydligen utropat 2009 till ”återtagandets år” känns svårare att kommentera. Helena Duroj gör det bra.

Klimatförändringar

(För två veckor sedan beslutade den norska regeringen om kraftiga inskränkningar i asylrätten. Sosialistisk Venstre reserverade sig – första gången sedan regeringssamarbetet startade för tre år sedan. Jag har nedanstående krönika i Klassekampen idag. Översatt på redaktionen)


Klimaendring

Jeg går over gata ved Tøyen-senteret i Oslo og er plutselig i skolegården på Alvik skole i Stockholm. Det er ved overgangen mellom 80- og 90-tall. Noen kommer forbi på moped og roper «svartskalle». Det er første, men ikke siste gang jeg får høre det. Det har vært et omslag i lufta – plutselig, merkbart. Det snakkes. Hvor mange flyktninger er det egentlig som kommer? Nasker de ikke ting i butikkene? Og hvor mye koster de egentlig? Det høres murring i skolegården. Noen har til og med sett «Kalle» – en gresk gutt – spraye «Bevara Sverige Svenskt» på en vegg.

I desember 1989 fattet den sosialdemokratiske regjeringen den såkalte Lucia-beslutningen, som drastisk innskrenket muligheten for å komme til Sverige som flyktning. Det var en panikkartet reaksjon på en oppgang i antallet flyktninger. En stor del av argumentasjonen kretset omkring viktigheten av å demme opp mot fremmedfiendtlige strømninger i samfunnet. Resultatet ble det motsatte. Fremmedfrykten ble utgangspunktet for debatten. I valget i 1991 dundret det nystartete høyrepopulistiske partiet Ny demokrati inn i Riksdagen, med en misnøyeprofil mot «politikerne» og flyktningpolitikken. Det hadde jo allerede blitt etablert som selvsagt at det var flyktningene som var problemet. Nå gjaldt det bare å finne en løsning – og da kunne Ny demokrati presentere de direkte, «folkelige» svarene.

Det er nok tilfeldig at jeg for første gang i Norge kom til å bli kalt «pakkis» av en beruset yngling i en bil bare noen dager etter at den rødgrønne regjeringen sendte «signaler» til «flyktningmarkedet». Men det er åpenbart at regjeringsavgjørelser påvirker samfunnsdebattens retning. Og det breiere samfunnsklimaet.

Når tankene nå går til svensk 90-tall og tilbake til fotgjengerovergangen på Tøyen, får de en urolig landing. For det er verre nå. Da var det gjennombruddstider for nyliberalismen. Den økonomiske krisen og kuttene i offentlig velferd var hovedsak. Rasismen var en bieffekt, rasistene forble bifigurer. I dag har de nyliberale blitt neocons. Rasismen er mer instrumentell, mer sentral i vestlig politisk liv.

Det svenske tidsskriftet Fokus har i sitt nyeste nummer en reportasje om den østerrikske høyrepopulisten Jörg Haider, som med hets mot utlendinger og islam ledet sitt «Frihetsparti» til nye høyder. Han er i dag regjeringssjef i delstaten Käntern. «Jeg er ikke i opposisjon lenger og behøver ikke hisse meg opp like ofte. Dessuten har jo i prinsipp alt jeg jobbet for på slutten av 90-tallet blitt lovfestet rundt om i Europa», sier han. De strenge innvandringslovene som Haider foreslo og skapte overskrifter med, var mer liberale enn dem som Danmark seinere innførte. Haider påpeker at han var «forut for si tid» med å «snakke om å forby hodeplagg og å integrere innvandrere». Da Haider ble tatt inn i regjeringen, ble det snakket om EU-sanksjoner. I dag har Berlusconis regjering inkorporert arvtakeren til Mussolinis fascistparti.

Den høyrepopulistiske agendaen inneholder to sammenkoblede elementer. Dels å etablere «de fremmede» – de som lenge har bodd i Vesten, de som nettopp har kommet og de som ikke er her – som trussel og problem, som det er nødvendig å «håndtere». Dels å redusere og dirigere inn i prinsippet hver eneste motsetning i samfunnet til dette «problemet». En argumentasjon der Norge beskrives som i ferd med å druknes av utlendinger, som framstiller flyktninger som shoppere i et marked, og som peker ut et behov for å «håndtere» problemet med at mennesker ønsker å forenes med sin familie, understøtter den høyrepopulistiske dagsordenen som er i ferd med å bli hegemonisk. Og det er ikke først og fremst svarene som konstituerer samfunnsklimaet – det er spørsmålene på dagsorden.

En berättigad fråga

Migrationsverket "delar uppfattningen att det råder svåra levnadsförhållande i Somalia och i Mogadishu", men anser inte att det råder någon väpnad konflikt där. Bedömningen ligger till grund för avvisningsbeslut till området. Kalle Larsson ställer en berättigad fråga:

Man kan fråga sig vad som krävs för att Migrationsverket ska anse att det råder väpnad konflikt när det varken gäller för situationen i Irak, Afghanistan eller Somalia? [Läs hela kommentaren]

Skulle vi inte kunna enas om att i de fall USA ockuperar ett land, och/eller understödjer regimen i landet, kan det per definition inte råda någon väpnad konflikt? Det skulle nämligen ge objektiva bedömningskriterier, samtidigt som utfallet bleve detsamma som idag.

Liberalismens olidliga lätthet

Kalle Larsson har skrivit en väldigt bra artikel på SVT Opinion om en viktig fråga – den bortsmältande liberalismen. Avslutningen är minnesvärd:

Ärligt talat läser jag Frida Johansson Metsos artikel inte i första hand som det angrepp på vänstern hon tror sig ha skrivit, utan som ett desperat försök att försvara sin liberalism och samtidigt sitt parti.

Och jag är, tro det eller ej, den förste att säga att Sverige faktiskt behöver verkliga liberaler. Men uppriktiga liberaler, som står upp för mänskliga rättigheter, integritet och som tror på människors egen förmåga, tycks numera utrotningshotade.

Att vara liberal är numera inte att vara kluven, som det tidigare hette. Att vara liberal är idag att inte vara folkpartist.

Larssons artikel följer på en debattråd med artiklar av Ida Gabrielsson och Frida Johansson Metso.

Apropå Kalle Larsson så rekommenderar jag varmt en snabbtprotokollet från en interpellationsdebatt häromdagen. Interpellationen är riktad till Carl Bildt gäller frågan om det råder väpnad konflikt i Irak och Afghanistan – ett uppenbart förhållande som det på ett närmast surrealistiskt sätt tassas runt av regeringen.

O, the irony

Ahmed Agiza och Muhammad Alzeri kidnappades i Sverige, av amerikanska agenter, med svenska myndigheters goda minne och benägna stöd, utan redovisning av konkreta anklagelser, kränktes grovt, bands och utvisades, i strid med Sverige internationella åtaganden, till tortyr i Egypten. Sverige har fällts för detta av FN:s tortyrkommitté.

Nu har migrationsverket beslutat att Ahmed Agiza inte får uppehållstillstånd i Sverige – samma besked som Muhammad Alzeri tidigare fått – med den helt historiskt vanvettiga motiveringen att han inte skulle kunna utnyttja sitt uppehållstånd, eftersom han sitter i fängsligt förvar i Egypten, dit Sverige alltså skändligen skickat honom för tortyr, och där han dömts till 25 års fängelse (senare sänkt till 15 år) av en summarisk militärdomstol.

Migrationsverket kan inte kommentera beslutet, av sekretesskäl.

Det är rent ut sagt så jävla äckligt.


PS. Idag har svenska FN-förbundet gjort en Kissinger och i en surrealistisk aktion delat ut utmärkelsen ”årets FN-vän” till den notoriskt bombglade Birgitta Ohlsson. (Se också Hans Lindes kommentar). Kanske kan hon nu passa på att göra något annat än att propagera för folkrättens praktiska och principiella nedmontering, genom att trycka på sin egen regering att ta ansvar i enlighet med de grundläggande avtal som Sverige undertecknat, inom ramen för FN-systemet.