=:-o

Efter att i snart fyra år ha fört en politik som har varit inriktad på att gynna män med höga inkomster, visar det sig nu att de som har gynnats av regeringens politik har varit män med höga inkomster. Anders Borgs budskap är därför glasklart: de som gynnas av regeringens politik är kvinnor med låga inkomster.

”Vi måste väga in de långsiktiga effekterna när vi ska bedöma hur fördelningspolitiken slår. De stora effekterna på sikt ligger i att fler låginkomsttagare kommer in på arbetsmarknaden eller går från halvtid till heltid”, säger Anders Borg, vilket naturligtvis övertrumfar det faktum att fler låginkomsttagare har fallit ut från arbetsmarknaden samt gått från deltid till arbetslöshet.

SCB har tidigare konstaterat att inkomstskillnaderna är de största sedan mätningarna började för trettio år sedan. Det är en tendens som också bekräftades av Socialstyrelsen nyligen. Den rikaste procenten av befolkningen har fått lika stora överföringar genom regeringspolitiken, som de 25 procenten med lägst inkomster. ”Vi kan konstatera att i Sverige har inkomstskillnaderna inte ökat under senare år”, slår därför Anders Borg vidare fast, samtidigt som han och finansdepartementet konstaterar att inkomstskillnaderna har ökat under senare år och kommer att öka framöver med den förda politiken, om man ser det trendmässigt, vilket man enligt Anders Borg bör göra, om än inte just när det gäller denna specifika statistik. ”Det centrala är att vi gör en samlad bedömning av de totala effekterna som är så riktig som det går att göra”, säger han myndigt, utan att det egentligen framgår vad detta betyder.

Enligt Anders Borg är det mitt i all denna klargörande förvirring helt klart att ”arbetslinjen är avgörande på sikt för att inkomstskillnaderna inte ska öka”. Arbetslinjen, som alltså enligt regeringens politik innebär att inkomstskillnaderna ska öka, så att det ska "löna sig att arbeta", även när det inte finns några jobb att söka, inte minst på grund av regeringens politik. För att förstärka de långsiktiga effekterna av den misslyckade politiken har regeringen för övrigt beslutat dra in ett extra stöd till kommunerna, eftersom man menar att det inte längre behövs för att upprätthålla sysselsättningen – en beräkning som baseras på en rapport som räknar med att extra stöd ska ges för att sysselsättningen ska upprätthållas.

Genom alla dessa långsiktiga satsningar, förbereds Sverige särskilt väl för de långsiktiga utmaningarna i välfärden. Idag passade därför Anders Borg också på att slå fast att det inte är tänkbart att finansiera den framtida välfärdens behov med högre skatter. När vi blir rikare kommer vi inte längre att ha råd att betala mer skatt, är resonemanget. Vi bör då inrikta oss på att betala mer av välfärden privat, något som visat sig vara betydligt dyrare och givetvis också är mer orättvist. På så sätt kommer rättvisan inom välfärden att öka. Anders Borgs argumentation är glasklar: högre skatter är inte förenligt med full sysselsättning. Detta strider visserligen mot all historisk och internationell erfarenhet – Sverige hade högst sysselsättning när skatterna var som högst, och till skillnad från idag förde en politik för full sysselsättning – men det strider inte mot Anders Borgs ekonomiska teorier. Dessa har hittills, som väntat, fått rakt motsatt effekt än vad de utlovar, varför det är uppenbart att mer av detsamma på lång sikt kommer att få helt andra effekter, oklart vilka.

När så sambandet mellan retorik, politik och verklighet slutligen upplösts kan man helt enkelt lägga politiska bryderier åt sidan och istället rösta på Det Nya Arbetarpartiet for teh lulz: