En rödgrön ekonomisk politik?

Jag lägger upp min text i antologin "Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras" (här som pdf). Den som prenumererar på någon av tidskrifterna Socialistisk Debatt eller Tvärdrag har redan fått antologin. Skaffa den.

- - - - -

Världens bästa välfärd, någon?

”Sverige behöver en ny regering!” står det att läsa på samarbetssajten rodgron.se. Med utropstecken och allt. Och det är ju verkligen sant. Sverige har åtminstone under efterkrigstiden inte haft en regering som gjort mer för att avlöva välfärdssystemen, vidga inkomst- och förmögenhetsklyftor, förskjuta makt från arbetarkollektivet till arbetsköparna och förtunna det folkliga inflytandet över viktiga samhälleliga beslut. Det räcker rätt långt för att säga att Sverige behöver en ny regering. Och ser man parlamentariskt på saken ligger det nära till hands att se en allians av de partier som inte igår i dagens högerregering som alternativet. En rödgrön regering i Sverige. Det vore fint, förstås.

Man skulle kunna säga att det rödgröna samarbetet är framtvingat av att fyra borgerliga partier före valet 2006 klev ned i en ideologisk och organisatorisk badtunna och kom ut som en hopkletad regeringshöger.

Den processen har en längre förhistoria. På högerkanten har det bedrivits ett långsiktigt arbete – inte minst i politiska kraftcentra utanför de borgerliga partiapparaterna – för att bryta ned de motståndsmekanismer mot marknadsfundamentalism som funnits i mittenpartierna. Centern har gått språngmarsch från folkrörelsebaserat landsbygds- och miljöparti till att på riksnivå domineras av enkelspåriga timbroadepter. Folkpartiet har gjort sig av med sitt frisinnade och vänsterborgerliga arv. Och resterna av kristen egalitarism i det kristdemokratiska budskapet är numera svårfunna. Det har gjort ett sammanhållet högerprojekt under ledning av («de nya») Moderaterna möjligt.

Projektets framtoning har varit väl anpassat till svenska förhållanden. Istället för att gå i direkt konfrontation med de fackliga organisationer och uttrycka ett explicit önskemål om att rasera de i grunden populära välfärdssystemen, har den schlingmannska strategin varit att lägga sig till med en surrealistisk retorik, där det som sägs huvudsakligen är frikopplat från det som görs. Ett systematiskt raseringsarbete har nu i snart fyra år kunnat genomföras till tonerna av nyspråkliga reklamslogans av typen «bekämpa utanförskapet», «sätt jobben främst» och «föregångslandet Sverige».

I boken «Åtta år med Reinfeldt» (Ordfront, 2006) beskrev Christer Persson, Stefan Carlén och Daniel Suhonen före valet det borgerliga demoleringsprojektets grundkomponenter. De tre hörnpelarna för vad man kan kalla den svenska eller nordiska välfärdsmodellen har just som författarna skisserade, utsatts för systematiskt undergrävande arbete. Den fackliga organisationsnivån har tryckts ned genom att man gjort det dyrare att vara med i fack och a-kassa (samt indirekt genom att understödja osäkra anställningsformer där de anställda är mer svårorganiserade). Grundprinciper i socialförsäkringssystemet, som att det ska vara heltäckande och ge kompensation för inkomstbortfall, har blivit så urholkade att man i delar knappt kan kalla det samma modell som tidigare. Och de enorma skattesänkningarna har gjort det allt svårare att upprätthålla högkvalitativa välfärdstjänster som är offentligt finansierade. Olika typer av påtvingade «valfrihetsreformer» gör sjukvården, skolan och äldreomsorgen allt mer porösa som generellt tillgängliga nyttigheter.

Varför denna långa bakgrundsteckning och eländesuppradning i en artikel om utmaningar för det rödgröna samarbetet? Dels för att det säger något om det läge Sverige befinner sig i – en verklighet som ett politiskt alternativ rimligen måste svara mot. Dels för att det uttrycker en besvärande kontrast mot tillståndet i det rödgröna samarbetet.

Den borgerliga politiken har haft en tydlig inriktning och en strategisk systematik. Självklart har regeringen gått snabbare eller långsammare fram med vissa åtgärder, tvingats hantera oväntade bakslag och uppvisat chockerande inkompetens på vissa områden. Men det råder knappast något tvivel om att Sverige efter fyra år ser annorlunda ut – att landet rört sig i en förutsägbar riktning: mer makt till arbetsgivarna, svagare välfärdstäckning, större delar av ekonomin underställd privatkapitalistisk vinstlogik, större andel av den samlade produktionen som förbehålls de redan rika.

Kan man skönja motsvarande projekt i det rödgröna samarbetet som nu tar form? Ska vi vara ärliga, är väl svaret på den frågan ännu så länge nej.

* * *

Det finns en påfallande risk för att ett rödgrönt samarbete ska komma att uppfattas som en lite mindre angelägen administrator av samma sorts nedskärnings- och tillbakarullningspolitik som borgarna. Att valet inte står mellan två olika färdriktningar, utan mellan två olika hastigheter längs «Den Enda Vägen». Förhandsdiskussionerna om den ekonomiska politiken mellan de rödgröna partierna har till exempel rört vilka av högerns stora skatteavdrag som eventuellt ska kunna reverseras. Att det i alla fall inte blir alla, tycks på förhand givet. Redan där kommer den rödgröna ekonomiska politiken att vara inklämd i snävare ramar.

Jag argumenterar inte för en rödgrön politik som har målet att ett efter ett återställa den sittande regeringens beslut. Jag efterlyser snarare en större diskussion om avgörande vägval i den ekonomiska politiken – vägval kopplade till realekonomiska utmaningar.

Sverige har en modern industri- och tjänsteekonomi med hög produktivitet. Liksom andra moderna ekonomier har tjänstesektorn i bred mening vuxit som andel av ekonomin – en utveckling som kommer att fortsätta. Det har att göra med inneboende egenskaper i produktionen av olika typer av varor och tjänster. Det är möjligt att med samma insats av råvaror och arbetstid producera dubbelt så många bilar eller plastleksaker, när nya produktionsmetoder och maskiner införs. Men det är knappast möjligt – eller önskvärt – att läraren klarar av lektionen på halva tiden genom att tala dubbelt så fort, eller för dubbelt så många elever. Inte heller är det så lyckat om man på så sätt «effektiviserar» hjälpen till en gammal människa som inte kan äta själv.

Det här är varken något märkligt, eller något som ställer till med oöverkomliga problem. Med växande inkomster använder de flesta människor en större del av sin ekonomi till tjänster av olika slag.

Men en del viktiga tjänster finansieras gemensamt. Ja, det är faktiskt just detta som (de som arbetar inom) den offentliga sektorn huvudsakligen sysslar med – välfärdstjänster av olika slag. Om den verksamheten ska kunna skötas på ett tillfredsställande sätt och gärna också utvecklas, då måste det offentligas andel av den stora samhällsekonomiska kakan växa. Men det är inte vad som sker. Istället har den ekonomiska politiken i snart tre decennier förhindrat detta behov från att kunna uppfyllas. Resurser till de tjänster som sköts offentligt måste dirigeras med hjälp av politiska beslut. Där har det politiska systemet svikit – eller snarare programmerats till att svika.

Om den offentliga sektorns andel är oförändrad, kommer det att innebära ett ständigt tryck på tillbakahålen löneutveckling, utsortering av uppgifter och nedskärningar i verksamheten. Och nu har den offentliga sektorns andel av Sveriges samlade BNP inte bara stått still, utan till och med trendmässigt sjunkit sedan början av 1980-talet.

Sverige är ett betydligt rikare land idag än på 80-talet. Ändå har vi tydligen inte råd att ge de gamla lika mycket tid att gå ut eller äta med sällskap, som vi kunde förut. Vi har på många håll inte råd att ha lika många kuratorer i skolan eller psykologer inom den offentliga hälsovården. Vi har inte råd att hålla oss med lika många kommunala lokaler som föreningslivet kan använda sig av. Vi har inte råd att göra något åt den malande stress och den pussliga arbetssituation som strukturell, ineffektiv underbemanning åsamkar sjuksköterskor, statsbyråkrater och barnomsorgspersonal.

Det är istället vad som i klump kallas «privat konsumtion» som vuxit snabbare. Vad det betyder i praktiken är att den välfärd som alla ska har rätt till har snörpts åt, och resurserna skjutits uppåt i samhällspyramiden.

Här finns ett vägval. Antingen ett samhälle där vissa saker, som exempelvis sjukvård, görs lika tillgängliga för alla. Då får de finansieras via skatter, som måste kunna höjas. Eller – tryck på olika typer av privatisering av de sakerna.

Det betyder inte nödvändigtvis att mindre av samhällets resurser går dit, men det innebär en annan fördelningslogik.

Att det skulle vara billigare att driva välfärdstjänster i privat regi är en myt. Tydligast blir det om man jämför med USA. USA – där det mesta av vården sköts privat – har exempelvis de högsta vårdkostnaderna, men också bland de allra sämsta hälsoresultaten i jämförelser mellan OECD-länderna. Sverige uppnår med sitt offentliga system mycket goda hälsoresultat till medelhöga kostnader, alltså med mycket god effektivitet. Det är inte särskilt konstigt. Med ett privat system ställs en stor del av befolkningen utanför en hel del av vården. Det går inte åt mindre samhällsresurser till sjukvård, men vissa får nästan inte konsumera någon sjukvård alls. Så är det också med andra överväganden mellan privat och offentlig organisering av tjänster.

Ändå är det just idén om att privatisering leder till en mer samhällsekonomiskt effektiv resursanvändning och att en stor offentlig sektor på sikt hämmar välstånds- och produktivitetsutveckling, som är helt grundläggande i de nationalekonomiska modeller som pekar mot behovet av «alternativa finansieringsformer» – alltså privatisering. Baserat på ett axiomatiskt antagande utan grund i verkligheten motiveras en «ofrånkomlig» ekonomisk politik, som gör samhället mer ojämlikt, och mindre produktivt.

* * *

Det är i grunden samma resonemang som ligger till grund för alarmismen runt «äldrevågen». När vi nu överlever längre, är tanken, uppstår problemet att antalet som måste försörjas av de yrkesaktiva ökar. «Försörjningsbördan», som man kan kalla kvoten mellan dem utanför och i arbete, ökar. Därför måste man begränsa de välfärdsnyttigheter som befolkningen utanför yrkeslivet kan räkna med. Att fler då måste räkna med att få sina behov tillgodsedda genom den egna plånboken, är en närliggande slutsats, om man från börjar stänger vägen för ett högre skatteuttag som är anpassat till de faktiska samhälleliga behoven.

Ser man på de historiska talen över försörjningskvoten, visar det sig att den demografiskt väntade stigningen inte är någon apokalyptisk, aldrig tidigare skådad förändring. SCB räknar med en ökning från cirka 2,15 till cirka 2,25 fram mot 2030, något mer om sysselsättningen bara drivs av demografi och ingen ändring sker i exempelvis de utlandsföddas sysselsättningsgrad. Minst lika viktigt är att den stora förändringen i försörjningskvoten i närtid (ett hopp från 2,0 till 2,3) kom i den första halvan av 1990-talet. Det var förstås inte några hypersnabba ändringar i åldersstrukturen som gav upphov till den ändringen. Det var kollapsen på arbetsmarknaden, med en dramatiskt ökande arbetslöshet som därefter aldrig återhämtat sig till 80-talets nivåer.

Precis som nu kommer det i framtiden att vara avgörande för välfärd och välstånd, att sysselsättningsnivån är hög och att det arbete som görs håller hög produktivitet och kvalitet. I den borgerliga teorivärlden är det självklart vad som måste göras för att få till detta: individualekonomiska incitament. «Det måste löna sig att arbeta». Arbetsmarknaden ska utsättas för «utbudsreformer», genom sänkta skatter för dem som jobbar och sänkta ersättningar till dem som inte har möjlighet att vara på arbetsmarknaden: arbetslösa, sjuka, förtidspensionerade. Hur detta fungerar i praktiken har vi gott om historiska belägg för. De skandinaviska länderna, som har haft en relativt hög skattenivå och relativt generösa ersättningar till dem som hamnat utanför, kombinerat med en aktiv arbetsmarknadspolitik och en ekonomisk politik för full sysselsättning, har haft lägre arbetslöshet och högre sysselsättningsnivåer. I takt med att många element i denna politik brutits ned – under regeringar av olika färg, om än förstås betydligt mer aktivt av borgerliga regeringar – har också arbetslöshet och sysselsättning rört sig uppåt respektive neråt mot mer «normala» nivåer relativt andra jämförbara länder.

De senaste årens högerpolitik har varit som hämtad ur läroboken för att «höja arbetsutbudet» och «sänka trösklarna» för inträde på arbetsmarknaden. Resultatet är massarbetslöshet och djupa sår i det välfärdssystem som varit en förutsättning för Sveriges goda ekonomiska resultat under efterkrigstiden.

Det som blir avgörande för välfärdsutvecklingen och för försörjningskvoten åtminstone det närmaste decenniet, är dagens massarbetslöshet och hur mycket den kommer att bita sig fast; hur många som hamnar i långtidsarbetslöshet med alla de problem det innebär för dem som människor och för samhällsekonomin.

* * *

Nyliberalismen har gjort ideologisk bankrutt och de konkreta effekterna av marknadsfundamentalistisk regeringspolitik skapat ett gott opinionsläge för ett spårskifte. Men är det en sådan ekonomisk politik de rödgröna har att erbjuda? Knappast i dagsläget.

Finansdepartementet under socialdemokratisk ledning opererade med samma typ av marknadsideologiska långtidsprognoser som dagens finansdepartement. Någon generalplan att rusta upp välfärdssektorn kan man inte anklaga de rödgröna partierna för att ha kommit överens om. Någon ny, större reform har väl knappast utlovats sedan maxtaxan i barnomsorgen – Göran Perssons (i och för sig utmärkta) hugskott i valrörelsen 1998. Och den ganska märkliga process som föregick konsolideringen av det rödgröna samarbetet – där alla under Thomas Östros bekymrade överinseende skulle avkrävas trohetsed mot de utdaterade budgetregler som institutionaliserar begränsat politiskt reformutrymme – bådar väl heller inte särskilt gott.

Det som i den förhärskande offentliga jargongen kallas «ansvarsfull ekonomisk politik» är i själva verket kortsiktig, nattstånden och ansvarslös. Den leder till underinvestering i fysisk och social infrastruktur, till vidgade klyftor och till maktförskjutning från dem som arbetar till dem som äger kapital.

Det är inte resultat som rödgröna väljare generellt skulle applådera.

Det råder inget tvivel om att nästan vad en rödgrön regering än åstadkommer när det gäller ekonomisk politik, så kommer det att vara mindre dålig än det vi har idag. Men det räcker inte.

En ekonomisk politik som inte är en del av ett samhälleligt förändringsprojekt kommer att bli ytlig, svag och slumpmässig. Utan ett sådant riskerar det rödgröna samarbetet att bli ännu en akt i ett trettioårigt episkt mörker; politiker i olika färger som gör sina utspel medan hela det parlamentariska systemet färdas längs «Den Enda Vägen».

* * *

Ett nytt vägval i den ekonomiska politiken är knappast möjligt utan ett ändrat förhållningssätt till skatterna. Men jag tror varken att det kan vara den enda komponenten, eller att en ny ekonomisk politik ska kommuniceras huvudsakligen genom skattesatser.

Det jag skulle önska var ett rödgrönt projekt som utgick från att Sverige ska ha världens bästa välfärd. En tro på att det är möjligt – och ett politiskt samtal som ringar in vad det innebär och hur det ska förverkligas. En progressiv, inkluderande, svensk «exceptionalism», för att få med något obamaskt också.

För att synliggöra och samla stöd för det så behövs det resurser till att underhålla socialförsäkringssystemen och till att anställa fler människor där behoven är skriande – i den gemensamma välfärdssektorn. Men det behövs också nya reformer – sådant som ger människor en möjlighet att upptäcka sammanhang och riktning i politiken.

En sådan svensk exceptionalism passar också väl som etikett på det Göran Persson en gång stolt proklamerade men sedan inte lyckades göra till något handfast och säljbart: visionen om «Det gröna folkhemmet». Klimatförändringarna är vår tids stora, i ordets rätta bemärkelse existentiella utmaning. Det blir uppenbart för allt fler att ekologisk hållbarhet kräver omfattande ändringar i samhällets grundstrukturer. Det som behöver ändras är hur vi bor, hur vi reser, hur vi sköter vår energiförsörjning, ramverken för det som produceras och konsumeras. Det är fullständigt orealistiskt att detta ska kunna ske genom rätt produktval i butikshyllan och osynligt handviftande på marknaden. Men politiker som håller högstämda tal om klimathotet, men vägrar ta rejäla tag för att omvandla samhällets infrastruktur kommer förr eller senare att kunna uppfattas som tröttsamt moraliserande besserwissers av folkflertalet. Det vore synd. Sverige har goda möjligheter att bli världsledande när det gäller att klimatanpassa olika samhällssystem, genom visionära offentliga investeringar och samarbete mellan staten, universiteten och det privata näringslivet.

En moderniserad ekonomi kräver också ett modernt arbetsliv. Sverige har tidigare varit ett internationellt föredöme genom sin starka, flexibla arbetsrätt, vars funktionalitet förutsätter mycket hög facklig organisationsgrad. Idag är läget ett annat. Även om anslutningsgraden fortfarande är mycket hög i internationell jämförelse, har facken tappat rekordmånga medlemmar på kort tid – högerpolitiken har varit framgångsrik på det området. Samtidigt har arbetsköparsidan drivit på utvecklingen och skapat «fakta på marken» som rivit upp stora hål i det skydd och den trygghet som arbetsrätten är tänkt att ge de arbetande. Särskilt har många yngre drabbats. Det är hög tid att ta upp en diskussion om modernisering och verklighetsanpassning av arbetsrätten på arbetstagarnas villkor. Viktiga frågor är stärkt rätt till heltid, åtgärder för att tillsvidareanställning ska vara normen och regler som gör det betydligt svårare än idag för företagen att utnyttja bemanningsföretag för systematisk underminering av löner och arbetsvillkor. I huvudsak regleras förhållanden på arbetsmarknaden bäst i kollektivavtal. Men den arbetsrättsliga lagstiftningen sätter en del ramar, och måste kunna diskuteras när verkligheten på arbetsmarknaden så dramatiskt har ändrats. Det svenska socialförsäkringssystemet – en av grundbultarna i välfärden – bygger på att de allra flesta, för det mesta, har välordnade förhållanden på arbetsmarknaden. Utan en dynamisk trygghet i arbetsförhållandena kommer människors koppling till och stöd för den gemensamma välfärden att erodera. En rödgrön exceptionalism skulle handla om att Sverige de närmaste 5-10 åren istället ska vända trenden med fler osäkra anställningar och göra en rejäl uppryckning i förverkligandet av parollen «Heltid en rättighet – deltid en möjlighet». Fler kommer kanske att följa efter – men det finns ingen anledning att Sverige inte ska vara först.

* * *

Är ett sådant projekt möjligt? Ja, naturligtvis. Men det kan inte förväntas självuppstå i riksdagens pressrum. Det behövs en bredare diskussion där debattörer, organisationer och folkrörelser – särskilt den största och viktigaste: fackföreningsrörelsen – deltar utifrån en annan logik än den parlamentariska överenskommelsenavigationens.

Över hela Europa ser vi hur bristen på reella politiska val – möjligheten att byta politisk inriktning om man byter regering – har åderlåtit den parlamentariska demokratin och drivit breda grupper i armarna på högerpopulistiska partier. Med underkastelse inför EU-direktiv, utbredningen av New Public Management (marknadsorienterade styrningsmodeller i offentlig sektor, som intern konkurrens och styckprisfinansiering) och undandragande av stora politiska beslut – om, säg, pensionssystem – från öppna processer och allmänna val, har den demokratiska politikens räckvidd begränsats. Det är ett vidare problem än regeringen Reinfeldt.

De rödgröna partiledningarna är nu fullt upptagna med att sluta överenskommelser som kan presenteras inför valet. Det är gott och väl. Men det ansvar som vilar på de rödgröna partierna är större än att det kan reduceras och delegeras till den processen. Fler måste tänka, formulera sig, organisera. Det blir inte lätt. Men ska man bli bäst, måste man börja någonstans.