Borgerligheten slipar knivarna

Jag kommer att skriva ledare i Flamman ungefär en gång i månaden. Veckans ledartext handlar om finanskrisens politiska efterdyningar:

Tidningen Economist – på ledarplats den europeiska kapitalmaktens politiska röst – hyllar i senaste numret de enorma nedskärningar som den brittiska regeringen föreslår. En halv miljon beräknas förlora sina jobb i den offentliga sektorn. Arbetslösa och förtidspensionerade får lägre ersättningar. Avgifter höjs. Economist tycker ändå att man borde gått ”djärvare” fram med att ”designa om den brittiska staten”. Hälsoväsendet pekas ut som slaktobjekt.

I Independent skriver ekonomiredaktören Hamish McRae under rubriken ”Framtiden börjar här”, att den nya budgeten ”signalerar en ny era av lägre ambitioner för det offentliga och en krympande gemensam sektor”. Nu tas steg för att omdefiniera ”vad staten i ett västerländskt samhälle gör för sina medborgare”.

Läs gärna resten.

Framtid för det rödgröna samarbetet?

Idag har de rödgröna partierna presenterat en gemensam budgetmotion som svar på regeringens proposition. Motionen består i huvudsak av den politik som de rödgröna presenterade som gemensam plattform i valrörelsen.

Därmed är en fas av det rödgröna samarbetet i princip avslutat. Frågan är hur samarbetet ska fortgå efter detta och det var ämnet för en diskussion i Studio Ett idag, där jag deltog tillsammans med Urusla Berge och Angela Aylward.

SD in i riksdagen: självkritik och ansvar, marknadsfundamentalism och högerpopulism

På SVT Debatt har jag relativt utförligt skrivit om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, vad det beror på och vartåt nu.

De senaste tre decennierna har på flera sätt varit marknadsfundamentalismens. Gemensam egendom har sålts ut. De ekonomiska klyftorna har ökat. Övergripande budgetlagar har snävat in utrymmet för den ekonomiska politiken. Underkastelse inför EU-direktiv har juridifierat och pressat arbetstagarnas kamp för goda villkor. Upphandlingsregler, konkurrensutsättning och utbredningen av marknadsorienterade styrningsmodeller i den offentliga sektorn har gjort den till allt mindre av ett systemalternativ. Och inte minst: viktiga politiska beslut har dragits undan från öppna processer och allmänna val. I Sverige är pensionsöverenskommelsen ett tungt typexempel. Denna gigantiska överföring av resurser från det gemensamma till finanskapitalet – och risker åt motsatt håll – hade svenska folket i praktiken ingen möjlighet att påverka. Och överenskommelsen ligger än idag i händerna på ett slags väktarråd med representanter från borgerligheten och socialdemokraterna.

Allt detta har begränsat den demokratiska politikens räckvidd. När det kan se ut som att den traditionella politiken bara är en fråga om olika hastigheter på ”den enda vägens politik”, så påverkas också synen på det politiska systemet i sig.

[…]

Så vad nu? Man kan och bör hoppas på anständiga, liberala krafter inom svensk borgerlighet. Men det går knappast att räkna med att de borgerliga partierna ska motstå högerpopulismens lockelse. Vänstern och arbetarrörelsen måste därför självkritiskt förbereda sig för ett större ansvarstagande i kampen mot den främlingsfientliga högerpopulismen.

Läs gärna hela!

En annan valanalys som jag varmt vill rekommendera är Ida Gabrielssons finstämda och skarpsynta text ”Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i”.

Och några till: Åsa Linderborg och Daniel Suhonen, Olle Svenning, Eric Rosén, Thaher Pelaseyed, Erik Berg.

PS. En lite lustig och ganska intressant diskussion förs exempelvis i Norge, där Fremskrittspartiet dels vill distansera sig från SD (liksom Dansk Folkeparti) genom att kalla dem "mer socialdemokratiska", dels upprepar det vanliga mantrat om att man i Sverige "inte tagit debatten". Det är en retorisk manöver som jag tror att vi kommer att få se mer av i Sverige också, från olika blåbruna krafter. Man kan se en tv-diskussion om detta, där en Frp:s invandringspolitiske talesman (och även undertecknad) deltar. Men läs också gärna det jag skrev om detta redan för ett år sedan: "Det är inte överraskande att ett väletablerat parti som Frp inte vill förknippas med SD"

[Exp][DN][DN][DN][AB][AB][SvD]

Rödgrön regeringsplattform

Nu är den här. Bland annat innehåller överenskommelsen:

• 100.000 nya jobb-, praktik- och utbildningsplatser
• Satsning på bostadsbyggande – framför allt hyresrätter
• Studiebidraget höjs med 400 kronor och studielån med 200 kronor i månaden
• Kraftig sänkt maxtaxa i förskolan
• Maximalt 100 kronor i timmen för hemtjänst
• Max fem barn per pedagog i förskolan
• Långtidsplan med 100 miljarder i järnvägs- o kollektivtrafiksatsningar
• Tandvården avgiftsfri fram till 24 år
• En heltidsmiljard – och beredskap att lagstifta om stärkt rätt till heltid om det inte kommer framåt avtalsvägen

Det är en bra plattform, som tydligt kontrasterar mot de fyra senaste årens elände. Nu tar vi och vinner valet.

(Expressen listar 18 av förslagen. Se också AB, DN)

Rödgrön uppgörelse om Afghanistan

Nu finns en rödgrön uppgörelse om den militära svenska närvaron i Afghanistan. Det är en bra uppgörelse, som säger att trupperna ska börja dras tillbaka direkt i början av 2011 vid en rödgrön valseger, och att tillbakadragandet ska vara avslutat under första halvan av 2013. Det är ett välkommet besked, som förhåller sig till verkligheten: angreppet mot Afghanistan har lett till en mångsidig katastrof, och den svenska truppen fungerar de facto som stöd till en USA-ledd ockupation. Fler och fler regeringar börjar inse att det är dags att dra sig ur, och Sverige, som tack och lov inte är med i Nato, borde naturligtvis vara snabbast ute.

Hur som helst, via twitter följer jag Carl Bildts reaktion på uppgörelsen, och här är två citat, från Ulf Kristoffersons rapportering :

"Länder som drar sig ur är inte länder man lyssnar på"
"Den anti-amerikanska impulsen finns i rätt stor omfattning i vänsterpartiet"

Det är så erbarmligt svag argumentation att man baxnar. Kriget i Afghanistan är det längsta USA har deltagit i. Det har pågått i nio år. Man är inte nödvändigtvis ”impulsiv” om man förhåller sig till resultatet av dessa nio år. Och med Bildts förståelse av ”anti-amerikansk” – alltså kritisk mot USA:s utrikespolitik – tycks åkomman vara rätt vanlig för att inte säga helt dominerande utanför vänsterpartiets också, bland annat i hela världen, inklusive stora portioner i USA.

Mer substans – och grund till oro – är det i det första citatet. Carl Bildt är ledsen och kinkig för att han (åtminstone som svensk utrikesminister) ska tvingas ut ur den de stora grabbarnas krets som stirrar ned på kartor och diskuterar geopolitik utan att nämnvärt låta sig störas av verkligheten på marken. Den militära makt som USA besitter utövar en stark dragningskraft på maktens män. Det är ett mycket dåligt skäl för att fortsätta den militära insatsen i Afghanistan, men ett desto bättre skäl för att rösta bort bombhögern från regeringsmakten i Sverige.

En rödgrön ekonomisk politik?

Jag lägger upp min text i antologin "Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras" (här som pdf). Den som prenumererar på någon av tidskrifterna Socialistisk Debatt eller Tvärdrag har redan fått antologin. Skaffa den.

- - - - -

Världens bästa välfärd, någon?

”Sverige behöver en ny regering!” står det att läsa på samarbetssajten rodgron.se. Med utropstecken och allt. Och det är ju verkligen sant. Sverige har åtminstone under efterkrigstiden inte haft en regering som gjort mer för att avlöva välfärdssystemen, vidga inkomst- och förmögenhetsklyftor, förskjuta makt från arbetarkollektivet till arbetsköparna och förtunna det folkliga inflytandet över viktiga samhälleliga beslut. Det räcker rätt långt för att säga att Sverige behöver en ny regering. Och ser man parlamentariskt på saken ligger det nära till hands att se en allians av de partier som inte igår i dagens högerregering som alternativet. En rödgrön regering i Sverige. Det vore fint, förstås.

Man skulle kunna säga att det rödgröna samarbetet är framtvingat av att fyra borgerliga partier före valet 2006 klev ned i en ideologisk och organisatorisk badtunna och kom ut som en hopkletad regeringshöger.

Den processen har en längre förhistoria. På högerkanten har det bedrivits ett långsiktigt arbete – inte minst i politiska kraftcentra utanför de borgerliga partiapparaterna – för att bryta ned de motståndsmekanismer mot marknadsfundamentalism som funnits i mittenpartierna. Centern har gått språngmarsch från folkrörelsebaserat landsbygds- och miljöparti till att på riksnivå domineras av enkelspåriga timbroadepter. Folkpartiet har gjort sig av med sitt frisinnade och vänsterborgerliga arv. Och resterna av kristen egalitarism i det kristdemokratiska budskapet är numera svårfunna. Det har gjort ett sammanhållet högerprojekt under ledning av («de nya») Moderaterna möjligt.

Projektets framtoning har varit väl anpassat till svenska förhållanden. Istället för att gå i direkt konfrontation med de fackliga organisationer och uttrycka ett explicit önskemål om att rasera de i grunden populära välfärdssystemen, har den schlingmannska strategin varit att lägga sig till med en surrealistisk retorik, där det som sägs huvudsakligen är frikopplat från det som görs. Ett systematiskt raseringsarbete har nu i snart fyra år kunnat genomföras till tonerna av nyspråkliga reklamslogans av typen «bekämpa utanförskapet», «sätt jobben främst» och «föregångslandet Sverige».

I boken «Åtta år med Reinfeldt» (Ordfront, 2006) beskrev Christer Persson, Stefan Carlén och Daniel Suhonen före valet det borgerliga demoleringsprojektets grundkomponenter. De tre hörnpelarna för vad man kan kalla den svenska eller nordiska välfärdsmodellen har just som författarna skisserade, utsatts för systematiskt undergrävande arbete. Den fackliga organisationsnivån har tryckts ned genom att man gjort det dyrare att vara med i fack och a-kassa (samt indirekt genom att understödja osäkra anställningsformer där de anställda är mer svårorganiserade). Grundprinciper i socialförsäkringssystemet, som att det ska vara heltäckande och ge kompensation för inkomstbortfall, har blivit så urholkade att man i delar knappt kan kalla det samma modell som tidigare. Och de enorma skattesänkningarna har gjort det allt svårare att upprätthålla högkvalitativa välfärdstjänster som är offentligt finansierade. Olika typer av påtvingade «valfrihetsreformer» gör sjukvården, skolan och äldreomsorgen allt mer porösa som generellt tillgängliga nyttigheter.

Varför denna långa bakgrundsteckning och eländesuppradning i en artikel om utmaningar för det rödgröna samarbetet? Dels för att det säger något om det läge Sverige befinner sig i – en verklighet som ett politiskt alternativ rimligen måste svara mot. Dels för att det uttrycker en besvärande kontrast mot tillståndet i det rödgröna samarbetet.

Den borgerliga politiken har haft en tydlig inriktning och en strategisk systematik. Självklart har regeringen gått snabbare eller långsammare fram med vissa åtgärder, tvingats hantera oväntade bakslag och uppvisat chockerande inkompetens på vissa områden. Men det råder knappast något tvivel om att Sverige efter fyra år ser annorlunda ut – att landet rört sig i en förutsägbar riktning: mer makt till arbetsgivarna, svagare välfärdstäckning, större delar av ekonomin underställd privatkapitalistisk vinstlogik, större andel av den samlade produktionen som förbehålls de redan rika.

Kan man skönja motsvarande projekt i det rödgröna samarbetet som nu tar form? Ska vi vara ärliga, är väl svaret på den frågan ännu så länge nej.

* * *

Det finns en påfallande risk för att ett rödgrönt samarbete ska komma att uppfattas som en lite mindre angelägen administrator av samma sorts nedskärnings- och tillbakarullningspolitik som borgarna. Att valet inte står mellan två olika färdriktningar, utan mellan två olika hastigheter längs «Den Enda Vägen». Förhandsdiskussionerna om den ekonomiska politiken mellan de rödgröna partierna har till exempel rört vilka av högerns stora skatteavdrag som eventuellt ska kunna reverseras. Att det i alla fall inte blir alla, tycks på förhand givet. Redan där kommer den rödgröna ekonomiska politiken att vara inklämd i snävare ramar.

Jag argumenterar inte för en rödgrön politik som har målet att ett efter ett återställa den sittande regeringens beslut. Jag efterlyser snarare en större diskussion om avgörande vägval i den ekonomiska politiken – vägval kopplade till realekonomiska utmaningar.

Sverige har en modern industri- och tjänsteekonomi med hög produktivitet. Liksom andra moderna ekonomier har tjänstesektorn i bred mening vuxit som andel av ekonomin – en utveckling som kommer att fortsätta. Det har att göra med inneboende egenskaper i produktionen av olika typer av varor och tjänster. Det är möjligt att med samma insats av råvaror och arbetstid producera dubbelt så många bilar eller plastleksaker, när nya produktionsmetoder och maskiner införs. Men det är knappast möjligt – eller önskvärt – att läraren klarar av lektionen på halva tiden genom att tala dubbelt så fort, eller för dubbelt så många elever. Inte heller är det så lyckat om man på så sätt «effektiviserar» hjälpen till en gammal människa som inte kan äta själv.

Det här är varken något märkligt, eller något som ställer till med oöverkomliga problem. Med växande inkomster använder de flesta människor en större del av sin ekonomi till tjänster av olika slag.

Men en del viktiga tjänster finansieras gemensamt. Ja, det är faktiskt just detta som (de som arbetar inom) den offentliga sektorn huvudsakligen sysslar med – välfärdstjänster av olika slag. Om den verksamheten ska kunna skötas på ett tillfredsställande sätt och gärna också utvecklas, då måste det offentligas andel av den stora samhällsekonomiska kakan växa. Men det är inte vad som sker. Istället har den ekonomiska politiken i snart tre decennier förhindrat detta behov från att kunna uppfyllas. Resurser till de tjänster som sköts offentligt måste dirigeras med hjälp av politiska beslut. Där har det politiska systemet svikit – eller snarare programmerats till att svika.

Om den offentliga sektorns andel är oförändrad, kommer det att innebära ett ständigt tryck på tillbakahålen löneutveckling, utsortering av uppgifter och nedskärningar i verksamheten. Och nu har den offentliga sektorns andel av Sveriges samlade BNP inte bara stått still, utan till och med trendmässigt sjunkit sedan början av 1980-talet.

Sverige är ett betydligt rikare land idag än på 80-talet. Ändå har vi tydligen inte råd att ge de gamla lika mycket tid att gå ut eller äta med sällskap, som vi kunde förut. Vi har på många håll inte råd att ha lika många kuratorer i skolan eller psykologer inom den offentliga hälsovården. Vi har inte råd att hålla oss med lika många kommunala lokaler som föreningslivet kan använda sig av. Vi har inte råd att göra något åt den malande stress och den pussliga arbetssituation som strukturell, ineffektiv underbemanning åsamkar sjuksköterskor, statsbyråkrater och barnomsorgspersonal.

Det är istället vad som i klump kallas «privat konsumtion» som vuxit snabbare. Vad det betyder i praktiken är att den välfärd som alla ska har rätt till har snörpts åt, och resurserna skjutits uppåt i samhällspyramiden.

Här finns ett vägval. Antingen ett samhälle där vissa saker, som exempelvis sjukvård, görs lika tillgängliga för alla. Då får de finansieras via skatter, som måste kunna höjas. Eller – tryck på olika typer av privatisering av de sakerna.

Det betyder inte nödvändigtvis att mindre av samhällets resurser går dit, men det innebär en annan fördelningslogik.

Att det skulle vara billigare att driva välfärdstjänster i privat regi är en myt. Tydligast blir det om man jämför med USA. USA – där det mesta av vården sköts privat – har exempelvis de högsta vårdkostnaderna, men också bland de allra sämsta hälsoresultaten i jämförelser mellan OECD-länderna. Sverige uppnår med sitt offentliga system mycket goda hälsoresultat till medelhöga kostnader, alltså med mycket god effektivitet. Det är inte särskilt konstigt. Med ett privat system ställs en stor del av befolkningen utanför en hel del av vården. Det går inte åt mindre samhällsresurser till sjukvård, men vissa får nästan inte konsumera någon sjukvård alls. Så är det också med andra överväganden mellan privat och offentlig organisering av tjänster.

Ändå är det just idén om att privatisering leder till en mer samhällsekonomiskt effektiv resursanvändning och att en stor offentlig sektor på sikt hämmar välstånds- och produktivitetsutveckling, som är helt grundläggande i de nationalekonomiska modeller som pekar mot behovet av «alternativa finansieringsformer» – alltså privatisering. Baserat på ett axiomatiskt antagande utan grund i verkligheten motiveras en «ofrånkomlig» ekonomisk politik, som gör samhället mer ojämlikt, och mindre produktivt.

* * *

Det är i grunden samma resonemang som ligger till grund för alarmismen runt «äldrevågen». När vi nu överlever längre, är tanken, uppstår problemet att antalet som måste försörjas av de yrkesaktiva ökar. «Försörjningsbördan», som man kan kalla kvoten mellan dem utanför och i arbete, ökar. Därför måste man begränsa de välfärdsnyttigheter som befolkningen utanför yrkeslivet kan räkna med. Att fler då måste räkna med att få sina behov tillgodsedda genom den egna plånboken, är en närliggande slutsats, om man från börjar stänger vägen för ett högre skatteuttag som är anpassat till de faktiska samhälleliga behoven.

Ser man på de historiska talen över försörjningskvoten, visar det sig att den demografiskt väntade stigningen inte är någon apokalyptisk, aldrig tidigare skådad förändring. SCB räknar med en ökning från cirka 2,15 till cirka 2,25 fram mot 2030, något mer om sysselsättningen bara drivs av demografi och ingen ändring sker i exempelvis de utlandsföddas sysselsättningsgrad. Minst lika viktigt är att den stora förändringen i försörjningskvoten i närtid (ett hopp från 2,0 till 2,3) kom i den första halvan av 1990-talet. Det var förstås inte några hypersnabba ändringar i åldersstrukturen som gav upphov till den ändringen. Det var kollapsen på arbetsmarknaden, med en dramatiskt ökande arbetslöshet som därefter aldrig återhämtat sig till 80-talets nivåer.

Precis som nu kommer det i framtiden att vara avgörande för välfärd och välstånd, att sysselsättningsnivån är hög och att det arbete som görs håller hög produktivitet och kvalitet. I den borgerliga teorivärlden är det självklart vad som måste göras för att få till detta: individualekonomiska incitament. «Det måste löna sig att arbeta». Arbetsmarknaden ska utsättas för «utbudsreformer», genom sänkta skatter för dem som jobbar och sänkta ersättningar till dem som inte har möjlighet att vara på arbetsmarknaden: arbetslösa, sjuka, förtidspensionerade. Hur detta fungerar i praktiken har vi gott om historiska belägg för. De skandinaviska länderna, som har haft en relativt hög skattenivå och relativt generösa ersättningar till dem som hamnat utanför, kombinerat med en aktiv arbetsmarknadspolitik och en ekonomisk politik för full sysselsättning, har haft lägre arbetslöshet och högre sysselsättningsnivåer. I takt med att många element i denna politik brutits ned – under regeringar av olika färg, om än förstås betydligt mer aktivt av borgerliga regeringar – har också arbetslöshet och sysselsättning rört sig uppåt respektive neråt mot mer «normala» nivåer relativt andra jämförbara länder.

De senaste årens högerpolitik har varit som hämtad ur läroboken för att «höja arbetsutbudet» och «sänka trösklarna» för inträde på arbetsmarknaden. Resultatet är massarbetslöshet och djupa sår i det välfärdssystem som varit en förutsättning för Sveriges goda ekonomiska resultat under efterkrigstiden.

Det som blir avgörande för välfärdsutvecklingen och för försörjningskvoten åtminstone det närmaste decenniet, är dagens massarbetslöshet och hur mycket den kommer att bita sig fast; hur många som hamnar i långtidsarbetslöshet med alla de problem det innebär för dem som människor och för samhällsekonomin.

* * *

Nyliberalismen har gjort ideologisk bankrutt och de konkreta effekterna av marknadsfundamentalistisk regeringspolitik skapat ett gott opinionsläge för ett spårskifte. Men är det en sådan ekonomisk politik de rödgröna har att erbjuda? Knappast i dagsläget.

Finansdepartementet under socialdemokratisk ledning opererade med samma typ av marknadsideologiska långtidsprognoser som dagens finansdepartement. Någon generalplan att rusta upp välfärdssektorn kan man inte anklaga de rödgröna partierna för att ha kommit överens om. Någon ny, större reform har väl knappast utlovats sedan maxtaxan i barnomsorgen – Göran Perssons (i och för sig utmärkta) hugskott i valrörelsen 1998. Och den ganska märkliga process som föregick konsolideringen av det rödgröna samarbetet – där alla under Thomas Östros bekymrade överinseende skulle avkrävas trohetsed mot de utdaterade budgetregler som institutionaliserar begränsat politiskt reformutrymme – bådar väl heller inte särskilt gott.

Det som i den förhärskande offentliga jargongen kallas «ansvarsfull ekonomisk politik» är i själva verket kortsiktig, nattstånden och ansvarslös. Den leder till underinvestering i fysisk och social infrastruktur, till vidgade klyftor och till maktförskjutning från dem som arbetar till dem som äger kapital.

Det är inte resultat som rödgröna väljare generellt skulle applådera.

Det råder inget tvivel om att nästan vad en rödgrön regering än åstadkommer när det gäller ekonomisk politik, så kommer det att vara mindre dålig än det vi har idag. Men det räcker inte.

En ekonomisk politik som inte är en del av ett samhälleligt förändringsprojekt kommer att bli ytlig, svag och slumpmässig. Utan ett sådant riskerar det rödgröna samarbetet att bli ännu en akt i ett trettioårigt episkt mörker; politiker i olika färger som gör sina utspel medan hela det parlamentariska systemet färdas längs «Den Enda Vägen».

* * *

Ett nytt vägval i den ekonomiska politiken är knappast möjligt utan ett ändrat förhållningssätt till skatterna. Men jag tror varken att det kan vara den enda komponenten, eller att en ny ekonomisk politik ska kommuniceras huvudsakligen genom skattesatser.

Det jag skulle önska var ett rödgrönt projekt som utgick från att Sverige ska ha världens bästa välfärd. En tro på att det är möjligt – och ett politiskt samtal som ringar in vad det innebär och hur det ska förverkligas. En progressiv, inkluderande, svensk «exceptionalism», för att få med något obamaskt också.

För att synliggöra och samla stöd för det så behövs det resurser till att underhålla socialförsäkringssystemen och till att anställa fler människor där behoven är skriande – i den gemensamma välfärdssektorn. Men det behövs också nya reformer – sådant som ger människor en möjlighet att upptäcka sammanhang och riktning i politiken.

En sådan svensk exceptionalism passar också väl som etikett på det Göran Persson en gång stolt proklamerade men sedan inte lyckades göra till något handfast och säljbart: visionen om «Det gröna folkhemmet». Klimatförändringarna är vår tids stora, i ordets rätta bemärkelse existentiella utmaning. Det blir uppenbart för allt fler att ekologisk hållbarhet kräver omfattande ändringar i samhällets grundstrukturer. Det som behöver ändras är hur vi bor, hur vi reser, hur vi sköter vår energiförsörjning, ramverken för det som produceras och konsumeras. Det är fullständigt orealistiskt att detta ska kunna ske genom rätt produktval i butikshyllan och osynligt handviftande på marknaden. Men politiker som håller högstämda tal om klimathotet, men vägrar ta rejäla tag för att omvandla samhällets infrastruktur kommer förr eller senare att kunna uppfattas som tröttsamt moraliserande besserwissers av folkflertalet. Det vore synd. Sverige har goda möjligheter att bli världsledande när det gäller att klimatanpassa olika samhällssystem, genom visionära offentliga investeringar och samarbete mellan staten, universiteten och det privata näringslivet.

En moderniserad ekonomi kräver också ett modernt arbetsliv. Sverige har tidigare varit ett internationellt föredöme genom sin starka, flexibla arbetsrätt, vars funktionalitet förutsätter mycket hög facklig organisationsgrad. Idag är läget ett annat. Även om anslutningsgraden fortfarande är mycket hög i internationell jämförelse, har facken tappat rekordmånga medlemmar på kort tid – högerpolitiken har varit framgångsrik på det området. Samtidigt har arbetsköparsidan drivit på utvecklingen och skapat «fakta på marken» som rivit upp stora hål i det skydd och den trygghet som arbetsrätten är tänkt att ge de arbetande. Särskilt har många yngre drabbats. Det är hög tid att ta upp en diskussion om modernisering och verklighetsanpassning av arbetsrätten på arbetstagarnas villkor. Viktiga frågor är stärkt rätt till heltid, åtgärder för att tillsvidareanställning ska vara normen och regler som gör det betydligt svårare än idag för företagen att utnyttja bemanningsföretag för systematisk underminering av löner och arbetsvillkor. I huvudsak regleras förhållanden på arbetsmarknaden bäst i kollektivavtal. Men den arbetsrättsliga lagstiftningen sätter en del ramar, och måste kunna diskuteras när verkligheten på arbetsmarknaden så dramatiskt har ändrats. Det svenska socialförsäkringssystemet – en av grundbultarna i välfärden – bygger på att de allra flesta, för det mesta, har välordnade förhållanden på arbetsmarknaden. Utan en dynamisk trygghet i arbetsförhållandena kommer människors koppling till och stöd för den gemensamma välfärden att erodera. En rödgrön exceptionalism skulle handla om att Sverige de närmaste 5-10 åren istället ska vända trenden med fler osäkra anställningar och göra en rejäl uppryckning i förverkligandet av parollen «Heltid en rättighet – deltid en möjlighet». Fler kommer kanske att följa efter – men det finns ingen anledning att Sverige inte ska vara först.

* * *

Är ett sådant projekt möjligt? Ja, naturligtvis. Men det kan inte förväntas självuppstå i riksdagens pressrum. Det behövs en bredare diskussion där debattörer, organisationer och folkrörelser – särskilt den största och viktigaste: fackföreningsrörelsen – deltar utifrån en annan logik än den parlamentariska överenskommelsenavigationens.

Över hela Europa ser vi hur bristen på reella politiska val – möjligheten att byta politisk inriktning om man byter regering – har åderlåtit den parlamentariska demokratin och drivit breda grupper i armarna på högerpopulistiska partier. Med underkastelse inför EU-direktiv, utbredningen av New Public Management (marknadsorienterade styrningsmodeller i offentlig sektor, som intern konkurrens och styckprisfinansiering) och undandragande av stora politiska beslut – om, säg, pensionssystem – från öppna processer och allmänna val, har den demokratiska politikens räckvidd begränsats. Det är ett vidare problem än regeringen Reinfeldt.

De rödgröna partiledningarna är nu fullt upptagna med att sluta överenskommelser som kan presenteras inför valet. Det är gott och väl. Men det ansvar som vilar på de rödgröna partierna är större än att det kan reduceras och delegeras till den processen. Fler måste tänka, formulera sig, organisera. Det blir inte lätt. Men ska man bli bäst, måste man börja någonstans.

Raka vägen till nederlag 2011/2013?

Det rödgröna samarbetet i Sverige har på flera sätt inspirerats av motsvarande samarbete i Norge, här mellan Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti. Samarbetet - som innebar att socialdemokraterna för första gången i modern tid gick till val på en koalition - ledde till valframgång 2005, och koalitionen lyckades behålla regeringsmakten 2009. (Den bredare politiska strategin, och fackföreningsrörelsens avgörande roll i den, är beskriven i Aron Etzlers läsvärda bok Trondheimsmodellen).

2011 går Norge till kommunalval och opinionsläget ser illa ut för de rödgröna. Har luften gått ur samarbetet eller kan de rödgröna återta det politiska initiativet, åtminstone till de nationella valen 2013?

Om detta skriver Asbjørn Wahl, ordföranden i organisationen For Velferdsstaten en mycket intressant artikel, som också bör läsas av svenskar intresserade av det rörgröna samarbetets kort- och långsiktiga framgångsmöjligheter. Så här avslutar Wahl:

Lærdommene fra 2001 og 2005 tilsier imidlertid at det kun er gjennom at den rødgrønne regjeringa presses til venstre igjen, at vi kan ha noen mulighet til å gjenerobre politisk initiativ, entusiasme og en virkelig ny kurs. Det er derfor grunn til å kreditere Sps ledelse for at de så offensivt støtter det folkelige opprøret som nå utvikler seg mot regjeringas sykehuspolitikk. Det er den pågående høyredreiningen som kan spre så mye maktesløshet og politisk apati, at landet legges åpent for Høyre/FrP-flertall i 2013. Sånn sett bærer regjeringa et tungt politisk ansvar. Fagbevegelsen sitter med nøkkelen til å hindre dette.

Läs hela!

Efterfest

[Krönika i veckans Flamman]


”Sverige ser ut att ha klarat sig igenom finanskrisen bättre än många andra länder”, inleder högerpartiet sitt senaste pressmeddelande om skattesänkningar à la den brända jordens taktik.

De nya moderaterna är konsekventa med att använda surrealism som kommunikationsstrategi. Ser man till ändringar i köpkraft, hör Sverige till de västländer som klarat sig sämst igenom krisen, snäppet mindre illa än nyliberala experimentverkstäder som Irland och Island. BNP-fallet 2009 var det största i modern tid. Sverige har blivit ett europeiskt genomsnittsland när det gäller arbetslöshet. De långsiktiga samhällsekonomiska kostnaderna för kollapsen i a-kassa och sjukförsäkring är svåra att siffersätta, men de blir stora. Spåren från 90-talskrisen syns fortfarande i generationsstatistiken. Nu faller tiotusentals människor ännu hårdare. ”Aktiva insatser för jobben och välfärden, tillsammans med ansvarstagande för de offentliga finanserna, utgör fortsatt viktiga delar i arbetet framåt”, fortsätter pressmeddelandet.


Regeringen annonserar alltså en ny skattesänkning. Pensionärer ska få någon extra hundralapp i månaden. Det sker samtidigt som äldreomsorgen sliter med personalförsörjningen, och det står klart att pensionärerna kommer att uppleva de konkreta effekterna av det pensionssystem som de borgerliga och socialdemokraterna knåpat ihop. ”Bromsen” slår till och sänker pensionerna med flera procent, utan att något specifikt politiskt beslut har fattats om det. Det är en konstruktion som gör att rörelser på börsen automatiskt påverkar pensionsutbetalningarna.

Samhällsekonomiskt betyder systemet att ett ganska litet antal marknadsaktörer garanteras ett ständigt inflöde av riskkapital, och börsmäklare föräras löner och bonusar som tas av pensionspengarna och växer med volymerna. Riskerna överförs samtidigt till pensionärerna.


I detta avseende är det svenska pensionssystemet en föregångsmodell för efterkristiden. Den massiva överföringen av pensionsmedel till börsen har varit en internationell trend som svarat mot kapitalets expansionsbehov i en realekonomiskt skrumpen situation. Den har underlättat finansspel med efterföljande kris. Men de som tjänat gott på finansiell avreglering är inte de som måste fylla i utrymmet mellan bubblan och marken.


Kapitalets begär pockar nu på liknande lösningar på andra fält. Dels kommer vi att se skärpta försök att öppna upp den offentliga välfärdssektorn, särskilt sjukvård och äldreomsorg, för privata intressen - goda profitmöjligheter med outsourcad risk. Dels får vi nya krav på att staten ska göra arbetskraften mer ”flexibel” - genom en mer repressiv ”arbetslinje” och pressad arbetsrätt.

Detta är en beskrivning av Alliansens resultatlista och framtidsplaner. Den svenska regeringen har varit en av västvärldens duktigaste på att omvandla kapitalets klassintressen till konkret politik - och sälja in den med verklighetsautonoma reklamjinglar. Mer är att vänta, om de får regera vidare. ”När vi nu stakar ut Sveriges väg ur krisen vill vi också att de som drabbats hårdare än andra ska få del av förbättringarna”, skriver moderaterna, och när man väl börjat tolka tvärtomspråket är det ju klart vad det betyder. Inkomstklyftorna i Sverige är för övrigt de största sedan SCB började sina mätningar.


Sverige behöver en annan färdriktning. Men för att det ska vara möjligt, måste en rödgrön regering identifiera och operationalisera klassintressen. Så som högerregeringen gör nu, men med motsatta förtecken. Pensionssystemet är ett gott exempel på hur det inte kan vara: en tung ekonomisk fråga kvävd i blocköverskridande konsensus. Det är sådant som omvandlar kapitalismens kris till en kris för den representativa demokratin.

Två vänsterkanoner. Dagens måste-läsning.

1. Mats Einarsson svarar på den McCarthy-i-underlandet-artikel som Johnny Munkhammar och några andra högertomtar nyligen presterade i Aftonbladet nyligen, och påpekar var skon klämmer: högerns eviga rädsla för demokrati. Det är skarpt och skojigt:

Och det är i så fall inte bara Vänsterpartiets partiprogram som bör ge anledning till kallsvett. Även vår grundlag Regeringsformen är klart suspekt. Där står nämligen att ”det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden” (1 kap 2§). Det kan ju Munkhammar & co fundera på vad det skulle innebära om det förverkligades.

Läs hela!

2. I Flamman skriver Aron Etzler klokt och konkret om vänsterns utmaningar i ett rödgrönt regeringssamarbete.

Det är […] nödvändigt definiera skillnaden mellan långsiktiga mål och det arbete som ska utföras nästa fyraårsperiod tillsammans med två andra partier. Det kan formuleras som skillnaden mellan program och mandat.

Målet dessa fyra år kan inte vara att varje regeringsparti skall maximera det som står i partiprogrammet – det innebär att antagonistiska motsättningar mellan de tre partierna byggs in från start. Istället bör man söka väljarnas stöd för ett väl avgränsat och tydligt paket av lösningar på problem i samhället, ett mandat att regera ifrån.

Läs hela!

Vänsterpartiet på besök hos Sosialistisk Venstreparti

Dagbladet rapporterar.

Regeringsplattform i Norge

Har bråttom iväg – riktig semester väntar. Tipsar i farten om det Magnus E. Marsdal skriver om den omvalda norska rödgröna regeringens nya politiska plattform. ”Det är påfallande att vänsterorienterade ståndpunkter formuleras som icke-förpliktigande festtal, medan de högerorienterade är hårda realiteter”, påpekar han. Dokumentet innehåller mycket som är bra – men också mycket som är dåligt. Hur utfallet av regeringspolitiken blir i verkligheten kommer att avgöras av organiserad kamp ute i samhället. Marsdal skriver:

Det har vist seg som en uovertruffen katastrofeoppskrift for sosialdemokrater å viske ut skillelinjene mot høyresiden i økonomisk politikk. Dette har gitt dramatiske valgnederlag i Danmark og Norge (2001), Frankrike (2002), nå nylig i Tyskland, og i Storbritannia (om ikke lenge).

Spørsmålet er nå om regjeringen Stoltenberg med Soria Moria II tar et steg retning økt utydelighet, redusert engasjement i egne rekker og økte sjanser for valgnederlag i 2013.

[...]

Sittende regjering utgjør på de fleste områder ingen tydelig ideologisk kraft. Den fungerer snarere som gradmåler for striden mellom ulike interesser.

For de rødgrønne i by og bygd, forbund og foreninger, er det bare en ting å gjøre: Få opp temperaturen.

Läs!

Utöver allt detta är det som är riktigt uselt med plattformen, är hårda inskränkningar i asylrätten och repressiva, stigmatiserande tilltag som ska omgärda asylprocessen.

Det blir säkert anledning att återkomma till det. Men läs gärna kommentaren från Norsk Folkehjelp: ”Soria Moria II bidrar til å stigmatisere asylsøkere”

Fremskrittspartiet har förstås välkomnat förslagen. Och en del socialdemokrater är på ett riktigt sluttande plan.

Idén att man kan neutralisera högerpopulister genom att ta över stora delar av politik och retorik är helt förvirrad. Men det som står i regeringsplattformen är alltså inte det enda som avgör vad som blir den politiska utvecklingen i Norge.

Investera Sverige ur krisen

Idag har oppositionen presenterat sina skuggbudgetar. Jag har hunnit titta lite närmare på vänsterpartiets budgetmotion – som innehåller både en omfattande och riktigt intressant analys av den nuvarande ekonomiska situation, och ett omfattande investeringsprogram för fler jobb och en modernisering av Sverige.

Rekommenderar läsning. En sammanfattning här. Motionen som pdf här. Budgetpresentation som Power Point-presentation här. Och som YouTube-video här och här.

Efter att ha tittat igenom tidnings- och tv-inslag om skuggbudgetarna kan man konstatera att den som vill veta något om vad som föreslås i dem, själv måste söka upp informationen. Den politiska journalistiken och kommentariatet har ägnat sig åt att skriva helt likadana artiklar som avhandlar dels huruvida motionerna liknar varandra, dels om skatter.

En sådan rapportering fördummar den politiska debatten. Och så utgår den ju helt och hållet från en borgerlig grundutgångspunkt, men that goes without saying.

Vi har alltså en situation med massarbetslöshet, välfärdssystem i fritt fall, ökande fattigdom, med mera. Att regeringens skatte- och arbetsmarknadspolitik bidragit till detta är uppenbart. Ändå kommer de förslag som faktiskt presenteras för att göra något åt situation helt i skuggan av

Det borde nog också vara en tankeställare för socialdemokraterna. Fastän man redan lovat bort en hel del av möjligheterna att förbättra välfärden för att framstå som ”ansvariga”, möts man ändå av märkliga rubriker som beskriver ganska begränsade skatteökningar som ”chockhöjning”. Så kommer det att vara för oppositionen så länge dagordningen sätts av högern. Anpassar man sig till det steg för steg, tappar man också steg för steg möjligheten att vända frågeställningarna och skapa entusiasm för förändring.

Men som sagt, glöm det där en stund, och läs vänsterpartiets budgetmotion.


[Expr][Expr][Expr][Expr][SvD][DN][AB][AB][AB]

Förändring pågår

[Veckans ledare i Flamman]

Tidigare i år drev regeringen igenom en avreglering av apoteksmonopolet. Beslutet gynnar läkemedelsjättar och stora butikskedjor, på bekostnad av tillgänglighet och effektiv samordning av skattepengar. Nu har Göran Hägglund – i någon paus mellan sina högerpopulistiska utspel – sparkat styrelsen för Apoteket AB. Skälet är att den inte velat genomföra en pålagd självhejdningsstrategi. Regeringen vill aktivt missgynna bolaget för att kunna krysta fram en pseudomarknad. För det allmänna innebär det ytterligare kapitalförstöring.


Runt om i Sverige – särskilt i Stockholm – fortsätter utförsäljningen av allmännyttan och ombildningar av hyresrätter till bostadsrätt.

Processen har kantats av hets och mygel. Det finns rapporter om förfalskade fullmakter, köpta röster, avlidna och avflyttade som räknas med i voteringar. Ofta har skojarbolag och dubiösa konsulter varit involverade. Att hyresgäster, som har försökt organisera motstånd mot ombildningen och informera om riskerna, utsätts för trakasserier tycks vara mer regel än undantag.

När aktiva boende tillsammans med Hyresgästföreningen förra veckan lyckades stoppa en ombildning, talade SvD om ”politisk huliganism”. Den socialdemokratiska politikern Teres Lindberg kritiseras för att ha ägnat sig åt politik, och det föreslås att styrelserna i de bolag som allmänheten äger genom Stockholms stad bör ”avpolitiseras”!

Upplösningen av allmännyttan är en av de viktigaste förmögenhetsöverföringarna bort från det gemensamma i modern tid. Inkomstskillnader bokstavligen cementeras fast i stadsbilden. Det är en självförstärkande process, vars effekter pekar decennier framåt. Det vet de borgerliga experimentmakarna och deras ideologer på ledarsidorna.


Ett tredje fält, där vi fått en del nya besked, handlar om medier. Regeringen har i förhandlingar med EU gått med på att tidsbegränsa presstödet. Dessutom har den själv varslat om att definitionen av kulturtidskrifter ska snävas in. För att få statligt stöd ska de hålla på med konstarterna, inte politik och samhällsdebatt. Det skulle innebära en politiserad innehållsstyrning och är ”ett effektivt sätt att tysta röster som inte sällan artikulerar samhällskritik i olika former”, för att citera GP:s Gabriel Byström.


Nu formeras ett rödgrönt samarbete för att utmana högerns regeringsinnehav. Det är bra. Men en sådan allians blir inte ett utan vidare ett hot mot högerns stärkta samhällsmakt.

Ställ det vi hittills hört, om de rödgröna samtalen, mot exemplen ovan. Finns där förslag som öppnar för användande av statlig ägarmakt för att uppnå sociala mål? Säg, en statlig riskkapitalfond för klimatinvesteringar, nya mål för pensionsfonderna, eller ett systematiskt arbete med att skriva om ägardirektiven för statliga bolag?


Finns det något fält där opposition skisserar bestående sociala och ekonomiska förlopp? Den gradvisa uppbyggnaden av ett inkomstrelaterat socialförsäkringssystem, eller införandet av ATP, är reformer som förändrade maktförhållanden och sociala relationer människor emellan. Planeras en enda reform som lämnar ett liknande avtryck?

Finns det ett enda förslag som ändrar förutsättningarna för debatt och opinionsbildning – förstärkt presstöd, bättre villkor för och satsning på studieförbund, eller, viktigast, en progressiv dagstidning?
Högerns systemförändring är inte någon plötslig frukt av parlamentariska förhandlingar. Den är sådd och bevattnad under längre tid. Vänstern och arbetarrörelsen behöver en motsvarande process. Den som inte har en strategi, kommer också att förlora taktiska bataljer i ställningskriget.

Äg media!

Läs Erik Bergs ledare i Flamman!

Regeringsmakten vinns inte genom pressmeddelanden, partierna måste bäras fram som skummet ovanpå en våg av rörelser, elektrifierade med den optimism som kommer ur upplevelsen av att ha rätt och röra sig framåt, få sin verklighetsbild bekräftad. En dagstidning med en pluralistisk rödgrön ledarsida som reflekterar mångfalden i alternativet till alliansens PR-bygge kunde utgöra en viktig motor i den processen. Just nu saknas en sådan motor.

Hela!

Apropå det borgerliga fempartisamarbetet om arbetskraftsimport

Det är inte särskilt överraskande att det förekommer ett fortsatt samarbete mellan de fem borgerliga partierna i riksdagen – alltså de som ingår i nuvarande högerregering samt miljöpartiet – trots det närmare rödgröna samarbetet inför en kommande regeringsbildning. Miljöpartiets beslut att låta sig blir frontfigurer för högerns och arbetsgivarnas beställningsverk med syfte att försvaga asylinstitutionen och underlätta lönedumpning på kapitalets villkor, understryker bara arbetarrörelsens utmaningar i arbetet med ett rödgrönt regeringsalternativ. Om man inte bara vill byta regering, utan också politik, blir det viktigt för arbetarrörelsens organisationer att agera för att begränsa miljöpartiets inflytande i en sådan konstellation.

Västliga värden

Ett litet klipp från Norge, där mycket liknar Sverige, men en del också är annorlunda. Kristin Halvorsen, finansminister och tillika partiledare i vänsterpartiet SV, blev häromveckan den första SV-ledaren att hålla ta på Arbeiderpartiets kongress. Vill man vara lite elak kan man kanske säga att det har varit ett smart drag av Jens Stoltenberg att göra Halvorsen till finansminister, för då blir det enda tillfället hon nämner socialismen, den socialdemokratiska partikongressen. Men man jag tycker inte att man ska vara elak. Jag hoppas förstås på förnyad rödgrön majoritet i norska valet i höst.

Högermajoritet med Sverigedemokraterna

Det finns mycket att säga om opinionsläget och den senaste Demoskop-mätningen som nu diskuteras hejvilt. Låt mig här bara få påpeka att om man nu tar mätningen på allvar, så bör man även uppmärksamma att såväl kristdemokraterna som centern skulle åka ur riksdagen. Demoskops mätning skulle ge följande mandatfördelning:

Vänsterpartiet 26; Socialdemokraterna 117; Miljöpartiet 28; Folkpartiet 28; Moderaterna 134; Sverigedemokraterna 16.

De rödgröna partierna skulle ha 171 mandat, mot The-duo-formerly-known-as-”Alliansen”, som skulle få 162 mandat.

För majoritet krävs 175 mandat, vilket innebär att högern skulle få det med Sverigedemokraterna inkluderat. Givet det faktum att moderaterna och deras stödpartier för varje dag närmar sig Sverigedemokraterna politiskt, är det väl i dagsläget ett inte helt osannolikt scenario, om opinionssiffrorna skulle stå sig. (Även om det i och för sig även är möjligt att miljöpartiet hoppar i säng med de övriga borgerliga partierna). Folkpartisten Niklas Frykman har kanske rätt i att "själva den politiska verkligheten håller på att ritas om", men borde då ha rubricerat sitt inlägg "Sverige är blåbrunt".

Men det är långt kvar till valet, och det kan bli både värre och bättre.


[Expressen][Expressen][Aftonbladet][SvD]

I väntan på politik

Denna vecka har jag förresten också skrivit huvudledaren i Flamman:

De senaste månaderna har vi sett en försmak på riskerna. Under finanskrisen har en regering som lutat sig mot samma marknadsfundamentalism som nu rämnar, kunnat komma undan – ja, kraftigt förstärka sina positioner – med tomma gester och tunna löften. En regering som vann valet på att tjata hål i huvudet på folk om sin ”jobbpolitik” kan bara meddela att 2009 ”blir ett skitår” och sedan ägna sig åt att göra sig lustig över oppositionens interna tidsplan. Oppositionen står i väntläge i den grop den själv har grävt. De rödgröna partierna har främst kunnat komma in i den politiska matchen med utspel kopplade till det egna samarbetet – inte den politiska verkligheten i Sverige.

Läs gärna hela.

Närsynthetens pris

Krönika i senaste numret av Flamman
- - - - -

År 1960 skrev Theodore Levitt sin banbrytande artikel ”Marketing Myopia” – ”marknadsföringsnärsynthet”. Den handlar om hur företag kan döma sig själva till sotdöden genom att inte uppfatta det verkliga kampfältet: som tågbolag som tror att de bara konkurrerar med andra tågbolag, när de egentligen är i transportbranschen.

Jag kom att tänka på Levitts artikel när de rödgröna regeringsplanerna utropades. För medielogiken som pressat fram den presskonfererade samhörigheten riskerar nu att växla in den breda vänsterns politiska arbete på ett spår som leder åstad.

Proklamationen av den borgerliga Alliansen blev en omedelbar succé – det ängsliga mellanskiktets taltrattar i medierna älskade det färgglada spektaklet. Efter att Alliansen presenterat ett minimalt politiskt program, med punkter man ogärna ville diskutera, rapporterade DN servilt: ”Tvistefrågor lär återstå efter Bankeryd. Men alla var de glada åt att vara hemma hos Göran, även om Maud var lite avundsjuk på äppelträden.” Tidningen kunde också slå till med den på samma gång precisa och bisarra rubriken: ”Oppositionen utlovar mer enighet”.

Medan högeralliansen framgångsrikt gick till val på att maskera effekterna av sina politiska förslag med orangea ballonger, behöver vänstern tränga igenom en borgerlig mediedimma med sina egna förslag, med politik som kan entusiasmera. Muntrare partiledarminer är betydelsefulla i en sådan strävan. Men uppgiften är inte att spegla det borgarna gör i en slags tänkt mittlinje som passerar riksdagshus och Tv-studior.

Vi är inne i en finansiell kris som troligen blir den mest omfattande Västvärldens upplevt sedan 1930-talet. Då ledde krisen till en hegemoniförskjutning till socialdemokratins fördel och till det offentliga ägandets genombrott i västerländsk kapitalism – men först världskrig och folkmord. Idag har vi upplevt tre decennier av vinstökningar på lönernas bekostnad. De rikaste har avsöndrat sig socialt på ett sätt som inte varit fallet på 70 år. Den offentliga infrastrukturen står under hård press. Allt det där ställs nu på sin spets i och med krisen.

Ute i den vida världen har tortyr och hemliga fängelsehålor återkommit som öppet tolererade instrument i västerländsk maktutövning. Samtidigt ser vi den ledande stormakten stappla, och kan börja undra vad den drar med sig i fallet. EU-systemet pressar fram inskränkning av konflikträtten. Den parlamentariska demokratin är i kris i hela västvärlden – med skrumpnande förtroende för det politiska systemet och fascistiska partier som på många håll har stort inflytande.

Detta är spelplanen – inte regeringens propositionslista. Och då är i alla fall jag inte i första hand orolig för att samarbetet ska leda till dåliga kompromisser. Det räknar jag med, givet vänsterns svaghet. Man får leva med dem och göra det bästa av situationen. Det stora hotet, är att förståelsen av politik inskränks till den inre parlamentarisk-mediala logik som tenderar att bli utslagsgivande när de rödgröna ska arbetsgruppa sig ihop. Den interna debatten inom såväl facket, socialdemokratin som vänstern riskerar nu att regrediera till endimensionalitet; till frågan om kompromisserna är tillräckligt radikala eller tillräckligt nära mitten. Men det avgörande blir om politiken är relevant för att möta verklighetens vågor, i tillräcklig kommunikation med sociala maktförhållanden för att flytta mitten.

Här kommer Levitts marknadsmetaforer tillbaka som onda andar. En krampaktig inriktning av partiarbetet på att positionera sig mot varandra och använda den politiska journalistkåren som facit, blir som att försöka slå sig fram till fönsterplats i en stillastående buss kvarlämnad på järnvägsspåret.

Triangulering 2.0

Hans Linde skriver om vänsterpartiets beslut att acceptera samarbetsöverenskommelsen med socialdemokraterna och miljöpartiet:

Var det rätt beslut? Både Stig-Björn Ljungren och Rättvisepartiet Socialisterna svarar tydligt nej på den frågan, vilket betyder att det med största sannolikhet var ett korrekt beslut.

Möjligen en ganska okej metod i det här sammanhanget. Läs resten av inlägget också.

Flamman har en god täckning med många synpunkter, som tillsammans kan ge en fördjupad bild av de överväganden och utmaningar som funnits och som kommer att utvecklas.

- Försiktig optimism
- Aron Etzler: S-v-mp: Vad hände?
- Lena Malmberg: Trots allt guldläge för vänsterpartiet
- Kalle Larsson utvecklar varför han röstade nej
- Flammanskribenter (inkl. yours truly) kommenterar samarbetet