Och efter «New Labour»?

Så mycket att säga om det brittiska valet, så lite tid. Klart är väl att «New Labour» slutligt gått ned sig i Tredje Vägens kvicksand, med bördan av blairismens hängande om halsen – ett öde som drabbat de flesta socialdemokratiska partier i norra och västra Europa. (Tipsar i det sammanhanget om Jens Lundbergs essä «I den tredje vägens ruiner» från Tvärdrag 5-2009)

En viss mobilisering kunde noteras i slutet av valrörelsen, för att trots allt slippa en Tory-regering som verbalt och «kulturellt» försökt distansera sig från Thatcher-eran, men som förstås i grunden är samma reaktionära överklassparti som förut. Delvis har det handlat om att folk röstat på Liberaldemokraterna, även om deras framgångar blev långt mindre än vad det ett tag verkade som, och de faktiskt tappade några mandat sammantaget. Hur som helst bidrog den sena mobiliseringen till att egen Tory-majoritet stoppades, men Labours valkatastrof är likafullt ett faktum. Och nu tar alltså Cameron över i koalition med Liberaldemokraterna.

Labour ska nu starta en välbehövlig inre process för att få fram ny partiledare och ny politisk linje. Det blir mycket intressant, och kommer att ha en påverkan på europeisk socialdemokrati mer brett.

New Statesman skriver om de olika möjliga kandidaterna till ledarskap i Labour. En mer politisk bedömning gör Seumas Milne i en mycket läsvärd artikel i Guardian. Han konstaterar att de ekonomiska eliterna nu vässar knivarna mer ohämmat och han varnar för att den antagligen mest populäre kandidaten David Milliband, som han menar är Blairs arvtagare i avgörande delar, utan vidare ska segla in på ordförandeposten.

With Liam Fox as defence secretary, William Hague at the Foreign Office, George Osborne as chancellor and Michael Gove in charge of schools, you have a quartet of throwback enthusiasts for US neoconservatism unmatched in today's western world. For all the talk of the brilliance of the Tory modernisers' coup, the prospect of the new home secretary Theresa May – who voted against abortion and gay adoption rights – heading up the government's equalities agenda, or Iain Duncan Smith dragooning the sick and the jobless into privatised cheap labour schemes is a sobering measure of the new reality.

[…]

Last week, Gordon Brown helped prevent a Labour meltdown with a last-minute appeal to a core vote fearful of the return of the Tories. But Labour has lost five million votes since 1997, four million of them under Tony Blair. The largest share came from a working-class electorate New Labour insisted had nowhere else to go, with a significant chunk from a progressive middle-class constituency revolted by wars and attacks on civil liberties.

To win those voters back demands first of all a recognition that the neoliberal dogma of the New Labour years has been discredited by epic market failure and its disastrous impact on working-class communities. There's room to build on the outgoing government's recent tentative shift towards more social democratic solutions. But it also requires a clear break with the calamitous ideology that led Britain into five wars in succession, as it tailed behind the US imperial juggernaut.

Läs hela!

Apropå arvet från New Labour så är ledaren i senaste numret av New Left Review, som kom före valet, en lång essä skriven av Tony Wood: «Good Riddance to New Labour». Wood menar att argumentationen om att Labour trots allt gjort bra grejer och/eller trots allt vore bättre än alternativet inte längre håller. Det kan man tycka vad man vill om, men artikeln bjuder på en skarp analys av de 13 åren med Blair och Brown. Han börjar med den entusiastiska krigspolitiken i armkrok med USA och pekar på att den också spillt över i form av auktoritära och repressiva grepp på hemmaplan. Men Wood går också igenom den ekonomiska politiken, inte minst hur privata bolag har gynnats över statens resultat- och balansräkning med olika former av ”Offentlig-privat samarbete”. Det blir dyrt för skattebetalarna, samtidigt som fler och fler av statens funktioner delegeras till kapitalet, menar Wood. Bra helgläsning.

Till sist: Här är dealen mellan Tories och Lib-Dem som utgör utgångspunkt för regeringssamarbetet. Nedskärningar utlovas och den historiska chans som fanns för en genomgripande omvandling av valsystemet verkar kunna bli halvdåligt tillvaratagen. 55%-gräns för misstroendevotum förefaller förresten vara en ologisk och demokratiskt tvivelaktig hybridlösning. Men det finns positiva saker som Liberaldemokraterna tryckt in i denna första överenskommelse – och det handlar om att bryta med den fruktansvärda övervaknings- och repressionslinje som Labour har plöjt fram. Craig Murray listar de skrivningarna och säger att han därför stödjer regeringen. Jag håller med om att det är glädjande signaler, men det återstår verkligen att se vad som materialiseras. Liberaldemokraterna är inte den starka parten i det här samarbetet, och de här frågorna tenderar att hamna i strykklass när det blir dragkamp. Polly Toynsbee skriver om samarbetet i allmänhet att Lib-Dem riskerar att bli nedtrampade av Tories som av en noshörning som inte ens märker det. Tyvärr tror jag att integritetsfrågor kan hamna allra längst ned i den högen.