Hur klara härlig stämning utan slaveri?

Idag skriver Paulina Neuding, chefredaktör för högerradikala Neo och kolumist på Svenska Dagbladets ledarsida, om varför det vore bra om invandrare fick ännu lägre löner än idag. Som argument anförs följande rörande exempel från en kämpande akademiker:

– När jag bodde i Schweiz kunde jag inte få min bil tvättad för hand, utan var tvungen att köra den genom en automatisk biltvätt som riskerar att repa den. I London är det aldrig något problem – där är det vanligt att nyanlända ryssar tvättar folks bilar som sitt första jobb i England.

Neuding understryker att detta förfärliga förtryck också förekommer i Sverige:

I Sverige är skillnaden mot exempelvis England och USA slående i detta avseende: Där möter man den lågkvalificerade invandrade arbetskraften överallt – i butiker, nagelsalonger, tvättinrättningar, restauranger och butiker

Det är kul att just exemplet biltvätt tas upp just i SvD just idag. Där kan vi nämligen även läsa artikeln ”Slavlika förhållanden på biltvättar”, som handlar om att ”många biltvättar har börjat utnyttja personer som vistas illegalt i Sverige som svart arbetskraft”. Dynamiken är igång alltså.

Intressant också att just Schweiz, England och USA nämns. Arbetslösheten i Schweiz är (OECD-siffror för 2010; 25-64 år) 3,9 procent. I Storbritannien 5,9 procent och i superduperlandet USA med låga ingångslöner 8,3 procent.

Men vad är väl lite siffror mot avsaknaden av fler invandrare på nagelsalonger?

För den som vill läsa lite mer om denna problemställning, rekommenderar jag LO:s några år gamla rapport: ”Vem vinner på lägre löner?”.

Eller, lite kortare, min krönika ”Etnisk lønn” i Dagsavisen förra året. Till exempel:

Gjennom slik etnifisert lønnsdannelse, er tanken, kan innvandrere få inn ”en fot” og eventuelt heve sine inntekter senere. Men atter en gang har tanken svak empirisk støtte. OECD- statistikk viser at inntektsbevegeligheten for lavtlønte er negativt korrelert med hvor mange som har lave lønner. Det betyr at i land med en stor lavtlønnssektor, som USA og Storbritannia, er risikoen for å bli værende i en lavtlønnsjobb større. Andelen fattige blant dem som bor i husholdninger der minst en jobber er dessuten over 12 % i USA – under 2 % i Norge. Risikoen er altså svært stor for at man blir stående med foten presset i en dør, i stedet for å komme inn.

Lever det socialdemokratiska liket?

Nu ligger ett annat samtal som jag deltog i på Socialistiskt Forum uppe på SVT Play. Seminariet hade rubriken «Lever det socialdemokratiska liket? Tre europeiska lärdomar». Inledningarna handlar om Tyskland, Storbritannien och Norge, och sedan vidtar en diskussion med utgångspunkt i valresultatet i allmänhet och den socialdemokratiska krisen i synnerhet.

Deltar gör undertecknad, Marika Lindgren Åsbrink, Kristina Linderoth och Peter Gustavsson.

För den som vill se ännu mer forumet rekommenderar jag varmt seminariet «Vem är rädd för jämlikheten?» med bland andra Josefin Brink. Det är viktiga och intressanta diskussioner om inkomstutjämning och socialförsäkringar som förs där.

How do you afford your rock n' roll lifestyle?

Dagens Nyheter kör en i och för sig intressant mysintervju med Tony Blair, som tydligen "navigerar med någon form av inre kompass" samt "tycks ha en medfödd intensitet och framtidstro".

"Galen på rätt sätt, kan vara vägen till framgång för en toppolitiker", är en slutsats av intervjun. Men nu är Blair färdig med politiken. Istället är han glädjande nog såväl fredsmäklare som entreprenör.

Väldigt tidsenligt alltså. Därför också rimligt att intervjun publiceras under vinjetten "Livsstil". Att vara ockupationsentusiast med förvriden självbild har blivit ett sätt att leva.

Att sen brittisk socialdemokrati samt drygt en miljon irakier råkade dö på grund av den livsstilen, det vore väl sådär jantelagsaktigt brottsligt att påpeka i sammanhanget.

Och efter «New Labour»?

Så mycket att säga om det brittiska valet, så lite tid. Klart är väl att «New Labour» slutligt gått ned sig i Tredje Vägens kvicksand, med bördan av blairismens hängande om halsen – ett öde som drabbat de flesta socialdemokratiska partier i norra och västra Europa. (Tipsar i det sammanhanget om Jens Lundbergs essä «I den tredje vägens ruiner» från Tvärdrag 5-2009)

En viss mobilisering kunde noteras i slutet av valrörelsen, för att trots allt slippa en Tory-regering som verbalt och «kulturellt» försökt distansera sig från Thatcher-eran, men som förstås i grunden är samma reaktionära överklassparti som förut. Delvis har det handlat om att folk röstat på Liberaldemokraterna, även om deras framgångar blev långt mindre än vad det ett tag verkade som, och de faktiskt tappade några mandat sammantaget. Hur som helst bidrog den sena mobiliseringen till att egen Tory-majoritet stoppades, men Labours valkatastrof är likafullt ett faktum. Och nu tar alltså Cameron över i koalition med Liberaldemokraterna.

Labour ska nu starta en välbehövlig inre process för att få fram ny partiledare och ny politisk linje. Det blir mycket intressant, och kommer att ha en påverkan på europeisk socialdemokrati mer brett.

New Statesman skriver om de olika möjliga kandidaterna till ledarskap i Labour. En mer politisk bedömning gör Seumas Milne i en mycket läsvärd artikel i Guardian. Han konstaterar att de ekonomiska eliterna nu vässar knivarna mer ohämmat och han varnar för att den antagligen mest populäre kandidaten David Milliband, som han menar är Blairs arvtagare i avgörande delar, utan vidare ska segla in på ordförandeposten.

With Liam Fox as defence secretary, William Hague at the Foreign Office, George Osborne as chancellor and Michael Gove in charge of schools, you have a quartet of throwback enthusiasts for US neoconservatism unmatched in today's western world. For all the talk of the brilliance of the Tory modernisers' coup, the prospect of the new home secretary Theresa May – who voted against abortion and gay adoption rights – heading up the government's equalities agenda, or Iain Duncan Smith dragooning the sick and the jobless into privatised cheap labour schemes is a sobering measure of the new reality.

[…]

Last week, Gordon Brown helped prevent a Labour meltdown with a last-minute appeal to a core vote fearful of the return of the Tories. But Labour has lost five million votes since 1997, four million of them under Tony Blair. The largest share came from a working-class electorate New Labour insisted had nowhere else to go, with a significant chunk from a progressive middle-class constituency revolted by wars and attacks on civil liberties.

To win those voters back demands first of all a recognition that the neoliberal dogma of the New Labour years has been discredited by epic market failure and its disastrous impact on working-class communities. There's room to build on the outgoing government's recent tentative shift towards more social democratic solutions. But it also requires a clear break with the calamitous ideology that led Britain into five wars in succession, as it tailed behind the US imperial juggernaut.

Läs hela!

Apropå arvet från New Labour så är ledaren i senaste numret av New Left Review, som kom före valet, en lång essä skriven av Tony Wood: «Good Riddance to New Labour». Wood menar att argumentationen om att Labour trots allt gjort bra grejer och/eller trots allt vore bättre än alternativet inte längre håller. Det kan man tycka vad man vill om, men artikeln bjuder på en skarp analys av de 13 åren med Blair och Brown. Han börjar med den entusiastiska krigspolitiken i armkrok med USA och pekar på att den också spillt över i form av auktoritära och repressiva grepp på hemmaplan. Men Wood går också igenom den ekonomiska politiken, inte minst hur privata bolag har gynnats över statens resultat- och balansräkning med olika former av ”Offentlig-privat samarbete”. Det blir dyrt för skattebetalarna, samtidigt som fler och fler av statens funktioner delegeras till kapitalet, menar Wood. Bra helgläsning.

Till sist: Här är dealen mellan Tories och Lib-Dem som utgör utgångspunkt för regeringssamarbetet. Nedskärningar utlovas och den historiska chans som fanns för en genomgripande omvandling av valsystemet verkar kunna bli halvdåligt tillvaratagen. 55%-gräns för misstroendevotum förefaller förresten vara en ologisk och demokratiskt tvivelaktig hybridlösning. Men det finns positiva saker som Liberaldemokraterna tryckt in i denna första överenskommelse – och det handlar om att bryta med den fruktansvärda övervaknings- och repressionslinje som Labour har plöjt fram. Craig Murray listar de skrivningarna och säger att han därför stödjer regeringen. Jag håller med om att det är glädjande signaler, men det återstår verkligen att se vad som materialiseras. Liberaldemokraterna är inte den starka parten i det här samarbetet, och de här frågorna tenderar att hamna i strykklass när det blir dragkamp. Polly Toynsbee skriver om samarbetet i allmänhet att Lib-Dem riskerar att bli nedtrampade av Tories som av en noshörning som inte ens märker det. Tyvärr tror jag att integritetsfrågor kan hamna allra längst ned i den högen.

Common People (Nya Arbetarpartiet post Thatcher)

«The single mother's manifesto»

Idag gillar vi JK Rowlings hårda angrepp mot Tories:

Nobody who has ever experienced the reality of poverty could say “it’s not the money, it’s the message”. When your flat has been broken into, and you cannot afford a locksmith, it is the money. When you are two pence short of a tin of baked beans, and your child is hungry, it is the money. When you find yourself contemplating shoplifting to get nappies, it is the money. If Mr Cameron’s only practical advice to women living in poverty, the sole carers of their children, is “get married, and we’ll give you £150”, he reveals himself to be completely ignorant of their true situation.

[...] I am indebted to the British welfare state; the very one that Mr Cameron would like to replace with charity handouts. When my life hit rock bottom, that safety net, threadbare though it had become under John Major’s Government, was there to break the fall. I cannot help feeling, therefore, that it would have been contemptible to scarper for the West Indies at the first sniff of a seven-figure royalty cheque. This, if you like, is my notion of patriotism. On the available evidence, I suspect that it is Lord Ashcroft’s idea of being a mug.

Läs!

Och apropå brittiska valet. Du har väl sett mydavidcameron.com?

“The rich must be reined in”

Talande för den politiska debatten i allmänhet och tillståndet i brittiska Labour i synnerhet, att det är liberaldemokraterna som ska behöva säga sådant här, i och för sig inbäddat i liberala förbehåll, men ändå:

The public has been remarkably patient about the way some rich individuals and companies get away without paying their proper contribution to the society they live in. I sense that this will change in the next few years as the squeeze on public finance begins to bite.

Läs hela inlägget av Vince Cable I Guardian.

Söndagsfilm: Taking Liberties

En brittisk dokumentär om Tony Blair och utbyggnaden av övervaknings- och repressionsapparaten i Storbritannien. Det kanske mest slående är hur ”antiterrorlagar” med närmast omedelbar verkan övergår till att konkret användas mot inhemsk politisk opposition.



(Via HAX)

“My grandmother did not die to provide cover for Israeli soldiers murdering Palestinian grandmothers in Gaza”

Den judisk-brittiske parlamentsledamoten Gerald Kaufman fördömde det israeliska massmordet i Gaza ett känsloladdat tal. Han krävde ett brittiskt vapenembargo mot Israel.

Notera förresten hur nyhetsbyrån Ap passar på att klämma in en uppenbar och medveten lögn (”The offensive started in response to Hamas rocket attacks on Israeli cities”) sådär by the way. Nu var det ju så att Israel bröt vapenstilleståndet i november och angreppet på Gaza var planerat innan dess. Det är så här man placerar in ett brott mot mänskligheten i medial dimma och kör det igenom det allmänna medvetandet. Men dimman kommer att skingras – verkligheten leva och värka vidare.

Jo man tackar

Jaha. Drygt två år efter bomberna i Londons tunnelbana och den statligt orkestrerade hets som följde därpå, och som bland annat ledde till att specialstyrkor med erfarenhet från Nordirland avrättade en helt oskyldig och redan oskadliggjord brasiliansk elektriker med 7-8 skott i huvudet, kommer en rapport som säger det som var relativt omedelbart uppenbart: polisen fuckade upp, ljög medvetet om händelseförloppet (någon som minns den bylsiga jackan?), fick klartecken för att fortsätta som förut, och går ansvarslös.

DN talar om ”det uppskruvade läget” som föregick och omgärdade skuggandet av Jean Charles de Menezes och den efterföljande förstörelsen av hans hjärna. Det känns därför tryggt att de brittiska myndigheterna – liksom andra stater och repressiva kårer i Västvärlden – efter denna händelse verkligen varit noga med att inte utnyttja människors rädsla för att ge sig själva nya rättigheter, och med att inte skapa nya ”uppskruvade lägen” titt som tätt.



[Jag skrev väldigt mycket om London-händelserna i juli 2005. Nedan några inlägg]
- London och ”liberala” stöveltramp
- Avrättning som politisk temperaturmätare
- De ska fortsätta skjuta oss i huvudet
- En vecka senare. Läs. Fundera
- Inte tjock jacka heller