Nycander, Bourdieu och det organiserade sanningssökandet

Jag ägnar en del av semestern åt att läsa mer Pierre Bourdieu, och hade väl egentligen bara tänkt lägga upp det långa citatet som kommer i slutet av den här posten. Men på sätt och vis passar det också som en kommentar till Svante Nycanders gubbsura följetong på DN Debatt – en trött och världsfrånvänd drapa som dock hakar gott in i samtidens kulturkampskuggar.

Jag ska inte säga så mycket om Nycanders påståenden om att ”många” akademiska institutioner ”alltmer blivit vänsterbastioner”, baserad på en vetenskaplig metodik som huvudsakligen inbegriper irritation över Sven-Eric Lideman, två, tre lösryckta citat av debattörer som upplevt sig förfördelade, en observation om antalet hyllmeter på universitetsbiblioteket i Stockholm 2001 samt en anekdot om Olof Lagercranz 1975. Bloggen Badlands Hyena har en uttömmande kommentar till detta.

Men i Nycanders texter skymtar det också fram något slags vetenskapligt program – framdrivet av en oro för att sökandet efter Sanningen gått alltmer förlorat i takt med alla dessa bastionsbaserade vänsterattacker mot Liberalismen.

Här blir plötsligt inträdespunkten för ett ögonblick belyst – den kallas «postmodern filosofi». Därigenom passerar all möjlig ondska, genusteori, Derrida, och «dekonstruktion». Här skulle Nycander ha kunnat starta en intressant diskussion – ty det är klart att det förekommer (politiserade) vetenskapliga strider om metoder och paradigm, vilka man gärna bör försöka debattera i en större offentlighet. Men därtill är Nycanders texter alltför oklara och analytiskt svaga.

Hans illa dolda önskan om en vetenskaplig praktik som inte intresserar sig för maktförhållanden genom historien, i samhället och hos dem som själva är arbetsdelade att söka kunskap, är dock knappast ny. I Nycanders värld blir detta en avledningsmanöver i sökandet efter sanningar.

Det är naturligtvis precis tvärtom. Maktförhållanden är en så fundamental aspekt av den verklighet under vilken kunskap produceras, tolkas, vidareförmedlas och används, att en teori som programmatiskt vägar förhålla sig till detta, helt enkelt blir avgörande avseenden stympad; irrelevant. Eller för vara modernistiskt rättfram – fel.

Nycander önskar sig en sådan vetenskap – en som i ännu högre grad än vad som är påkallat genom själva den akademiska praktikens institutionaliserade beskaffenhet blir ofarlig för den politiska makten. Istället för en vetenskaplig praxis som innehåller åtminstone några element av potentiellt emancipatoriskt sökande efter vetenskapliga sanningar, önskar han sig vetenskaper som mer renodlat reproducerar den raka motsatsen till kunskap som begripliggör mer av världen, nämligen den redan hegemoniska ekonomiska maktens fantasier om sin egen rättfärdighet och ahistoricitet.

Det är betecknande att Nycander återkommer till genusteori – ett vetenskapligt fält vars inre motsättningar och akademiska debatter han tycks sakna rudimentära kunskaper om – som ett område där man föresatt sig att «relativisera sanningsbegreppet och förfäkta teorier som inte kan verifieras eller falsifieras». Han ger här till att börja med sken av att den enkla popperska falsifikationismen är det som skiljer hans «liberala» sanningssökande från alla de här konstiga post-grejerna som radas upp. Det är förstås helt fel. Vetenskapsteorietiska debatter är tack och lov ständigt pågående, det är inte oproblematiskt att utan vidare verifiera hur en verifierbar teori ser ut, och det är långt fler än dimmiga hermenutiker som begriper att tolkning har en central roll i varje meningsfull vetenskaplig teori.

Det är lika betecknande att Nycander inte går vidare från sin kritiska anmärkning om begreppet «homo oeconomicus’» historia, till att tänka på tillståndet inom den vetenskapsgren där «den mest centrala politiska tanketraditionen i västvärlden» är ohotat doxisk – nationalekonomin. Där trumfar de individualistiska fantasierna systematiskt empirisk kunskap om den sociala verkligheten.

Anyway. Bourdieu då. Var kommer han in i det här? Jo, poängen är att han är oerhört kritisk mot mycket av det som Nycander fnyser åt. Men det är utifrån en helt annan, genuint verklighetsbaserad position. Det Bourdieu ständigt återkommer till är just vikten av förstå de betingelser under vilka vetenskapligt arbete – såsom vi förstår och operationaliserar det – fortgår. Han är ute efter något helt annat än att avfärda möjligheten att nå kunskap om verkligheten. Tvärtom är denna reflexitivitet en avgörande del av ett intellektuellt arbete värt namnet.

Så här skriver han bland annat i en kritik som bland annat träffar «’konstruktivistisk’ idealism» – citaten blir på norska för det är så jag har tillgång till dem nu och knappast önskar ge mig in på översättningsarbete:

«Vi må lete i det objektet (det sosiale rom eller feltet) som vitenskapen har konstruert, etter de sosiale mulighetsbetingelsene for «subjektet» og for dets aktivitet i forbindelse med konstruksjonen av objektet (deriblant skhole og hele arven av problemstillinger, begreper, metoder, etc.), og således bringe for dagen de sosiale begrensningene for dets objektiverende handlinger. Dermed kan vi gi avkall på absolutismen i den klassiske objektivisme uten å dømme oss selv til relativismen.

Och så en lång parentes (ja det är faktiskt en parentes, som utgör ett stycke) som jag tycker är briljant, och som alltså egentligen bara vara vad jag från början ville tipsa om. Här snackar han om den «skolastiska inlåstheten» och reflekterar över det faktum att franska filosofer som på femtiotalet fick sin skolning i mycket speciella miljöer, blivit populära inspiratörer för amerikansk campus radicalism:

(Og det er ganske sikkert ingen tilfeldighet. De amerikanske universiteter, særlig de mest prestisjetunge og eksklusive, utgjør den institusjonaliserte skholè. De ligger ofte utenfor og langt unna de store byene, som Princeton, som er fullstendig isolert fra New York og Philadelphia, eller i suburbs uten liv, som Harvard i Cambridge, og når de ligger inne i byen – som Yale i New Haven, Columbia i utkanten av Harlem, eller universitetet i Chicago i utkante av en kjempemessig ghetto – er de fullstendig avskåret fra denne, særlig gjennom den strenge politibeskyttelsen som de holder seg med. De har sine helt egne kulturelle, kunstneriske og til og med politiske liv – med for eksempel sine studentaviser som tar opp hendelser på universitetsområdet, the campus – som med sin atmosfære preget av studier og tilbaketrukkethet fra verdens larm bidrar til å isolere lærere og studenter ra aktualiteter og fra politikken, som både geografisk og sosialt uansett befinner seg langt unna, og som oppfattes som utenfor rekkevidde. Et idealtypisk tilfelle er universitetet i Santa Cruz i California, et høysete for den «postmodernistiske» bevegelse, spredt omkring inne i en skog finnes et arkipel av colleges som kun kommuniserer via Internet, og som ble bygd på sekstitallet på toppen av en høyde like ved et badested for bedrestilte pensjonister, uten industri. Når man bor i et sosialt og kommunikasjonsmessig paradis der alle spor av arbeid og utbytting er utvisket, hvordan skal man da unngå å tro at kapitalismen har løst seg opp i en «strøm av signifikanter løsrevet fra sine signifikanter», at verden er befolket av «cyborgs» og «cybernetic organisms» og at man er gått inn i en era av «informatics av domination»?)

Men en så precis och meningsfull kritik av vetenskapligt tankeludd kan Svante Nycander förstås inte producera. Hans liberalism har tidstypiskt nog slagit över i en grovkornig reaktionär önskan om att den ekonomiska och politiska hegemonin också ska fullbordas inom akademin. Att maktens fantasier ska lägga sig ännu tyngre över det vetenskapliga uttrycket. Det är vad som påkallar motstånd.


Bourdieu-citaten från «Meditasjoner» («Meditations Pascaliennes»), Pax Forlag 1999. Översättning: Annick Prieur och Erik Ringen. Sid. 125 respektive 45f.


PS. En lite annan sorts kommentar som dock är inne på delvis samma grejer – bloggen commandante-stofil: «Liberaldement vanföreställningssyndrom – ny sjudom upptäckt!!»