onsdag, juli 21, 2010

Nycander, Bourdieu och det organiserade sanningssökandet

Jag ägnar en del av semestern åt att läsa mer Pierre Bourdieu, och hade väl egentligen bara tänkt lägga upp det långa citatet som kommer i slutet av den här posten. Men på sätt och vis passar det också som en kommentar till Svante Nycanders gubbsura följetong på DN Debatt – en trött och världsfrånvänd drapa som dock hakar gott in i samtidens kulturkampskuggar.

Jag ska inte säga så mycket om Nycanders påståenden om att ”många” akademiska institutioner ”alltmer blivit vänsterbastioner”, baserad på en vetenskaplig metodik som huvudsakligen inbegriper irritation över Sven-Eric Lideman, två, tre lösryckta citat av debattörer som upplevt sig förfördelade, en observation om antalet hyllmeter på universitetsbiblioteket i Stockholm 2001 samt en anekdot om Olof Lagercranz 1975. Bloggen Badlands Hyena har en uttömmande kommentar till detta.

Men i Nycanders texter skymtar det också fram något slags vetenskapligt program – framdrivet av en oro för att sökandet efter Sanningen gått alltmer förlorat i takt med alla dessa bastionsbaserade vänsterattacker mot Liberalismen.

Här blir plötsligt inträdespunkten för ett ögonblick belyst – den kallas «postmodern filosofi». Därigenom passerar all möjlig ondska, genusteori, Derrida, och «dekonstruktion». Här skulle Nycander ha kunnat starta en intressant diskussion – ty det är klart att det förekommer (politiserade) vetenskapliga strider om metoder och paradigm, vilka man gärna bör försöka debattera i en större offentlighet. Men därtill är Nycanders texter alltför oklara och analytiskt svaga.

Hans illa dolda önskan om en vetenskaplig praktik som inte intresserar sig för maktförhållanden genom historien, i samhället och hos dem som själva är arbetsdelade att söka kunskap, är dock knappast ny. I Nycanders värld blir detta en avledningsmanöver i sökandet efter sanningar.

Det är naturligtvis precis tvärtom. Maktförhållanden är en så fundamental aspekt av den verklighet under vilken kunskap produceras, tolkas, vidareförmedlas och används, att en teori som programmatiskt vägar förhålla sig till detta, helt enkelt blir avgörande avseenden stympad; irrelevant. Eller för vara modernistiskt rättfram – fel.

Nycander önskar sig en sådan vetenskap – en som i ännu högre grad än vad som är påkallat genom själva den akademiska praktikens institutionaliserade beskaffenhet blir ofarlig för den politiska makten. Istället för en vetenskaplig praxis som innehåller åtminstone några element av potentiellt emancipatoriskt sökande efter vetenskapliga sanningar, önskar han sig vetenskaper som mer renodlat reproducerar den raka motsatsen till kunskap som begripliggör mer av världen, nämligen den redan hegemoniska ekonomiska maktens fantasier om sin egen rättfärdighet och ahistoricitet.

Det är betecknande att Nycander återkommer till genusteori – ett vetenskapligt fält vars inre motsättningar och akademiska debatter han tycks sakna rudimentära kunskaper om – som ett område där man föresatt sig att «relativisera sanningsbegreppet och förfäkta teorier som inte kan verifieras eller falsifieras». Han ger här till att börja med sken av att den enkla popperska falsifikationismen är det som skiljer hans «liberala» sanningssökande från alla de här konstiga post-grejerna som radas upp. Det är förstås helt fel. Vetenskapsteorietiska debatter är tack och lov ständigt pågående, det är inte oproblematiskt att utan vidare verifiera hur en verifierbar teori ser ut, och det är långt fler än dimmiga hermenutiker som begriper att tolkning har en central roll i varje meningsfull vetenskaplig teori.

Det är lika betecknande att Nycander inte går vidare från sin kritiska anmärkning om begreppet «homo oeconomicus’» historia, till att tänka på tillståndet inom den vetenskapsgren där «den mest centrala politiska tanketraditionen i västvärlden» är ohotat doxisk – nationalekonomin. Där trumfar de individualistiska fantasierna systematiskt empirisk kunskap om den sociala verkligheten.

Anyway. Bourdieu då. Var kommer han in i det här? Jo, poängen är att han är oerhört kritisk mot mycket av det som Nycander fnyser åt. Men det är utifrån en helt annan, genuint verklighetsbaserad position. Det Bourdieu ständigt återkommer till är just vikten av förstå de betingelser under vilka vetenskapligt arbete – såsom vi förstår och operationaliserar det – fortgår. Han är ute efter något helt annat än att avfärda möjligheten att nå kunskap om verkligheten. Tvärtom är denna reflexitivitet en avgörande del av ett intellektuellt arbete värt namnet.

Så här skriver han bland annat i en kritik som bland annat träffar «’konstruktivistisk’ idealism» – citaten blir på norska för det är så jag har tillgång till dem nu och knappast önskar ge mig in på översättningsarbete:
«Vi må lete i det objektet (det sosiale rom eller feltet) som vitenskapen har konstruert, etter de sosiale mulighetsbetingelsene for «subjektet» og for dets aktivitet i forbindelse med konstruksjonen av objektet (deriblant skhole og hele arven av problemstillinger, begreper, metoder, etc.), og således bringe for dagen de sosiale begrensningene for dets objektiverende handlinger. Dermed kan vi gi avkall på absolutismen i den klassiske objektivisme uten å dømme oss selv til relativismen.
Och så en lång parentes (ja det är faktiskt en parentes, som utgör ett stycke) som jag tycker är briljant, och som alltså egentligen bara vara vad jag från början ville tipsa om. Här snackar han om den «skolastiska inlåstheten» och reflekterar över det faktum att franska filosofer som på femtiotalet fick sin skolning i mycket speciella miljöer, blivit populära inspiratörer för amerikansk campus radicalism:
(Og det er ganske sikkert ingen tilfeldighet. De amerikanske universiteter, særlig de mest prestisjetunge og eksklusive, utgjør den institusjonaliserte skholè. De ligger ofte utenfor og langt unna de store byene, som Princeton, som er fullstendig isolert fra New York og Philadelphia, eller i suburbs uten liv, som Harvard i Cambridge, og når de ligger inne i byen – som Yale i New Haven, Columbia i utkanten av Harlem, eller universitetet i Chicago i utkante av en kjempemessig ghetto – er de fullstendig avskåret fra denne, særlig gjennom den strenge politibeskyttelsen som de holder seg med. De har sine helt egne kulturelle, kunstneriske og til og med politiske liv – med for eksempel sine studentaviser som tar opp hendelser på universitetsområdet, the campus – som med sin atmosfære preget av studier og tilbaketrukkethet fra verdens larm bidrar til å isolere lærere og studenter ra aktualiteter og fra politikken, som både geografisk og sosialt uansett befinner seg langt unna, og som oppfattes som utenfor rekkevidde. Et idealtypisk tilfelle er universitetet i Santa Cruz i California, et høysete for den «postmodernistiske» bevegelse, spredt omkring inne i en skog finnes et arkipel av colleges som kun kommuniserer via Internet, og som ble bygd på sekstitallet på toppen av en høyde like ved et badested for bedrestilte pensjonister, uten industri. Når man bor i et sosialt og kommunikasjonsmessig paradis der alle spor av arbeid og utbytting er utvisket, hvordan skal man da unngå å tro at kapitalismen har løst seg opp i en «strøm av signifikanter løsrevet fra sine signifikanter», at verden er befolket av «cyborgs» og «cybernetic organisms» og at man er gått inn i en era av «informatics av domination»?)
Men en så precis och meningsfull kritik av vetenskapligt tankeludd kan Svante Nycander förstås inte producera. Hans liberalism har tidstypiskt nog slagit över i en grovkornig reaktionär önskan om att den ekonomiska och politiska hegemonin också ska fullbordas inom akademin. Att maktens fantasier ska lägga sig ännu tyngre över det vetenskapliga uttrycket. Det är vad som påkallar motstånd.


Bourdieu-citaten från «Meditasjoner» («Meditations Pascaliennes»), Pax Forlag 1999. Översättning: Annick Prieur och Erik Ringen. Sid. 125 respektive 45f.


PS. En lite annan sorts kommentar som dock är inne på delvis samma grejer – bloggen commandante-stofil: «Liberaldement vanföreställningssyndrom – ny sjudom upptäckt!!»

10 kommentarer:

Mats sa...

På vilket sätt är Nycanders ålder relevant för detta? Förutom att det påvisar tunnheten i ditt försök till replik.

Anonym sa...

är du sexist esbati? "gubbsur" ?

Anonym sa...

ali är inte sexist och går aldrig till personangrepp i debatter. när han konstaterar att en exiliranier säljer bögporr i aten så är det bara för att markera att hans stånd var olik de andra i omonia. alla som varit pa omoniatorget vet att det är en efterhandskonstruktion.

en tudeh i sin prydno

Simsalablunder sa...

Var det Mats och Anonymiernas tyngsta argument?

Oaaaoooo!

200 steg till sa...

Väl skrivet, men dock - som du själv poängterande på twittret - kanske lite långt. Hur som är Nycander inte mycket för det nya, tvivlet så att säga. Men i hans värld har det fungerat bra med liberalism och kapitalism. Till och med så att säga att man lyckats bygga upp fungerande infrastrukturer av olika slag. Ja, vi har fått det så bra att vi kunnat synliggöra olika, för den upplyste, oönskade effekter och statusar. Men hans gäng är numera inte ett hot mot detta, så varför oroa sig. Men också jag har bloggat om Nycanders generalangrepp. Jag valde att fokusera det livsfarliga i själva liberalismen (http://bit.ly/aYsSHC). Sen så har jag svårt att läsa längre norska citat en två rader.

MJV71 sa...

Nycander är helt ute och cyklar vad gäller teoribildning på högskolor och universitet, vilket inte blir mindre tydligt om man sätter foten på nästan vilken ekonomutbildning som helst. Tvärtom råder snarare en dialektik inom samhällsvetenskaperna över tid där olika teorier och perspektiv avlöser varandra som den starkaste. Postmodernismen är en motreaktion mot den modernistiska teoribildningen, och har som en av sina utgångspunkter att sanningsanspråket måste relativiseras (ett fult ord anses det på universiteten!)och att fenomen och utveckling i samhället kan tolkas utifrån olika perspektiv - en synnerligen liberal och pluralistisk hållning.
Ann Heberlein ger f ö en hel del stöd till Alis resonemang i dagens DN. Nycander må vara gammal eller ung, mossig framstår han definitivt som.

Martin sa...

En del av problemet är ju att också många av Nycanders kritiker bland krönikörer och bloggare (exempel:Elin Grelsson) utan vidare köper tanken att "'vetenskaplig' eller upplyst debatt är bara blaha blaha, en täckmantel för att man rätt och slätt vill snacka upp sin position, sina egan fördomar" och beskirver postmodernismen (uppskattande) som ett allt-är privatsubjektivt, du säger din grej jag säger min, tja ba!!". Den sortens tyckmyckna rundsnackande har ju inget med vare sig Foucault, Derrida, Rorty eller Bourdieu att göra, desto mer med Chuck Klostermann och Alex Schulman. När man inte tar texter och rgument på allvar blir genomlysande debatt omöjlig, men pulpkrönikörer är ju oftats inte intresserade av stringens.

Även om Nycander är trubbig så antyder han något viktigt: att de svenska kultursidorna i stort sett gett upp rollen som verkliga debattfora. Idag handlar det om poitionering ocsitionering, sällan om att driva fram nya frågor eller att ge utrymme för en diskussion som andra inte vill eller kan ta. Det är märkligt att den urlakningen har skett helt utan diskusion.

MJV71 sa...

@martin
Är det verkligen Nycanders huvudsakliga budskap? Som jag uppfattar det är det snarare en kritik mot alla som inte intar en tokpositivistisk hållning i allt. Sen kan jag hålla med dig om att den ideologiska debatten i medierna inte är så värst stringenta och att det mest är en massa svammel.

Martin sa...

MJV: inte huvudsakliga kanske, men hans bild är nog ändå att liberalismen - den som han och många andra kallar liberalism - lever genom att debatteras i det offentliga rummet, på ledar- och kultursidor, i tidskrifter och tv/radio. Inte genom att *dekreteras*, utan som en idétradition som diskuteras och tillämpas. Men sen 1990-talet har samtliga desa fyra kardinaltillhåll i stort sett (och i tysthet) sparkat ut den mera tesdrivna,. resonerande debatten till förmån för jagpositionerande, en miljon krönikörer och klart mycket mindre argumenterande inlägg.

Förr kunde man som läsare ganska lätt skilja på att vara emot texten och att vara emot den person som skrivit; debattörerna kunde det också. Idag är detta ofta omöjligt och det är heller inte ofta som en debatt egentligen tar ut sina riktningar utifrån ett behov att diskutera sig igenom något, hitta nya insikter elle pröva några ståndpunkter hårt och grundligt: det handlar mera om att snabbt få tillskriva sig segern, lägga ut ridåer av löskokt retorik - läs vilken större ledarsida du vill - och att försöka posera som tillhörig en viss grupp (som Kajsa Ekis Ekman påpekade i den där DN-artikeln förra sommaren). Vi har helt enkelt inte längre ett offentligt rum som är lika kvalificerat som det var för en geenration sedan, trots att vi har många spännande och kvalificerade skribenter, unga och äldre. Webben har i stoirt sett *inte* fyllt tomrummet. . I det läget bedöms de flesta ståndpunkter mer efter sitt aktualitetsvärde, eller hur coola de låter,m än efter om de faktiskt håller eller är i god mening diskuterbara. Och det uppfattar jag att Nycander var inne på: det ges inte längre några värdefulla svar i debatterna, och det skadar liberalismen men också andra riktningar och -ismer.

MJV71 sa...

@Martin: Jag är med på flera saker av det du skriver, som att det är mycket positionerande och ytliga resonemang ställningstagande "för" eller "emot" i den offentliga debatten. Jag är dessutom heller inte så säker på att det som brukar kallas bloggosfären har haft så jättemycket att tillföra i just denna fråga (med ett fåtal undantag- men dessa skulle troligen funnit en plats i samtalet även innan bloggar blev en plattform för ideologidebatt). Det jag främst vänder mig emot i Nycanders texter är att han pekar ut högskolor och universitet som nån slags plantskolor för "vänstern". Detta stämmer helt enkelt inte. Vidare tycks han helt ha missförstått vad som ryms inom begreppet "postmodernism" som inte alls kan sägas vara en vänsterspecifik metod-för det är ju en metod det är. Eller snarare en metodologisk ståndpunkt.
Själv har jag ungefär samma hållning till ideologier som Tingsten hade: man kan diskutera och komma fram till om de är logiskt konsistenta inom själva ideologin, man kan finna idélinjer som överensstämmer eller går tvärtemot mellan olika ideologier, men det är i princip meningslöst att försöka utröna en ideologis "sanningshalt".