Då måste man gå bortom konstaterandet att det blir negativa uppslag. Undersökningar av hur journalister röstar räcker heller inte långt (även om man kan notera att de journalister som täcker politik och ekonomi tydligt lutar mer höger i sina partival).Läs gärna.
En meningsfull analys av medias roll i politisk rapportering måste snarare handla om sådant som hur den politiska processen beskrivs, hur urvalet av frågor sker, vad som stämplas som politiskt respektive ”expertutlåtande”.
Apropå mediekritik har statsvetaren Björn Johnson skrivit utmärkta inlägg här och här. Det utlovas en fortsättning i ett ytterligare blogginlägg.
Och idag ser jag glädjande nog att LO-distriktets ordförande i Stockholm skriver om "en borgerlig totaldominans vad gäller ledarsidor, tankesmedjor, forskningsinstitut och ekonomiska resurser" och om att något verkligen måste göras.
25 kommentarer:
"att LO-distriktets ordförande i Stockholm skriver om "en borgerlig totaldominans vad gäller ledarsidor, tankesmedjor, forskningsinstitut och ekonomiska resurser" och om att något verkligen måste göras."
Men LO har ju Arena, detta vänsternäste fyllt med vänsterelement som värmer debatten med partitrogna högersosseinlägg som får en att undra om de inte skulle jobba åt det forna Folkpartiet. Sitt ekonomiska institut la man ju ner, Wanja ansäg väl att det blev för dyrt, hon har ju bonusar att bekymra sig om.
Synd bara att den verklighet du beskriver Ali tillhör forntiden och saknar all relevans. Backa hem med Ohlygarkerna och prisa den tid som flytt. Taskigt att Öst gick åt helvete, detta planekonomiska drömsamhälle? Köp en Trabant och bli lycklig, du fick vänta 5 år på den miljövänliga masonitbilen driven av en 2-taktare som lukta skit o spydde ur sig koldioxid. Halleluja! Prisa Herren Karl Marx.
Hugo
Hugo återfaller igen. Gör något åt det så vi slipper din enfald, Hugo .
Hej!
Du hörde SR-programmet Mediernas inslag om
"Var tredje S-väljare byter block på grund av Ohly”
Det visade sig vara = 24 personer säger att det inte röstat på S på grund av samarbetet vänsterpartiet.
Ingenstans i texten nämns att det bara är 76 personer som utgör urvalet för denna del av undersökningens slutsats och debattartikelns rubrik. Frågan handlar överhuvudtaget inte om Ohly.
Medierna mycket bra program!
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2795
ca 16min in i prog.
mvh tyra
Det var ett mycket talande inslag i SR:s program Medierna. Tack för tipset tyra!
Det bör påpekas att det var United Minds som gjort både den undermåliga undersökningen och artikeln. Carl Mellin på United Minds ursäkt/förklaring var av typen -Har inte ni (SR) gjort likadant? Kanonförklaring!
Bo G Andersson, redaktör på DN debatt, säger att han känner sig trygg med rubriken och kan försvara den. Därefter låter han bli att försvara den.
Han påstår också att DN givetvis ställer alla rimliga kontrollfrågor inför publiceringen.
Han får då följdfrågan -Vilka följdfrågor har ni ställt?
Svaret blir då -Varför skall vi ställa massa frågor för?
DN i nötskal.
I maj 2009 i Journalisten.se intervjuades Bo G Andersson och DN Debatts rubriksättning kom upp då den tidigare hade kritiserats för att vara hårdragen och missvisande.
Bo G svarade då - Jag ser inte det som ett problem att ha citatrubriker men de ska givetvis ha täckning i texten.
Han fick också frågan om han offentligt säger och ångrar att han gjort fel?
Varpå han svarade - Är det allvarliga fel så ska man göra det. Jag tycker att det vid allvarliga fel är precis lika viktigt att göra korrigeringar på debattsidan som någon annanstans.
Det har sedan dess förflutit ca 1,5 år och under den tiden har DN:s Bo G Andersson ändrat uppfattning. Gör man fel behöver man inte offentligt ångra sig eller säga det, inte heller göra korrigeringar på debattsidan.
Vilka löjdfrågor behöver ställas Simsa för en sak som är uppenbar? VP blev inbjuden i de fina salongerna och det slet sig med besked. Det kommer aldrig att ske igen. Ingen vill ha kommunister i en regering, lika lite som man vill ha SD-folk.
Det är lite patetiskt att läsa den här typen av eftervalsanalys (?) och det luktar dessutom dålig förlorare. Tittar på vart majoriteten av journalister har sin politiska hemvist så har fortfarande de rödgröna en majoritet som inte motsvaras av en liknande bland oss andra. Att läsa en kultursida idag är nästan omöjlig om man är intresserad av litteratur, konst mm, eftersom sidorna används som megafoner för den tynande vänster som finns kvar i samhället. Lösningen på Esbatis, Johnsons gnäll (för så upplevs det av många) är att förbjuda Bonniers, Hjörnes m fl rätt att äga media och införa en mediastruktur á la Sovjet, Albanien. Det blir ju svårt att tvinga journalister att tycka som Esbati och Johnson om de inte gör det... Varför funderar inte vänstern på varför deras världsbild eller snarare bild av det svenska samhället omfattas av så få? Vad är det som gör att så många bland oss "vanliga" människor sympatiserar med djävulen själv - Reinfeldt - och hans parti? Vi är ingen överklass som bor på Östermalm och det gäller inte heller resten av de drygt 49% av de röstberättiga som la sin röst på alliansen. Det måste till djupare analyser, och inte en massa till vetenskap förklädd retorik, för att ändra på det här. Annars kommer v och s att fortsätta gå kräftgång. Gör som moderaterna gjorde i början av seklet - kom upp ur bunkrarna och börja analysera verkligheten utan skygglappar. Ni måste välja om ni skall ha några få procent av befolkningen på er sida eller om ni vill bli ett större parti som har en talan i samhället - för det tror jag behövs. Men när man läser om era sk analyser blir man bara mörkrädd.
Jag håller med om medieanalysen. Emmellertid: Som jag skriver på min blogg, tycker jag att det någonstans är de rödgrönas eget fel att mediernas skeva bevakning haft sådant inflytande på folk.
Visst gick ni till val på ett program som hade varit bättre än alliansens - men inte med tillräckligt kraftfulla konkreta åtgärder för att tillräckligt många skulle vilja rösta på er. Lokalt är S längre vänsterut än det program de rödgröna presenterade, lokalt gick S bättre. En tankeställare?
I dag har jag tänkt skriva på min blogg om det jag upplever som en destruktiv tendens hos Sahlin, det vill säga att se till det rödgröna samarbetet i Norge. För jag tror att de rödgröna i Sverige har begått misstaget att tro att bara ändrade lite på saker och ting jämfört med i Norge, så skulle det rödgröna samarbetet fungera bra här också.
För det första: Det rödgröna samarbetet i Norge ser just nu att leda till ett mångårigt högerextremstyre som lär riva ner betydligt mer än det lilla de lyckats åstadkomma under 8 år. Varför går det så dåligt i oponionsmätningarna i Norge för de rödgröna, och vad säger det oss om hur ett rödgrönt samarbete borde vara/inte borde vara i Sverige?
Jo, man har just inte levererat en tillräckligt kraftfull, konkret vänsterpolitik för att väljarna ska kunna tro på den vägen att gå. Nu har man en hårdare invandringspolitik än någonsin och marknadstänkandet i offentlig sektor fortgår, man gör inga radikala förändringar som verkligen känns, som ger kännbara effekter. Det är stort sett en sak som väljarna kommer ihåg: Dagissatsningen. Punkt slut.
När man inte innebär något systemskifte, när man inte gör det som behövs för att kunna ha en anständig invandringspolitik, när vardagen inte är/upplevs som särskilt annorlunda för de flesta jämfört med hur det var under andra regeringar, jag då skickas ju signalen till många att det enda valet som finns är att låta extremhögern komma till makten, att det inte finns något alternativ till längre och längre fängelsesstraff, ett än kallare och hårdare samhälle, men ett samhälle som åtminstone är tydligt, där de som är vid makten känns som om de vet vad de håller på med, har prinsiper.
De rödgröna i Sverige har ingen större legitimitet än de i Norge så länge dom inte går till val med tillräckligt kraftfulla konkreta vänsteråtgärder. Som det nu blev, kände många sig förlorade, det var oklart om de rödgröna stod för fågel, fisk eller ingetdera, och att medierna kunde bidra till förvirring, tveksamhet osv. beror i stor grad på de rödgrönas avsaknad av tillräckligt kraftfulla, konkreta åtgärder, för mycket av fraser, för mycket utrymme för motståndarna att sprida tveksamhet. Inget särskilt entusiasmerande, med andra ord, inget som gav visioner om en annan framtid.
Om de rödgröna i Norge lyckades vinna första gången, berodde det i stor grad på att regeringen som avsattes var en minoritetsregering med en statsminister som väljarna var trötta på (ungefär som med Persson), och att de rödgrönas löfte om majoritetsregering framstod som nytt osv. Deras omval var på håret, och bara på grund av splittring i oppositionen och att norska motsvarigheten till Folkpartiet vägrade att samarbeta med norska motsvarigheten till Sverigedemokraterna.
Summa summarum, vid nästa val, då de "rödgröna" i Norge antagligen ställs mot en mer enad opposition och i större grad måste svara för sin politik (och oförmåga att verkligen står för vänsterpolitik, ett systemskifte), ja så lär extremhögern komma till makten för jag vet inte hur många år.
Jag håller med om medieanalysen. Emmellertid: Som jag skriver på min blogg, tycker jag att det någonstans är de rödgrönas eget fel att mediernas skeva bevakning haft sådant inflytande på folk.
Visst gick ni till val på ett program som hade varit bättre än alliansens - men inte med tillräckligt kraftfulla konkreta åtgärder för att tillräckligt många skulle vilja rösta på er. Lokalt är S längre vänsterut än det program de rödgröna presenterade, lokalt gick S bättre. En tankeställare?
I dag har jag tänkt skriva på min blogg om det jag upplever som en destruktiv tendens hos Sahlin, det vill säga att se till det rödgröna samarbetet i Norge. För jag tror att de rödgröna i Sverige har begått misstaget att tro att bara ändrade lite på saker och ting jämfört med i Norge, så skulle det rödgröna samarbetet fungera bra här också.
För det första: Det rödgröna samarbetet i Norge ser just nu att leda till ett mångårigt högerextremstyre som lär riva ner betydligt mer än det lilla de lyckats åstadkomma under 8 år. Varför går det så dåligt i oponionsmätningarna i Norge för de rödgröna, och vad säger det oss om hur ett rödgrönt samarbete borde vara/inte borde vara i Sverige?
Jo, man har just inte levererat en tillräckligt kraftfull, konkret vänsterpolitik för att väljarna ska kunna tro på den vägen att gå. Nu har man en hårdare invandringspolitik än någonsin och marknadstänkandet i offentlig sektor fortgår, man gör inga radikala förändringar som verkligen känns, som ger kännbara effekter. Det är stort sett en sak som väljarna kommer ihåg: Dagissatsningen. Punkt slut.
När man inte innebär något systemskifte, när man inte gör det som behövs för att kunna ha en anständig invandringspolitik, när vardagen inte är/upplevs som särskilt annorlunda för de flesta jämfört med hur det var under andra regeringar, jag då skickas ju signalen till många att det enda valet som finns är att låta extremhögern komma till makten, att det inte finns något alternativ till längre och längre fängelsesstraff, ett än kallare och hårdare samhälle, men ett samhälle som åtminstone är tydligt, där de som är vid makten känns som om de vet vad de håller på med, har prinsiper.
De rödgröna i Sverige har ingen större legitimitet än de i Norge så länge dom inte går till val med tillräckligt kraftfulla konkreta vänsteråtgärder. Som det nu blev, kände många sig förlorade, det var oklart om de rödgröna stod för fågel, fisk eller ingetdera, och att medierna kunde bidra till förvirring, tveksamhet osv. beror i stor grad på de rödgrönas avsaknad av tillräckligt kraftfulla, konkreta åtgärder, för mycket av fraser, för mycket utrymme för motståndarna att sprida tveksamhet. Inget särskilt entusiasmerande, med andra ord, inget som gav visioner om en annan framtid.
Om de rödgröna i Norge lyckades vinna första gången, berodde det i stor grad på att regeringen som avsattes var en minoritetsregering med en statsminister som väljarna var trötta på (ungefär som med Persson), och att de rödgrönas löfte om majoritetsregering framstod som nytt osv. Deras omval var på håret, och bara på grund av splittring i oppositionen och att norska motsvarigheten till Folkpartiet vägrade att samarbeta med norska motsvarigheten till Sverigedemokraterna.
Summa summarum, vid nästa val, då de "rödgröna" i Norge antagligen ställs mot en mer enad opposition och i större grad måste svara för sin politik (och oförmåga att verkligen står för vänsterpolitik, ett systemskifte), ja så lär extremhögern komma till makten för jag vet inte hur många år.
Högerns mediedominans har varit vänsterns största problem i flera år nu. Och nu pratar jag inte bara om den europeiska vänstern, i övriga europa och för att inte tala om latinamerika är det lika illa om inte ännu värre.
Tyvärr så blir det svårt att komma ikapp högern på det här området. högerns stora fördel är helt enkelt att man sitter på kassakistan. Så länge högern har pengarna så kommer dom dominera mediautbudet. Vi måste hitta alternativa informationsvägar men det kommer att bli svårt att utmana hegemonin på det här området. Det ser mörkt ut för framtiden tyvärr... :(
Men snälla, journalister lutade betydligt mer åt vänster än befolkningen som helhet 2005. Kolla själva http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf . Jag tror knappast det ändrat så värst mycket under en mandatperiod. Och att säga att journalister som täcker politik och ekonomi lutar höger; De är visserligen mer höger an journalister som helhet men betydligt mer vänster än hela väljarkåren med tanke på att 14% hejar på vänsterpartiet. Visst, du kan ge dig in på en debatt att sådana siffror inte "räcker långt", det är nåt hemskt system som missgynnar vänstern osv. För all del gör det, då missar ni den verkliga anledningen till att det rödgröna projektet inte gick så bra.
Det är ju klart går man från 1999, då tre gånger fler journalister röstade på vänsterpartiet än moderaterna, till idag, då de är nästan lika stora kan man tycka att det blivit orättvist. Eller?
Nu börjar krutröken lägga sig efter valet. Kvar står Ohlygarkerna med mössan i handen som tur är. Vart tog alla forna kompisar vägen bland de rödgröna?
Hugo
Anonym 8:47 har inte mer att komma med än att allmänjournalister på landsorten, veckotidningsjournalister och en å annan sportjournalist är vänster.
Att de tungt tongivande journalisterna, med enorm makt över agendan, är höger råder det inget tvivel om.
Inte duger det heller att som Anonym 8:47 lyfta det blöta fingret och känna efter hur mycket höger dessa tungt tongivande journalisterna med enorm makt har. Gör man så kommer man förstås fram till vad som helst, och i Anonyms fall till något så patetiskt som att de är "betydligt mer vänster än hela väljarkåren".
Möjligheten till genomslag för sin journalistik (numera högerpropaganda), är vad som räknas och den möjligheten besitter och utnyttjar journalister med högersympatier helt oblygt.
När de blir kritiserade för att springa högerns ärenden, gömmer de sig bakom alla standardursäkter man kan finna, men också de mest korkade såsom den Bo G Andersson, redaktör på DN debatt levererade i SR:s program Medierna -Varför skall vi ställa massa frågor för?
Detta faktum, att genomslag är ALLT och att genomslaget har en total kantring åt höger, förstår de allra flesta när det presenteras för dem. Problemet är att en sådan presentation sker alldeles för sällan och i för små sammanhang, och passerar då kreti och pleti omärkt förbi.
Att det far långt över den fanatiske högerdrängens svål, det är givet.
Om Kapten Rödskägg väljer att inte förbise den valkampanj som Sveriges största tidning bedrev på redaktionell plats under valrörelsens två sista veckor, eller SVT´s Uppdrag gransknings snedvridna men ytterst vältajmade program om friskolor, så kanske Esbati kan skapa sig en något mer nyanserad bild av medielandskapets rapportering. Ni verkar ha svårt att dra slutsatsen att det kanske finns en lite chans att det är Er politik som inte uppskattas av väljarna!
Jerka
Hur många gånger ska det behövas förklaras för de här anonyma borgerliga mediaanalfabeterna att:
1. Det är redaktionsledningen(borgerliga) som bestämmer vad journalisterna ska skriva om och självfallet har "last cut"-rättigheter till alla artiklar
2. Att journalister som skriver om politik och ekonomi har partisympatierna till höger. Vad sportjournalister röstar på är relativt ointressant i sammanhanget.
Nämen Jerka glömde visst bort att nämna att i programmet om friskolor ingick Janne Josefssons ytterst vältajmade anklagelseakt på ca 10 minuter som var _direkt_ riktad mot V och Lars Ohly.
Det vet väl alla att det är de anställda på Volvo som bestämmer vilka bilar som ska produceras, det är de anställda på Eriksson som bestämmer vilka mobiltelefoner som tillverkas. Därför är det mycket viktigt att hålla reda på vilka partier dessa röstar på så vi vet om Volvobilarna är vänster eller högerstyrda och om det är en mobiltelefon som är vänster eller höger.
Simsalablunder: "Att de tungt tongivande journalisterna, med enorm makt över agendan, är höger råder det inget tvivel om". De är troligen höger om dig i alla fall, men från dina kommentarer låter det som om ungefär 95% av svenska befolkningen ligger till höger om dig (omm jag utgår från att du tycker ungefär som en medel V väljare). Jag tror att du påverkas lite av var du sitter på politika skalan. En journalist du uppfattar som balanserad skulle nog knappast uppfattas av majoriten som oberoende. Eller? Håller du inte med?
Intressant ämne, men viktigare än antalet höger/vänster journalister är hur problemformuleringarna ser ut.
Här tycker jag det finns en klar vänstervridning. Journalister tar i princip aldrig upp skattebetalarperspektivet när en politiker föreslår en dyr ekonomisk reform.
- Jaha, du säger att du vill bygga Norrbotniabanan för 25 miljarder. Det blir 5000:- mer i skatt per arbetande svensk. Är det verkligen rimligt att en ensamstående mamma i Skåne, som redan idag lever på marginalerna och som inte har råd att köpa skridskor åt sina barn, ska betala detta? Kanske kommer denna skattepålaga göra att hon inte längre har råd att gå till tandläkaren. Är det verkligen rätt?
Denna vinkling finns ofta när det handlar om minskade bidrag eller neddragningar i offentlig sektor. Att folk får mindre utrymme att handla i privat sektor nämns aldrig. Journalister köper med hull och hår när en politiker säger att något ska vara "gratis".
Anonym 6:32 har rätt, synen på journalisterna är förstås färgad av vem man är. Samtidigt är det inte journalisterna som debatteras utan negativa artiklar om den ena sidans ledare som dominerat. En "mosa-mona" artikel kan någorlunda objektivt bedömas, som tex Kent Asp gjort.
Men snälla Pelle, vad är problemet? Det är väl bara att granska nyhetsarpporteringen, så får du se. Du behöver inte hemfalla åt någon allmän relativ teori om subjektivitet som låter bra liksom.
Det är bara att öppna ögonen. Medierna bedriver opinion på nyhetsplats! De informerar människor om hur mycket folk får i skatt eller inte, inte ett dugg om vilka konsekvenser det får för välfärdssamhället. Medierna har helt gett upp sin kritiska roll och förmåga att granska den sittande regeringen. Medierna VÄLJER vad som är nyheter, och hur dessa framställs, och 90% av all media är borgerlig.Det är ett demokratiproblem, och det duger inte att flumma omkring i teorier om att man tycker olika beroende av partifärg. Det löser inget. Vem som helst kan se hur det förhåller sig, det är bara att öppna ögonen.
Borgarna har alltid haft mediadominans men det har liksom inte betytt något. För socialdemokraterna har tidigare haft stöd av ett enormt civilt samhälle av folkrörelser. Detta har emellertid s gjort sitt bästa att topphugga ända sen de hamnade i regeringen 1932. Se http://www.folkrorelser.nu/bloggen/2010/09/18/langsiktiga-orsaker-till-socialdemokraternas-svaghe/
Och det har på sikt inneburit att den maktposition i det civila samhället som s har haft nu har försvunnit. Och det är först då som media får betydelse.
Vilket givetvis inte innebär att man inte ska satsa på konkurrerande media. Vi skulle behöva en Klassekampen i Sverige, dvs en dagstidning på 30.000 ex eller mer som har stöd från fackförbund utan att vara bunden därifrån.
Men det är bara ett medel. Inte i första hand för att få en s-regering. Utan för att bygga upp livskraftiga folkrörelser som styrs underifrån.
Först då får vi regeringar som bryr sig om fler än den välbeställda medelklassen.
Ja snälla(?) anonym 11:45, det var ju det jag skrev? Med mosa-mona som ett exempel.
Skicka en kommentar