Ut med utanförskapet!

Bertil Holmlunds totalsågning av regeringens ”statistik” om ”utanförskapet” är koncis och fullständigt nedgörande. Det är ett faktum att själva grundstenen i regeringens valretorik – minns de ”1,5 miljoner” som ”inte gick till jobbet en vanlig dag” – var fiktiv. Och det är än mer allvarligt att Sverige nu har en regering som laborerar med ett påhittat mått, som inte bara saknar internationell jämförbarhet och vettig policyrelevans, utan dessutom genom sin definition öppnar för perversa indikationer: alltså exempelvis att färre personer i arbetskraften kan leda till sjunkande ”utanförskap”, eller en försämrad arbetlöshetsersättning automatiskt uppvisar minskat ”utanförskap” – varpå regeringen genom ett cirkelresonemang kan hävda att den egna politiken fungerar!

Det kan dock i sammanhanget vara värt att påminna sig om, att huvudparten av det Holmlund påpekar redan var känt i valrörelsen. (Inte allt kunde, alliansen laborerade ju med ett antal mer eller mindre diffusa mått, som man först efter valet har satt och igång och preciserat). Så här skrev till exempel eder ödmjuke bloggare i mars 2005 (om ett inslag i Aktuellt) och i mars 2006 (om borgarnas 1,5-miljonersbluff).

Poängen är inte att säga vad var det jag sa. Detta är ingen raketforskning, utan hyfsat uppenbara saker baserade på offentligt tillgängligt material, och det var väldigt många som försökte påpeka hur det låg till. Ändå var borgarnas lögner helt dominerande i valdebatten och även efteråt.

Till det bidrog givetvis den närmast totala borgerliga mediehegemonin på opinionsbildande plats, samt okunniga och ängsliga journalister agerande i flock. Bägge dessa faktorer är fortsatt giltiga. Kanske blir det lite svårare att köra exakt samma trick nästa val. Men det finns ingenting som säger att borgerligheten inte skulle vilja och kunna köra ett liknande.

Rubricering

Som ett led i sitt pågående övergrepp mot palestinierna har israeliska soldater blockat byn Nil’in på Västbanken och nu också gått till väpnat angrepp mot det civila motståndet i byn. Det har blivit viss extrauppmärksamhet kring detta, eftersom några modiga svenska dokumentärfilmare är i byn, och har hamnat mitt i det helvete Israel skapar för den palestinska befolkningen.

Men när Sveriges Radio lägger upp sin rapport på nätet, då är det mest talande själva rubriken: Nya bråk kring Israels barriär.

Beskjutning av befolkningen i en by som organiserar sig bäst de kan för att göra motstånd mot statsterror, är ”bråk”. ”Nya bråk” indikerar återkommande skärmytslingar liksom – nu håller de på och bråkar igen. Och det är bråk ”kring”… inte mot, provocerade av, på grund av, skapade av. Dessutom ”Israels barriär” – inte vad det är i verkligheten: en apartheidmur, olagligförklarad av internationell domstol, konstruerad för att befästa en rasistisk uppdelning, stjäla palestinsk mark och med sadistisk precision förstöra palestinskt samhällsliv.

Sveriges Radio rapporterar alltså om ”Nya bråk kring Israels barriär”. Det är helt makalöst.

Den dominerande diskursen i västerländsk medierapportering är falsk och vidrig.

- - - - -
Läs mer hos Anna Wester: Israeliska armén slår ned icke-våldmotståndet på Västbanken.

Media: Expressen, Aftonbladet, SvD.

”Företagsklimatet” – om att skratta hela vägen till tänketanken

Idag har alla svenska medier med minimala variationer rapporterat om att Solna har ”det bästa företagsklimatet”. Detta är en årlig begivenhet. Vi får alltså veta att det finns en lista där landets kommuner rankas efter ”företagsklimat”. De flesta får intrycket av att detta är någon slags utfallsutvärdering av den ekonomiska politiken i kommunerna. Det är naturligtvis meningen. Men det har ingenting med verkligheten att göra.

Undersökningen är i själva verket ett av organisationen Svenskt näringslivs smartaste PR-trick. Detta blir uppenbart för den som orkar spendera lite extra tid och tankeverksamhet jämfört med journalisterna på landets redaktioner.

Rankingen bygger dels på ett antal noga utvalda statistiska faktorer. Bland annat kommunalskatt och entreprenader. Det betyder att om en kommun – som exempelvis Solna – privatiserar kommunal service och sänker skatten, så räknas det som ett ”bra företagsklimat”. I övrigt finns flera faktorer som säger samma sak: att man får bra siffror om folk är egenföretagare istället för anställda. En kommun med många advokater istället för industriarbetare, får alltså automatiskt ett ”bra företagsklimat”.

Den stora delen av undersökningen, bygger på enkätsvar. Här kan vi hitta allmänhetens, kommunpolitikernas och kommunala tjänstemäns ”attityder till företagande”. Det betyder i klartext, att om en kommun har många högerväljare, många högerpolitiker i kommunen samt många med högeråsikter inom den kommunala byråkratin, då får kommunen en bra rankning för sitt ”företagsklimat”. Också i denna del hittar vi för övrigt ”kommunal konkurrens” som en faktor. Återigen får vi alltså schyssta värden om kommunen privatiserar. Här räknas även ”vägnät, tåg- och flygförbindelser” in som en faktor. Detta är – till skillnad från flera andra variabler – ganska rimligt att titta på. Problemet är att kommuner kan göra ganska lite för att påverka sådant. Om staten till exempel – tack vare skattesänkningar och en trafikpolitik helt i linje med Svenskt näringslivs önskemål – satsar alltför lite på tågtrafiken och berövar glesbygdskommuner viktiga transportmöjligheter, är det svårt för kommunerna att själva starta egna tåglinjer.

Men summa summarum: vad ”rankingen” visar är i princip en kombination av hur mycket borgerlig politik en kommun för. Vad det får för resultat för medborgarnas välfärd, eller för all den faktiska ekonomiska utvecklingen i företagen i kommunen, får vi inte veta någonting om. Att beröva kommuninvånarna kommunala bolag och kommunalt skött service, gör däremot underverk för placeringen på listan.

Detta taskspeleri prackar alltså arbetsgivarkotteriet på upphetsade kommunpolitiker en intet ont anande allmänhet, genom en okunnig, slapp och/eller tidspressad journalistkår. År efter år.

McJournalism

Läs Mikael Nybergs text i Aftonbladet om journalistiken som fabriksprodukt!

Så industrialiseras ännu ett kvalificerat yrke. Nygren jämför med förändringarna inom sjukvården när vinstmaximerande koncerner tar över. Professionen med dess föreställning om att tjäna det allmännas bästa bryts ner av marknadens mekanismer. Arbetstempot ökar, anställda journalister utanför storstäderna ser sina löner släpa efter och alltfler unga fastnar i frilansande och tillfälliga påhugg.

Ur den devalverade journalistiken stiger samtidigt enstaka anslående reportrar och skribenter som med sin glans blir en del av mediekoncernens varumärke. De tjänar bra och får positioner i samhällsdebatten.

Alla tillsammans: journalisterna tar sitt särskilda patriotiska ansvar för att reproducera den västerländska rasismen

Jag saxar detta rakt av från Angry Arab:

When Israeli occupation soldiers kill Palestinian children you can always count on the New York Times to come to the rescue: "A Palestinian mother and her four young children were killed in northern Gaza on Monday during an Israeli operation against militants there, and a dispute quickly arose over exactly how they had died." Dispute? Oh, yes. Some people people believe they were hit by lightening.

Ur den första kommentaren på inlägget:

you are niggers. nigger terrorists conduct operations in the midst of nigger children.

in any case, fyi, firing directly upon palestinian children is okay, too.

Samma manus, nya stjärnor i rollerna.

Idioti hotar den västerländska civilisationen

Jomen visst; Tora Bora News Agency har enligt uppgift kört ut en podcast från Usama bin Laden – känd från TV – där han ”hotar EU”.

De västerländska demokratierna – definierade genom sina fria, kritisk granskande medier, besjälade av att på egen hand och i skarp, framåtdrivande intellektuell konkurrens pröva sanningshalten i makthavares utsagor – rapporterar om begivenheten.

Till exempel: Aftonbladet, SvD, DN, Dagbladet, Aftenposten, Jyllands-Posten, Politiken, CNN.

Det är denna mångfald och rationalitet som är värd att försvara - oklart mot vem, men det är viktigt att det görs ordentligt - kanske också lite grann med koncentrationsläger, tortyr och taktiska kärnvapen.

Det finns för övrigt indikationer på att Mulla Omar nästa vecka kommer att utlysa Världsomspännande Sharia-Jihad mot alla de Otrogna Hundar som inte önskar höja kommunalskatterna.

Den kommersialiserade journalistiken som demokratiskt problem

För några veckor sedan skrev duon Audun Lysbakken, vice ordförande i Sosialistisk Venstreparti, och Torbjørn Røe Isaksen, ordförande i Muf:s systerförbund Unge Høyre, tillika politisk redaktör för Tidskriften Minerva, tillsammans en artikel i tidskriften Samtiden. Artikeln bär den briljanta titeln Kommentariatets diktatur. Där sågas den politiska journalistiken i allmänhet och de politiska kommentatorerna i synnerhet – ni vet, de som allt oftare dyker upp i tidningsspalterna och i etern, och talar om vad som ”egentligen” händer eller sägs; som något slags facit till utspel och debatter. Den har gett upphov till en ganska intressant diskussion i den norska offentligheten. (En debattartikel baserad på innehållet i Samtiden-artikel finns här)

Idag skriver Magne Lindholm, lektor vid journalisthögskolan i Oslo, en mycket intressant artikel i Dagbladet, med utgångspunkt i nämnda artikel. Även om artikeln är formulerad som en kritik av Lysbakkens och Røe Isaksens inlägg, tar den egentligen deras kritik vidare. Och den gör det skarpt. Lindholm talar om ”journalismen” som en ideologi – en samhällslära som liknar folksagorna mer än nyhetsförmedlingens verkligheten:

Journalister flest oppfatter det som sin oppgave å være kritisk. Men hvordan skal man kritisere når man er nøytral? All kritikk må gå ut fra en norm. Når klare politiske normer er tabu, hvilken norm skal man da bruke?

[...]

Journalistene kunne også begynne å vedstå seg sine vurderinger, og innrømme for seg selv og publikum at deres selvpålagte nøytralitet er en myte. Også journalister er politiske aktører. Forhåpentligvis er de redelige aktører.

Den som forsøker noe slikt, vil fort innse at deler av journalistenes yrkesideologi må forkastes. Journalismen har utviklet seg til en hel liten samfunnslære, som likner på folkeeventyrens verden. Også denne er en mytisk konstruksjon.

Detta är en artikel som bör läsas. Och begrundas. Dess budskap är minst lika brännande för den svenska situationen. Men någon risk för att innehållet ska kunna diskuteras i den allmänna svenska debatten finns knappast. Det får samhällsintresserade människor själva ta ansvar för, bortom de arenor som mainstream-medierna utgör. Det är dock möjligt!

Pomme de terre vs. Nomme de guerre

Man kan för övrigt notera att flaggskeppet Neo fortsätter att undervisa i hur en riktigt god och förnyad liberal debattordning ska se ut: smutskastning, drevinitiering samt rop på politisk och ekonomisk repression.

Inte nog med att tidskriften Mana misstänks ha uttryckt kritik mot Israels raspolitik – nu finns också anonyma uppgifter från en missnöjd tidigare medarbetare, att det kan ha förekommit pseudonymer i tidskriften.

Många förstår nu plötsligt vad Nyamko Sabuni egentligen menade, när hon i sitt poetiskt-analytiska mästerstycke på Folk och Försvar häromveckan sammanfattade Hoten Mot Demokratin:

Hoten mot demokratin har alltid funnits där. De har skiftat över tiden. Men demokratins fiender och dödgrävare har alltid funnits. De har funnits i olika läger och de har växt fram ur olika ideologier. Nazismen och fascismen på 30- och 40-talen. Kommunismen under efterkrigstiden och den marxistiska vänstervågen under 70-talet.

Enligt uppgifter till bloggen kommer Forum för levande historia att inom kort organisera en objektiv skolkampanj för att uppmärksamma brott mot mänskligheten begångna av Philemon Arthur and the Dung.

Göran Skytte kommer att vara kampanjens fältmarskalk, samt spela triangel.

Fuskarna!

Petter Larssons genomgång av den senaste i raden av fuskrapporter bör vara obligatorisk läsning.

Och återigen reser den frågor om journalistkårens slappa accepterande av en folkföraktande högers ideologiskt betingade dagordning.

Fortsatt surrealistisk Venezuelarapportering

Enstaka dramatiska händelser kan få människor att skifta perspektiv och växla förtroende, kanske världsbild. Men ofta handlar det om en kombination av saker, ett frö av misstanke som sen vattnas av återkommande märkligheter. Vietnamrörelsen är ett exempel; för många människor blev det så småningom uppenbart att det fanns en väldig diskrepans mellan verkligheten och den gängse proamerikanska bilden. I den processen var det många som skiftade världsbild på det hela taget – började se en annan verklighet utanför Västvärlden. Och många var det också som på goda grunder förlorade förtroendet för de egna samhällsorganisationernas oförvitlighet – inte minst polisens. Det där är bara ett mer uppenbart och omtalat exempel. Sådant händer ofta. De flesta som var i Göteborg 2001 och upplevde kontrastens mellan polisens övergrepp och den efterföljande rapporteringen blev säkerligen förändrade i grunden. För att inte tala om alla som direkt eller indirekt berördes av de absurda politiska domar som föll efteråt. För den som engagerat sig mer än ytligt i freds- och rättvisefrågor har processen kring och efter Irakkriget säkerligen kunnat betyda en förändrad bild av symbiosen mellan Västvärldens massmedier, regeringspolitiker och ekonomiska makthavare. Och för all del, den som är folkrörelseaktiv och har upplevt medierapportering om något man själv vet en del om eller själv är en del av, tappar nog en bra bit av förtroendet för medierna.

Allt det där kommer jag ofta att tänka på, när jag till exempel hör de svenska mediernas rapportering från Venezuela. Jag är inte särskilt naivt inställd till mediernas utrikesrapportering. Snarare tvärtom, får man säga. Men Venezuelarapporteringen slår ändå det mesta. Föraktet för folkstyrets framgångar i ett av Latinamerikas länge mest korrupta länder går inte att ta miste på. Kombinationen av klassföraktet uppifrån och rapporteringens unket koloniala mind-set skapar en rapportering som är så lögnaktig att den skulle vara humoristisk à la klämkäcka Pravda-ledare; om det nu inte vore så att den är systematiskt instrumentell för att trampa väg för statskupp, militär intervention, ännu en dränkning av folkliga strävanden i blod och kaos.

Det händer saker med en när man matas med sådant och samtidigt tar sig tid att söka andra källor. Kontrasten blir så skarp att man får svindel.

Nåja. Detta var lösa lunchfunderingar. Egentligen tänkte jag bara be alla läsa Frasses korta kommentar till hallået kring Spaniens (icke folkvalda – liberalt tydligen) kungs uppmaning till Venezuelas (folkvalda – inte liberalt tydligen) president Chavez att hålla käften. Chavez var förvisso drumlig och obstinat på mötet. Men Frasse pekar på att kungens irritation hade flera källor och att det var i ett annat sammanhang han upprört lämnade mötet. Sådana saker – den strukturella politiska glidningen i Latinamerika och Västvärldens reaktioner på densamma – hamnar konsekvent i skymundan i rapporteringen. Läs!

Och ta dig lite tid för detta:

Läs Hands Off Venezuela om oppositionens våld.
Läs Erik Svensson: Kolla olika källor i Venezuelarapporteringen.

Inställt

Den palestinska toppförhandlaren Ahmed Qurei, som skulle möta Israels utrikesminister Livni för att förbereda kommande ”fredssamtal”, då Fatahledningen under mer ordnade former ska sälja ut mer av det palestinska motståndet till ockupationsmakten, stoppades ironiskt nog i en vägspärr när han skulle tillryggalägga den korta sträckan mellan sitt hem i Abu Dis och Jerusalem. Ironin fullbordas av Ny Times rubricering av händelsen: Palestinan Calls off Meeting with Israel.

Plötsligt händer det

Daniel Åberg (hittat via Isobel)

Gränser och medielogik

Svenska Dagbladet har vänligheten att äntligen ge röst åt den breda allmänheten – närmare bestämt de kroniskt missnöjda högavlönade män som hänger på svd.se. De hälsar att journalisterna ska ”sluta jaga borgerliga politiker”. Att jaga Lars Danielsson och dussinet socialdemokrater för gud vet vad gick bra – that goes without saying. Även drevmoralism mot alkoholinmundigande kvinnor kan passera – det ger trots allt tillfälle till de verkliga ledarna att kliva i. Men vafalls – ska det talas skattefusk – då får det vara nog! Ty om beloppen inte är ringa, och om det handlar om företagsam villainredning – då är det rent oförskämt att använda begreppet fusk. Det är reserverat åt de föraktliga 95% som vi ju alla hört talas om och som håller på och är sjuka, drejar istället för att lägga sig ned och dö, samt ringer tandläkaren på arbetstid och därmed sätter hela den västerländska civilisationen på spel.

Sådan är dagordningsmakten. Win-win för ena parten. Alla springer åt samma håll. Någon kanske ramlar omkull på vägen. Men det centrala är att den politiska arenan töms på innehåll. Det har bestämda återverkningar.

Erik Berg skriver bra om detta:

När den politiska debatten övergår i KU-anmälningar och drevpolitik, istället för sakfrågor, är den enda effekten att människor – med all rätt – vänder sig bort från politiken som alltmer framstår som en överexponerad och meningslös apcirkus.

De som i förlängningen tjänar på ett växande politikerförakt är högern, vars väljare fortsätter att rösta när vänsterns väljare i protest väljer soffan.

Läs hela inlägget!

Den demokratiska granskningen

Kvalitetsjournalistiken excellerar:

De beställde in rött.

– Båda drack Domaine Lalande Merlot, uppger en källa för Expressen.

Ett rött vin som har inslag av mogna plommon.

Expressen avslöjar även socialdemokraternas ”hemliga plan” – nämligen att en riksdagsledamot ska ställa en fråga under statsministerns frågestund, ett institut tillkommet för att riksdagsledamöter ska ställa frågor till statsministern.

Jag håller inte med om allt Anna Sjödin säger, men som flera gånger förr säger hon många kloka saker i ett hojtigt läge.

Uppdatering: Josefin Brink och Kalle Larsson.


Några tidningslänkar: [DN1][DN2][DN3][SvD1][SvD2][SvD3]

Diaboliad

Häromdagen skrev jag ett blogginlägg i syfte att uppmärksamma en krönika jag skrivit, samt dyrka satan. Rubriken på det korta inlägget var Djävulen sitter i detaljerna. Någon kanske fick för sig att detta är ett vanligt ordstäv, som metaforiskt pekar på behovet av att ge akt på sådant som i förstone framstår som småsaker. Men det är förstås viktigt att alltid tolka olika yttranden ordagrant och särkopplat från sammanhanget. (Här är några andra satanister som påpekat att djävulen som person uppträder i skilda skepnader, till exempel EU, USA och staket)

Under partiledardebatten idag sällade sig Mona Sahlin till det satanistiska lägret! Detta fruktansvärda tilltag går dock inte osett förbi inkvisitionen den kritiskt granskande journalistiken. Med(s)atanisten Johan Sjölander har, lite förstrött, konstaterat att Mona Sahlins uttalande väckt uppståndelse bland borgare i hela världen. Han skriver:

Undrar hur lång tid det kommer att ta innan borgerliga spinndoktorer försöker få detta till att socialdemokratin jämför regeringen med hin hål? Nåväl, så obildade är inte svenska folket att de går på en sådan bluff.

Må så vara, men då måste förstås medier och ideologiproducenter ta sitt ansvar för landet och språket. Vi kan konstatera att en reslig korsfarare demokratikämpe som Fredrick Federley, inte bara tagit upp frågan, utan också rättrådigt ”hoppade till”

Inför framtiden vill jag föreslå informativa tidnings- och bloggrubriker, om Mona Sahllin eller någon annan okristlig icke-borgare skulle försöka sig på "ordspråk" eller "metaforer":


Som man bäddar får man ligga
Mona Sahlin vill införa förbud mot att somna på soffan

Ingen rök utan eld
Mona Sahlin kallade regeringen för pyromaner

Man ska inte måla fan på väggen
Mona Sahlin menade att Reinfeldt vandaliserat människors hem med satanistiskt klotter

Kasta ett getöga
Mona Sahlin lovade att stympa djur och kleta ned regeringens proposition med deras blod

Det gäller att mota Olle i grind
Mona Sahlin medgav att hon planerar att misshandla en kille

Man ska inte ropa hej innan man kommit över ån
Mona Sahlin vill ha inskränkningar i yttrandefriheten i samband med transporter på Öresundsbron

Bättre en fågel i handen än tio i skogen
Mona Sahlin berättade att hon helst vill döda alla fritt flygande fåglar

Man ska inte köpa grisen i säcken
Mona Sahlin anklagade Fredrik Reinfeldt för att vara ett svin

Ulv i fårakläder
S-ledningen spred varulvsbild på Reinfelt





[Jag har snott skärmdumpen från en blogg någon gång, men tyvärr minns jag inte var]
[Fräscha upp minnet: När ulvarna ylar]

Kram?

Jag har blivit upp-/utmanad av Eric Rosén att delta i en bloggdiskussion om att fångar på Kumlaanstalten inte får krama sina anhöriga när de får besök.

Jag tänker inte skriva något särskilt om det. Jag tycker Eric själv gör det bra. Läs hans inlägg på SVT opinion.

Jag kan bara tillägga att det skrämmer mig att det ska få vara så här. Jag skräms av Expressens ansvarslösa lynchmobbjournalistik. Jag skräms av en kriminalpolitisk ”debatt” där det intressanta inte är hur vi ska minska brottsligheten – långa fängelsestraff är som bekant ett väl beprövat och framgångsrikt sätt att öka och förgrova brottsligheten; inhuman behandling istället för vård under tiden man sitter inne är en garanti för att nå sådana resultat – utan hur människor ska sitta hemma i soffan och njuta av vetskapen om att någon annan har det för jävligt. Och jag skräms över att det som borde vara en självklarhet i ett rättssamhälle lyser med sin frånvaro: frihetsberövandet är straffet – att ytterligare plåga den som sitter av ett straff får inte bli samhällets uppgift. Detta är det sluttande plan vi befinner oss på. Jag gläds över att sådana som Eric Rosén hjälper till att försöka vända det genom sina ord.

Bygga världsbild

Propagandan bereder vägen. Skyler intressen. Avhumaniserar. Säljer in framtida, än större övergrepp. Pågår dagligen, nöter med en kvävande, kväljande kraft.

Två som exemplifierar:

Paolo Pissoffi om en DN-notis, ”Att Döda Några Oskyldiga Och Att Döda Extremister”.

Pierre Gilly om att ”Ondskan har landat”

Läs!

Analys och handling; beställar-utförarmodellen

”Det är en märklig politisk period där tystnad belönas med ökat väljarstöd.”
Henrik Brors noterar att socialdemokraterna blir alltmer osynliga i media, dn.se 24 september 2007, 09:48

”Persson får 121.000 i månaden trots sitt nya konsultjobb”
Rubrik, dn.se 24 september 2007, 23:39

”Ständigt denne Persson!”
DN:s Henrik Brors tror Persson skadar förtroendet för politiker. Rubrik webbteve, dn.se 25 september 2007

[Creds MvK]


Läs Magnus Ahlkvist för en reflexion.

Konkreta tips

DN folkbildar:

Här får du konkreta tips av Din Ekonomi. Som singel är dina ekonomiska marginaler mindre än för sambor och gifta. En oväntad utgift kan innebära att hela ekonomin går omkull. Därför är en ekonomisk buffert den bästa huvudkudden. Helst en årslön om det är möjligt.

Det är en informationsinsats som torde få tyst på de flesta som gnäller på regeringens politik. Är du sjuk? Ett konkret tips är att vara frisk istället. Går du som student back 800 kronor i månaden? Pröva istället att lägga ihop dessa -800 kronor till en årslön.

Det som ändå drar ned betyget för de konkreta tipsen från Din Ekonomi, är att man missar det givna konkreta tipset till åtminstone de kvinnliga singlarna: gift dig rikt! Där var moderaterna Anders Borg och Hans Lindblad föregångare, när de bemötte kritiken från LO om att kvinnor skulle bli förlorare med en borgerlig regering:

Eftersom många av de individer som har något lägre inkomster, som följaktligen betalar mindre i skatt och får lägre skattesänkningar, är kvinnor som är gifta med män som tjänar lite mer blir hushållseffekterna påtagligt mer gynnsamma för hushållen än de individexempel LO-ekonomerna redovisar.

En politik som sätter individen i centrum – om ej annat krävs för att sänka skatterna, och om man med individ avser en man.

Den felande länken i den demokratiska processen

Svensk politisk rapportering har i och för sig på senare tid redan varit högkvalitativ och fördjupande. Men det kan ju alltid bli lite bättre. Till exempel genom att TV4 köper en Fox News-möter-Café-skvallerblogg och gör dess grundare till politisk reporter. Niklas Svensson är övertygad om att bloggen ”nu kommer att utvecklas till en ännu större och viktigare aktör”. Amen vad skönt, tänker man då.