Postrealistisk regeringskommunikation

Marika Lindgren Åsbrink skriver bra om radioprogrammet Kaliber och om en regering som helt enkelt vägrar förhålla sig till fakta. Strategin är verkligen genomgående att Inte komma med motargument eller ens bortförklaringar, utan helt enkelt undvika fakta. "Klyftorna kan man diskutera, jag köper inte riktigt den bilden av att de skulle öka", är kommentaren från statsministerns pressekreterare, till det faktum att klyftorna ökar. Statsministern själv ställer inte upp på intervju.

I ett demokratiskt samhälle är tanken att det fria meningsutbytet – med medierna som en avgörande del – ska bidra till att lögner avslöjas och fakta får spridning. Det är ganska dåligt ställt med det där. Och nej, det är inte oberoende av höger och vänster. När jag startade min blogg 2005 var det väldigt mycket i frustration över att det som såldes in som "granskning" av dåvarande regeringen, var vidareförmedling av missvisande statistiktolkningar eller direkta spin. Några exempel som är intressanta såhär 6-7 år senare:

• Bullshit om sjukfrånvaro
• Missvisande prognoser om hushållsnära tjänster
• Missvisande påståenden om att "1,5 miljoner går inte till jobbet en vanlig dag"

Nu har Sverige haft högerregering i snart 6 år. Nu har missvisande beskrivning av statistiken fått ge vika för axelryckningar åt statistik. Regeringen har gjort sin postrealistiska hållning till officiell kommunikationsstrategi. Granskning av regeringens faktiska politik hör fortfarande till undantagen. Om nu Kaliber-exemplet, och Agendas belysning nyligen av regeringens försök att omdefiniera sysselsättningsstatistiken, är indikationer på en förändring, är det inte en dag för tidigt.

Jakten på fantasierna om medelklassen – exemplet Norge

Det har varit kommunalval i Norge. Moderaternas systerparti, Høyre, gjorde ett mycket bra val. Det gjorde också socialdemokraterna, Arbeiderpartiet. Av väldigt olika skäl blev valet ett bakslag för Fremskrittspartiet och Sosialistisk Venstreparti. I Oslo lyckades de borgerliga behålla makten, som de har haft i fjorton år nu. (Den senaste perioden har Høyre och Frp styrt tillsammans, med ”parlamentariskt” stöd huvudsakligen från liberala Venstre). Samtidigt behöll de rödgröna makten i ”utställningsfönstret” Trondheim, där man 2003 tog makten efter ett bejublat fackligt basarbete, och omvaldes 2007 på samma sätt (beskrivet bland annat av Aron Etzler i boken Trondheimsmodellen). Och i Fredrikstad blev ett sådant fackligt-politiskt samarbete basen för en storseger som krossade det styrande Fremskrittspartiet.

Ändå är det i Norge, liksom det har varit i Sverige, vanligt att det politiska kommentariatet utifrån sin bekväma mellanskiktsposition ordinerar den platta och beprövat misslyckade lösningen att socialdemokratin måste ”gå åt höger” för att vinna ”medelklassen”. Här är ett exempel från VG. På detta skriver Julie Lødrup och Magnus Marsdal från (min arbetsplats) Manifest Analyse ett svar som är mycket väl värt att läsa.

Intet sted går Ap så oppsiktsvekkende fram som i Fredrikstad. De siste tre årene har det lokale LO kjørt kampanjen «Rødgrønt Fredrikstad 2011», med store konferanser for tillitsvalgte, 70-80 bedriftsbesøk, høy medieprofil og hard konfrontasjon med Frps ordfører. Resultatet ble 49 prosent til Ap etter 30 prosentpoeng framgang, og regimeskifte.

I Oslo – landets mest klassedelte by – signerte lederne i Ap og SV på at selv ikke de rikeste av de rike skal ut med ett øre i eiendomsskatt. Gevinsten ble fortsatt blått styre av hovedstaden.

Läs gärna!

(För den svenske läsaren av ovanstående. I Norge är utformningen av fastighetsskatt en möjlighet för kommuner, inom vissa lagligen fastställda gränser)

Ship to Gaza – Stay Human!

Tiden är som vanligt för knapp för att skriva det jag skulle önska. Jag skulle vilja skriva mycket mer om det stora, gränsöverskridande människorätts- och solidaritetsprojekt som Ship to Gaza är. Skriva om lögnerna och hatet, vad de blottlägger hos lögnarna och hatarna, och om den värld vi lever i. Men jag har skrivit förr. Och det är så många som gör det bättre på annat håll nu.

Det som är intressant är att i europeisk debatt har försvararna av staten Israels övergrepp framför allt fokuserat på att bagatellisera och relativisera den här gången. ”Varför just Gaza?”. Ja, till att börja med, varför inte?

Men också: därför att Israel ockuperar och förtrycker med ett sådant explicit stöd av världens mäktiga. Jag var inne på det när fosforbomberna föll i januari 2009 – att världen speglas i Gaza; att uppställningen i synen på massakern i Gaza pekar mot de stora politiska linjerna i vår samtid – den koloniala människosynens åternormalisering, islamofobi som den dominerande formen av rasism, och inte minst borgerligt liberala krafters förbruning.

Den israeliska ockupationsmaktens handlingar och propaganda får ett sådant bifall och genomslag i västerländsk press och politik, att det också blir ett grönt ljust för fortsatt förtryck och rasistisk särbehandling.

Ett lustigt exempel är när svenska medier sprider uppgifter om att Röda Korset ska ha påstått att det ”inte råder någon humanitär katastrof på Gaza”, när Röda Korset i själva verket gång på gång har påpekat de enorma problemen på Gaza, medan uppgiften härrör från den israeliska militären.

Den israeliska statspropagandan är så hejdlös att man nyligen försökte sprida en video där en HBT-aktivist påstod sig ha varit i kontakt med Ship to Gaza men förvägrats åka med. Nu avslöjades det osmakliga tricket nästan omedelbart, men som mycket annat i den vägen är det säkert en och annan som gått på det innan.

I sammanhanget ska man också nämna det njugga förhållningssättet i det svenska politiska och mediala etablissemanget till att den båt som de svenska passagerarna ska åka med saboterats av dykare i hamnen i Aten! (här finns pressmeddelanden och foton). Det israeliska utrikesdepartementet uttrycker tillfredsställelse med den försening som sabotaget innebär. Hur många andra länder hade kunnat bete sig så?


Och så bara en kort kommentar till de borgare som likt denna frejdiga ledarskribent undrar varför det inte ordnas någon ”Ship to Syrien”? Well, ordna det själva! Det finns ingen blockad av internationellt farvatten utanför så det kräver kanske mindre förberedelse. Och framför allt så kan handelsminister Ewa Björling (M) leda delegationen, eftersom hon har erfarenhet från tidigare räder, exempelvis denna Flight to Syria 2009. Daniel Swedin skriver mer på samma tema.

Nåväl. Följ gärna utvecklingen direkt istället för genom mainstreammediernas filter, där IDF:s propagandaofficerare är framme och petar hårt. Journalisten Joseph Dana är väl värd att följa på twitter. Ship to Gazas svenska hemsida är bra att kolla in. Och som jag tidigare tipsat om, Johannes Anyurus blogg.

Och de börjar tala, ansiktena där framme, med sina ögon och munnar – de liv som talar för oss, de liv som med sina röster benämner våra handlingar, talar nu. Greklands representant talar om att Medelhavets alla folk måste få vara fria att färdas över havet, Dror talar om Israels våld, om lögnerna som sprids. En palestinsk-amerikansk jurist säger att palestinierna inte vill ha bistånd, att de vill ha värdighet och frihet, att det är vad Freedom Flotilla handlar om. Hon knyter näven och höjer den i luften, många i lokalen speglar hennes gest. Och alla dessa ord och tecken rör vid mig innerst inne och jag sitter med glansiga ögon, hopsjunken, matt, för igår kändes det som att ord inte var någonting, efter att jag hade sett flyktingen med den hopsydda munnen, och idag är orden – vad är de? Namn, för att förstå, för att förvandla. Alice Walker, amerikansk författare – hon skrev “Purpurfärgen” – är en av årets passagerare, och talar om de svartas befrielsekamp i USA, att den också var beroende av att människor kom utifrån för att hjälpa de nedtryckta och bortglömda. Hon säger att detta alltid har funnits i USA’s historia, också, parallellt med våldet, dödandet. När jag vänder mig om: väggen av kameror bakom oss, de blänkande linserna i det tunna solskenet som silar in genom de igendragna gardinerna. Fotografen från NRK, en ung kille med långt hår och bakochframvänd keps, springer omkring. Han ser ut som en parodi på en krigsfotograf.

Och så lägger jag in två hälsningar, en ascool från irländska rugbystjärnor, och en lite mindre cool, inspelad på semestern, från yours truly. (fler finns här)

Surrealismens seger

Jag har skrivit ledare i veckans Flamman. Den handlar om regeringens vårbudget. Texten finns här. Här lägger jag upp en dubbelt så lång version av samma text, för den som skulle vilja utsätta sig för den.

Surrealismens seger

I en av Jan Stenmarks geniala teckningar svarar liemannen på frågan ”Ska jag dö nu?”: ”Nej, jag har hittat en semantisk lösning. Jag killar dig istället”. Teckningen skulle med fördel ha kunnat illustrera regeringens vårbudget.

Verket har fått titeln ”ansvar för jobben”. Ett stort antal gånger kan man läsa att ”regeringens politik sänker jämviktsarbetslösheten”. Som ett resultat av ”strukturreformer” menar man att den blir cirka fem procent 2015.

Nu är den verkliga sysselsättningsnivån fortfarande lägre än 2006. Och arbetslösheten fortfarande högre än det moderaterna vid den tiden kallade ”massarbetslöshet”. Men jämviktsarbetslösheten är en teoretisk konstruktion – det visar sig till exempel att den var cirka sju procent i mitten av 90-talet, medan den faktiska arbetslösheten envisades med att ligga på elva. Och beräkningen av den råkar vila tungt på just de ”strukturer” som regeringen ”reformerat”. regeringen tror på att skattesatser och ”incitament” att vara arbetslös och sjuk är det som bestämmer ”jämviktsarbetslösheten”. Man förutsätter då helt enkelt att sänkt skatt för dem som jobbar, lägre a-kassa och sämre sjukförsäkring ökar sysselsättningen. Med 215 000 personer. I teorin. Trots att många inte ens känner till jobbskatteavdraget och trots att bevisen för att det har fått folk att jobba fler timmar är obefintliga. Trots att det bara är några få procent av dem som kastats ut ur sjukförsäkringen – så att det alltså ”lönar sig mer” att vara frisk – som har fått jobb utan stöd.

Reformerna har alltså ”förbättrat arbetsmarknadens funktionssätt”. Som en indikation på denna förträfflighet nämns bland annat ”den ökade sökintensiteten” som ”minskar jämviktsarbetslösheten genom att lediga platser tillsätts snabbare”. Det betyder att arbetslösa söker fler jobb som de inte får. Samtidigt rapporteras att antalet obesatta jobb nu är rekordhögt. Matchningen på arbetsmarknaden har med andra ord försämrats, men bara i verkligheten, inte i teorin. Och det är det senare som rapporteras i budgeten.

Lite i skymundan konstaterar regeringen också att långtidsarbetslösheten skjutit uppåt. Det erkänns vara illavarslande. Hur analyserar man detta? Jo: ”Det finns i dag indikationer på att kontrollen av att arbetssökande står till arbetsmarknadens förfogande inte fungerar ändamålsenligt”. De arbetslösa var med andra ord kanske bara inte på plats när marknadens osynliga hand slängde runt jobben och sänkte jämviktsarbetslösheten.

Än har dock reformatorerna lång väg att gå. ”Trots regeringens reformer är det fortfarande inte tillräckligt lönsamt att gå från arbetslöshet till arbete för många av dem som står utanför arbetsmarknaden”. Läs meningen igen. Trots att bara var tredje arbetslös över huvudtaget får a-kassa, trots att utförsäkrade och nedslitna pressas ned i fattigdom, menar regeringen alltså att de ännu har det för bra och att det bidrar till deras ”utanförskap”.

Men utanförskapet ”hänger [också] samman med lönestrukturen och hur flexibel den är”, ty ”en alltför sammanpressad lönestruktur innebär att personer med relativt låga kvalifikationer eller som inte jobbat under lång tid kan ha svårt att hitta ett jobb”. Att detta inte utmärker reellt existerande samhällen är inget bekymmer. Den världsfrånvända teorins triumf över verkligheten börjar fullbordas.

Samtidigt med propositionen kom ny sysselsättningsstatistik från USA, där skatterna är låga, lönestrukturen allt annat än ”sammanpressad” och minimilönerna är lägre i reala termer än på 70-talet. Siffrorna är de lägsta på 30 år. Sverige har högre andel personer med ”låga kvalifikationer” i arbete.

Detta diskuteras inte av regeringen. Däremot är USA med i ett diagram över ”marginaleffekter” för ensamstående låginkomsttagare, alltså hur stor andel dessa måste betala i skatt för en ytterligare intjänad krona. Marginaleffekter antas vara skadliga för sysselsättningen. I diagrammet ser man att USA har varit framgångsrik i att minska detta problem de senaste åren. I Sverige har vi varit ännu mer effektiva, men nivåerna är fortfarande höga. Till de länder som har kommit längst och har marginaleffekter under OECD-genomsnitt hög Spanien, Portugal och Irland, alla med en extremt besvärlig arbetsmarknadssituation idag. Högst är marginaleffekterna i Danmark och Norge. Där är sysselsättningen högre än i Sverige och arbetslösheten lägre. Detta kommenteras inte. Istället dras slutsatsen att ”ytterligare förstärkningar av jobbskatteavdraget skulle sänka trösklarna för dem som inte arbetar och öka arbetsutbudet bland dem som redan har ett arbete”.

Internationella jämförelser kommer också väl till pass i faktarutan ”därför sjunker jämviktsarbetslösheten i Sverige”. Där kan man se att arbetslösheten var mycket lägre än fler jämförbara länder, men efter 90-talskrisen inte återhämtat sig och nu ligger högre. Är slutsatsen att man bör titta på vad som gjordes rätt tidigare? Nej, jämförelsen tyder istället på ”att det finns goda möjligheter att med strukturreformer ytterligare sänka jämviktsarbetslösheten”.

Det kanske allra mest absurda i propositionen är regeringens skrivningar om att ”fler i arbete minskar klyftorna” och att jobbskatteavdraget har ”fördelningsmässiga fördelar”. De egna diagrammen visar nämligen att inkomstspridningen har ökat och beräknas fortsätta öka. Även andelen med låg ekonomisk standard har ökat kraftigt. Även i regeringens egna beräkningar framgår att de direkta effekterna av politiken är att de högsta inkomstgrupperna för den största procentuella ändringen av disponibel inkomst. Man har då funnit den finurliga lösningen att införa en ”långsiktig effekt” i samma diagram, där det plötsligt är jättebra för dem lägst inkomster. Denna ”långsiktiga effekt” är inte verklig, utan teoretiskt uttänkt. Den genereras av att man ”skapar drivkrafter för arbete” som gör att låginkomsttagare övergår från ”bidrag” till ”arbete”. Diagrammet illustrerar att effekten är kraftig i Anders Borgs huvud.

Man kan inte kräva att alla medborgare ska närläsa regeringens propositioner. Massmedia har ett ansvar. Så vad rapporterade de stora? DN och SVT återgav lydigt regeringens missvisande tabeller om hur mycket ett vårdbiträde skulle tjäna. ”Så mycket mer får du av Borg idag” och ”Så bra blir din nya ekonomi” skrev Aftonbladet och Expressen på sina löpsedlar.

För progressiva krafter är det en viktig demokratisk uppgift att återföra den ekonomisk-politiska debatten till verkligheten. En politik för full sysselsättning och minskade klyftor kräver en uppgörelse med den ekonomiska ortodoxin. Konkret, ideologiskt och för all del semantiskt.

Sagolika steg i jobbskatteavdraget

Idag har regeringen berättat att man ska riva ett ytterligare 15 miljarder djupt sår i svensk välfärd. De som tjänar över cirka 35 000 kronor i månaden får dock ytterligare drygt 600 spänn att kalasa på.

Statsministern har fått stå i tv och upprepa sitt kindergardennyliberala budskap om att skatt på arbete leder till färre jobb. Han försöker låta som att det är en faktauppgift. Och som vanligt är det inga journalister som säger det som borde vara utgångspunkten för en kritisk granskning: "Nu är ju det inte sant. Varför säger du då så?"

Det finns naturligtvis starkt teoretiskt stöd för att skatt på arbete leder till lägre sysselsättning. Problemet är att det är en teori som bara gäller i en fantasivärld utan likheter med den vi lever i.

Det är till exempel ett faktum i Monopol att man ska köpa Norrmalmstorg så fort man får möjligheten och att man då troligen blir rik. Detta är dock ingen vägledning för bostads-, budget- eller investeringspolitik i andra, mer verkliga situationer.

Så här ser det ut om man plottar sysselsättningsnivå och skatteuttag i OECD-länderna. Varje punkt är alltså ett land:



Ju högre skattenivå, desto högre sysselsättning. Nej, jag hävdar inte att detta är ett starkt statistiskt samband (jag tror i och för sig att det faktiskt är statistiskt signifikant på 5%-nivån, jag har dock inte gjort körningen själv). Jag hävdar heller inte att man utifrån bilden kan dra några slutsatser om kausalitet. Poängen här är bara att utgångspunkten om att högre skatter gör att sysselsättningen sjunker är en mycket dålig utgångspunkt, i strid med hur verkliga ekonomier ser ut idag och hur de har utvecklat sig. Sverige hade för övrigt sina högsta sysselsättningsnivåer ungefär när skattenivån var som högst, och den starka sysselsättningsutvecklingen i Sverige under efterkrigstiden sammanföll med stigande, inte sjunkande skatter.

Alltså återigen: man kan inte därmed säga att om man höjer skatten så blir sysselsättningen automatiskt högre (eller vice versa för den delen). Man kan dock föreslå ganska många skäl till att det sambandet kan finnas. Till exempel att man med skattepengar kan anställa människor i viktiga välfärdstjänster som annars blir alltför lite utförda om de ska skötas marknadsmässigt. Eller att länder med högre skatteuttag har större möjligheter till att föra en aktiv arbetsmarknadspolitik som gör matchningen på arbetsmarknaden bättre. Eller att skatter leder till en jämnare inkomstfördelning, vilket är allmänt sunt för den ekonomiska utvecklingen. Det kan man analysera på olika sätt om man är intresserad av det.

Det är förstås inget man kan kräva av journalisterna. Att ställa någon enda kritisk fråga när statsministern hävdar saker som saknar stöd i empiri borde dock ligga närmare den journalistiska kärnuppgiften. Men det är ju bara i teorivärlden det.

PS. Här är en gammal post som är relevant i sammanhanget: Några ord om jämviktsarbetslöshet, modeller och prognoser.

PPS. Läs också Marika Åsbrink Lindgrens utmärkta inlägg.

Jobbskatteavdraget har ökat barnfattigdomen

Fem år i rad har antalet barn som lever i familjer beroende av långvarigt ekonomiskt bistånd ökat. Också Rädda Barnen har slagit larm om att barnfattigdomen i Sverige ökar och att det är ett trendbrott vi har fått se.

Därför var det lite överraskande att den moderate riksdagsmannen Jan Ericson i dag i Svenska Dagbladet gick ut med uppgiften att ”sänkta skatter har gjort att färre barn är fattiga”. Han lutar sig där på ett PM från Riksdagens utredningstjänst (RUT), som handlar om jobbskatteavdragets effekter. Under dagen har detta spridits ut på en mängd olika sätt. Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten skriver exempelvis på twitter:

Andelen barn i familjer som räknas som fattiga har minskat med 13 procent mellan 2007 och 2010, tack vare jobbskatteavdraget! Säger RUT.

Och TT har gått ut med uppgifterna som en nyhet!

Problemet är att det inte alls är vad RUT har visat. Artikeln och påståendena är grovt missvisande.

RUT:s underlag jämför över huvudtaget inte barnfattigdomen 2007 med barnfattigdomen 2010, som Arkelsten ger sken av. Det ser på fattigdomstalen vid en tidpunkt, nämligen inkomståret. Det man gör är en hypotetisk jämförelse mellan verkligheten 2008 och hur inkomsterna hade sett ut om man inte hade haft jobbskatteavdag. RUT skriver uttryckligen:

I detta PM jämförs dagens system med jobbskatteavdrag med en parallell värld med dagens system men utan jobbskatteavdrag. Det går således inte att dra några säkra slutsatser om avdragets inverkan på barnfattigdomen från år 2007 fram till idag.

Men låt oss ändå kolla lite närmare på PM:et. Den som tittar noga ser att det bara är i kolumnen som handlar om ”absolut” fattigdom som denna statiska analys säger att 7,7 % hade varit fattiga istället för 6,6 % (därav siffran 13 % "minskad" fattigdom). Tittar på man de mer vedertagna, relativa fattigdomsbegreppen, exempelvis det som används av OECD, ser vi att samma PM säger att fattigdomen hade varit lägre utan jobbskatteavdraget.

Jag upprepar. Riksdagens utredningstjänst visar alltså i ett PM att barnfattigdomen har blivit högre som en direkt effekt av jobbskatteavdraget.

Det är naturligtvis så att upplevelsen av fattigdom beror på om man har råd att göra sådant som andra i omgivningen uppfattar som självklara. Det är därför det är det relativa måttet som normalt används för rika länder, där behoven av mat och husrum är tillgodsedda. Om detta har jag skrivit bland annat här. Lena Sommerstad har skrivit om det i den här artikeln: ”Regeringen försöker dölja ökande inkomstklyftor”.

Men RUT:s PM är alltså en statisk analys där man jämför verkligheten med en hypotetisk situation där det enda som ändras är jobbskatteavdragets vara eller icke vara. Som vi alla känner till är dock avdraget inte ett plötsligt inträffande naturfenomen, men del av en samlad regeringspolitik.

En bärande del av samma politik har varit att skärpa reglerna för bland annat a-kassan och sjukförsäkringen. Det är också dessa försämringar som har finansierat delar av jobbskatteavdraget. Dessa försämringar har haft en direkt effekt på socialbidragsnivåer och på fattigdom. Där behöver vi inte jämföra med någon hypotetisk värld. Det är bara att följa siffrorna. Så här ser exempelvis socialbidragssiffrorna från socialstyrelsen ut:



Och så här ser ändringen i disponibel inkomst ut enligt SCB:s siffror:



Diagrammet är taget från Marika Lindgren Åsbrink som har belyst problematiken föredömligt med riktiga siffror från denna värld och inte en parallell. Se här, här, här och här.

Moderaterna har sammanfattningsvis inte bara fel. De är också ohyggligt fräcka. Det borde vara ett minimalt krav på den politiska journalistiken att avslöja åtminstone deras allra mest våghalsiga faktaakrobatik. Men det förefaller i dagsläget mer utopiskt än att Moderaterna själva ska börja föra en politik som minskar fattigdomen.

Klassmedia

Redigeraren Bertil Fransson skriver i tidningen Journalisten om ett av vår tids stora samhällsproblem – som av lätt insedda skäl inte diskuteras särskilt mycket i media:

Av feghet har jag väntat med att skriva detta tills jag, efter 29 år, i praktiken har slutat på Dagens Nyheter.

[...]

DN, och många andra tidningar, har helt enkelt mer och mer förvandlats till organ främst för den välbeställda medelklassen. I DN ser jag alls inte längre någon ambition att vara en tidning för alla.

Religionsförvirring på Irland?

Skojig språkmiss i den här bildtexten, kan man tycka. Angående de inte fullt så skojiga missarna i den irländska ekonomin, se till exempel här, här.

Inför talmansvalet

Högeralliansen har inför talmansvalet nominerat Per Westerberg till omval. Westerberg öppnade redan den 20 september, dagen efter de allmänna valen, upp för ett samarbete med Sverigedemokraterna, på samma sätt som högerregeringen 1991-1994 samarbetade och förhandlade med Ny Demokrati.

Mot Per Westerberg ställer socialdemokraterna upp Kent Härstedt. De rödgröna partierna har uttryck sin vilja att rösta på honom. De rödgröna partierna vill och tänker inte samarbeta eller förhandla med Sverigedemokraterna.

Alla riksdagsledamöterna är alltså fria att antingen rösta på en talman som ser parlamentariskt samarbete med Sverigedemokraterna som naturligt, eller en som inte gör det.

Det moderata spinnet på detta – det är att man ger SD inflytande om man röstar på den sistnämnde kandidaten. Det är helt i linje med hur moderaterna i allmänhet hanterar förhållandet mellan verkligheten och den egna politiken.

Det "intressanta" är att i princip all medierapportering nu utgår från detta bisarra moderata spin. Det är ett bredare, viktigare samhällsproblem än vem som blir talman i riksdagen.

Kritik

Sverigedemokraterna betecknas numera påfallande ofta inte «främlingsfientliga», utan «invandringskritiska». Idag fortsätter DN längs samma stig. Nu har Geert Wilders, ledaren för det högerextrema muslimhatarpartiet PVV, gått och blivit «islamkritisk».

Rykten gör gällande att DN i konsekvensens namn kommer att byta ut ordet «suicidal» mot «självkritisk».

Hur verkligheten beskrivs är en del av verkligheten

Idag har jag en text publicerad hos Medievärlden, med några reflexioner kring valbevakningen och den diskussion som jag menar är nödvändig att föra om politisk dagordningsmakt över medierna. En diskussion som jag knappast tror kommer att vara särskilt enkel att föra i just mainstreammedierna.

Då måste man gå bortom konstaterandet att det blir negativa uppslag. Undersökningar av hur journalister röstar räcker heller inte långt (även om man kan notera att de journalister som täcker politik och ekonomi tydligt lutar mer höger i sina partival).

En meningsfull analys av medias roll i politisk rapportering måste snarare handla om sådant som hur den politiska processen beskrivs, hur urvalet av frågor sker, vad som stämplas som politiskt respektive ”expertutlåtande”.

Läs gärna.

Apropå mediekritik har statsvetaren Björn Johnson skrivit utmärkta inlägg här och här. Det utlovas en fortsättning i ett ytterligare blogginlägg.

Och idag ser jag glädjande nog att LO-distriktets ordförande i Stockholm skriver om "en borgerlig totaldominans vad gäller ledarsidor, tankesmedjor, forskningsinstitut och ekonomiska resurser" och om att något verkligen måste göras.

Och efter valet blir det som före valet fast lite märkligare

Expressen sätter för säkerhets skull två journalister på att göra det här jobbet.

Kritisk journalistik ftw!

Den slappa kampanjjournalistiken fortsätter efter valet

Det är en galen upplevelse att se mediernas rapportering om rösträkningen och valsystemet. Det är för det mesta så kunskapslöst och så tydligt präglat att den borgerliga blick som dominerat hela valrapporteringen, att man blir mållös. Jag har bara inte orkat kommentera det. Men så fick jag kopia på ett brev som en Aftonbladet-läsare skickat till Lena Mellin. Många viktiga poänger där, så jag lägger upp det med brevskrivarens tillåtelse.

"Gör om valet!" - Aftonbladet rullar snöbollar åt alliansen

Kära Lena Mellin,

Jag hoppas du är medveten om att det Aftonbladet sysslat med de senate två dygnen är ren kampanjjounalistik, med grova överdrifter, trumpetande om "valkaos" och svårartade buggar i valsystemet. En mängd sliriga, vilseledande formuleringar från dig och andra fyller sidorna. Att du och dina polare förfärligt gärna ville ha en fortsatt borgerlig majoritet är en sak, men att det dessutom färgar av sig i artiklar och analyser är något helt annat, ett hån mot läsarna. Det brukar vara Expressen som rör sig på den nivån.

Faktum är att allianspartierna inte nådde numerär majoritet i landet, och trots noggranna omräkningar lyckades de inte ta det sista mandatet i vare sig Göteborg eller Arvika. Ett system utan utjämningsmandat hade *ökat* chansen att ett parti/en koalition som vinner numerär majoritet inte får majoritet i riksdagen.

Ingen har antytt valfusk, och de historier och rykten ni försöker matcha fram motsvarar inte bilden av något kaos. Tjafs är vad det är. När du själv nämnde skillnaden på "297 röster" undvek du lägligt nog att nämna att det är i favör för oppositionen plus sd (jag vägrar räkna in Sverigedemokraterna i den normala oppositionen så länge vi inte alls vet hur de kommer at agera i riksdagen, ert sätt att bunta ihop sd och oppositionen är en grov smädelse). Avsikten var naturligtvis att den som läste artikeln skulle tro att det var alliansen som vunnit nuymerärt.

Parallellen med Florida för tio år sedan håller inte alls. Den gången handlade det om många tusen valsedlar med oklar status, om gravt föråldrade regler och krånglande valmaskiner, och Gore vann faktiskt i slutändan numerärt i hela USA, men förlorade Florida i domstol.

Sådan här slapp, demagogisk rapportering hör inte hemma i Aftonbladet, men det ljugs, som Bismarck en gång sade, aldrig så mycket som före ett val och efter en jakt. Nu kan båda sägas ha exemplifierats, men jakten på de två borttappade mandaten är över.

mvh
Magnus Lövgren

En av många Reinfeldtbluffar

I gårdagens slutdebatt – som knappast kan beskrivas som annat än storslam för de rödgröna– var företrädarna för den avgående regeringen hårt pressade i frågan om resultatet av de brutaliserade sjukförsäkringsreglerna. Den frågan ensam borde vara tillräcklig för att inse behovet av en ny regering. I försöken att försvara ändringarna hänföll Fredrik Reinfeldt åter till att frammåla en bild av situationen före ändringarna som – förutom att det är ett ganska dåligt försvar i sig – på flera viktiga punkter är direkt felaktigt. Detta påpekas av Aktionsgruppen för de sjukförsäkrade.

Fredrik Reinfeldt nämner återigen att 750.000 personer var för sjuka för att arbeta. I dessa 750.000 inkluderas ersättningar på 25-100 procent, både med och utan tidsgräns. Många arbetade alltså upp till 75 procent.

Nu vädjar vi till landets journalister att omgående avslöja alliansens fula spel att bluffa statistik till sin fördel. Bakom statistiken finns människor!

Likaså nämns siffran 140 - en siffra som också inkluderar ersättningar på 25-100 procent. Korrekt antal förtidspensionärer (förtidspensioner på 100% samt permanenta sjukersättning på 100%) mellan åren 1998-2006 är 51 personer per dag. Man var inte förtidspensionerad i ett permanent utanförskap när man exempelvis arbetade 75 procent och hade en tidsbegränsad sjukersättning på 25 procent!

Här kan pressmeddelandet med källor läsas.

Ingen påstår att allt var frid och fröjd med sjukförsäkringen och förtidspensioneringarna före 2006. Säkerligen förtidspensionerades en del människor i onödan. Men det är oärligt och farligt att ge en förvriden bild av massiv "parkering" av människor. Särskilt anmärkningsvärt blir det, när man betänker att regeringen inte gjort några större insatser för att förbättra rehabiliteringen. Satsningen uppgår till 4,7 miljarder över tre år – varav inget går till medicinsk rehabilitering.

Läs också idag. «Annicas Dotter: Reinfeldt ljuger för hela svenska folket»

[DN][SvD][AB][AB][AB][AB]

Expressen briljerar

En kort videokommentar till gårdagens etta i Expressen.

Och idag nämner Expressen tre av de många hjärtskärande fall där människor drabbats av de brutala sjukförsäkringsreglerna – under samlingsrubriken "De ska knäcka Reinfeldt". Man blir lite illamående.

Mediekampanjen som definierar valrörelsen

Igår skrev ett nätverk av anonyma journalister en artikel som med försiktighet men tydlighet tar upp den feta elefanten mitt i valrörelserummet: den vanvettigt hårda, närmast unisona kampanjjournalistiken till fördel för högeralliansen, nu med fokus på en Mosa Mona x.0 men inte begränsad till det:

När de rödgröna lade fram förslaget att låta en folkomröstning avgöra Förbifart Stockholm hade DN ett uppslag med tre rubriker: ”Folkomröstning sågas av expert”, ”Ökad trängsel i trafiken väntar” och ”Stor risk för tvister i flera decennier”. Rubrikerna talar sitt tydliga språk – det här är en nyhetsredaktion som bildar opinion. Vi har uppmärksammat mängder av liknande exempel. Medan många av oppositionens förslag ifrågasätts eller sågas på nyhetsplats vinklas alliansens förslag hela tiden lite mer neutralt, lite mer positivt.

Läs hela artikeln.

Åsa Lindberborg meddelar att DN vägrade ställa upp på debatt om innehållet, i alla fall före valet.

Och sajten Den allierade journalisten är väl värd att följa. Här finns en hel del konkreta exempel.

RUT, ett nyhetsdygn senare

Nämen:

KI:s generaldirektör Mats Dillén tvingas ta avstånd från gårdagens uttalanden om att RUT är gratis för staten. Anledning: Det är en fem år gammal rapport - finansierad av arbetsgivarna.

Jag lämnar som övning åt läsaren att estimera en kvot mellan antalet nyhetskonsumenter som läste första utspelet om att RUT-avdraget är gratis (plus de som hörde någon borgare återberätta det som fakta) och antalet som tog del av den efterföljande korrigeringen.

Ett ytterligare påpekande om (de fem år gamla) RUT-beräkningarna

Någon gjorde mig uppmärksam på en sak jag glömde att nämna i inlägget om RUT, som Konjunkturinstitutet alltså plötsligt ville beskriva som ”gratis för staten” – baserat på inget annat än en simulering från 2005. Också i prognosen från 2005, som bygger på ganska långtgående antaganden, kommer man fram till att de dynamiska effekterna skulle uppväga kostnaderna om sänkningen ger 10 000 nya jobb (och därtill att de som anställer höjer sitt eget arbetsutbud).

Ytterligare en slutsats var att reformen skulle kunna finansiera sig själv, i takt med att skatteintäkterna ökade och kostnaderna för olika bidrag minskade. Blev det fler än 10.000 jobb skulle staten tjäna pengar, blev det färre skulle staten gå back.

Förutom att det alltså inte finns någon oberoende utvärdering som pekar mot en sådan siffra, kan vi konstatera att Alliansen själv räknar i sin mycket märkliga rapport "Rödgrönt jobbstopp" (sid 6) med ett bortfall av 2600 jobb vid ett avskaffat RUT-avdrag. Inte ens i KI:s studie skulle denna siffra betyda att avdraget är "gratis för staten".

Men sånt är ju verkligen överkurs för politiska journalister.

(Tipstack till Pelle)

"Gratis för staten"?

I dag har Konjunkturinstitutet som många gånger förr gjort sin fair share av valarbete för högeralliansen. Detta genom ett medieutspel om att RUT-avdraget ”inte kostar något”. Detta rapporteras förtjust i pressen. DN går längst genom att till och med droppa ”KI:”. Det heter kort och gott: ”Rutavdraget gratis för staten”. Detta har nu börjat vevas runt av högerns debattörer och så kommer det att vara fram till valet och möjligen där bortom.

Detta har dock ganska lite att göra med vad RUT-avdraget faktiskt kostar staten och samhällsekonomin.

I skrivande stund finns det ingenting på Konjunkturinstitutets hemsida som liknar några nya beräkningar. Det man dock kan utläsa en bit ned i vissa av nyhetsrapporterna är detta:

Exakt hur många jobb som skapats är det ingen som vet, eftersom det ännu inte gjorts någon oberoende utvärdering. KI anser dock att de tidigare beräkningarna fortfarande är rimliga.

Det finns alltså ingen ny empiri om antalet jobb som eventuellt tillkommit på grund av reformen, som föranleder utspelet. Det är ”de tidigare beräkningarna”, som KI har funnit för lämpligt att påminna om så här tio dagar före valet.

Vilka är då dessa tidigare beräkningar? Jo, det är en modellbaserad studie som Konjunkturinstitutet gjorde på uppdrag av Almega och Svenskt Näringsliv, för övrigt till en kostnad av närmare tre hundra femtio tusen kronor. I studien gör man ett antal ganska långtgående antaganden, och så sammanför man den modell som bygger på dessa antaganden, med i sig osäkra och omdiskuterade utvärderingssiffror från Finland, och estimerar därmed de statsfinansiella effekterna i Sverige.

Jag skrev ganska utförligt om KI:s studie när den kom 2005. Läs gärna! Det måste påpekas att den bygger på att svart arbete i stor utsträckning ersätts av vitt, att hushåll som köper tjänsterna ökar sitt eget arbetsutbud och att de som tar RUT-jobben annars skulle ha stått utanför arbetsmarknaden, på grund av att de har ”lägre produktivitet än genomsnitt”. Alla dessa antaganden är behäftade med mycket stor osäkerhet. Detta var dock inget som journalistkåren brydde sig särskilt mycket om.

Almegas starkt påkostade, långsiktiga arbete fick som bekant resultat och nu har vi haft en ordning i fyra år där bättre bemedlade hem genom statskassan får rabatt på sina privata hembestyr. En regressiv omfördelningspolitik genom aktiv användning av statsapparaten – den nya högerns signum.

Låt oss konstatera några saker här bara: Det vi vet är att staten skriver av skatteinkomster på i storleksordningen 100 miljoner kronor i månaden. Staten har alltså kostnader på över en miljard kronor för RUT-avdraget. Som Roland Spånt tidigare har påpekat skulle man med rimliga antaganden (i alla fall minst lika rimliga som KI, får man lägga till) ser att kostnaden för nya arbetstillfällen inom sektorn kommer upp i runt 800.000 per nytt jobb. Det är förstås fullt möjligt att tänka sig bättre sätt att utnyttja dessa pengar. Mycket konkret kan vi se att personalstyrkan inom vård, skola och omsorg har minskat med över 33.000 personer de senaste fyra åren. Behoven är helt uppenbart stora inom dessa områden, så uppgifter skulle inte saknas om resurser dirigerdes rätt. Det är i det läget en rätt annorlunda prioritering att bjuda privata hushåll på halva kostnaden för städning hemma.

Om man vill insistera på att resultaten i modellen drivs av att hushållen själva pungar ut med en lika stor kostnad som de annars inte hade använt till jobbskapande åtgärder, kan man möjligen fundera på om det då inte snarare finns ett tydligt utrymme för att höja skatten i de högre inkomstskikten.

Slutligen: detta är inte första eller sista gången. Det här är något som sker systematiskt när ekonomiska modeller a la KI används. Med grundantaganden om att skatter är hämmande för ekonomisk aktivitet och med en platt, asocial förståelse av ”arbetsutbud”, kommer man att komma fram till de här resultaten nästan hur man än vrider och vänder på saken och spär på med till synes avancerad matematik. Det är något annat än att faktiskt undersöka och analysera verkligheten (vilket KI också gör i andra sammanhang, när de samlar in data till sin konjunkturbarometer, till exempel).

För den intresserade tipsar jag om en gammal genomgång av begreppet ”jämviktsarbetslöshet”, som utan vidare används i just KI:s analyser av och rekommendationer om lönebildningen.

I sammanhanget vill jag också tipsa om en motion från vänsterpartiet om att KI bör läggas ned, med hänvisning till det regering själv sagt om behovet av att minska myndigheternas opinionsbildning. I motionen sägs bland annat:

Den roll som konjunkturinstitutet på senare tid har tagit sig, som opinionsbildande kommentator av politiska förslag och beslut, genomförs utifrån ett strikt marknadsliberalt nationalekonomiskt perspektiv. Ett särskilt anmärkningsvärt område är myndighetens upptagenhet med begrepp som jämviktsarbetslöshet, vilket står i bjärt kontrast till synen på arbetslöshetsbekämpning som den ekonomiska politikens viktigaste mål. De prognoser som myndigheten gör om den framtida ekonomiska utvecklingen vilar tungt på modeller som är, och syftar till att vara, kraftigt politiskt laddade, utan att detta problematiseras. Det är modeller som regeringen följer i sin definition av full sysselsättning. Konjunkturinstitutet framstår mot bakgrund av detta som ännu en vakthund för en nyliberalt inspirerad ekonomisk politik.

Vi har alltså sett ytterligare ett exempel på det idag. Det borde fler än Vänsterpartiet börja inse. Det är viktigt att vi istället kan prioritera bättre statistikinsamling och en mer vetenskapligt baserad förståelse av ekonomin. Och det där är ju som bekant inte gratis för staten.

Expressen-kampanj förnedrar svenska språket

Med 18 dagar kvar till valet har den borgerliga kampanjjournalistiken nu blivit helt dominerande modus operandi i de flesta medier. Och ”förnyelsen fortsätter”, som Per Schlingmann gillar att säga, så nya lågvattenmärken sätts dagligen.

Den här rubriken i Expressen – ”S-kampanj förnedrar Reinfeldts ekonomi” – hör till exempel till de tokigaste man sett på länge. Till att börja med kan man undra hur en ekonomi kan bli ”förnedrad”. Desto mer bisarrt blir det, när det framgår att denna förnedring består i att man redovisar de konkreta effekterna av regeringens skattesänkningspolitik, på de konkreta inkomster och förmögenheter som statsministern och hans fru, moderat sjukvårdslandstingsråd i Stockholm, har. Detta är naturligtvis informativt och klargörande. Det är viktigt att människor tydligt ser i vilka inkomstgrupper som de riktigt stora effekterna av skattepolitiken uppträder – ja, alltså bortsett från arbetslösa och sjukskrivna för vilka effekterna också är betydande. Man ser att paret Reinfeldt behövt betala in cirka 135.000 kronor mindre per år till den gemensamma välfärden. De allra flesta får då möjlighet att jämföra med sin egen situation och ekonomi, och en möjlighet att reflektera om detta är ett rimligt och framgångsrikt sätt att organisera skatte- och välfärdspolitiken på.

Men i Expressens spin är det alltså ”smutskastning” att presentera uppgifter om hur skatterna har förändrats i olika inkomstgrupper. Man blir faktiskt mållös.

Samma grundperspektiv återfinns hos Resumé, som erbjuder den härligt öppna frågeställningen ”Har (S) gått för långt?”, med det likaledes härliga svarsalternativet ”Ja, personangrepp är bara trist”. Personangrepp? Att skriva hur många kronor skatten sänks för höginkomsttagarparet Reinfeldt?

Också DN kör på samma linje, när man skriver att ”partisekreterare Ibrahim Baylan ser inga etiska problem att redovisa familjen Reinfeldts privata ekonomi i tidningsannonser”. Men vad är det för jävla frågeställning. Varför skulle det över huvudtaget var en fråga om ”etik” att redovisa helt öppna uppgifter från skattetabeller, dessutom rörande två högt uppsatta politiska makthavare? Det är ju inte så att man har outat deras privatliv, kommit med påståenden om deras personliga egenskaper eller tillskrivit dem lyten.

Vi som minns den långa valrörelsen 2006 kan dra oss till minnes drevet mot den socialdemokratiska regeringen i allmänhet och Göran Persson i synnerhet. En enkel karikatyr ämnad att illustrera talesättet ”ulv i fårakläder”, kunde till exempel leda till DN-rubriken ”S-ledningen spred varulvsbild på Reinfeldt”. Nu verkar det som att man inte behöver ha karikatyrer, eller metaforer, att uppröras över. Även det att summera skattesiffror kan nu vara ”smutskastning”.

Den av en övre medelklass ängsliga syn på världen och politiken präglade politiska journalistiken blir därmed en karikatyr över sig själv.