”Vi efterlyser en debatt om vaskningskulturens problem”

Paulina Neudings och Johan Lundbergs DN Debatt-artikel, där de med låtsat bekymrade ordvändningar föreslår att man anammar Sverigedemokraternas perspektiv på politiska frågor och inte minst deras fäbless för aktiv mytbildning runt vad man ”får prata om”, är onekligen intressant såväl politiskt som formmässigt.

Jag kom över nedanstående text, skriven av Mattias H, som tar formen i bruk för att förmedla några varningens ord om den verkliga, verkliga tragedi som hotar. Publicerar med tillåtelse. God läsning.

”Vi efterlyser en debatt om vaskningskulturens problem”

För första gången någonsin styrs Sverige av ett parti som vuxit ur överklassens försök att stoppa den allmänna rösträtten. Vi menar att en öppnare samhällsdebatt med mer intelligenta argument hade försvårat moderaternas väg från extremrörelse för miljonärer till riksdagsparti med 30 procent av väljarna bakom sig. Huruvida vi lyckas stoppa moderaternas frammarsch hänger på om vi är beredda att lära av det misstaget.
Analyser av valresultatet får utvisa vilka grupper som faktiskt röstade på moderaterna och varför, men undersökningar före valet visade att moderaterna knappast uteslutande stöds av överklassen.

Själva har vi träffat låginkomsttagare som säger sig vara beredda att rösta på moderaterna. Vi har mött enstaka socialbidragstagare som uttrycker sig positivt om moderaterna, och som menar att detta är det enda parti som tar spänningarna mellan olika sociala klasser i Sverige på allvar. Det handlar om människor som står långt ifrån den överklassmiljö som moderaterna sprungit ur, men som ändå är beredda att låta sig företrädas av ett parti som tills nyligen varit nedlusat av grevar och miljonärer.

Detta om något måste betraktas som ett mått på de etablerade partiernas – och mediernas – misslyckande. Det är ett misslyckande vi ser främst på två fronter:


1. Det har funnits en ovilja att erkänna de problem som finns och diskutera möjliga åtgärder.

Precis som alla större samhällsomvandlingar har finanssektorns makt och den svenska bristen på omfördelande ekonomisk politik lett till vissa specifika problem, problem som behöver belysas och mötas med rätt åtgärder. Den ekonomiska politiken har alltsedan 1990-talet omgärdats av ett antal tabun som saknar motsvarighet på andra politiska områden. Vi talar utan vidare om huruvida reglerna i sjukförsäkringen leder till fusk, men det är svårare att diskutera huruvida entreprenörsromantiseringen gör det. Vi diskuterar kostnaderna för vården, men den som talar om kostnaderna för finanskrisen kommer att mötas med betydligt större misstro.

På så vis förväntas svenska folket överlåta åt politikerna att avgöra finanssektorns omfattning, lita på att myndighetsmaskineriet sköter kontrollen rättvist och effektivt, och att de problem som finns på något sätt kommer att försvinna av sig själva.

Vi efterlyser i stället en debatt om orsakerna till de problem vi ser och som kan kopplas till finanssektorn, och hur dessa kan bemötas. Varför är finansvalpar överrepresenterade i champagnesprutandet på semesterorter? Varför lever en stor del av invånarna i många överklasstäta orter på andras arbete? Varför upplever invånarna i Danderyd, trots att en stor del lever på oss andra, en sådan fientlighet mot det svenska samhället att de sluter sig i sina egna enklaver och vaskningskulturer?

Moderaterna har inte de korrekta lösningarna på dessa problem. Men de ställer frågorna, och har vunnit väljarstöd på att andra har försökt tiga ihjäl dem.


2. Man har misslyckats med att formulera varför avreglering av finansmarknaden är något dåligt.

Vill vi vinna debatten mot moderaterna måste vi kunna formulera varför mer regleringar är något gott, och mer specifikt – varför en någorlunda skattenivå i Sverige, med de regler som omgärdar den, är något gott. Förvånansvärt sällan har vi sett att någon som har ”tagit debatten” med moderaterna lyckas formulera ett svar på den frågan. Ofta landar man i stället i plattityder om att välfärden är viktigare än skattesänkningar för de rika, eller gör som LO och upprepar infantila slogans av typen ”Megafel”.
Stefan Fölster, en i övrigt lysande skribent, gjorde ett annat misstag i sin artikel där han visade hur avregleringen och marknadsdyrkan genererat tillväxt i Sverige och fungerat berikande och därmed utvecklat samhället. Men den finanskris vi har i dag, och de problem och kostnader som kan härledas till detta, har ingen historisk motsvarighet i Sverige.


Om vi inte erkänner dessa två misstag och formulerar nya svar, riskerar moderaterna att växa sig större.

Att – som många nu gör gällande, med hänvisning till situationen i Nordkorea – se moderaternas frammarsch som ett tecken på att dessa problem bör negligeras än mer konsekvent än tidigare är kontraproduktivt. Då riskerar moderaterna att gå från att vara ett symptom på ett misslyckande, till att definitivt överta rollen som statsbärande parti. Det vore den verkliga tragedin.