En mycket intressant intervju med journalisten och författaren Chris Hedges, som nyligen gett ut boken Death of the Liberal Class. Hedges påpekar att de amerikanska liberalerna, normalt huserande i det Demokratiska partiet, fegt har retirerat från grundläggande liberala värden, och försvagats i den processen. Och han kopplar ihop detta med att trycket från sociala rörelser och den radikala vänstern – det som höll liberala på rätt kurs – blivit svagare.
«Det är bara vänstern som kan rädda liberalerna», skrev Åsa Linderborg i en viktig artikel för fem år sedan. Det gäller också i USA. Hedges flummar ur lite i slutet tycker jag, men det är huvudsakligen en mycket skarpt formulerad presentation, i en god amerikansk vänstertradition.
söndag, november 21, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vad är det i slutet som är "flummigt"?
Tycker att han ger en hygglig bild av en inåtvänd svag och menlösa progressiv vänster som inte har många svar som realt adresserar de som är drabbade av högerns nyliberala "framgångsrika" revolution. Det finns ju tom partier som säger sig vara vänster som lägger sig platt för att få en ministerpost hos en S-regim och t.o.m. slår sig för bröstet för att man medverkat till en åtstramningspolitik som hållit uppe arbetslösheten i NAIRUs tjänst (eller som det nu mer är så populärt att kalla det "starka statsfinanser"). S ett parti som det nu är många decennier sedan de på minsta sätt var ett parti som stod för progressiva ideal i de mångas intresse. Runtom i Europa är det likadant, de skiljer sig inte från hans beskrivning av liberalerna i USA. Samma hos den alla, de springer benen av sig för att vara bankirerna till lags och kriga i imperiets tjänst. Medan det som ska föreställa progressiv vänster är mest inåtvänt självbespeglande med obefintlig folklig förankring, förmodligen har SD mer folklig förankring än den splittrade marginella vänstern.
Som han sa fanns det på 30-talet två politiska fraktioner som var i opposition till den förödande ekonomiska politik som överklassen då förde, som dras i repris nu. Det var vänsterrörelser och fascister, i Europa vann på många håll fascisterna. I USA var det vänstern som pressade FDR till en mer progressiv politik. Den vänster som finns i dag har ju inte skuggan av det folkliga stöd som vänsterkrafter hade på 30-talet och ändå höll fascismen på att vinna då.
Han förenklade förstås grovt när han sa att amerikanska bankers utlåning speciellt till England skulle varit skälet till USA:s deltagande andra världskriget. Även FDR var imperialist och en av deras presidenter som var en av de skarpare knivarna i lådan. Han agerade förstås i amerikanskt egenintresse och såg slutet på den europeiska koloniala globala dominansen och att det låg i USAs intresse att ersätta denna position och att inte någon annan gjorde det eller det blev ett vakuum där något som inte låg i USAs intresse kunde utveckla sig.
Inte utan intresse. Dock tycker jag det är konstigt att han inte nämner vad det betyder att leva i ett samhälle med Kennedy-mord, morden på Luther King och Malcolm X, mordet på Lennon, mordet på Milk... Kanske är det just på grund av att man inte har några bevis, rädslan för att inte tas seriöst när man inte har några bevis som ligger bakom. Dock förhindrar inte det att man kan prata om dessa mord som knutna till den form av samhälle de försiggår i. AIDS borde också nämnas tycker jag. Någonstans känns det avgörande för att kunna nå ut till folk, att dessa saker inte sopas under mattan.
Skicka en kommentar