På Farc-fars med Fredrik utan c

Bombliberala debattartiklar upprepar sig, första gången som tragedi, andra gången som fars.

Efter att ha röstat för massavlyssning av svenska folket har Fredrik Malm satt sig ned och gjort en somrig rewrite på en debattartikel han skrev för ett och ett halvt år sedan i GP, och fått den förbi någon stackars sommarvikarie på UNT. Vi var några som svarade på Malms artikel i februari 2006.

I kort sammanfattning kan man säga att Fredrik Malm skaffat sig en blockering mot att läsa och förstå texter som handlar om grundläggande demokratiska fri- och rättigheter – många skulle tidigare envisats med att kalla dem liberala, men det tenderar numera innebära en risk för att man uppfattas som ironisk.

I ett demokratiskt samhälle är det till exempel viktigt att inte införa förbud mot organisering baserad på politiska åsikter, att man inte ska utsättas för övervakning och förföljelse när det inte finns konkret brottsmisstanke, och att man bara ska kunna dömas för konkreta brott som man begår, inte bli kollektivt ansvarig på grund av löst stipulerade ”kopplingar”. Det parti Fredrik Malm tillhör, liksom Fredrik Malm själv, har på senare tid visat frapperande ointresse för att försvara dessa fundamentala värden, eller entusiastiskt angripit dem.

I december 2005 togs på ovan nämnda principiella grunder ett demokratiinitiativ för att uppmärksamma och utmana den illavarslande utvecklingen med särskilda ”terrorlagar” som åsidosätter normal rättspraxis och öppnar för politiskt godtycke och övergrepp. En utlösande faktor var ett tillslag mot politiska aktivister i Danmark.

Uppropstexten från 2005 går att läsa här.

I uppropet nämns den svenska terrorlagstiftningen från 2002. Jag är stolt över att Ung Vänster, som jag vid det tillfället var ordförande för, var en av de första som kraftfullt tog avstånd från lagen och påpekade de allvarliga principiella riskerna med den. Det är alltså en typ av lag som är extremt diffus och som lyfter bort stora delar av en öppen juridisk process till stängda politiska processer: Dels kan man dömas utan att själv ha begått något konkret brott, dels blir det en politisk bedömning som avgör om samma handling ska lagföras enligt normala lagar eller betecknas som terror, dels är lagen bara en ”ram” vars faktiska innehåll bestäms av EU-kommissionen, utan insyn – man får inte veta varför en person eller organisation terrorstämplas eller slutar vara terrorstämplad.

Om Fredrik Malm hade förstått att den här typen av lagstiftning leder till ett demokratiskt moras och en förångning av de liberala värden han brukar parfymera sig med i överflöd, hade han kanske också förstått varför till exempel FRA-lagen är en så dramatiskt dålig lag. Det gör han nu inte. Hans sommarfars till debattartikel är ännu en nyttig påminnelse om att han och hans meningsfränder som utgör ett konkret hot mot demokrati och rättssäkerhet i det här landet.

Uppsnappad överskottsinformation

Hej Bullen,

Ibland känner jag att mina argument inte räcker till och då blir jag ledsen. Men på sistone har jag också känt att hela min identitet är i gungning. Jag har lärt mig att det inte är fult att vara liberal och samtidigt vilja inskränka andras frihet, om de bor långt bort, eller har skägg, eller vill höja skatten, så det är lugnt. Men när det blir de som jag alltid har tyckt illa om som tycker och gör de grejer som jag har sagt till folk att man säga och göra när man är liberal, då blir jag inte bara ledsen, utan också arg.

Då känner jag ibland ett starkt behov av att skapa rykten och kanske ge upphov till en konspirationsteori som kan skada dem, eller egentligen helst få dem registrerade och kanske förföljda av någon myndighet.

Är jag normal?

/Lillebror liberal


Kära LL,

Du behöver inte oroa dig. Du är helt normal. Liberaler kan se ut och låta på jättemånga olika sätt. Det är upp till dig själv att bestämma på vilket sätt du vill liberal. Det du beskriver är inte bara vanligt, utan också allt vanligare.

Jag föreslår att du slappnar av och går på fest. Du kan träffa många som är jätteduktiga på precis det du grubblar över.

Sen skulle du kunna ta ett sommarjobb på en tidnings ledarredaktion och se till att få skriva fantasifulla och bisarra grejer bara för att se vad som händer.

Lycka till!

/Storebror

Rent mjöl i huvudet

Medan Fredrick Federley nu våndas även hos TT/Expressen, närmar sig dagen då ledamöterna i den borgerliga alliansen ska rösta fram omfattande rättigheter för statsmakten att bland annat skamlöst läsa medborgarnas e-post. I Aftonbladet talar en av de andra 177 borgarna i riksdagen ut om varför vi ska genomför massövervakning:

I grund och botten handlar det om i vilken utsträckning vi ska kunna upptäcka hot mot svensk säkerhet i bred bemärkelse. Ett exempel kan hämtas från den 25 november 2005 då den svenska utlandsstyrkan i Afghanistan råkade ut för ett attentat där två dog. Sådana attentat föregås med största säkerhet av någon form av kommunikation.

Okidoki. För att säkra svensk säkerhet i bred bemärkelse – alltså även för soldater skickade ut på nykoloniala äventyer för att vara juniormedhjälpare till USA:s geopolitiska oljejihad – så måste vi ta och spionera på alla svenskar hela tiden. Logiskt. Vi noterar även att riksdagsman Widman – din liberal i terrorlogikens eldorado – laborerar med preemptiv brottsbekämpning i jävligt bred bemärkelse.

Om man betänker med alla möjliga attentat som kan ske någonstans i världen och sedan räknar med att dessa ”med största säkerhet” föregås av ”någon form av kommunikation”, bleknar man inombords och utanpå, och inser visdomen i FRA-förslaget, men också det faktum att det är långt ifrån tillräckligt. Ty nog är det ännu mer säkert att attentat mot folk och egendom både här och där, även föregås av någon form av tanke? Här finns det tekniska utmaningar att ta sig an, i bred bemärkelse.

Inget kan heller rimligen gå fel, ty samtidsliberalen Allan Widman kommer kanske att kunna ha ”insyn” tillsammans med andra fantasifulla allvarsmän, och även tillsätta ett integritetsråd, som säkerligen kommer att säga stopp och belägg, när FRA berättar att de ”med största säkerhet” avvärjt hundratusentals bombkavalkader och tankebrott i bred bemärkelse.

Har det förresten någonsin varit tydligare, att de amerikanska soldaterna – hjälpligt hjälpta av våra egna – är i Irak och Afghanistan och you name it, för att slåss för vår trygghet? Tack till dem.



PS. Badlands hyena.

Stefan Jonsson - och rundgång

Det är två väldigt bra artiklar som Stefan Jonsson har skrivit i DN, igår och idag. Och viktiga, dels för att de påminner om förbigånga självklarheter, dels för att de sammanfattar läget:

Låt oss lägga ut brickorna. Det läggs förslag om att sända hem invandrare - och om att förbjuda deras anhöriga att komma hit. Konstnären Lars Vilks använder sin yttrandefrihet för att förnedra landets muslimska minoritet. Folkpartiet spelar ut idéer om svensk kanon, språkprov, klädkod och tuffare tag mot invandrare som sägs leva på bidrag. Folkgrupper pekas ut som farliga hederskulturer. Uppbragdheten är stor över rektorer som inte håller skolavslutningar i kyrkan.

Det främlingsfientliga partiet sverigedemokraterna deltar numera i det offentliga samtalet, såväl i SVT som på denna kultursida, medan vi andra håller andan.
Så har vi nedläggningen av Centrum mot rasism och Integrationsverket, kontroversen kring tidskriften Mana, beskyllningarna mot diskrimineringsombudsmannen, avvisandet av alla förslag på positiv särbehandling av etniska minoriteter samt allt vanligare antydningar om att landet överdriver skyddet av sexuella, etniska och andra minoriteter.

Två små noteringar om de förskjutna referensramarna i den tid vi lever i:

I UNT skriver man en ledare som inleds med en rad osakligheter och ett bisarrt, uppenbart kontrafaktiskt påstående om att ”försvaret för liberala ideal om allas lika värde’” är ”starkare” inom borgerligheten, än inom vänstern. Efter att det hegemoniska struntpratet på så sätt reproducerats över några ytterligare spaltcentimeter, prövar sig skribenten Karl Rydå på en försiktig, försiktig kritik av den gallsprängde heltidshetsaren Dick Erixon. Dick Erixons urspårning som svar på detta – han anklagar bland annat UNT för att ”förmodligen” vilja se honom dödad ”i multikulturalismens namn” – har väl ett visst humorvärde. Ett av Erixons ”argument” mot UNT är särskilt intressanta:

Man kan fråga sig om UNT aldrig tagit del av rapporteringen från Mellanöstern. Det är bara att öppna vilken tidning som helst, i stort sett vilken dag som helst

Se där den medialiserade ideologiproduktionens kärna: att skapa ett självrefererande tankerum. Hetsen mot muslimer motiveras med och rättfärdigas av den ymniga förekomsten av – hets mot muslimer.

I samma anda kommenterar Sakine Madon Stefan Jonssons artiklar på ett ofrivilligt skarpsynt sätt:

Jag läste den märkligaste artikeln på länge i DN Kultur. Den känns väldigt 2003-2004

Well. Ja, det ligger mycket i det. I en tid när rasismen, strukturell diskriminering och nedåthets mot muslimer och araber blir mainstream – Sakine har själv bidragit som juniorspelare på den framgångsrika sidan – är det klart att bekymmer kring rasism, strukturell diskriminering och nedåthets, kan kännas lite gammaldags och pinsamt i en så modemedveten miljö som Expressens debattsidor.

För övrigt noterar jag att Sakine glatt hänvisar vidare till den poserande charlatanen Lars Vilks kommentarer kring Jonssons artikel. Floskeln ”opposites attract” förblir en floskel.


PS. Helena Duroj har en läsvärd kommentar till Jonsson.

Breaking News: antirasister tog ställning mot rasism!

I en artikel som kraschar rakt igenom golvet för Magnus Andersson-klassen i intellektuell pregnans, har frilansjournalisten Joakim Nilsson, tidigare mest känd för att ha uppmanat svenska journalister att tycka bättre om de mer öppna massmordsförespråkarna i det amerikanska presidentvalet, ”granskat” organisationen Antirasistisk Akademi, vars syfte enligt föreningens hemsida ”är att bekämpa rasism i det vetenskapliga samhället och inom universitetens, högskolornas, och forskningsinstitutionernas alla verksamheter”.

Joakim Nilssons banbrytande metod – att läsa mejl på en mejlinglista – har avslöjat chockerande sanningar som obarmhärtigt måste dras fram i ljuset: allt tyder på att de forskare som deltar i nätverket är motståndare till rasism.

Till den fruktansvärda raden av anklagelser hör att de antirasistiska forskarna intagit en ”Vi mot dom”-attityd gentemot rasister, att de i sitt nätverk har haft ”etablerade kontakter” med andra antirasister, att de försökt arbeta mot rasistiskt inpyrda angrepp på en feministisk och antirasistisk tidning, och att de uttryck skepsis mot apartheidpolitik och statsterror.

Som om detta inte var nog, har en deltagare i nätverket antytt att kolonialismen skulle kunna ha en påverkan på dagens politiska verklighet, en annan har haft mage att bli skärrad över ett mord på en kollega, och en tredje har kallat en sjuk formulering av Lars Leijonborg för en ”sjuk formulering”.

Vi har med andra ord att göra med en mycket farlig företeelse i vårt samhälle – något som antagligen kommer att behöva mötas med statliga kampanjer och foxifierad lämmeljournalistik – akademiker som både analyserar och arbetar aktivt mot rasismen.

Hur kan detta vara tillåtet i ett liberalt samhälle, undrar vän av ordning.

Bäst är Joakim Nilsson ändå i inledningsmeningen:

Något har hänt med tonen i den svenska integrationsdebatten

No fuckin’ Shit mr Joakim Sherlock Nilsson! Att rasismen blir rumsren i den allmänna debatten och samhällseliten – med sådana som dig själv som bjällerklangaktivster – använder hets mot blattar som politiskt verktyg, det kan man nog kalla för att det ”hänt något med tonen”, ja.

Men förlåt att nån försökte säga emot. Nu tycker jag att vi alla istället reser oss upp och sjunger We Shall Overcome.

Mer liberal diskurs

Undrar någon varför Sverige behövde en frihetsvecka i regi av Timbro? En viktig del av svaret finns i nedanstående graf från USA – där man har haft många frihetsveckor sedan 1980-talet. Den understa linjen visar realinkomsterna för den fattigaste femtedelen av befolkningen, respektive den ”breda medelklassen” – de tre femtedelar som är i mitten; samt för den rikaste hundradelen av befolkningen. Alla är väldigt fria.

För övrigt ordnades det en tävling under frihetsveckan, där Dilsa Demirbag-Stens actionfigur ”yttrandefriheten” vann över Johan Norbergs ”öppenhet mot omvärlden”. Om man måste välja mellan hets mot muslimer + dra in stödet för misshagliga antirastiska tidskrifter som kritiserat en själv å ena sidan och en handelspolitik som gör att tusentals indiska bönder tar livet av sig + tvångspolitik som förhindrar länder i den fattiga världen att bygga upp fungerande utvecklingsstrategier å den andra; då är det första att föredra.

Men som tur är kan vi nu tack vare globalismen-neokonservatismen-nyliberalismen George W Bushs tänkande, få allt på en gång.


(Grafen härifrån)

Vill ni ha det som i Sovjet, eller vadå?

I dag rapporterar Klassekampen om Mana-frågan på kultursidorna. Karin Haugen har bland annat intervjuat Ottar Grepstad, som leder Norsk Kulturråds faglige utvalg for litteratur og allmenne tidskrift. Han förefaller närmast chockad, och svarar så här på frågan om det norska kulturrådet sklle kunna göra en liknande sak:

- Det ville vært helt uhørt om vi skulle vurdert innholdet. Staten skal ikke mene noe som helst om innholdet – gitt att publikasjonene holder seg innenfor norsk lov. Vi har et underutvalg som gir oss anbefalinger og jeg ville steila hvis de hadde basert sine vurderinger på kommentarer om innholdet. […] Det virker for meg som en udemokratisk framferd av den svenske staten […] Liberaliteten er noe vi må slåss for hver dag, for å bruke litt store ord.

Tänk va, att man skulle få komma till den sista sovjetstaten för att få höra om liberalismen.

Mer Mana

Apropå det tidigare inlägget om försöken att tysta den antirasistiska tidskriften Mana, så skriver Mana-gänget själva i Sydsvenskan. Glädjande är också att Föreningen Sveriges kulturtidskrifter reagerar och ser vartåt det barkar:

– Om en tidskrifts politiska åsikter blir skäl till att inte ge stöd är vi ute på farligt vatten. Idag är det Mana som inte passar, imorgon kan det vara någon annan, säger föreningens ordförande Siri Reuterstrand

När fan blir gammal...

... vill det till att lägga ned fraktionsarbetet.

Tre rekommendationer

Hans Linde skriver om regeringens monumentala hyckleri kring klusterbomberna.

Thaher Pelaseyed skriver om Fredrik Malms och bombliberalernas dito kring Iran.

Andreas Bryhn skriver om 1990-talets ”skuldkris” i Sverige.

Saker som hör till saken

Claes Arvidsson introducerar på ledarplats i SvD en objektiv metod för hanteringen av internationella relationer:

Till saken hör att Israel inte gör en lika positiv bedömning. [...] Det finns alltså all anledning att hålla fast vid sanktionspolitiken.

O, the irony

Ahmed Agiza och Muhammad Alzeri kidnappades i Sverige, av amerikanska agenter, med svenska myndigheters goda minne och benägna stöd, utan redovisning av konkreta anklagelser, kränktes grovt, bands och utvisades, i strid med Sverige internationella åtaganden, till tortyr i Egypten. Sverige har fällts för detta av FN:s tortyrkommitté.

Nu har migrationsverket beslutat att Ahmed Agiza inte får uppehållstillstånd i Sverige – samma besked som Muhammad Alzeri tidigare fått – med den helt historiskt vanvettiga motiveringen att han inte skulle kunna utnyttja sitt uppehållstånd, eftersom han sitter i fängsligt förvar i Egypten, dit Sverige alltså skändligen skickat honom för tortyr, och där han dömts till 25 års fängelse (senare sänkt till 15 år) av en summarisk militärdomstol.

Migrationsverket kan inte kommentera beslutet, av sekretesskäl.

Det är rent ut sagt så jävla äckligt.


PS. Idag har svenska FN-förbundet gjort en Kissinger och i en surrealistisk aktion delat ut utmärkelsen ”årets FN-vän” till den notoriskt bombglade Birgitta Ohlsson. (Se också Hans Lindes kommentar). Kanske kan hon nu passa på att göra något annat än att propagera för folkrättens praktiska och principiella nedmontering, genom att trycka på sin egen regering att ta ansvar i enlighet med de grundläggande avtal som Sverige undertecknat, inom ramen för FN-systemet.

Democracy is coming, to the USA

Den politiska demokratin förutsätter att man både kan hantera enighet och oenighet. I den främsta, mest… bombastiska, av demokratierna ser man till att undanröja motsättningarna mellan kandidaterna och därmed valmöjligheterna för väljarna, kring de mer perifera övervägandena, som till exempel huruvida det är tillrådligt med överlagt massmord för säkrad oljekontroll, så att valkampanjen istället kan gå till botten med de verkligt viktiga frågeställningarna.

Pilgrimsresa

Sakine Madon – verklighetsoberoende ”liberal” – gör fan(t)a(s)tiska observationer om den amerikanska modellen vid sin ankomst till Washington:

Det har gatt nagra dagar sedan jag kom till DC. Det ar verkligen intressant hur saker och ting fungerar. Overallt manniskor med olika bakgrund som arbetar tillsammans. Jag pratade med en man fran deras motsvarighet till migrationsverk som namnde det sjalvklara: ”well...people do not come here for welfare shopping”.

Well, I guess not. USA:s ockupation av Irak har till exempel tagit livet av över en miljon potentiellt välfärdsshoppande människor, gjort runt 2 miljoner till internflyktingar och drivit ungefär 2 miljoner ytterligare ut ur landet. Av dessa hade 466 personer fått asyl i USA i februari och antalet beräknades kunna uppgå till sju tusen så småningom.

Mexikanska fackföreningar som tillsammans med kollegor i USA följer situationen för mexikanska arbetare i Washington kan för övrigt understryka hur fint det kan vara när människor med olika bakgrund arbetar tillsammans:

Wages of warehouse and field workers have fallen below poverty levels […] Workers face high exposure to dangerous chemicals, safety hazards, and unsanitary conditions in fields and warehouses.

Och här är en annan aspekt av hur bristen på välfärdsshopping kan öka integrationen och minska diskrimineringen. Diagrammet visar löner i USA 2004, för olika grupper, i procent av lönerna för vita män. (Källa)


Det känns tryggt att vi har beresta "liberaler" som kommer att kämpa för mer av den amerikanska modellen och faktiskt redan nått vissa framgångar.

Fatwa om yttrandefrihet

Okej, om vi skulle köra ut ur rondellen lite. Det är ju inte direkt så att det saknas hot mot yttrandefriheten, för den som önskar protestera mot och varna för dessa.

En EU-driven process pågår för tillfället för att helt ta bort den detaljrika och kraftfulla svenska Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Att ersätta dem med en allmän skrivning i grundlagen vore ett ytterst allvarligt principiellt ingrepp. Samfällda brösttoner på de liberala ledarsidorna?

EU-topp vill förbjuda ”terrorord”. Det ska bli omöjligt att googla på sådant som ”bomb” och ”folkmord” tycker en EU-kommissionär, som tänkt att det är det man gör först, om man tänker sig att genomföra ett folkmord – googlar på nätet. Inga horder av liberaler som sliter upp sina skjortor och utropar sig beredda att dö för någon annans rätt att googla fram manualer i massmördarterrorism? Nähä. Inte idag.

Sveriges regering vill kunna beröva frihetsberövade människor också rätten att emotta information som staten bedömer vara ”extrem”. Porr anförs som exempel. Tillämpningsmöjligheterna tycks outtömliga. En och annan lam varningslampa – men krav på nationell samling för att försvara Våra Värderingar? Icke.

Sveriges regering har vidare presenterat förslag som ska ge myndigheterna rätt att lagra information om medborgarnas telefonsamtal och internettrafik hipp som happ, samt förbereder ytterligare möjligheter och skyldigheter för internetleverantörer att inskränka yttrande- och informationsfrihet i syfte att göra medie- och underhållningsföretagen mätta och belåtna. Principiella invändningar från imposanta liberaaaler? Njae, inte många.

På ett mer praktiskt plan då. För knappt två år sedan gjordes en Temo-undersökning där 43 procent av de tillfrågade underströk att de anställdas möjligheter att framför kritik mot sin arbetsgivare minskat. Psykologen och organisationskonsulten Barbro Curman uttryckte det enligt facktidningen ST Press så här på ett seminarium: ”Det har hänt något stort de senaste femton åren – folk vågar inte öppna munnen längre. Det liknar trettiotalet”. Forskarna Gunnar Aronsson och Klas Gustafsson noterade 1999 i en omfattande analys att man kunde se påtagliga skillnader i anställdas möjligheter att framföra kritiska synpunkter på arbetsmiljö och arbetsvillkor, beroende på anställningsform, arbetslivssektor och hot om nedskärningar i verksamheten. Det är en bild som kunde bekräftas i den nämnda Temo-undersökningen, och av andra undersökningar. Visstidsanställda är de som har minst tilltro till möjligheterna att yttra sig. Den ökade tystnaden har även ett samband med att problematiska arbetsförhållanden kan fortgå tills de leder till sjukdomar.

Sveriges nya arbetarregering vill aktivt vidga ”möjligheterna” till osäkra anställningar, samt ytterligare skära i exempelvis den statliga verksamheten och tvinga fram nedbantning i de offentliga finanserna.

Vidare har regeringen – liksom den förra, som i och för sig uttryckte sina ambitioner annorlunda men drog frågan i långbänk så att det aldrig hann bli något – avvisat de förslag som presenterats om stärkt lagstöd för yttrandefrihet på arbetsplatsen.

Liberala kampanjer för människors rätt att inneha medborgerliga rättigheter även under den det-ska-löna-sig-att-arbeta-tid de befinner sig på sin arbetsplats? Never heard of.

Men att kraftfullt rusa genom vidöppna dörrar och gå till storms mot halmgubbar och mystiskt hotfulla bandinspelningar på internet – det är modig liberalism för dagen.

Jag vill därmed passa på att utnyttja min yttrandefrihet så länge den varar och – vid sidan av avsky mot och avståndstagande från varje dödshot mot varje konstnär samt varje försök att inskränka den grundlagsskyddade rätten att skända religiösa symboler eller framhärda med såväl dålig smak som uselt omdöme – ge uttryck för följande bestämda uppfattning vad beträffar det liberaaala etablissemanget i det här landet: ni kan dra åt helvete, era principlösa hycklare. I kampen för yttrandefriheten är ni inte mycket att räkna med.

Linderborg om Vilks, liberalerna och en hund som inte ska dömas efter håret

Åsa Linderborg är som vanligt briljant. Kort och koncist i Aftonbladet. Läs!

Så allvarliga intellektuella problem får grotthögern...

... när den ska förstå och förhålla sig till det värsta hotet mot liberala fri- och rättigheter sedan Hitler - den som kommer från hetsande, repressiva statsapparater, vilka här, nu, hårt underblåser och utnyttjar människors rädsla:

Exhibit 1.

Hoten klarlagda

Den här meningen är beundransvärd:

Och oavsett om Iran kommer att använda vapnen eller inte kan inte Israel acceptera att leva under ett ständigt hot om utplåning.

Ah! Man – läs USA:s massmordsmaskineri – bör alltså ingripa för att utplåna människorna i ett land som inte har kärnvapen, eftersom ett land som har kärnvapen, och som med sin militärmakt ständigt hotar människor utanför landet och på områden det ockuperar med utplåning, och titt som tätt realiserar hoten, annars kommer att känna ”ett ständigt hot om utplåning”, något som man alltså ”inte kan acceptera att leva under”.

Nästa gång någon frågar hur det koloniala medvetandet fungerar, kan man ge dem Fredrik Malms senaste alster i DN för förkovran i ämnet.

På bilderna nedan ses palestinier som av misstag trott sig besitta ett människovärde, utöva oacceptabela hot mot staten Israel.

Bräckartävling på folkpartiets hemsida

23 februari
Widman: Cirklande Gripar räcker inte i Afghanistan

26 februari
Leijonborg: Bygg världens största partikelaccelerator

1 mars
Widman: Förutom mer trupp behövs helikopter i Afghanistan

Be afraid, be very afraid

Bortom Bildt

Jag måste bara sälla mig till kören av dem som kritiserat Bertil Torekull för hans märkligt magsura angrepp på Carl Bildts bloggande, och då särskilt det synnerligen smaklösa tilltaget att jämföra Bildt med Chávez.

Bara en förvirrad person kan få för sig att jämställa en folkkär president, sysselsatt med ett gediget revolutionärt demokratiseringsprojekt i en fientlig omgivning – en aggressiv supermakt runt knuten och en överväldigande majoritet av medierna hårt kontrollerade av revanschistiska antidemokrater, kuppmakare och kompradorborgare – med en i och för sig intelligent och småcharmig, men dock i överklassens vardagsfrånvända högfärd marinerad högerman, meriterad som välfärdsslaktande statsminister, global affärsidkare i mans- och smutstunga branscher samt gladlynt handskakare i de finare imperiesalongerna. Det tycks inte finnas några gränser för högerdebattörernas inskränkta och självgoda världsbild!

För övrigt tycker jag att Moa Matthis och Milton Frihetsson har läsvärda kommentarer. Bäst är som vanligt Åsa Linderborg, som konstaterar att alla vill diskutera utrikesministern men ingen utrikespolitiken:

Per Ahlmark och hans proselyter för sitt eget krig mot regeringens fixstjärna. De ogillar Bildt för att han inte är invasionsfanatiker som de själva. Han ska helt enkelt straffas för sin mer realistiska syn på i första hand Balkan och Palestina. I sina skriverier mot Bildt utnyttjar bombliberalerna den opinion mot Irakkriget de själva föraktar. Det är opportunismen i sin prydno.

Läs!