En mycket intressant intervju med journalisten och författaren Chris Hedges, som nyligen gett ut boken Death of the Liberal Class. Hedges påpekar att de amerikanska liberalerna, normalt huserande i det Demokratiska partiet, fegt har retirerat från grundläggande liberala värden, och försvagats i den processen. Och han kopplar ihop detta med att trycket från sociala rörelser och den radikala vänstern – det som höll liberala på rätt kurs – blivit svagare.
«Det är bara vänstern som kan rädda liberalerna», skrev Åsa Linderborg i en viktig artikel för fem år sedan. Det gäller också i USA. Hedges flummar ur lite i slutet tycker jag, men det är huvudsakligen en mycket skarpt formulerad presentation, i en god amerikansk vänstertradition.
Visar inlägg med etikett Bombliberaler. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bombliberaler. Visa alla inlägg
söndag, november 21, 2010
lördag, april 24, 2010
Enfaldsexpressen
Bonnierssfären har länge försökt undergräva det svenska presstödssystemet, bland annat med ljusskyggt EU-stöd, för att stärka sitt redan mycket starka grepp om tidningsmarknaden. Nu skriver Expressen en ledare i samma syfte, med beslutet att ge Nationaldemokraternas tidning presstöd som ny ad hoc-förevändning.
Argumentationen är bedrövlig. Man drar in ökningen i bloggande och twittrande som exempel på ett föränderligt medielandskap. Jaha? Så vi ska avskaffa de sista resterna av mångfald på tidningsmarknaden så att Bonniers kan bli en motvikt mot twitter? Eller ska man ge presstöd till twittrare så att de bättre kan ifrågasätta den enfaldiga borgarpropaganda som sprids, inte bara från ledarredaktioner, i dominerande tidningsmedier?
Det mest anmärkningsvärda i artikeln är dock att Expressen väljer att smutskasta tidningen ETC med hjälp av lögner och insinuationer. Det ska bli intressant att se om man tar in någon ursäkt eller rättelse. Jag skulle inte hålla andan.
Argumentationen är bedrövlig. Man drar in ökningen i bloggande och twittrande som exempel på ett föränderligt medielandskap. Jaha? Så vi ska avskaffa de sista resterna av mångfald på tidningsmarknaden så att Bonniers kan bli en motvikt mot twitter? Eller ska man ge presstöd till twittrare så att de bättre kan ifrågasätta den enfaldiga borgarpropaganda som sprids, inte bara från ledarredaktioner, i dominerande tidningsmedier?
Det mest anmärkningsvärda i artikeln är dock att Expressen väljer att smutskasta tidningen ETC med hjälp av lögner och insinuationer. Det ska bli intressant att se om man tar in någon ursäkt eller rättelse. Jag skulle inte hålla andan.
söndag, april 04, 2010
Efter Popvänstern
På skärtorsdagen deltog jag som aviserat på arrangemanget ”Popvänstern”, Uje Brandelius schyssta och lyckade idé om att köra vänstersnack på klubb, under mer eller mindre avslappnade former. Denna gång avhandlades ämnet ”Vänstern och muslimerna” i Pet Sounds överfulla källare.
Själv tycker jag att det blev både bra och dåligt. I den första delen av diskussionen, där vi svarade på spetsade frågor från Uje hann det sägas en del som fördjupade förståelsen av den breda problemställningen. Vi diskuterade (utan att nödvändigtvis vara eniga) skillnader i vänsterns och arbetarrörelsens förhållningssätt till olika typer av religiösa uppfattningar och organisationer genom historien. Andreas Malm hade en intressant utläggning om parallellerna mellan dagens islamofobiska uttryck och mellankrigstidens antisemitism. Och så diskuterade vi skillnaden mellan att vara ateist (vilket alla tre som deltog i panelen är) och att utnämna missionerande ateism till ett viktigt politiskt projekt.
Om tonläget var skarpt från början blev det hela senare snarare lite urspårat under den senare delen, inte minst tack vare den närmast upphovsrättsskyddade kombinationen av insinuanta och obegripliga inlägg från Dilsa Demirbag-Sten, som närvarade i sällskap med en klick opinionsbildare på högerkanten. Även envisa frågor från en för mig okänd ung man som envisades med att utkräva svar från Andreas Malm om varför han inte skrivit en bok om Siewert Öholm istället för om hatet mot muslimer, bidrog i och för sig.
Jag är i grunden positivt inställd till hårda ord och dålig stämning i samband med politiska debatter med reella motsättningar. Men nu var det synd att det var Dilsa Demirbag-Sten som fick som hon ville – jag och Andreas Malm tappade väl humöret och hon kunde teatraliskt lämna mötet. (Malm, som i övrigt bidrog med rader av briljanta analyser, gjorde nog också fel i att gå händelserna i förväg och apostrofera Demirbag-Sten före frågerundan). Det dåliga med utfallet var att vi därmed inte lyckades diskutera flera intressanta frågeställningar som vi borde ha kunnat gå in i. En av mina egna huvudpoänger var att fokus på religion över huvudtaget är en relativt oviktig del i diskussionen om islamofobi – nu fastnade vi rätt mycket i religionsdiskussion likafullt.
Nåväl. Egentligen ville jag bara kommentera det som Expressens nya kulturredaktör Karin Olsson skrivit om mötet. Det är ganska imponerande att hon kunnat få in så mycket tokigheter i en så kort text.
Olsson ”citerar” mig bland annat så här: ”Religionskritiken är den form i vilken västerländsk rasism fortsätter i dag”. Nu var det naturligtvis inte alls det jag sade. Jag förklarade att islamofobi, diskriminering av och hets mot muslimer, eller i själva verket alla som kan uppfattas som muslimer, är den mest framträdande formen för västerländsk rasism i dag.
Karin Olsson har antingen inte förstått någonting av den diskussion hon närvarade vid, eller så menar hon att exempelvis diskrimineringen av bostadssökande som heter Mohammed, skymf och våld mot folk från muslimska länder, eller den avhumanisering som omgärdar väpnad USA-ledd ”demokratispridning”, är att betrakta som ”religionskritik”.
Hur som helst är det ett ”liberalt” bruk av citattecken vi bevittnar här.
Vidare skriver Olsson: ”Men debattörerna klarade inte att skilja på islam och muslimer. De kollektiviserade dessutom friskt, genom att tala om ’muslimerna’ som en grupp av offer”. Detta är en slags slutstation för möjligheten att föra varje form av meningsfull diskussion. För i själva verket var det förstås exakt tvärtom. Det är just uppfattningen av muslimer som bärare av kollektiva, oföränderliga karaktäristika som är en bärande del av islamofobin – det som understryker att islamofobin är en rasism; det som rasifierar massvis med människor. Islamofobi drabbar, som jag explicit underströk, inte bara en viss grupp troende muslimer, eller ens “bara” religiöst troende muslimer (eller faktiskt ens bara folk som har etniska band från muslimer länder).
Jag är, det ska erkännas, också i det här fallet osäker på om Karin Olsson helt enkelt inte klarade av att förstå det hon hörde, eller om hon medvetet ohederligt vänder upp och ned på argumentationen.
Möjligen är det en kombination som väl sammanfattar det dominerande “liberala” förhållningssättet till den bruna häst som allt större del av borgerligheten satsar sina blåa drömmar på.
- - -
Själv tycker jag att det blev både bra och dåligt. I den första delen av diskussionen, där vi svarade på spetsade frågor från Uje hann det sägas en del som fördjupade förståelsen av den breda problemställningen. Vi diskuterade (utan att nödvändigtvis vara eniga) skillnader i vänsterns och arbetarrörelsens förhållningssätt till olika typer av religiösa uppfattningar och organisationer genom historien. Andreas Malm hade en intressant utläggning om parallellerna mellan dagens islamofobiska uttryck och mellankrigstidens antisemitism. Och så diskuterade vi skillnaden mellan att vara ateist (vilket alla tre som deltog i panelen är) och att utnämna missionerande ateism till ett viktigt politiskt projekt.
Om tonläget var skarpt från början blev det hela senare snarare lite urspårat under den senare delen, inte minst tack vare den närmast upphovsrättsskyddade kombinationen av insinuanta och obegripliga inlägg från Dilsa Demirbag-Sten, som närvarade i sällskap med en klick opinionsbildare på högerkanten. Även envisa frågor från en för mig okänd ung man som envisades med att utkräva svar från Andreas Malm om varför han inte skrivit en bok om Siewert Öholm istället för om hatet mot muslimer, bidrog i och för sig.
Jag är i grunden positivt inställd till hårda ord och dålig stämning i samband med politiska debatter med reella motsättningar. Men nu var det synd att det var Dilsa Demirbag-Sten som fick som hon ville – jag och Andreas Malm tappade väl humöret och hon kunde teatraliskt lämna mötet. (Malm, som i övrigt bidrog med rader av briljanta analyser, gjorde nog också fel i att gå händelserna i förväg och apostrofera Demirbag-Sten före frågerundan). Det dåliga med utfallet var att vi därmed inte lyckades diskutera flera intressanta frågeställningar som vi borde ha kunnat gå in i. En av mina egna huvudpoänger var att fokus på religion över huvudtaget är en relativt oviktig del i diskussionen om islamofobi – nu fastnade vi rätt mycket i religionsdiskussion likafullt.
Nåväl. Egentligen ville jag bara kommentera det som Expressens nya kulturredaktör Karin Olsson skrivit om mötet. Det är ganska imponerande att hon kunnat få in så mycket tokigheter i en så kort text.
Olsson ”citerar” mig bland annat så här: ”Religionskritiken är den form i vilken västerländsk rasism fortsätter i dag”. Nu var det naturligtvis inte alls det jag sade. Jag förklarade att islamofobi, diskriminering av och hets mot muslimer, eller i själva verket alla som kan uppfattas som muslimer, är den mest framträdande formen för västerländsk rasism i dag.
Karin Olsson har antingen inte förstått någonting av den diskussion hon närvarade vid, eller så menar hon att exempelvis diskrimineringen av bostadssökande som heter Mohammed, skymf och våld mot folk från muslimska länder, eller den avhumanisering som omgärdar väpnad USA-ledd ”demokratispridning”, är att betrakta som ”religionskritik”.
Hur som helst är det ett ”liberalt” bruk av citattecken vi bevittnar här.
Vidare skriver Olsson: ”Men debattörerna klarade inte att skilja på islam och muslimer. De kollektiviserade dessutom friskt, genom att tala om ’muslimerna’ som en grupp av offer”. Detta är en slags slutstation för möjligheten att föra varje form av meningsfull diskussion. För i själva verket var det förstås exakt tvärtom. Det är just uppfattningen av muslimer som bärare av kollektiva, oföränderliga karaktäristika som är en bärande del av islamofobin – det som understryker att islamofobin är en rasism; det som rasifierar massvis med människor. Islamofobi drabbar, som jag explicit underströk, inte bara en viss grupp troende muslimer, eller ens “bara” religiöst troende muslimer (eller faktiskt ens bara folk som har etniska band från muslimer länder).
Jag är, det ska erkännas, också i det här fallet osäker på om Karin Olsson helt enkelt inte klarade av att förstå det hon hörde, eller om hon medvetet ohederligt vänder upp och ned på argumentationen.
Möjligen är det en kombination som väl sammanfattar det dominerande “liberala” förhållningssättet till den bruna häst som allt större del av borgerligheten satsar sina blåa drömmar på.
- - -
- Åsa Linderborg har också skrivit om kvällen
- Mattias Svensson har annorlunda åsikter om mycket, men hittar sympatiskt nog inte på citat när han skriver (Uppdatering: Och här en uppföljning)
- Nima Dervish var inte där men skriver lite grejer utifrån Karin Olssons påhitt. Om han hade varit där hade han dock kunnat höra Andreas Malm sätta in det misshandlade Marx-citatet om “religion som folkets opium” i ett historiskt sammanhang. Annars hjälper det också, om man nu vill hänga upp sig på Marx, att läsa de två meningar som kommer omedelbart före citatet: “Religious suffering is, at one and the same time, the expression of real suffering and a protest against real suffering. Religion is the sigh of the oppressed creature, the heart of a heartless world, and the soul of soulless conditions”.
- Johan Ingerö var inte heller där, men fantiserar fritt från sin solida blåbruna plattform. Jag gillar avsnittet om hur vi som deltog “stöder politisk islam, eller islamism”. Kommentarerna efteråt kryddar som vanligt läsupplevelsen.
- UPPDATERING: Även bombmatteentusiasten Johanne Hildebrandt, baserar nu den förvirrade slutklämmen i sin krönika, som på något sätt binder samma Maria Magdalena med Dilsa Demirbag-Sten, på det lögnaktiga referatet från mötet. (Aftonbladet önskade inte ta in någon replik på krönikan).
tisdag, februari 23, 2010
Wherever I lay my turban
Mitt sporadiska deltagande i norsk debatt om om islamofobi och integrationspolitik har idag förärat mig (och den berömde multikultidebattören Pol Pot) omnämnande i en fartfylld video med fränt soundtrack. (Föreslår en titt på hela YouTube-kanalen)
Idag kom förresten norska Integrerings og mangfoldsdirektoratet med sin årsrapport. Den heter "Innvandrere i norske medier: Medieskapt islamfrykt og usynlig hverdagsliv". Här kan man bland annat notera att islam/muslim omnämndes nästan lika ofta som statsminister Jens Stoltenberg och mer än hysteriordet svininfluensa 2009. I hela 15% av artiklarna är invandrare omnämnda i samband med kriminalitet.
I detta klimat har Fremskrittspartiet - som i höstas besökte Sverige för att inspirera svenska "liberaler" - fortsatt höja sitt tonläge. Man har nu officiellt hoppat på förslag om förbud mot burka/niqab (som i princip inga reellt existerande personer bär i Norge) och förbud mot hijab i skolan. De förslagen har också en del framträdande socialdemokrater sagt sig vilja "titta på". Idag har Fremskrittspartiet figurerat i medierna dels för att deras företrädare i Oslo önskar sätta upp affischer med bild och namn på dömda våldtäktsmän, dels för att en av deras parlamentsledamöter gått med i Facebook-gruppen «Vi som krever en ikke-muslimsk taxisjåfør». Han säger att detta är "viktigt för yttrandefriheten".
Idag kom förresten norska Integrerings og mangfoldsdirektoratet med sin årsrapport. Den heter "Innvandrere i norske medier: Medieskapt islamfrykt og usynlig hverdagsliv". Här kan man bland annat notera att islam/muslim omnämndes nästan lika ofta som statsminister Jens Stoltenberg och mer än hysteriordet svininfluensa 2009. I hela 15% av artiklarna är invandrare omnämnda i samband med kriminalitet.
I detta klimat har Fremskrittspartiet - som i höstas besökte Sverige för att inspirera svenska "liberaler" - fortsatt höja sitt tonläge. Man har nu officiellt hoppat på förslag om förbud mot burka/niqab (som i princip inga reellt existerande personer bär i Norge) och förbud mot hijab i skolan. De förslagen har också en del framträdande socialdemokrater sagt sig vilja "titta på". Idag har Fremskrittspartiet figurerat i medierna dels för att deras företrädare i Oslo önskar sätta upp affischer med bild och namn på dömda våldtäktsmän, dels för att en av deras parlamentsledamöter gått med i Facebook-gruppen «Vi som krever en ikke-muslimsk taxisjåfør». Han säger att detta är "viktigt för yttrandefriheten".
tisdag, februari 09, 2010
I Folkpartiets Sverige kan du diskriminera muslimer bäst du vill
Etnisk diskriminering är ett mycket större samhällsproblem än att det kan hanteras enbart med lagstiftning. Det finns också politiska problem förknippade med att alltför ensidigt försöka hantera strukturell diskrimnering med individuell uppföljning. (Detta har jag skrivit mer om till exempel här)
Men. Självklart måste ett rättssamhälle ha lagar mot diskriminering och självklart måste de följas upp, om det ska vara någon mening med dem.
I ett flagrant utslag av den allmänna islamofobin i samhället - som sänker trösklarna för chikanering och diskriminering mot stora grupper av männsikor - ville arbetsförmedlingen dra in pengarna för en man som inte önskade skaka hand med en kvinnlig företagsledare. Han ska istället ha hälsat genom att bocka, med en hand på hjärtat. Diskrimineringsombudsmannen har drivit ärendet vidare och Arbetsförmedlingen har nu ovanligt nog fällts.
Detta anser exempelvis den bombglade folkpartisten Mathias Sundin vara förkastligt. Driven av sina högerpopulistiska instinkter passar han på lufta lite tidstypisk muslimhets och demonisera en enskild person som - nu också enligt tingsrätten - utsatts för diskriminerande behandling. Muslimer ska alltså med hot om indragna sociala rättigheter kunna utsättas för uppfostrande förnedring. Här gäller det att med lagens hjälp tvingas hälsa genom just handskakning - om man är muslim i en underordnad social position.
Länkar med anledning av det till min krönika från november 2008, när det också var en märklig diskussion som pågick om handskakningstvång: Vägra tåla rasism. Läs gärna!
Men. Självklart måste ett rättssamhälle ha lagar mot diskriminering och självklart måste de följas upp, om det ska vara någon mening med dem.
I ett flagrant utslag av den allmänna islamofobin i samhället - som sänker trösklarna för chikanering och diskriminering mot stora grupper av männsikor - ville arbetsförmedlingen dra in pengarna för en man som inte önskade skaka hand med en kvinnlig företagsledare. Han ska istället ha hälsat genom att bocka, med en hand på hjärtat. Diskrimineringsombudsmannen har drivit ärendet vidare och Arbetsförmedlingen har nu ovanligt nog fällts.
Detta anser exempelvis den bombglade folkpartisten Mathias Sundin vara förkastligt. Driven av sina högerpopulistiska instinkter passar han på lufta lite tidstypisk muslimhets och demonisera en enskild person som - nu också enligt tingsrätten - utsatts för diskriminerande behandling. Muslimer ska alltså med hot om indragna sociala rättigheter kunna utsättas för uppfostrande förnedring. Här gäller det att med lagens hjälp tvingas hälsa genom just handskakning - om man är muslim i en underordnad social position.
Länkar med anledning av det till min krönika från november 2008, när det också var en märklig diskussion som pågick om handskakningstvång: Vägra tåla rasism. Läs gärna!
onsdag, september 30, 2009
Bara ett år kvar till valet. Vi måste tänka på barnen också!
Barn som terroriststämplas tidig kommer att få mer engagerade föräldrar, menar Folkpartiet i ett nytt utspel.
Som sagt, det finns områden där folkpartister faktiskt lär sig.
Som sagt, det finns områden där folkpartister faktiskt lär sig.
onsdag, september 23, 2009
Högerpopulism i Norge och Sverige
Skriver idag på SVT Debatt om Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna och Alliansen.
Fremskrittspartiet är en framgångsrik representant för en ny europeisk höger, som paketerar en politik för långtgående privatiseringar, kraftiga nedskärningar i gemensamma intäkter och osäkra anställningar, i grälla färger: hets mot muslimer, konspirativ asylpanik och rop om hårdare straff.Läs gärna.
Fremskrittspartiets program i ekonomiska frågor ligger alltså nära den svenska högeralliansens politik ? eller vad Timbrohögern driver på för. Den politiken blir lätt ett sänke när den nagelfars. Därför är det nyttigt att istället kunna skärpa hetsretoriken, eller iscensätta sig själv - i alla kanaler - som tystad av en självgod, mäktig kulturelit.
tisdag, september 22, 2009
Tragedi och historia
Åsa Linderborg gör en otacksam men förbannat hedervärd demokratisk insats när hon fortsätter att med skärpa kritisera den statliga historieförfalskningsmyndighetens verksamhet - och vad det gör med vår allmänna förståelse av historien och samtiden:
Det är också därför man inte gör utställningar över alla svenska resenärer som frotterat sig med diktatorer. 1977 åkte handelsministern och folkpartisten Hadar Cars till Indonesien för att äta middag med Suharto, som vid det laget hade lågt räknat en miljon avrättningar på sitt samvete: kommunister, fackföreningsledare, radikala präster, jordlösa, medborgarrättsaktivister, nunnor och östtimoreser. Med sig hade Cars ett gäng hungriga vapenkrämare från bland andra Bofors. Man kan säga mycket om Jan Myrdals resa – vi har pratat om den i 31 år nu – men han har trots allt inte levererat några vapen eller slutit några handelsavtal med en massmördare.Läs hela!
måndag, september 21, 2009
onsdag, augusti 19, 2009
Breaking News: ”Liberal” missförstod 1900-talshistoria – försökte ändå vara rolig
Fredrik Malm ofrivilligt komisk när han försöker sig på hermeneutisk texttolkning. Men man tackar för möjligheten att minnas Ung Vänsters fina 100-årsfirande, och lägger upp jubileumstalet här.
lördag, juli 25, 2009
”Maktens lydiga röst”
Fin artikel av Mustafa Can, inför de hårt kontrollerade valen i ”Kurdistan – en demokratisk fyrbåk”, som Sverker Oredsson och folkpartisten Olle Schmidt kallade det efter ockupationen av Irak skapade kurdiska självstyret:
Apropå ockupationsinsatsen i Afghanistan, som häromdagen ledde till att svenska soldater sköt ihjäl tre afghaner, skriver SvD:s Mikael Holmström:
Den välfärd som uppnåtts sedan våra svenska opinionsbildares tragikomiska demokratiprognos är en filantropisk biprodukt av profit- och makthungern. Med hjälp av klanmedlemmar och lojala undersåtar styr de två stora partierna KDP och PUK alltjämnt alltifrån media och ekonomi till tillsättningen av minsta offentliga tjänst.Också i en annan demokratisk fyrbåk – Afghanistan – ska det hållas val under vänlig men bestämd ledning av USA och dess lokala representanter. Och Också här vill folkpartiet hjälpa till – med mer svensk trupp.
Apropå ockupationsinsatsen i Afghanistan, som häromdagen ledde till att svenska soldater sköt ihjäl tre afghaner, skriver SvD:s Mikael Holmström:
Det är en fredsinsats som Sverige deltar i under Nato-befäl i Isaf-styrkan, på FN-mandat och på inbjudan av den afghanska regeringen.Två fel och en skymf i samma mening. Det är ingen fredsinsats som Sverige deltar i. Det finns inget FN-mandat. Och ”inbjudan” från ”den afghanska regeringen” bygger på att den afghanska regeringen regerar helt på nåder från ockupationsstyrkorna. Den afghanska regering som ”bjöd in” Sovjetunionen hade betydligt större egen legitimitet än dagens regering. Men att insatsen genomförs under Nato-befäl är förvisso sant.
onsdag, juli 01, 2009
”Ersatt” president får ”snöpligt slut” – och allt visar sig vara Chavez fel
DN:s ledarsida följer upp och preciserar rubriceringen på nyhetsplats tidigare i veckan. Håkan Boström försöker sig på en kritisk blick, men ger upp och säger att allt är Chavez fel.
Fast lite var det den bortkuppade presidentens fel också, eftersom han ”radikaliserades”, fjärmade sig från ”beskyddaren” USA – landet som i decennier behandlat Honduras som en avkrok på sin egen bakgård, tillsatt och avsatt ledare och organiserat dödspatruller – och knöt an till det suspekta gänget ”vänsterpresidenterna” i Latinamerika. Fast det sistnämnda är förstås mest Chavez fel, eftersom han haft den dåliga smaken att inte bli vald och omvald som ”vänsterpresident”, utan också använt sin post till att ändra saker i enlighet med sina vallöften. Nåväl, det hela har lett till ett ”snöpligt slut” för Zelaya. Typ, synd. Lite som andra försök till ”reformism” i tredje världen fått ett ”snöpligt slut” med militärkupp och sånt som de håller på med i tredje världen. En sådan kupp, och därmed ett sådant ”snöpligt slut”, som den maktfullkomlige Chavez också råkade ut för, men som han på ett maktfullkomligt sätt – alltså genom folklig massmobilisering – lyckades undvika.
Kanske kan vi kalla Boströms inlägg en tragisk läxa i liberalism. Men vem ska lära sig?
- - - - -
Läs också Greg Grandin i The Nation:
Fast lite var det den bortkuppade presidentens fel också, eftersom han ”radikaliserades”, fjärmade sig från ”beskyddaren” USA – landet som i decennier behandlat Honduras som en avkrok på sin egen bakgård, tillsatt och avsatt ledare och organiserat dödspatruller – och knöt an till det suspekta gänget ”vänsterpresidenterna” i Latinamerika. Fast det sistnämnda är förstås mest Chavez fel, eftersom han haft den dåliga smaken att inte bli vald och omvald som ”vänsterpresident”, utan också använt sin post till att ändra saker i enlighet med sina vallöften. Nåväl, det hela har lett till ett ”snöpligt slut” för Zelaya. Typ, synd. Lite som andra försök till ”reformism” i tredje världen fått ett ”snöpligt slut” med militärkupp och sånt som de håller på med i tredje världen. En sådan kupp, och därmed ett sådant ”snöpligt slut”, som den maktfullkomlige Chavez också råkade ut för, men som han på ett maktfullkomligt sätt – alltså genom folklig massmobilisering – lyckades undvika.
Kanske kan vi kalla Boströms inlägg en tragisk läxa i liberalism. Men vem ska lära sig?
- - - - -
Läs också Greg Grandin i The Nation:
For those who presume to rule behind the scenes, Zelaya took a step too far when he began to push for the convocation of a constituent assembly in order to democratize Honduras's notoriously exclusionary political system. Expectedly, these efforts were opposed by the national Congress and the Supreme Court, both of which are controlled by an inbred clique of career politicians and judges invested in keeping Honduran politics restricted--including members of Zelaya's Liberal Party. For its part, the US media seem intent on reporting on events in Honduras through the prism of its obsession with Venezuela's Hugo Chávez. The New York Times, for instance, ran an op-ed by free-market ideologue Alvaro Vargas Llosa, who claimed that the most unfortunate aspect of the coup is not that it derailed Honduran democracy but--wait for it--that it has allowed Chávez to defend democracy and thus claim the "moral high ground."
måndag, juni 22, 2009
Blåbrunt om Iran
På den småbisarra högersajten Axess blogg skriver Mats Wiklund om min artikel i Aftonbladet, att man där låtit mig ”hylla president Mahmoud Ahmadinejad”, samt att den sistnämnde är en ”förebild” för mig. Man måste förstås vara svårartat illitterat, en reaktionär lögnfontän, eller både och, för att producera ett sådant påstående. Mitt intresse för Mats Wiklund sträcker sig inte så långt att jag önskar utrett hur det ligger till. Men jag noterar att den politiska entusiasmen för den israeliska rasstaten gärna också spiller över i argumentationsmetodiken och/eller inverkar menligt på intellektet. Wiklunds inlägg understryker samtidigt vikten av det jag försökt göra i de analyser jag presenterat: ge en bredare och djupare förståelse av dynamiken i protesterna för frihet och folkstyre i Iran, bland annat så att man håller sig på vakt mot kidnappningsförsök från koloniala ideologer som Wiklund.
PS. Hejaklacken i kommentarfältet är också värd en visit.
PS. Hejaklacken i kommentarfältet är också värd en visit.
torsdag, juni 11, 2009
Rolig historia
Fredrik Malm skriver på Newsmill idag att Lars Leijonborg borde skrivas in i skolböckerna för sina insatser, bland annat med att introducera en insinuant främlingsfientlighet i den politiska debattens huvudfåra i valet 2002.
Tur för folkpartiet då, att vi, med folkpartiets hjälp, numera har en myndighet som kan sköta sådant.
[DN][Expr][AB]
Tur för folkpartiet då, att vi, med folkpartiets hjälp, numera har en myndighet som kan sköta sådant.
[DN][Expr][AB]
tisdag, april 21, 2009
Före sin tid
Nu när islamofobi och muslimhets blivit den nya innegrejen för folk som vill fram och upp, påpekar Fredrik Malm (eller egentligen Jackie Jakubowski), att han minsann var tidigt ute.(Nils Schwartz’ – av Fredrik Malm framlyfta – recension av Andreas Malms bok kommenterade jag här)
lördag, april 04, 2009
Movin’ on up
Då var det klart då. Efter att ha lett arbetet med att göra Danmark till ett av Europas mest rasistiska länder övergår Anders Fogh Rasmussen till att leda en organisation där ett gediget förarbete redan är gjort. Stabilt som fan.
PS.
Carig Murray: Nato - an idea whose time has gone och Nato appoints a vicious liar as Secretary general. (ledarkrönikan i Aftenposten som det refereras till är denna)
Fredrik Reinfeldt:
[DN][SvD][AB][Dagbladet][VG]
PS.
Carig Murray: Nato - an idea whose time has gone och Nato appoints a vicious liar as Secretary general. (ledarkrönikan i Aftenposten som det refereras till är denna)
Fredrik Reinfeldt:
Det är glädjande att Anders Fogh Rasmussen blir Natos nye generalsekreterare. Sverige har all anledning att välkomna att en nordisk statsminister får detta jobb. Det kommer att betyda mycket för vårt samarbete med Nato
[DN][SvD][AB][Dagbladet][VG]
Högermajoritet med Sverigedemokraterna
Det finns mycket att säga om opinionsläget och den senaste Demoskop-mätningen som nu diskuteras hejvilt. Låt mig här bara få påpeka att om man nu tar mätningen på allvar, så bör man även uppmärksamma att såväl kristdemokraterna som centern skulle åka ur riksdagen. Demoskops mätning skulle ge följande mandatfördelning:
Vänsterpartiet 26; Socialdemokraterna 117; Miljöpartiet 28; Folkpartiet 28; Moderaterna 134; Sverigedemokraterna 16.
De rödgröna partierna skulle ha 171 mandat, mot The-duo-formerly-known-as-”Alliansen”, som skulle få 162 mandat.
För majoritet krävs 175 mandat, vilket innebär att högern skulle få det med Sverigedemokraterna inkluderat. Givet det faktum att moderaterna och deras stödpartier för varje dag närmar sig Sverigedemokraterna politiskt, är det väl i dagsläget ett inte helt osannolikt scenario, om opinionssiffrorna skulle stå sig. (Även om det i och för sig även är möjligt att miljöpartiet hoppar i säng med de övriga borgerliga partierna). Folkpartisten Niklas Frykman har kanske rätt i att "själva den politiska verkligheten håller på att ritas om", men borde då ha rubricerat sitt inlägg "Sverige är blåbrunt".
Men det är långt kvar till valet, och det kan bli både värre och bättre.
[Expressen][Expressen][Aftonbladet][SvD]
Vänsterpartiet 26; Socialdemokraterna 117; Miljöpartiet 28; Folkpartiet 28; Moderaterna 134; Sverigedemokraterna 16.
De rödgröna partierna skulle ha 171 mandat, mot The-duo-formerly-known-as-”Alliansen”, som skulle få 162 mandat.
För majoritet krävs 175 mandat, vilket innebär att högern skulle få det med Sverigedemokraterna inkluderat. Givet det faktum att moderaterna och deras stödpartier för varje dag närmar sig Sverigedemokraterna politiskt, är det väl i dagsläget ett inte helt osannolikt scenario, om opinionssiffrorna skulle stå sig. (Även om det i och för sig även är möjligt att miljöpartiet hoppar i säng med de övriga borgerliga partierna). Folkpartisten Niklas Frykman har kanske rätt i att "själva den politiska verkligheten håller på att ritas om", men borde då ha rubricerat sitt inlägg "Sverige är blåbrunt".
Men det är långt kvar till valet, och det kan bli både värre och bättre.
[Expressen][Expressen][Aftonbladet][SvD]
fredag, mars 20, 2009
Kallblodigt mördande med gediget politiskt stöd i våra ledande kretsar
Det kommer nu ut fler uppgifter från de israeliska soldaterna själva om de övergrepp som begicks i Gaza:
[Haaretz][Ynews][BBC]
”When we entered a house, we were supposed to bust down the door and start shooting inside and just go up story by story… I call that murder. Each story, if we identify a person, we shoot them. I asked myself – how is this reasonable?”Viktiga insatser för fred och demokrati i Mellanöstern.
The NCO also related a story about an old woman who was crossing a main route who was shot by the soldiers. “I don't know whether she was suspicious, not suspicious, I don't know her story… I do know that my officer sent people to the roof in order to take her out… It was cold-blooded murder.”
[Haaretz][Ynews][BBC]
fredag, mars 13, 2009
Antismetism
För några dagar sedan dök det upp en kuriös debattartikel i Sydsvenskan, undertecknad av tolv personer som har eller påstår sig ha vänstersympatier. Den handlar om att vänstern – personifierad av Lars Ohly – ska ta antisemitismen på allvar. Naturligtvis ska man det. Antisemitismen är en uppsättning vidriga rasistiska fördomar, med mycket långa anor i europeiskt samhällsliv och västerländsk idéhistoria. Den har i århundraden lett till diskriminering och utdefiniering av judar och vid flera tillfällen också ohyggliga förföljser och folkmord.
Sedan länge har vänstern stått i främsta ledet i kampen mot dessa idéströmningar och praktiker och så är det förstås också idag.
Men nu är det dessvärre inte någon sådan kamp Sydsvenskan-artikeln opererar inom. Den är istället ytterligare ett utspel i ett uppifrån orkestrerat angrepp på vänsterns arbete mot den rasistiskt färgade ockupationen av Palestina. Eftersom såväl flagrant rasism som blodigt massmord fortfarande kan väcka anstöt hos stora delar av den allmänna opinionen, blir halsbrytande fokusförskjutningar, och smutskastningskampanjer med gulit-by-association-kedjor i n:te led riktade mot dem som tar strid för palestiniernas rättigheter, en extremt viktig del av försvaret för staten Israels politik.
Det är vid detta bord som den tunna soppan i artikeln serveras. Tyvärr. Men jag är en tolerant typ som inte fördömer folk i första taget. Bland artikelns undertecknare finns det sådana som bevisligen inte är idioter och sådana som väl har en del att bevisa. Men en enda förlupen underskrift ska inte behöva avgöra. Jag tycker att vi kan lägga den misslyckade drapan till handlingarna och gå vidare i kampen mot rasism och kolonialism.
Men, det bör ändå påpekas att den här typen av nedsmetningstaktik som undertecknarna anslutit sig till, kan få både obehagliga och märkliga effekter. I artikeln nämns bland andra vänsterpartisten och den antirasistiske aktivisten Helena Duroj som på något obegripligt sätt medskyldig till både det ena och andra. Anklagelseakten bygger på ett kort blogginlägg vari det konstateras att slutsatserna i en debattartikel är byggda på skakig grund samt tipsas om en bok, ironiskt nog skriven av en av den nya Sydsvenskan-artikelns undertecknare. Om sådant ska vara skäl till anklagelser om att vara med och ”härbärgera antisemitism” blir verkligheten snabbt mycket diffus. Vilket förstås är själva syftet för det pro-israeliska kavalleriet (om än inte nödvändigtvis för alla de som undertecknat Sydsvenskans artikel).
Läs Helena Durojs egna kommentar till det hela.
Märkligt är förresten också en fråga som artikelförfattarna ställer, troligen med intentionen att den svara retorisk: ”Vilken annan organisation som arbetar mot spridandet av fördomar och negativa, stereotypa föreställningar kring en folkgrupp i minoritet blir regelmässigt ifrågasatt på detta sätt?” Well, till att börja med så skulle man ju kunna säga, typ alla. Någon som minns kampanjerna mot Centrum mot rasism? Men det som gör hela frågeställningen märklig, är ju att SKMA de facto är en organisation som i sitt arbete för att legitimera Israels ockupation, sprider fördomar och negativa, stereotypa föreställningar kring en folkgrupp i minoritet, nämligen araber.
Det vore bra om sådant ifrågasattes oftare i offentligheten, men tyvärr är det ju snarare så att hetsen mot araber och muslimer snarare är en viktig och växande del av de samtida västerländska eliternas diskurs. Läs Svenska Dagbladets ledarsida i en vecka och återkom.
Det vi verkligen skulle behöva slå upp ögonen för, är att överhetens hets mot araber idag möjliggörs på delvis samma sociala grunder som den mot judar under tidigare historiska epoker: man hackar på de förfördelade just för att de är förfördelade. Och för att det vrider uppmärksamheten bort från grundläggande samhällsproblem, och därmed tjänar större ekonomiska syften.
Samma mekanismer går på motsvarande sätt igen i entusiasmen för staten Israel som i hyllningarna till exempelvis Sydafrika – som försvarare av marknadsekonomi och överhetens rätt att dominera.
Till sist bara en kommentar till artikelns påstående om att ”det är hög tid att man på vänsterfronten lär sig skilja mellan antisemitism och Israelkritik”. Min bedömning är att man här slår in vidöppna dörrar samtidigt som man utslungar högljudda insinuationer. Dock vore det nog bra om det gick att få en uppgörelse med den absolut vanligaste avsändaren för missuppfattningen att världens judar och staten Israels är utbytbara storheter – nämligen staten Israels regering och dess väldrillade propagandaapparat.
Sedan länge har vänstern stått i främsta ledet i kampen mot dessa idéströmningar och praktiker och så är det förstås också idag.
Men nu är det dessvärre inte någon sådan kamp Sydsvenskan-artikeln opererar inom. Den är istället ytterligare ett utspel i ett uppifrån orkestrerat angrepp på vänsterns arbete mot den rasistiskt färgade ockupationen av Palestina. Eftersom såväl flagrant rasism som blodigt massmord fortfarande kan väcka anstöt hos stora delar av den allmänna opinionen, blir halsbrytande fokusförskjutningar, och smutskastningskampanjer med gulit-by-association-kedjor i n:te led riktade mot dem som tar strid för palestiniernas rättigheter, en extremt viktig del av försvaret för staten Israels politik.
Det är vid detta bord som den tunna soppan i artikeln serveras. Tyvärr. Men jag är en tolerant typ som inte fördömer folk i första taget. Bland artikelns undertecknare finns det sådana som bevisligen inte är idioter och sådana som väl har en del att bevisa. Men en enda förlupen underskrift ska inte behöva avgöra. Jag tycker att vi kan lägga den misslyckade drapan till handlingarna och gå vidare i kampen mot rasism och kolonialism.
Men, det bör ändå påpekas att den här typen av nedsmetningstaktik som undertecknarna anslutit sig till, kan få både obehagliga och märkliga effekter. I artikeln nämns bland andra vänsterpartisten och den antirasistiske aktivisten Helena Duroj som på något obegripligt sätt medskyldig till både det ena och andra. Anklagelseakten bygger på ett kort blogginlägg vari det konstateras att slutsatserna i en debattartikel är byggda på skakig grund samt tipsas om en bok, ironiskt nog skriven av en av den nya Sydsvenskan-artikelns undertecknare. Om sådant ska vara skäl till anklagelser om att vara med och ”härbärgera antisemitism” blir verkligheten snabbt mycket diffus. Vilket förstås är själva syftet för det pro-israeliska kavalleriet (om än inte nödvändigtvis för alla de som undertecknat Sydsvenskans artikel).
Läs Helena Durojs egna kommentar till det hela.
Märkligt är förresten också en fråga som artikelförfattarna ställer, troligen med intentionen att den svara retorisk: ”Vilken annan organisation som arbetar mot spridandet av fördomar och negativa, stereotypa föreställningar kring en folkgrupp i minoritet blir regelmässigt ifrågasatt på detta sätt?” Well, till att börja med så skulle man ju kunna säga, typ alla. Någon som minns kampanjerna mot Centrum mot rasism? Men det som gör hela frågeställningen märklig, är ju att SKMA de facto är en organisation som i sitt arbete för att legitimera Israels ockupation, sprider fördomar och negativa, stereotypa föreställningar kring en folkgrupp i minoritet, nämligen araber.
Det vore bra om sådant ifrågasattes oftare i offentligheten, men tyvärr är det ju snarare så att hetsen mot araber och muslimer snarare är en viktig och växande del av de samtida västerländska eliternas diskurs. Läs Svenska Dagbladets ledarsida i en vecka och återkom.
Det vi verkligen skulle behöva slå upp ögonen för, är att överhetens hets mot araber idag möjliggörs på delvis samma sociala grunder som den mot judar under tidigare historiska epoker: man hackar på de förfördelade just för att de är förfördelade. Och för att det vrider uppmärksamheten bort från grundläggande samhällsproblem, och därmed tjänar större ekonomiska syften.
Samma mekanismer går på motsvarande sätt igen i entusiasmen för staten Israel som i hyllningarna till exempelvis Sydafrika – som försvarare av marknadsekonomi och överhetens rätt att dominera.
Till sist bara en kommentar till artikelns påstående om att ”det är hög tid att man på vänsterfronten lär sig skilja mellan antisemitism och Israelkritik”. Min bedömning är att man här slår in vidöppna dörrar samtidigt som man utslungar högljudda insinuationer. Dock vore det nog bra om det gick att få en uppgörelse med den absolut vanligaste avsändaren för missuppfattningen att världens judar och staten Israels är utbytbara storheter – nämligen staten Israels regering och dess väldrillade propagandaapparat.
tisdag, mars 03, 2009
"400 barn är döda och nu handlar debatten om Ohly"
Läs Jan Guillou i Aftonbladet:
För vad som kom att engagera våra liberala redaktörer efter Gaza var inte sådant som att döda över 4 000 människor med vit fosfor, artillerigranater och flyganfall.Läs hela!
Den liberala debatten inriktade sig i stället på det påhittade problemet med vänsterns antisemitism. Israels krig tycktes på nytt ha intensifierat detta fenomen. Debatten pågick i några veckor liberaler emellan och självklart kom även Lars Ohly att anklagas för antisemitism.
Så här har det sett ut decennium efter decennium. Senast jag befann mig i debatt om själva sakfrågorna med någon Israelvän var 1972. Sen dess har Israels försvarare inte velat diskutera någonting annat än antisemitism.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
