De trygghetsbostäder som byggs runt om i landet adderar i huvudsak inte till utbudet av platser för de gamla. Det är servicehusen som försvinner. Om det säger professor i geriatrik Yngve Gustafson så här:
– Enligt mig är det helt vansinnigt eftersom vi ser hur vårdbehoven ökar. Grundtanken med boendereformen var ju att man skulle få fler olika boendeformer. I stället offras de gamla när kommuner och landsting skyfflar över kostnader på dem.Det här är en utveckling som ger en föraning om vad ”större inslag av alternativ finansiering” – något som ofta nämns i debatten om ”välfärdsstatens framtida finansiering” – egentligen betyder. Det betyder inte att omsorgen om de gamla blir samhällsekonomiskt billigare. Tvärtom. Men det betyder att tillgången till tjänster i mindre utsträckning fördelas efter behov. Det här fallet är också en tydlig illustration på hur marknadskrafter även påverkar den offentliga resursfördelningen. Försöken att dra skarpa gränser mellan finansiering och utförande är i grunden rätt så meningslösa.
I Ordfront 12/2002 skrev Agneta Stark om det märkliga i att hänvisa till privata alternativ som kostnadsbesparande. Det är inte så det fungerar
”Månadsavgifter på 25-30.000 kronor är vanliga för vårdhemsplatser i Tyskland och England; i USA är det ofta ännu dyrare. Det är då inte fråga om vårdhem med hög medicinsk standard, utan enkel omvårdnad i lokaler som inte alltid är väl anpassade. Exempelvis saknas inte sällan hiss till övervåningen. Få pensionärer har någonstans i världen så höga inkomster att de själva kan betala sådana vårdkostnader. Ibland kan anhöriga betala, det kan finnas försäkringar men oftast krävs också offentliga pengar. I Tyskland finns en offentlig och obligatorisk vårdförsäkring som täcker alla invånare, men inte ens de högsta ersättningarna från den försäkringen räcker till en vårdhemsplats”.I Sverige får vi nu alltså i växande grad en uppluckring av det gemensamma tjänstebudet. Det säger sig själv att detta undergräver betalningsviljan för äldreomsorgen. Om man ändå måste betala mycket mer extra för att få nödvändig service – varför ska man då betala till den allmänna kassan?
Alla industriländer genomgår nu demografiska förändringar som innebär att andelen äldre växer. Detta är förändringar som kommer långsamt och samtidigt är relativt enkla att förutse – något som man har gjort. De ställer samhället inför viktiga utmaningar när det gäller samhällsplanering. Att ändra bostadsstrukturen så att den bättre återspeglar befolkningens sammansättning och önskemål är en viktig sådan. En annan är att planera för ett växande behov av vård- och omsorgspersonal. En tredje är att omdirigera forsknings- och utvecklingsinsatser till sådant som gäller just äldres behov av rörlig och social samvaro med nedsatt fysisk förmåga.
Men den diskussion vi får i de flesta länder handlar om finansieringsproblem – problem som uppkommer om man på förhand bestämmer sig för att fixera skatteuttaget. Detta alltså trots att all samhällsekonomisk rationalitet pekar fram mot behovet av att allokera mer resurser till allmänt tillgänglig tjänsteproduktion – något som alltså kräver större skatteuttag, så länge man envisas med att organisera varuproduktion huvudsakligen under privata ägandeformer.
Ställer man frågorna rätt i en saklig politisk diskussion är finns det en bred uppslutning kring vårt gemensamma ansvar för de gamlas välfärd. De flesta skulle vara eniga om att lite av den ojämlikhet som rått under arbetslivet ska kunna minska på ålderns höst, när man är i större behov av andra. Då förefaller det extra rimligt att behoven av vård, ett värdigt omhändertagande och en meningsfull tillvaro anpassad till hälsotillståndet, ska ta överhand. Men när man filtrerar samhällsekonomisk debatt genom ett marknadsfundamentalistiskt filter förefaller den vägen ändå stängd. Och istället för nödvändig samhällsplanering för konkreta, synliga behov, ägnar vi oss åt verklighetsfrånvända ekonomiskteoretiska övningar – som dock får högst verkliga konsekvenser.
- - - - -
Tidigare skrivet på ungefär samma tema, till exempel: ”Hur tänkte Arena idé?”, ”Hur samlas vi kring skattehöjningar?”. Rekommenderar också starkt en titt i Manifest Analyses rapport ”Fortsatt råd til felles velferd?”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar