Surrealismens seger

Jag har skrivit ledare i veckans Flamman. Den handlar om regeringens vårbudget. Texten finns här. Här lägger jag upp en dubbelt så lång version av samma text, för den som skulle vilja utsätta sig för den.

Surrealismens seger

I en av Jan Stenmarks geniala teckningar svarar liemannen på frågan ”Ska jag dö nu?”: ”Nej, jag har hittat en semantisk lösning. Jag killar dig istället”. Teckningen skulle med fördel ha kunnat illustrera regeringens vårbudget.

Verket har fått titeln ”ansvar för jobben”. Ett stort antal gånger kan man läsa att ”regeringens politik sänker jämviktsarbetslösheten”. Som ett resultat av ”strukturreformer” menar man att den blir cirka fem procent 2015.

Nu är den verkliga sysselsättningsnivån fortfarande lägre än 2006. Och arbetslösheten fortfarande högre än det moderaterna vid den tiden kallade ”massarbetslöshet”. Men jämviktsarbetslösheten är en teoretisk konstruktion – det visar sig till exempel att den var cirka sju procent i mitten av 90-talet, medan den faktiska arbetslösheten envisades med att ligga på elva. Och beräkningen av den råkar vila tungt på just de ”strukturer” som regeringen ”reformerat”. regeringen tror på att skattesatser och ”incitament” att vara arbetslös och sjuk är det som bestämmer ”jämviktsarbetslösheten”. Man förutsätter då helt enkelt att sänkt skatt för dem som jobbar, lägre a-kassa och sämre sjukförsäkring ökar sysselsättningen. Med 215 000 personer. I teorin. Trots att många inte ens känner till jobbskatteavdraget och trots att bevisen för att det har fått folk att jobba fler timmar är obefintliga. Trots att det bara är några få procent av dem som kastats ut ur sjukförsäkringen – så att det alltså ”lönar sig mer” att vara frisk – som har fått jobb utan stöd.

Reformerna har alltså ”förbättrat arbetsmarknadens funktionssätt”. Som en indikation på denna förträfflighet nämns bland annat ”den ökade sökintensiteten” som ”minskar jämviktsarbetslösheten genom att lediga platser tillsätts snabbare”. Det betyder att arbetslösa söker fler jobb som de inte får. Samtidigt rapporteras att antalet obesatta jobb nu är rekordhögt. Matchningen på arbetsmarknaden har med andra ord försämrats, men bara i verkligheten, inte i teorin. Och det är det senare som rapporteras i budgeten.

Lite i skymundan konstaterar regeringen också att långtidsarbetslösheten skjutit uppåt. Det erkänns vara illavarslande. Hur analyserar man detta? Jo: ”Det finns i dag indikationer på att kontrollen av att arbetssökande står till arbetsmarknadens förfogande inte fungerar ändamålsenligt”. De arbetslösa var med andra ord kanske bara inte på plats när marknadens osynliga hand slängde runt jobben och sänkte jämviktsarbetslösheten.

Än har dock reformatorerna lång väg att gå. ”Trots regeringens reformer är det fortfarande inte tillräckligt lönsamt att gå från arbetslöshet till arbete för många av dem som står utanför arbetsmarknaden”. Läs meningen igen. Trots att bara var tredje arbetslös över huvudtaget får a-kassa, trots att utförsäkrade och nedslitna pressas ned i fattigdom, menar regeringen alltså att de ännu har det för bra och att det bidrar till deras ”utanförskap”.

Men utanförskapet ”hänger [också] samman med lönestrukturen och hur flexibel den är”, ty ”en alltför sammanpressad lönestruktur innebär att personer med relativt låga kvalifikationer eller som inte jobbat under lång tid kan ha svårt att hitta ett jobb”. Att detta inte utmärker reellt existerande samhällen är inget bekymmer. Den världsfrånvända teorins triumf över verkligheten börjar fullbordas.

Samtidigt med propositionen kom ny sysselsättningsstatistik från USA, där skatterna är låga, lönestrukturen allt annat än ”sammanpressad” och minimilönerna är lägre i reala termer än på 70-talet. Siffrorna är de lägsta på 30 år. Sverige har högre andel personer med ”låga kvalifikationer” i arbete.

Detta diskuteras inte av regeringen. Däremot är USA med i ett diagram över ”marginaleffekter” för ensamstående låginkomsttagare, alltså hur stor andel dessa måste betala i skatt för en ytterligare intjänad krona. Marginaleffekter antas vara skadliga för sysselsättningen. I diagrammet ser man att USA har varit framgångsrik i att minska detta problem de senaste åren. I Sverige har vi varit ännu mer effektiva, men nivåerna är fortfarande höga. Till de länder som har kommit längst och har marginaleffekter under OECD-genomsnitt hög Spanien, Portugal och Irland, alla med en extremt besvärlig arbetsmarknadssituation idag. Högst är marginaleffekterna i Danmark och Norge. Där är sysselsättningen högre än i Sverige och arbetslösheten lägre. Detta kommenteras inte. Istället dras slutsatsen att ”ytterligare förstärkningar av jobbskatteavdraget skulle sänka trösklarna för dem som inte arbetar och öka arbetsutbudet bland dem som redan har ett arbete”.

Internationella jämförelser kommer också väl till pass i faktarutan ”därför sjunker jämviktsarbetslösheten i Sverige”. Där kan man se att arbetslösheten var mycket lägre än fler jämförbara länder, men efter 90-talskrisen inte återhämtat sig och nu ligger högre. Är slutsatsen att man bör titta på vad som gjordes rätt tidigare? Nej, jämförelsen tyder istället på ”att det finns goda möjligheter att med strukturreformer ytterligare sänka jämviktsarbetslösheten”.

Det kanske allra mest absurda i propositionen är regeringens skrivningar om att ”fler i arbete minskar klyftorna” och att jobbskatteavdraget har ”fördelningsmässiga fördelar”. De egna diagrammen visar nämligen att inkomstspridningen har ökat och beräknas fortsätta öka. Även andelen med låg ekonomisk standard har ökat kraftigt. Även i regeringens egna beräkningar framgår att de direkta effekterna av politiken är att de högsta inkomstgrupperna för den största procentuella ändringen av disponibel inkomst. Man har då funnit den finurliga lösningen att införa en ”långsiktig effekt” i samma diagram, där det plötsligt är jättebra för dem lägst inkomster. Denna ”långsiktiga effekt” är inte verklig, utan teoretiskt uttänkt. Den genereras av att man ”skapar drivkrafter för arbete” som gör att låginkomsttagare övergår från ”bidrag” till ”arbete”. Diagrammet illustrerar att effekten är kraftig i Anders Borgs huvud.

Man kan inte kräva att alla medborgare ska närläsa regeringens propositioner. Massmedia har ett ansvar. Så vad rapporterade de stora? DN och SVT återgav lydigt regeringens missvisande tabeller om hur mycket ett vårdbiträde skulle tjäna. ”Så mycket mer får du av Borg idag” och ”Så bra blir din nya ekonomi” skrev Aftonbladet och Expressen på sina löpsedlar.

För progressiva krafter är det en viktig demokratisk uppgift att återföra den ekonomisk-politiska debatten till verkligheten. En politik för full sysselsättning och minskade klyftor kräver en uppgörelse med den ekonomiska ortodoxin. Konkret, ideologiskt och för all del semantiskt.