Det har varit en mentalt utmattande helg. I lördags fick vi som överlevde terrorangreppet mot AUFs sommarläger på Utøya återvända till ön. Det var något som jag har sett fram emot och det blev i verkligheten ännu bättre än jag hade föreställt mig. Vi fick möjlighet att fritt se oss runt på ön. Det kändes tillfredsställande att kunna jämföra minnesbilderna med verkligheten, och kunna komplettera dem med andras berättelser på plats. För mig var det också viktigt att få reda på vem som var den förste som jag såg svårt skottskadad på ön – en av hennes kamrater kom bärande på henne uppifrån huvudbyggnaden och det var flera personer som började ge henne första hjälpen – och att hon faktiskt har klarat sig och nu var utskriven från sjukhuset.
Det var också en stark upplevelse att se att flera ungdomar skjutits till döds exakt på den plats där jag hade stått och hållit föredrag bara en dryg timme innan skjutningen på ön började. Och att många förlorat livet på platser där jag och andra under flykten hade befunnit oss strax innan massmördaren kom dit.
Igår var det dags för ännu ett steg vidare och framåt: den nationella minnesceremonin på Oslo Spektrum. Det var en fantastiskt fint sammansatt ceremoni med tal, musik och den ohyggliga men nödvändiga uppläsningen av namn på alla som dödades vid regeringskansliet i Oslo och på Utøya. Gråten kändes förlösande. Idag har jag varit slutkörd i kroppen. Men imorgon går livet vidare, lite lättare. Framåt, och aldrig glömma.
Jag blev förresten telefonintervjuad av SVT efter besöket på Utøya. Och av TV4 på söndagsmorgonen:
måndag, augusti 22, 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar