Vänstern behöver Hans Linde

Jag har haft två politiska idoler. En av dem är Jenny Lindahl-Persson, som jag en gång i tiden hade äran att få efterträda som ordförande i Ung Vänster.

I veckans nummer av Flamman kommer hon med en påminnelse om varför hon är så speciell. Hon lyckas i en text om det förestående ordförandevalet i Vänsterpartiet skära igenom det obligatoriska fluffet om förnyelse, öppenhet och profilering, för att säga något helt väsentligt om vänsterpartiets verkliga problem och utmaningar:

Det största misslyckandet de senaste åren har inte varit minskningen av antalet mandat i parlamentariska församlingar, utan bristen på satsningar som kan göra Vänsterpartiet till en långsiktigt väl fungerande rörelse. Det finns idag ingen tillförlitlig och stabil organisation, ingen teoretisk, filosofisk, samhällsekonomisk (med vilket jag inte menar budgetarbete) eller ideologisk diskussion, och ingen stark ekonomi eller trygg central organisation att falla tillbaka på. Istället har hoppet satts till idén att eftersom folk i allmänhet tycker likadant som Vänsterpartiet, till exempel om ökade resurser till välfärden, så skulle, om bara politiken blev känd, framgångarna komma. Den analysen är fel.

Vänsterpartiet har förvisso ett behov av politisk förnyelse. Det betyder att med utgångspunkt i grundläggande analys och värderingar, hitta allmän retorik och konkreta förslag som slår an hos fler och som gör partiet trovärdigt och attraktivt. Men detta låter sig inte göra, utan den avgörande organisatoriska nytändning – och då menar jag organisatorisk i en mycket bredare bemärkelse än stadgar eller tjänstebeskrivningar – som Jenny beskriver.

Faktum är att Vänsterpartiet de senaste 3-4 åren har hamnat väldigt rätt i de flesta konkreta politiska ställningstaganden. Det finns massa goda idéer i program, motioner och utspel. Det har tänkts mycket gott både runt framtoning och runt utformning av goda politiska förslag – om allt från arbetsmarknadspolitik, till budgetreformer till nya gröna jobb.

Men partiet är fundamentalt svagt. Det hjälper inte att partistyrelsen fattar kloka beslut om det inte omvandlas till politik i partiorganisationen. Ett parti har till absolut funktion att omvandla de enskilda medlemmarnas tankar och aktiviteter till en summa som är större och mer samlat. Vänsterpartiet fungerar ibland som motsatsen – gnäll och förvirring dominerar; det blir liksom det normala sättet att förhålla sig till partiledningen, det eller andra kansliet, ja, varandra.

Jag tror att Jenny har väldigt rätt i sin bedömning av att Vänsterpartiet står inför ett ”definierande ögonblick” i det avseendet. Och jag menar också att hon har rätt när hon bedömer att Hans Linde är rätt person att stå i ledningen för en sådan process.

Jag menar det jag skrev i samband med att jag själv avböjde kandidatur: att alla de fyra kandidaterna är goda. Jonas Sjöstedt är en mycket stark och förtroendeingivande debattör, med uppenbart god politisk reflexionsförmåga. Rossana Dinamarca har jag suttit i Ung Vänsters förbundsstyrelse med. Hon har varit genuint engagerad hela livet, har ett vinnande personligt sätt och har varit mycket framgångsrik med att fronta vänsterpartiets skolpolitik (att jag personligen inte alltid har varit överens med den är en annan sak). Hon brinner för kampen mot rasismen och är allmänt svår att inte tycka om. Ulla Andersson är den av kandidaterna som jag har jobbat närmast, som tjänsteman på riksdagskansliet. Ulla är exceptionellt energisk och samvetsgrann. Hennes arbetskapacitet är djupt imponerande, också för den som sett många hårt arbetande politiker. Hon läste inte bara handlingarna till alla möten i detalj, utan också referenser och sidorapporter. Hon har genom sin pålästa envishet och direkta, hjärtliga stil fått riksbankschefer och finansministrar att svettas. Och hon har sett till att vänsterpartiets budgetmotioner har blivit en sammanhållen katalog för god vänsterpolitik.


Ändå menar jag att Hans Linde är snäppet vassare.

• Hans är den som är mest allround. Under de år som han har suttit i riksdagen, har han varit Vänsterpartiets representant i utrikesutskottet. Det gör att det främst har varit i de frågorna han har synts mest. Och som han har skött det uppdraget! Men han behärskar verkligen de flesta politiska fält till fulla, med en förmåga att kombinera sakkunskap med politisk fingertoppskänsla för relevans och avvägningar. Han är idag en utmärkt gruppledare i riksdagen.
  
  
• Egentligen har kanske det som Hans har brunnit mest för varit jobbpolitik och arbetsmarknadsfrågor. Det är ”fasta jobb med lön att leva på”, som han anger som den viktigaste politiska frågan idag. Det är Hans som i alla sammanhang där den ekonomiska politiken för fler jobb har varit uppe, har påmint om villkoren runt och på arbetet. De mångåriga erfarenheterna av springvikariat som behandlingsassistent spelar in där. Han är också intellektuellt nyfiken och mycket allmänbildad, utan att hamna i den akademikersjuka som dessvärre präglar mycket av vänsterns idédebatt och kommunikation.
  
  
• Jag har också alltid sett Hans som en skarp antirasistisk aktivist. Dessvärre får man ju säga att den kampen har blivit allt viktigare de senaste åren, när rasismen har gått från att främst uttryckas av små, våldsamma grupper, till att också krypa in den västerländska dagspolitikens huvudfåra. De som hörde den långa, tv-sända utfrågningen av de fyra kandidaterna nyligen kunde konstatera att Hans gav de absolut tydligaste och mest välgrundade svaren i frågan om integrationspolitik och antirasistiskt arbetet. Det är inte fler integrationsprojekt vi behöver, det är en arbetsmarknads- och bostadspolitik som angriper den strukturella diskrimineringen. Läs gärna den utmärkta artikel som Hans och Christina Höj Larsen hade i Aftonbladet igår: ”Vi har inte råd med tio förlorade år som den danska arbetarrörelsen fick”. Det är en kärnfull analys av arbetarrörelsens och vänsterns centrala roll för att bekämpa rasismen på flera plan – inte minst genom en radikal ekonomisk politik.
  
  
• Hans Linde är en briljant debattör. För ett litet parti som Vänsterpartiet, är det av stor betydelse. De chanser man får att komma ut brett i kraft av sin position måste utnyttjas maximalt. Den som representerar partiet måste ha ”star quality”; klara av att verkligen sticka ut, utan att för den skull framstå som en total kuriositet i allas ögon. Jenny nämner debatterna mellan Hans Linde och Carl Bildt som utsökta duster. Det är exempel på situationer där Hans från en outsiderposition har blivit respekterad, omöjlig att ignorera, utan att bli koopterad. Han påminner i det avseendet om min andra politiska idol, CH Hermansson, och hans framtoning i offentliga debatter. Olle Svenning konstaterade redan före valet: ”Å andra sidan har de rödgrönas riksdagsgrupp äntligen fått en stark och kompetent talesperson för utrikespolitiken. Hans Linde (V) har i praktiskt taget alla avseenden ett säkrare politiskt omdöme än krigsaktivisten och Lundinintressenten Carl Bildt (M)”. Apropå Danmark, är en viktig del av Enhedslistens formidabla framgång, att partiets mest synliga talesperson, Johanne Schmidt-Nilsen, har varit skarp, ovanlig och seriös. Det är Hans Linde som har absolut störst möjlighet att bli en svensk Schmidt-Nilsen. Det är en chans som Vänsterpartiet inte bör låta gå förlorad.
  
  
• Hans Linde är enligt min uppfattning den av kandidaterna som bäst förstår vikten av rörelsebyggande. Han har sysslat med det både i Ung Vänster och i Vänsterpartiet, och han har upplevt både viktiga framgångar och lärorika nederlag. Om man lyssnar på Flammans kandidatutfrågning, märker man att det i princip bara är Hans som anlägger det perspektivet på flera av sina svar. Det är han som tydligast förstår att Vänsterpartiets utmaning är betydligt större än att presentera program och utspel. Jag menar att det också kommer fram när han resonerar om Vänsterpartiets förhållningssätt till socialdemokratin. Det är inte bara en endimensionell problematik som handlar om att stå nära eller långt ifrån i sakfrågor. Det är en fråga om att bygga en egen styrka. Målet måste vara att inte bara taktiskt förhålla sig till det stora partiet i riksdagen, men att bli ett stort parti som ändrar den strategiska politiska dynamiken i samhället. Vänsterpartiet måste, som Hans uttrycker det, bli en referenspunkt i människors vardag. Detta är processer som tar långt tid – och som måste ledas.
  
  
• Hans är en lagspelare med en stark personlig lyskraft. Både jag och Jenny har sett det i Ung Vänster – Hans Linde var en period vice ordförande både på Jennys tid och på min. Det var en tid då vi byggde en stark och framgångsrik organisation, som självständigt kunde påverka den politiska verkligheten – extremt framgångsrika val bland förstagångsväljare 1998 och 2002 och ovärderliga bidrag till EMU-nejet 2003 är några frukter av det. Den processen genomfördes med en ganska stark central styrning, där vi som satt i ledningen ville föra ut ganska strömlinjeformade budskap. Hans skötte det utmärkt, men alltid, alltid med en personlig profil, en egen touch, en säregen glöd. Senare, i Vänsterpartiets riksdagsgrupp, har han gjort likadant. Han är förbluffande lojal, samtidigt som han har en självklar integritet.

Jag har redan skrivit ett alltför långt inlägg. Men jag vill ändå ta upp också några saker som brukar komma upp på Lindes minuskonto, särskilt i partiinterna samtal.

Det ena handlar om Libyen och Vänsterpartiets position i frågan om intervention. Det har varit en genuint svår frågeställning från start. För egen del kan jag säga att jag – med en stark obehagskänsla – tyckte att partiets ståndpunkt att stödja FN-resolutionen och därmed en insats var riktig. Men det har också blivit stegvis tydligare att Nato-länderna gått långt utöver resolutionen och i någon mån erövrat Libyen militärt. Hur mycket man än gläder sig över Ghaddafi-regimens fall, lämnar detta en bitter eftersmak. I sammanhanget måste man dock dels konstatera att den typen av invändningar har framförts av Vänsterpartiet från dag ett. Dels, och viktigare, att Hans Linde, oavsett vad man tycker i sakfrågan, har företrätt en linje för vilken en klar majoritet i riksdagsgruppen och partiledningen bär ansvar. Också de andra tre kandidaterna har stått för samma linje. Att då se ställningstagandet enbart som ett hinder för Linde, är orimligt.

Det andra handlar om Linde som alltför ung, gärna då med illa dolda antydningar om karriärism. Det är infamt och verklighetsfrånvänt. Hans är – som det också framkommer i Jennys artikel – en slitvarg av stora mått. När han satt i Ung Vänsters verkställande utskott under många år, så pusslade han in ofattbart många restimmar mellan studier och påhugg. Det var ett engagemang som han snarare betalade högt för, ekonomiskt och fysiskt. Också som riksdagsledamot har han gjort mycket mer än vad man kan förvänta sig. Samtidigt har han till exempel gett ekonomiskt stöd till ungdomsförbundet.

Det som spökar är – om jag får lov att sno ett uttryck från en kamrats analys av ett annat vänsterparti – ”marxismen-amatörismen”. Det är en slags sjuka som kan växa inom vänsterns organisationer, som en reaktion på det hårda motstånd man naturligt nog möts av i samhället. Istället för att skärpa och vässa sig, kan man då börja idyllisera medelmåttlighet och hafsverk. Och nej, det är inte ”jantelag” och ”kollektivism”, utan en specifik social och organisatorisk process som man kan och måste vända.

Ett parti som Vänsterpartiet – som just inte har en massa feta jobb och privilegier att sprida runt sig, går under om man inte lyckas med uppgiften att sätta rätt person på rätt plats. Och just nu vore Hans Linde just rätt person på den viktiga posten som partiordförande. Jag hoppas verkligen att Vänsterpartiet förmår ta det modiga beslutet.


PS. Fotot är taget av Kalle Larsson och hämtat härifrån