Moderater rapporterades gå bärsärk på nätet och tidningen Flamman twittrade ut att beslutet skapade ”chockvågor” i pressrummet, där riksmediernas journalister bevakade kongressen. Vänsterpartiet hade just beslutat om ”partiskatt” som betyder att en riksdagsledamot ska betala 8 500 kronor varje månad. Man ska inte bli rik på att arbeta för Vänsterpartiet – pengarna ska användas för att bygga ett starkare parti, var budskapet.Läs hela.
Visar inlägg med etikett Vänsterpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vänsterpartiet. Visa alla inlägg
lördag, januari 14, 2012
Efter kongressen
Jag har inte hunnit skriva något om Vänsterpartiets kongress, och gör det inte nu heller. Men jag tipsar om en liten text på Dagens Arena, skriven av Aron Etzler (som jag för övrigt tror skulle bli en utmärkt partisekreterare).
måndag, september 19, 2011
Kalle Larsson: Öppet brev till Miljöpartiet
Miljöpartiet fortsätter sitt uppgående i Högerregeringens parlamentariska underlag. Nu handlar det om en särdeles delikat fråga, nämligen migrationspolitiken. Från Miljöpartiets sida försöker man sälja in överenskommelsen som en framgång, men i praktiken handlar det om att dålig politik cementeras för att partiet ska få komma närmare köttgrytornas värme och få glädjas över sänkt restaurangmoms. På Flyktingbloggen skriver Alex Bengtsson (till vardags på Expo) om det problematiska i att låta den konkreta flyktingpolitiken bli ett offer i det politiska spelet.
Nedan vill jag på samma tema publicera ett öppet brev till Miljöpartiet från Vänsterpartiets Kalle Larsson – utan tvekan den parlamentariker i Sverige som i och utanför parlamenten har jobbat enskilt mest för att förbättra flyktingpolitiken till det bättre. Han la upp det igår på Facebook, men jag vill gärna bidra till att också den som inte är där läser och begrundar.
- - - - - - - - -
Hej Miljöpartiet.
Jag läser i tidningen att ni har kommit överens med regeringen nu igen. Den här gången handlar det visst om migrationspolitiken. Det gör mig både förvånad och väldigt oroad.
Jag minns ju hur det varit. Vi har jobbat länge tillsammans för en mänskligare flyktingpolitik, ert parti och det jag tillhör. Tillsammans tog vi strid för att de apatiska barnen inte skulle avvisas, vi stod sida vid sida för att förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning skulle bli asylskäl, att barns asylskäl skulle väga tyngre och det var ni och vi som tvingade socialdemokraterna att gå med på en tillfällig asyllag som gav många tusen papperslösa möjligheten att börja bygga en framtid i Sverige. Jag vet inte hur många möten med flyktingorganisationer, med papperslösa och desperata flyktingar, som bara ni och vi vågade komma till. Och jag kan knappast räkna alla demonstrationer och debatter för asylrätten där jag kunnat instämma i stort sett i varje ord era företrädare sagt.
Men det ser ut som om det där nu är historia. Vi verkar inte förstå varandra längre, inte heller ifråga om flyktingpolitiken. Redan dagen efter riksdagsvalet för ett år sen började det märkas, och när ni kom med en överenskommelse i våras ökade min oro. Inte för att de vackra formuleringarna saknades. Men för att de var så vaga, så slöa, till så lite förpliktigande. Och när jag hörde ert försvar för att ni ingått en överenskommelse om flyktingpolitiken med massavvisningspartiet Moderaterna blev jag faktiskt ännu oroligare. För det är så ihåligt, så lättgenomskådat, så falskt.
Ni pratar om en bred överenskommelse om migrationspolitiken för att stänga Sverigedemokraterna ute från inflytande. Alla borde gå samman för den goda sakens skull, tycker ni. Men jag förstår inte varför ni tycker att Moderaterna som vi dagen före valet gemensamt kritiserade för en massavvisningspolitik nu plötsligt är på rätt sida. Ni vänder kappan efter valresultatet, och som jag ser det är det just det som är att ge Sverigedemokraterna inflytande.
Nu, när vi idag ser det minst sagt magra resultatet av er gemensamma politik, använder ni samma slöa försvar som då. Men det är fortfarande grundfalskt. För att regeringen skall förlora en omröstning i riksdagen krävs att V, S, MP och SD röstar tillsammans för ett annat förslag och hur ofta skulle det kunna hända just i flyktingpolitiken? Nej, just det. Aldrig.
Ni brukar också kräva av oss att vi sluter upp bakom massavvisningspolitiken eftersom det ”är bättre att vara med och påverka än stå vid sidan av”. Men förstår ni verkligen inte vilken förödande utveckling vi skulle gå till mötes om den enda oppositionen i flyktingpolitiken var rasistisk? Och har ni redan glömt att vi trots allt fått igenom en hel del tillsammans utan att sluta upp bakom det vi inte trott på? Och kom ihåg att enda sättet att få till stånd verklig förändring är att delta i och stärka den rörelse som finns utanför de lagstiftande församlingarna. Den tillfälliga lagen hade aldrig varit möjlig utan tiotusentals som krävde förändring på gator och torg. Den rörelsen, som ni länge varit en del av, vänder ni nu ryggen när ni stänger dörren om förhandlingsrummet och tar en kopp kaffe till med utvisningsministern.
Nej, jag tycker inte att varje enskild del i det ni gör i sig går åt fel håll. Jag tycker förstås att det är bra om det blir en ändring för de somaliska familjerna, och kommer att fortsätta att pressa på för att det blir en lagstiftning som ger papperslösa barn rätt till skola. Men vad skall de somaliska familjerna göra i nästan ett helt år till när de tvingas leva skilda åt? Och varför går andra repressiva förslag så snabbt att genomföra medan dessa myrsteg åt rätt håll kräver utredning efter utredning?
Vet ni, Miljöpartiet, vad som kanske är det märkligaste av allt? Det är att den politik ni nu legitimerar egentligen inte har stöd i riksdagen. För det vore kanske en sak om alla andra partier utom ni och vi ville ha en hårdare politik på flyktingområdet. Då vore er strategi kanske begriplig. Fortfarande tveksam, men begriplig. Men så är det ju inte. Det är ju tvärtom. De tre rödgröna partierna kom före valet fram till en gemensam flyktingpolitik som skulle ha varit Europas klart mest mänskliga om den genomförts. Visst har Socialdemokraterna på några punkter lämnat den (med hänvisning till att ni redan gjort det), men långt ifrån allt. Och tre av de borgerliga partierna, FP, KD och C, är trots sina märkliga krumbukter i regeringen ännu för en mer mänsklig politik än den som förs. Men när ni gör upp med regeringen underminerar ni samtidigt alla möjligheter till en mer grundläggande kursändring av politiken.
Så Miljöpartiet, ni accepterar nu alltså Fästning Europa, tvångsavvisningar till länder i krig och i stort sett allt annat i dagens massavvisningspolitik. Och det mest konkreta ni vunnit är möjlig lagändring för familjeåterförening som träder i kraft först om nästan ett år och att Jan Björklund kanske lägger förslag om papperslösa barns rätt till skola till våren. Jag är bedrövad över att säga det, men det kan faktiskt inte kallas något annat än en stor skandal.
Kalle Larsson, flyktingpolitisk talesman för Vänsterpartiet 1998-2010
Nedan vill jag på samma tema publicera ett öppet brev till Miljöpartiet från Vänsterpartiets Kalle Larsson – utan tvekan den parlamentariker i Sverige som i och utanför parlamenten har jobbat enskilt mest för att förbättra flyktingpolitiken till det bättre. Han la upp det igår på Facebook, men jag vill gärna bidra till att också den som inte är där läser och begrundar.
- - - - - - - - -
Hej Miljöpartiet.
Jag läser i tidningen att ni har kommit överens med regeringen nu igen. Den här gången handlar det visst om migrationspolitiken. Det gör mig både förvånad och väldigt oroad.
Jag minns ju hur det varit. Vi har jobbat länge tillsammans för en mänskligare flyktingpolitik, ert parti och det jag tillhör. Tillsammans tog vi strid för att de apatiska barnen inte skulle avvisas, vi stod sida vid sida för att förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning skulle bli asylskäl, att barns asylskäl skulle väga tyngre och det var ni och vi som tvingade socialdemokraterna att gå med på en tillfällig asyllag som gav många tusen papperslösa möjligheten att börja bygga en framtid i Sverige. Jag vet inte hur många möten med flyktingorganisationer, med papperslösa och desperata flyktingar, som bara ni och vi vågade komma till. Och jag kan knappast räkna alla demonstrationer och debatter för asylrätten där jag kunnat instämma i stort sett i varje ord era företrädare sagt.
Men det ser ut som om det där nu är historia. Vi verkar inte förstå varandra längre, inte heller ifråga om flyktingpolitiken. Redan dagen efter riksdagsvalet för ett år sen började det märkas, och när ni kom med en överenskommelse i våras ökade min oro. Inte för att de vackra formuleringarna saknades. Men för att de var så vaga, så slöa, till så lite förpliktigande. Och när jag hörde ert försvar för att ni ingått en överenskommelse om flyktingpolitiken med massavvisningspartiet Moderaterna blev jag faktiskt ännu oroligare. För det är så ihåligt, så lättgenomskådat, så falskt.
Ni pratar om en bred överenskommelse om migrationspolitiken för att stänga Sverigedemokraterna ute från inflytande. Alla borde gå samman för den goda sakens skull, tycker ni. Men jag förstår inte varför ni tycker att Moderaterna som vi dagen före valet gemensamt kritiserade för en massavvisningspolitik nu plötsligt är på rätt sida. Ni vänder kappan efter valresultatet, och som jag ser det är det just det som är att ge Sverigedemokraterna inflytande.
Nu, när vi idag ser det minst sagt magra resultatet av er gemensamma politik, använder ni samma slöa försvar som då. Men det är fortfarande grundfalskt. För att regeringen skall förlora en omröstning i riksdagen krävs att V, S, MP och SD röstar tillsammans för ett annat förslag och hur ofta skulle det kunna hända just i flyktingpolitiken? Nej, just det. Aldrig.
Ni brukar också kräva av oss att vi sluter upp bakom massavvisningspolitiken eftersom det ”är bättre att vara med och påverka än stå vid sidan av”. Men förstår ni verkligen inte vilken förödande utveckling vi skulle gå till mötes om den enda oppositionen i flyktingpolitiken var rasistisk? Och har ni redan glömt att vi trots allt fått igenom en hel del tillsammans utan att sluta upp bakom det vi inte trott på? Och kom ihåg att enda sättet att få till stånd verklig förändring är att delta i och stärka den rörelse som finns utanför de lagstiftande församlingarna. Den tillfälliga lagen hade aldrig varit möjlig utan tiotusentals som krävde förändring på gator och torg. Den rörelsen, som ni länge varit en del av, vänder ni nu ryggen när ni stänger dörren om förhandlingsrummet och tar en kopp kaffe till med utvisningsministern.
Nej, jag tycker inte att varje enskild del i det ni gör i sig går åt fel håll. Jag tycker förstås att det är bra om det blir en ändring för de somaliska familjerna, och kommer att fortsätta att pressa på för att det blir en lagstiftning som ger papperslösa barn rätt till skola. Men vad skall de somaliska familjerna göra i nästan ett helt år till när de tvingas leva skilda åt? Och varför går andra repressiva förslag så snabbt att genomföra medan dessa myrsteg åt rätt håll kräver utredning efter utredning?
Vet ni, Miljöpartiet, vad som kanske är det märkligaste av allt? Det är att den politik ni nu legitimerar egentligen inte har stöd i riksdagen. För det vore kanske en sak om alla andra partier utom ni och vi ville ha en hårdare politik på flyktingområdet. Då vore er strategi kanske begriplig. Fortfarande tveksam, men begriplig. Men så är det ju inte. Det är ju tvärtom. De tre rödgröna partierna kom före valet fram till en gemensam flyktingpolitik som skulle ha varit Europas klart mest mänskliga om den genomförts. Visst har Socialdemokraterna på några punkter lämnat den (med hänvisning till att ni redan gjort det), men långt ifrån allt. Och tre av de borgerliga partierna, FP, KD och C, är trots sina märkliga krumbukter i regeringen ännu för en mer mänsklig politik än den som förs. Men när ni gör upp med regeringen underminerar ni samtidigt alla möjligheter till en mer grundläggande kursändring av politiken.
Så Miljöpartiet, ni accepterar nu alltså Fästning Europa, tvångsavvisningar till länder i krig och i stort sett allt annat i dagens massavvisningspolitik. Och det mest konkreta ni vunnit är möjlig lagändring för familjeåterförening som träder i kraft först om nästan ett år och att Jan Björklund kanske lägger förslag om papperslösa barns rätt till skola till våren. Jag är bedrövad över att säga det, men det kan faktiskt inte kallas något annat än en stor skandal.
Kalle Larsson, flyktingpolitisk talesman för Vänsterpartiet 1998-2010
fredag, september 16, 2011
Vänstern behöver Hans Linde
Jag har haft två politiska idoler. En av dem är Jenny Lindahl-Persson, som jag en gång i tiden hade äran att få efterträda som ordförande i Ung Vänster.
I veckans nummer av Flamman kommer hon med en påminnelse om varför hon är så speciell. Hon lyckas i en text om det förestående ordförandevalet i Vänsterpartiet skära igenom det obligatoriska fluffet om förnyelse, öppenhet och profilering, för att säga något helt väsentligt om vänsterpartiets verkliga problem och utmaningar:
Faktum är att Vänsterpartiet de senaste 3-4 åren har hamnat väldigt rätt i de flesta konkreta politiska ställningstaganden. Det finns massa goda idéer i program, motioner och utspel. Det har tänkts mycket gott både runt framtoning och runt utformning av goda politiska förslag – om allt från arbetsmarknadspolitik, till budgetreformer till nya gröna jobb.
Men partiet är fundamentalt svagt. Det hjälper inte att partistyrelsen fattar kloka beslut om det inte omvandlas till politik i partiorganisationen. Ett parti har till absolut funktion att omvandla de enskilda medlemmarnas tankar och aktiviteter till en summa som är större och mer samlat. Vänsterpartiet fungerar ibland som motsatsen – gnäll och förvirring dominerar; det blir liksom det normala sättet att förhålla sig till partiledningen, det eller andra kansliet, ja, varandra.
Jag tror att Jenny har väldigt rätt i sin bedömning av att Vänsterpartiet står inför ett ”definierande ögonblick” i det avseendet. Och jag menar också att hon har rätt när hon bedömer att Hans Linde är rätt person att stå i ledningen för en sådan process.
Jag menar det jag skrev i samband med att jag själv avböjde kandidatur: att alla de fyra kandidaterna är goda. Jonas Sjöstedt är en mycket stark och förtroendeingivande debattör, med uppenbart god politisk reflexionsförmåga. Rossana Dinamarca har jag suttit i Ung Vänsters förbundsstyrelse med. Hon har varit genuint engagerad hela livet, har ett vinnande personligt sätt och har varit mycket framgångsrik med att fronta vänsterpartiets skolpolitik (att jag personligen inte alltid har varit överens med den är en annan sak). Hon brinner för kampen mot rasismen och är allmänt svår att inte tycka om. Ulla Andersson är den av kandidaterna som jag har jobbat närmast, som tjänsteman på riksdagskansliet. Ulla är exceptionellt energisk och samvetsgrann. Hennes arbetskapacitet är djupt imponerande, också för den som sett många hårt arbetande politiker. Hon läste inte bara handlingarna till alla möten i detalj, utan också referenser och sidorapporter. Hon har genom sin pålästa envishet och direkta, hjärtliga stil fått riksbankschefer och finansministrar att svettas. Och hon har sett till att vänsterpartiets budgetmotioner har blivit en sammanhållen katalog för god vänsterpolitik.
Ändå menar jag att Hans Linde är snäppet vassare.
Jag har redan skrivit ett alltför långt inlägg. Men jag vill ändå ta upp också några saker som brukar komma upp på Lindes minuskonto, särskilt i partiinterna samtal.
Det ena handlar om Libyen och Vänsterpartiets position i frågan om intervention. Det har varit en genuint svår frågeställning från start. För egen del kan jag säga att jag – med en stark obehagskänsla – tyckte att partiets ståndpunkt att stödja FN-resolutionen och därmed en insats var riktig. Men det har också blivit stegvis tydligare att Nato-länderna gått långt utöver resolutionen och i någon mån erövrat Libyen militärt. Hur mycket man än gläder sig över Ghaddafi-regimens fall, lämnar detta en bitter eftersmak. I sammanhanget måste man dock dels konstatera att den typen av invändningar har framförts av Vänsterpartiet från dag ett. Dels, och viktigare, att Hans Linde, oavsett vad man tycker i sakfrågan, har företrätt en linje för vilken en klar majoritet i riksdagsgruppen och partiledningen bär ansvar. Också de andra tre kandidaterna har stått för samma linje. Att då se ställningstagandet enbart som ett hinder för Linde, är orimligt.
Det andra handlar om Linde som alltför ung, gärna då med illa dolda antydningar om karriärism. Det är infamt och verklighetsfrånvänt. Hans är – som det också framkommer i Jennys artikel – en slitvarg av stora mått. När han satt i Ung Vänsters verkställande utskott under många år, så pusslade han in ofattbart många restimmar mellan studier och påhugg. Det var ett engagemang som han snarare betalade högt för, ekonomiskt och fysiskt. Också som riksdagsledamot har han gjort mycket mer än vad man kan förvänta sig. Samtidigt har han till exempel gett ekonomiskt stöd till ungdomsförbundet.
Det som spökar är – om jag får lov att sno ett uttryck från en kamrats analys av ett annat vänsterparti – ”marxismen-amatörismen”. Det är en slags sjuka som kan växa inom vänsterns organisationer, som en reaktion på det hårda motstånd man naturligt nog möts av i samhället. Istället för att skärpa och vässa sig, kan man då börja idyllisera medelmåttlighet och hafsverk. Och nej, det är inte ”jantelag” och ”kollektivism”, utan en specifik social och organisatorisk process som man kan och måste vända.
Ett parti som Vänsterpartiet – som just inte har en massa feta jobb och privilegier att sprida runt sig, går under om man inte lyckas med uppgiften att sätta rätt person på rätt plats. Och just nu vore Hans Linde just rätt person på den viktiga posten som partiordförande. Jag hoppas verkligen att Vänsterpartiet förmår ta det modiga beslutet.
PS. Fotot är taget av Kalle Larsson och hämtat härifrån
I veckans nummer av Flamman kommer hon med en påminnelse om varför hon är så speciell. Hon lyckas i en text om det förestående ordförandevalet i Vänsterpartiet skära igenom det obligatoriska fluffet om förnyelse, öppenhet och profilering, för att säga något helt väsentligt om vänsterpartiets verkliga problem och utmaningar:
Det största misslyckandet de senaste åren har inte varit minskningen av antalet mandat i parlamentariska församlingar, utan bristen på satsningar som kan göra Vänsterpartiet till en långsiktigt väl fungerande rörelse. Det finns idag ingen tillförlitlig och stabil organisation, ingen teoretisk, filosofisk, samhällsekonomisk (med vilket jag inte menar budgetarbete) eller ideologisk diskussion, och ingen stark ekonomi eller trygg central organisation att falla tillbaka på. Istället har hoppet satts till idén att eftersom folk i allmänhet tycker likadant som Vänsterpartiet, till exempel om ökade resurser till välfärden, så skulle, om bara politiken blev känd, framgångarna komma. Den analysen är fel.Vänsterpartiet har förvisso ett behov av politisk förnyelse. Det betyder att med utgångspunkt i grundläggande analys och värderingar, hitta allmän retorik och konkreta förslag som slår an hos fler och som gör partiet trovärdigt och attraktivt. Men detta låter sig inte göra, utan den avgörande organisatoriska nytändning – och då menar jag organisatorisk i en mycket bredare bemärkelse än stadgar eller tjänstebeskrivningar – som Jenny beskriver.
Faktum är att Vänsterpartiet de senaste 3-4 åren har hamnat väldigt rätt i de flesta konkreta politiska ställningstaganden. Det finns massa goda idéer i program, motioner och utspel. Det har tänkts mycket gott både runt framtoning och runt utformning av goda politiska förslag – om allt från arbetsmarknadspolitik, till budgetreformer till nya gröna jobb.
Men partiet är fundamentalt svagt. Det hjälper inte att partistyrelsen fattar kloka beslut om det inte omvandlas till politik i partiorganisationen. Ett parti har till absolut funktion att omvandla de enskilda medlemmarnas tankar och aktiviteter till en summa som är större och mer samlat. Vänsterpartiet fungerar ibland som motsatsen – gnäll och förvirring dominerar; det blir liksom det normala sättet att förhålla sig till partiledningen, det eller andra kansliet, ja, varandra.
Jag tror att Jenny har väldigt rätt i sin bedömning av att Vänsterpartiet står inför ett ”definierande ögonblick” i det avseendet. Och jag menar också att hon har rätt när hon bedömer att Hans Linde är rätt person att stå i ledningen för en sådan process.
Jag menar det jag skrev i samband med att jag själv avböjde kandidatur: att alla de fyra kandidaterna är goda. Jonas Sjöstedt är en mycket stark och förtroendeingivande debattör, med uppenbart god politisk reflexionsförmåga. Rossana Dinamarca har jag suttit i Ung Vänsters förbundsstyrelse med. Hon har varit genuint engagerad hela livet, har ett vinnande personligt sätt och har varit mycket framgångsrik med att fronta vänsterpartiets skolpolitik (att jag personligen inte alltid har varit överens med den är en annan sak). Hon brinner för kampen mot rasismen och är allmänt svår att inte tycka om. Ulla Andersson är den av kandidaterna som jag har jobbat närmast, som tjänsteman på riksdagskansliet. Ulla är exceptionellt energisk och samvetsgrann. Hennes arbetskapacitet är djupt imponerande, också för den som sett många hårt arbetande politiker. Hon läste inte bara handlingarna till alla möten i detalj, utan också referenser och sidorapporter. Hon har genom sin pålästa envishet och direkta, hjärtliga stil fått riksbankschefer och finansministrar att svettas. Och hon har sett till att vänsterpartiets budgetmotioner har blivit en sammanhållen katalog för god vänsterpolitik.
Ändå menar jag att Hans Linde är snäppet vassare.- Hans är den som är mest allround. Under de år som han har suttit i riksdagen, har han varit Vänsterpartiets representant i utrikesutskottet. Det gör att det främst har varit i de frågorna han har synts mest. Och som han har skött det uppdraget! Men han behärskar verkligen de flesta politiska fält till fulla, med en förmåga att kombinera sakkunskap med politisk fingertoppskänsla för relevans och avvägningar. Han är idag en utmärkt gruppledare i riksdagen.
- Egentligen har kanske det som Hans har brunnit mest för varit jobbpolitik och arbetsmarknadsfrågor. Det är ”fasta jobb med lön att leva på”, som han anger som den viktigaste politiska frågan idag. Det är Hans som i alla sammanhang där den ekonomiska politiken för fler jobb har varit uppe, har påmint om villkoren runt och på arbetet. De mångåriga erfarenheterna av springvikariat som behandlingsassistent spelar in där. Han är också intellektuellt nyfiken och mycket allmänbildad, utan att hamna i den akademikersjuka som dessvärre präglar mycket av vänsterns idédebatt och kommunikation.
- Jag har också alltid sett Hans som en skarp antirasistisk aktivist. Dessvärre får man ju säga att den kampen har blivit allt viktigare de senaste åren, när rasismen har gått från att främst uttryckas av små, våldsamma grupper, till att också krypa in den västerländska dagspolitikens huvudfåra. De som hörde den långa, tv-sända utfrågningen av de fyra kandidaterna nyligen kunde konstatera att Hans gav de absolut tydligaste och mest välgrundade svaren i frågan om integrationspolitik och antirasistiskt arbetet. Det är inte fler integrationsprojekt vi behöver, det är en arbetsmarknads- och bostadspolitik som angriper den strukturella diskrimineringen. Läs gärna den utmärkta artikel som Hans och Christina Höj Larsen hade i Aftonbladet igår: ”Vi har inte råd med tio förlorade år som den danska arbetarrörelsen fick”. Det är en kärnfull analys av arbetarrörelsens och vänsterns centrala roll för att bekämpa rasismen på flera plan – inte minst genom en radikal ekonomisk politik.
- Hans Linde är en briljant debattör. För ett litet parti som Vänsterpartiet, är det av stor betydelse. De chanser man får att komma ut brett i kraft av sin position måste utnyttjas maximalt. Den som representerar partiet måste ha ”star quality”; klara av att verkligen sticka ut, utan att för den skull framstå som en total kuriositet i allas ögon. Jenny nämner debatterna mellan Hans Linde och Carl Bildt som utsökta duster. Det är exempel på situationer där Hans från en outsiderposition har blivit respekterad, omöjlig att ignorera, utan att bli koopterad. Han påminner i det avseendet om min andra politiska idol, CH Hermansson, och hans framtoning i offentliga debatter. Olle Svenning konstaterade redan före valet: ”Å andra sidan har de rödgrönas riksdagsgrupp äntligen fått en stark och kompetent talesperson för utrikespolitiken. Hans Linde (V) har i praktiskt taget alla avseenden ett säkrare politiskt omdöme än krigsaktivisten och Lundinintressenten Carl Bildt (M)”. Apropå Danmark, är en viktig del av Enhedslistens formidabla framgång, att partiets mest synliga talesperson, Johanne Schmidt-Nilsen, har varit skarp, ovanlig och seriös. Det är Hans Linde som har absolut störst möjlighet att bli en svensk Schmidt-Nilsen. Det är en chans som Vänsterpartiet inte bör låta gå förlorad.
- Hans Linde är enligt min uppfattning den av kandidaterna som bäst förstår vikten av rörelsebyggande. Han har sysslat med det både i Ung Vänster och i Vänsterpartiet, och han har upplevt både viktiga framgångar och lärorika nederlag. Om man lyssnar på Flammans kandidatutfrågning, märker man att det i princip bara är Hans som anlägger det perspektivet på flera av sina svar. Det är han som tydligast förstår att Vänsterpartiets utmaning är betydligt större än att presentera program och utspel. Jag menar att det också kommer fram när han resonerar om Vänsterpartiets förhållningssätt till socialdemokratin. Det är inte bara en endimensionell problematik som handlar om att stå nära eller långt ifrån i sakfrågor. Det är en fråga om att bygga en egen styrka. Målet måste vara att inte bara taktiskt förhålla sig till det stora partiet i riksdagen, men att bli ett stort parti som ändrar den strategiska politiska dynamiken i samhället. Vänsterpartiet måste, som Hans uttrycker det, bli en referenspunkt i människors vardag. Detta är processer som tar långt tid – och som måste ledas.
- Hans är en lagspelare med en stark personlig lyskraft. Både jag och Jenny har sett det i Ung Vänster – Hans Linde var en period vice ordförande både på Jennys tid och på min. Det var en tid då vi byggde en stark och framgångsrik organisation, som självständigt kunde påverka den politiska verkligheten – extremt framgångsrika val bland förstagångsväljare 1998 och 2002 och ovärderliga bidrag till EMU-nejet 2003 är några frukter av det. Den processen genomfördes med en ganska stark central styrning, där vi som satt i ledningen ville föra ut ganska strömlinjeformade budskap. Hans skötte det utmärkt, men alltid, alltid med en personlig profil, en egen touch, en säregen glöd. Senare, i Vänsterpartiets riksdagsgrupp, har han gjort likadant. Han är förbluffande lojal, samtidigt som han har en självklar integritet.
Jag har redan skrivit ett alltför långt inlägg. Men jag vill ändå ta upp också några saker som brukar komma upp på Lindes minuskonto, särskilt i partiinterna samtal.
Det ena handlar om Libyen och Vänsterpartiets position i frågan om intervention. Det har varit en genuint svår frågeställning från start. För egen del kan jag säga att jag – med en stark obehagskänsla – tyckte att partiets ståndpunkt att stödja FN-resolutionen och därmed en insats var riktig. Men det har också blivit stegvis tydligare att Nato-länderna gått långt utöver resolutionen och i någon mån erövrat Libyen militärt. Hur mycket man än gläder sig över Ghaddafi-regimens fall, lämnar detta en bitter eftersmak. I sammanhanget måste man dock dels konstatera att den typen av invändningar har framförts av Vänsterpartiet från dag ett. Dels, och viktigare, att Hans Linde, oavsett vad man tycker i sakfrågan, har företrätt en linje för vilken en klar majoritet i riksdagsgruppen och partiledningen bär ansvar. Också de andra tre kandidaterna har stått för samma linje. Att då se ställningstagandet enbart som ett hinder för Linde, är orimligt.
Det andra handlar om Linde som alltför ung, gärna då med illa dolda antydningar om karriärism. Det är infamt och verklighetsfrånvänt. Hans är – som det också framkommer i Jennys artikel – en slitvarg av stora mått. När han satt i Ung Vänsters verkställande utskott under många år, så pusslade han in ofattbart många restimmar mellan studier och påhugg. Det var ett engagemang som han snarare betalade högt för, ekonomiskt och fysiskt. Också som riksdagsledamot har han gjort mycket mer än vad man kan förvänta sig. Samtidigt har han till exempel gett ekonomiskt stöd till ungdomsförbundet.
Det som spökar är – om jag får lov att sno ett uttryck från en kamrats analys av ett annat vänsterparti – ”marxismen-amatörismen”. Det är en slags sjuka som kan växa inom vänsterns organisationer, som en reaktion på det hårda motstånd man naturligt nog möts av i samhället. Istället för att skärpa och vässa sig, kan man då börja idyllisera medelmåttlighet och hafsverk. Och nej, det är inte ”jantelag” och ”kollektivism”, utan en specifik social och organisatorisk process som man kan och måste vända.
Ett parti som Vänsterpartiet – som just inte har en massa feta jobb och privilegier att sprida runt sig, går under om man inte lyckas med uppgiften att sätta rätt person på rätt plats. Och just nu vore Hans Linde just rätt person på den viktiga posten som partiordförande. Jag hoppas verkligen att Vänsterpartiet förmår ta det modiga beslutet.
PS. Fotot är taget av Kalle Larsson och hämtat härifrån
torsdag, september 08, 2011
Om image och sånt i Morgonpasset
Morgonpasset i P3 diskuterade vänstern, pr och image en stund i dagens sändning. Jag är med några minuter, 1h56 in.
torsdag, september 01, 2011
Från förvirring till förändring?
Ritualer har en viktig roll i mänsklig samvaro, bland annat för att markera begynnelsen av processer. Till exempel är det en del av den olympiska processen att man tänder OS-elden en stund i förväg. På ungefär motsvarande sätt har det de senaste 10-12 åren varit en del av vänsterpartiets kongressprocess att Staffan Norberg, kommunalråd i Södertälje, återpublicerar en sur debattartikel i DN där han med hjälp av insinuationer och nedsättande etiketteringar uppmanar vänsterpartiet att sluta vara ett vänsterparti.
Här föreslår Norberg bland annat att vänsterpartiet ska stå för samma ekonomiska politik som alla andra partier, stödja israelisk ockupationspolitik, och ställa sig på samma sida som högern när det gäller att skylla fallande sysselsättningsnivåer på de utslitna och arbetslösa.
Nåväl. Inget ont som inte har något gott med sig. Artikeln påminde mig om att jag hade tänkt lägga upp mitt bidrag till antologin ”Från förvirring till förändring” (2005). Trots att antologin är sammanställd före den första borgerliga valsegern 2006 är nog flera av texterna, skrivna av Ung Vänster-medlemmar och unga vänsterpartister, ännu mer aktuella idag. De borde i alla fall vara intressanta för den som vill förhålla sig till vänsterpartiets förnyelsediskussion.
I min text, som också tar upp det numera kraschlandade ”Vägval vänster”, förekommer Staffan Norberg i denna passage:
Men texten – som är lång – är egentligen en samtidsanalys. Ett försök att beskriva de sammanhängande krafter i kapitalismens utveckling som en relevant vänster behöver förhålla sig till, både politiskt och organisatoriskt. Ta gärna en stund att läsa den.
Här föreslår Norberg bland annat att vänsterpartiet ska stå för samma ekonomiska politik som alla andra partier, stödja israelisk ockupationspolitik, och ställa sig på samma sida som högern när det gäller att skylla fallande sysselsättningsnivåer på de utslitna och arbetslösa.
Nåväl. Inget ont som inte har något gott med sig. Artikeln påminde mig om att jag hade tänkt lägga upp mitt bidrag till antologin ”Från förvirring till förändring” (2005). Trots att antologin är sammanställd före den första borgerliga valsegern 2006 är nog flera av texterna, skrivna av Ung Vänster-medlemmar och unga vänsterpartister, ännu mer aktuella idag. De borde i alla fall vara intressanta för den som vill förhålla sig till vänsterpartiets förnyelsediskussion.
I min text, som också tar upp det numera kraschlandade ”Vägval vänster”, förekommer Staffan Norberg i denna passage:
Och ännu tydligare är kommunalrådet Staffan Norberg:En ansvarstagande vänster måste […] frigöra sig från den attityd som ofta gör att människor tillåts göra sig till offer för det moderna samhällets avigsidor eller i vissa fall utnyttja välfärdssystemen.Ty trygghetssystemenhar steg för steg omvandlats till något som används för att hantera allmän otrivsel med livet, relationsproblem, stress eller tidsbrist .Folk gnäller i onödan när exploateringen av dem skärps, hälsar kommunalrådet från sitt kontor.
Den vite mannens börda och den allvarsamme kommunalpolitikerns. Se där en allians i tiden. Eller ur.
Men texten – som är lång – är egentligen en samtidsanalys. Ett försök att beskriva de sammanhängande krafter i kapitalismens utveckling som en relevant vänster behöver förhålla sig till, både politiskt och organisatoriskt. Ta gärna en stund att läsa den.
tisdag, augusti 30, 2011
Stänger en dörr
Som bloggens motto antyder har jag undvikit att skriva om mina privata förehavanden här. Men goda principer kan till skillnad från stela dogmer brytas i särskilda lägen. Detta är ett sådant.
Mycket av min gårdag gick i Utøya-attentatets tecken – bortsett från några samtal med medier, bland annat TT och Klassekampen, där jag bekräftade att jag fortfarande var i funderingsfasen när det gäller kandidatur till ordförandeuppdraget i Vänsterpartiet, och att jag skulle delta i Flammans utfrågning på ABF-huset i Stockholm torsdag den 1 september.
På förmiddagen var jag hos Kripos (norska rikskriminalen) för att läsa igenom, komplettera och underteckna protokollet från det förhör som jag tidigare avlagt där.
På eftermiddagen var det dags att åka ut till den plats en bit bortom Utøya, där man förvarar de föremål som insamlats och efter bästa förmåga identifierats på ön. Jag skjutsades dit av min sambo Martes mamma. Marte själv – gravid i sjunde månaden – stannade hemma.
Det var en märklig upplevelse att komma till den tomma industrilokal där kläder, väskor, skor stod prydligt utställda i olika sektioner, omgivna av en doft av skog och fukt. Jag hittade relativt snabbt min ryggsäck. Den hade rimligen varit enkel att identifiera, eftersom jag bland annat hade id-kort i den. Det viktigaste i ryggsäcken – dator och usb-minnen – hade plockats ut och överförts till Kripos som all annan elektronisk utrustning på ön. Men det var ändå fint att få tillbaka almanackan (som fungerar som ett slags minnesbok över saker jag gjort under året) och en del papper. Jackan som jag gav bort under flykten och skorna som var kvar i huset orkade jag inte leta mer än översiktligt efter. Jag fann dem inte.
I bilen på väg tillbaka tog jag en titt på den tag som satts fast på väskan. Upptäckte den kusliga markeringen på baksidan: ”Levende”. Jag tog ett foto av det och sände till Marte med MMS. Så stannade vi en kort stund vid minnesstenen mitt emot Utøya för att ta en titt på blommor och flaggor som lagts ut där.
Precis då kom det besked från Marte. Hon hade fått en kraftig blödning och ringt till ambulans. Hennes syster var skyndsamt på väg hem för att hinna komma med ambulansen. Även om det inte är helt ovanligt med blödningar sent i graviditeten, var det förstås förfärligt att inte veta säkert. Och att vara en bit bort. Vi hastade tillbaka mot Oslo. Trafiken flöt sakta, på grund av en del översvämningar på vägen. Vi körde av huvudvägen och ledsagades telefonledes genom småvägar, av en kollega till Martes mamma, som kände väl till området. Under tiden fick vi veta att ambulansen anlänt tidigt och att de var på väg till Rikshospitalet.
Medan vi närmade oss, kom det ett sms från Martes telefon: ”God Hkw”. Jag ringde upp. Det visade sig att Martes syster försökt sända det glada meddelandet ”God hjertelyd”.
Marte mådde alltså bra. Och det gjorde också det lilla hjärtat inne i hennes mage.
Under natten och på morgonen har det tagits prover och lyssnats på hjärtljud. Allt ser helt fint ut. Marte har det bra och den lilla krabaten har antagligen inte ens märkt något. Hon sparkar och sprätter för fullt och verkar stortrivas.
Men Marte ska för säkerhets skull vara kvar på Rikshospitalet i ett dygn för observation. Och där är jag också. Vi har fått väldigt fin uppföljning och jag har kunnat sova på en madrass i samma rum i natt. Nu sitter jag bredvid och skriver detta medan hon sover en smula.
Och så är det då detta med kandidaturen.
Jag har sett fram mot processen – inte bara, men i huvudsak. Jag har bokat flygbiljetter till Stockholm för torsdagens utfrågning (med egna pengar, bara så ingen får några idéer) och även bokat in en del annat att göra de dagarna. Jag har skrivit stolpar till det som skulle bli en artikel eller ett blogginlägg med en lägesanalys och ”programförklaring”. Jag har längtat efter att besvara skarpsinta frågor från den svenska ledarskribentkåren; som denna.
Jag har förstås också börjat tänka mer seriöst på problem och svårigheter. Den process som nu genomförs med kandidaterna i Vänsterpartiet är av den karaktären att jag inte skulle ha möjlighet att delta fullt ut i den. Den kräver i princip att man är heltidspolitiker idag. Och det hade ändå varit otänkbart för mig att vara i Sverige veckorna före och efter förväntat födelsedatum (20:e oktober). Jag har också börjat reflektera mer seriöst över problemen med avsaknad av riksdagsplats, vad det skulle betyda att vara pappa till ett nyfött barn, flytta från Norge med allt vad det innebär, lämna det oerhört spännande arbetet på Manifest. Och en extra omgång på Vänsterpartiets problem och utmaningar. Vad bör göras? Vad kan göras? Vem förmår göra det?
Mitt hjärta klappar hårt för Vänsterpartiet. Det är idag ett parti i en krissituation. Inte entydigt. Nya medlemmar har strömmat till. De interna politiska konflikterna är färre än på ett tag. Samtidigt pågår en av kapitalismens absolut djupaste kriser. Hegemonen USA vacklar ekonomiskt och socialt. De ekonomiska och politiska eliterna i europeiska välfärdsstater samsas om finansiell självmordspolitik, civilisatorisk nedmontering och utsvältning av den arbetande befolkningen. Och Sverige genomgår ett av de mer dramatiska systemskiftena i det avseendet. Då är det förstås allvarligt att ett parti som Vänsterpartiet inte har lyckats omvandla det skriande behovet av socialistisk och feministisk politik – med en radikal ekonomisk välfärdspolitik och glasklar antirasism – till parlamentariska opinionsframgångar eller utomparlamentarisk mobilisering.
Jag tror att det både har politiska och organisatoriska grunder. Det senare är kraftigt underkommunicerat i den ganska tydligt mediedominerande interna debatt som Vänsterpartiet har navigerat sig in i före och efter Lars Ohlys – i mina ögon beklagliga – besked att inte kandidera till omval.
Men mitt bidrag till vänsterns kamp kommer att behöva ta sig andra former än partiledarskap i Vänsterpartiet. För mig har politik alltid varit något annat än en heltidssyssla – det har varit en livstidsuppgift. Och det betyder att man får göra det man förmår i det specifika politiska och personliga läge man befinner sig i.
För min del innebär det senaste dygnets händelser att beslutet i kandidatfrågan – som i utgångspunkten har försenats på grund av händelserna på Utøya – har mognat fram snabbare än jag hade tänkt. Det är inte möjligt för mig att delta på ett meningsfullt sätt i processen. Jag vill vara närmare det lilla hjärtat som slår inne i Martes mage. Med tanke på komplikationerna har Marte fått rådet att inte åka så långt bort från sjukhuset. Då vill inte heller jag göra det.
Jag tackar alla dem som har kommit med såväl kritiska som uppmuntrande synpunkter. Jag ber också om ursäkt för eventuella problem som den här hattiga processen har skapat (till exempel Klassekampen som i dagens tidningen har en helsida om att jag är aktuell som kandidat).
Men sådant är livet.
Vänsterpartiets kandidatprocess oroar jag mig inte så mycket för på personnivå. Alla de fyra nuvarande kandidaterna är mycket bra. Däremot skulle processen behöva bli mer innehållsrik. Folk måste våga formulera visioner och prioriteringar – det vill säga även säga saker som inte ska ske, peka ut vägar som inte ska beträdas.
Jag återkommer nog i den diskussionen. Men först ska jag sova lite. Och kramas mycket.
Mycket av min gårdag gick i Utøya-attentatets tecken – bortsett från några samtal med medier, bland annat TT och Klassekampen, där jag bekräftade att jag fortfarande var i funderingsfasen när det gäller kandidatur till ordförandeuppdraget i Vänsterpartiet, och att jag skulle delta i Flammans utfrågning på ABF-huset i Stockholm torsdag den 1 september.
På förmiddagen var jag hos Kripos (norska rikskriminalen) för att läsa igenom, komplettera och underteckna protokollet från det förhör som jag tidigare avlagt där.
På eftermiddagen var det dags att åka ut till den plats en bit bortom Utøya, där man förvarar de föremål som insamlats och efter bästa förmåga identifierats på ön. Jag skjutsades dit av min sambo Martes mamma. Marte själv – gravid i sjunde månaden – stannade hemma.
Det var en märklig upplevelse att komma till den tomma industrilokal där kläder, väskor, skor stod prydligt utställda i olika sektioner, omgivna av en doft av skog och fukt. Jag hittade relativt snabbt min ryggsäck. Den hade rimligen varit enkel att identifiera, eftersom jag bland annat hade id-kort i den. Det viktigaste i ryggsäcken – dator och usb-minnen – hade plockats ut och överförts till Kripos som all annan elektronisk utrustning på ön. Men det var ändå fint att få tillbaka almanackan (som fungerar som ett slags minnesbok över saker jag gjort under året) och en del papper. Jackan som jag gav bort under flykten och skorna som var kvar i huset orkade jag inte leta mer än översiktligt efter. Jag fann dem inte.
I bilen på väg tillbaka tog jag en titt på den tag som satts fast på väskan. Upptäckte den kusliga markeringen på baksidan: ”Levende”. Jag tog ett foto av det och sände till Marte med MMS. Så stannade vi en kort stund vid minnesstenen mitt emot Utøya för att ta en titt på blommor och flaggor som lagts ut där.Precis då kom det besked från Marte. Hon hade fått en kraftig blödning och ringt till ambulans. Hennes syster var skyndsamt på väg hem för att hinna komma med ambulansen. Även om det inte är helt ovanligt med blödningar sent i graviditeten, var det förstås förfärligt att inte veta säkert. Och att vara en bit bort. Vi hastade tillbaka mot Oslo. Trafiken flöt sakta, på grund av en del översvämningar på vägen. Vi körde av huvudvägen och ledsagades telefonledes genom småvägar, av en kollega till Martes mamma, som kände väl till området. Under tiden fick vi veta att ambulansen anlänt tidigt och att de var på väg till Rikshospitalet.
Medan vi närmade oss, kom det ett sms från Martes telefon: ”God Hkw”. Jag ringde upp. Det visade sig att Martes syster försökt sända det glada meddelandet ”God hjertelyd”.Marte mådde alltså bra. Och det gjorde också det lilla hjärtat inne i hennes mage.
Under natten och på morgonen har det tagits prover och lyssnats på hjärtljud. Allt ser helt fint ut. Marte har det bra och den lilla krabaten har antagligen inte ens märkt något. Hon sparkar och sprätter för fullt och verkar stortrivas.
Men Marte ska för säkerhets skull vara kvar på Rikshospitalet i ett dygn för observation. Och där är jag också. Vi har fått väldigt fin uppföljning och jag har kunnat sova på en madrass i samma rum i natt. Nu sitter jag bredvid och skriver detta medan hon sover en smula.
Och så är det då detta med kandidaturen.
Jag har sett fram mot processen – inte bara, men i huvudsak. Jag har bokat flygbiljetter till Stockholm för torsdagens utfrågning (med egna pengar, bara så ingen får några idéer) och även bokat in en del annat att göra de dagarna. Jag har skrivit stolpar till det som skulle bli en artikel eller ett blogginlägg med en lägesanalys och ”programförklaring”. Jag har längtat efter att besvara skarpsinta frågor från den svenska ledarskribentkåren; som denna.
Jag har förstås också börjat tänka mer seriöst på problem och svårigheter. Den process som nu genomförs med kandidaterna i Vänsterpartiet är av den karaktären att jag inte skulle ha möjlighet att delta fullt ut i den. Den kräver i princip att man är heltidspolitiker idag. Och det hade ändå varit otänkbart för mig att vara i Sverige veckorna före och efter förväntat födelsedatum (20:e oktober). Jag har också börjat reflektera mer seriöst över problemen med avsaknad av riksdagsplats, vad det skulle betyda att vara pappa till ett nyfött barn, flytta från Norge med allt vad det innebär, lämna det oerhört spännande arbetet på Manifest. Och en extra omgång på Vänsterpartiets problem och utmaningar. Vad bör göras? Vad kan göras? Vem förmår göra det?
Mitt hjärta klappar hårt för Vänsterpartiet. Det är idag ett parti i en krissituation. Inte entydigt. Nya medlemmar har strömmat till. De interna politiska konflikterna är färre än på ett tag. Samtidigt pågår en av kapitalismens absolut djupaste kriser. Hegemonen USA vacklar ekonomiskt och socialt. De ekonomiska och politiska eliterna i europeiska välfärdsstater samsas om finansiell självmordspolitik, civilisatorisk nedmontering och utsvältning av den arbetande befolkningen. Och Sverige genomgår ett av de mer dramatiska systemskiftena i det avseendet. Då är det förstås allvarligt att ett parti som Vänsterpartiet inte har lyckats omvandla det skriande behovet av socialistisk och feministisk politik – med en radikal ekonomisk välfärdspolitik och glasklar antirasism – till parlamentariska opinionsframgångar eller utomparlamentarisk mobilisering.
Jag tror att det både har politiska och organisatoriska grunder. Det senare är kraftigt underkommunicerat i den ganska tydligt mediedominerande interna debatt som Vänsterpartiet har navigerat sig in i före och efter Lars Ohlys – i mina ögon beklagliga – besked att inte kandidera till omval.
Men mitt bidrag till vänsterns kamp kommer att behöva ta sig andra former än partiledarskap i Vänsterpartiet. För mig har politik alltid varit något annat än en heltidssyssla – det har varit en livstidsuppgift. Och det betyder att man får göra det man förmår i det specifika politiska och personliga läge man befinner sig i.
För min del innebär det senaste dygnets händelser att beslutet i kandidatfrågan – som i utgångspunkten har försenats på grund av händelserna på Utøya – har mognat fram snabbare än jag hade tänkt. Det är inte möjligt för mig att delta på ett meningsfullt sätt i processen. Jag vill vara närmare det lilla hjärtat som slår inne i Martes mage. Med tanke på komplikationerna har Marte fått rådet att inte åka så långt bort från sjukhuset. Då vill inte heller jag göra det.
Jag tackar alla dem som har kommit med såväl kritiska som uppmuntrande synpunkter. Jag ber också om ursäkt för eventuella problem som den här hattiga processen har skapat (till exempel Klassekampen som i dagens tidningen har en helsida om att jag är aktuell som kandidat).
Men sådant är livet.
Vänsterpartiets kandidatprocess oroar jag mig inte så mycket för på personnivå. Alla de fyra nuvarande kandidaterna är mycket bra. Däremot skulle processen behöva bli mer innehållsrik. Folk måste våga formulera visioner och prioriteringar – det vill säga även säga saker som inte ska ske, peka ut vägar som inte ska beträdas.
Jag återkommer nog i den diskussionen. Men först ska jag sova lite. Och kramas mycket.
måndag, augusti 22, 2011
Joker?
Tidningen Flamman meddelar idag att undertecknad kan bli en "joker i leken" i partiledarfrågan i Vänsterpartiet. Mitt besked är det som står där: att jag ska fundera seriöst om jag skulle nomineras.
tisdag, maj 03, 2011
onsdag, december 08, 2010
Börja med att se världen i vitögat
Idag har Arenagruppen presenterat en omfattande valanalys. Den inbegriper "tio råd till dagens socialdemokrati", som en arbetsgrupp sammanställt, men också ett tjockt häfte med personliga bidrag från alla möjliga. Där har jag med en förhållandevis kort text som jag lägger upp här. Jag ligger sjuk hemma och har inte hunnit läsa igenom gruppens egen analys. Några av de externa bidragen som jag ögnat är definitiva katastrofrecept. Andra verkar jättebra. Så det finns ju i alla fall bredd här, kan man säga. Här kommer i alla fall mina funderingar.
BÖRJA MED ATT SE VÄRLDEN I VITÖGAT
Det gick åt skogen i valet, var utgångspunkten. Vad ska vi göra nu, blev frågan.
Med vi kommer jag att mena ett progressivt – säg rödgrönt – fält i det politiska landskapet. Vi som ville ha bort en högerregering som gjort Sverige kallare, mer orättvist, mindre modernt.
Det har varit mycket prat kring oppositionens varumärke; hur de som omtalas som storstadsväljare kände sig, vad olika utspel signalerade.
Jag tror istället att vi ska fundera mer över vilka problem som finns i världen och vad vi kan föreslå och göra för att lösa dem. Till exempel:
1. Klyftorna i löner och förmögenheter har ökat trendmässigt i tre decennier. Det finns gott om vetenskapliga belägg för att det bidrar till en mängd andra samhällsproblem
2. Resursbehovet inom välfärdssektorn växer väsentligt mer än de offentliga medel som fördelas dit. Därmed minskar möjligheterna att upprätthålla behovsstyrd, gemensamt organiserad välfärd.
3. Osäkra anställningar är vanligare, särskilt bland unga. Det skapar social otrygghet, bidrar till att den fackliga anslutningsgraden sjunker och till att socialförsäkringssystemens täckning och legitimitet gröps ur.
4. Finanskapitalet har en dominerande makt över investeringar och resursfördelning runt om i världen. Vi har nyss sett de katastrofala effekterna av att låta det vara så. Nu kräver samma gäng som körde världsekonomin i botten uppoffringar hos folkflertalet för att säkra sin fortsatta dominans.
5. Högerpopulismen firar triumfer i hela Västvärlden, med islamofobi och främlingsfientlighet som politisk katalysator.
6. Klimatkatastrofer väntar runt hörnet.
De här problemen hänger förstås samman på olika sätt. Växande klyftor är en effekt av att privat konsumtion vuxit mycket mer än den offentliga konsumtionen. En osäkrare arbetsmarknad och förvittring av gemensamma skyddsnät leder till politisk demobilisering, förlorad identitet och upplösta lojalitetsband – skapar så grogrund för syndabocksletande och högerpopulistisk antisolidaritet.
Presenterade vi verkligen ett alternativ till den här utvecklingen? Nej, egentligen inte. Inte i valrörelsen. Inte heller innan. Det är det som är den verkliga krisen.
Här är några synpunkter:
1. Minskade inkomst- och förmögenhetsskillnader måste vara en kärnfråga för ett reellt politiskt alternativ. Då behövs bland annat mer progressiva skatter och en utvidgning av allmänningar i samhällsekonomin.
2. Så länge produktionen av varor i huvudsak sker under privata ägandeformer, kommer det att behövas ett växande skatteuttag för att kunna säkra högkvalitativ gemensam välfärd. Det är en naturlig följd av att den offentliga sektorn huvudsakligen sysslar med tjänster, och att efterfrågan på just de tjänsterna stiger. Det finns inget som tyder på att högre skatteuttag skulle leda till en mindre dynamisk ekonomi. Däremot finns gott om indikationer på att ett begränsat och uttunnat offentligt åtagande leder till växande orättvisor – och sjunkande samhällelig legitimitet för att betala för det som blir kvar.
3. En moderniserad ekonomi kräver ett modernt arbetsliv. Viktiga frågor är då stärkt rätt till heltid, åtgärder för att tillsvidareanställning ska vara normen och regler som gör det betydligt svårare än idag för företagen att utnyttja bemanningsföretag för systematisk underminering av löner och arbetsvillkor. Detta är viktiga avtalsfrågor, men också lagstiftningsvägen måste vara möjlig.
4. En hård reglering av finanssektorn är nödvändig. Finanskrisen ledde till mycket snack om regleringar, men mycket lite i verkligheten. Det viktigaste är dock att begränsa finanssektorns betydelse för realekonomin. Sverige har ett av Västvärldens mest marknadiserade pensionssystem, där riskerna överförs till pensionärerna, samtidigt som finanssektorn matas med en säkrad och växande ström av sparpengar att leka med. Det behövs en diskussion om det kloka i att fortsätta längs den vägen.
5. Över hela Europa har avsaknaden av djupgående politiska konflikter runt den ekonomiska politikens inriktning bidragit till att bana väg för högerpopulister. En framgångsrikt progressiv block med bas i arbetarrörelsen kan samla breda majoriteter för social förändring, genom en politik för fler och bättre jobb, jämlikhet och välfärd. Så kan också stödet för exempelvis en human flyktingpolitik och en vettig kriminalpolitik vinnas och förankras. Men när klassdimensionen i politiken avaktiveras kan högern – i olika skepnader – samla folk runt andra konfliktlinjer. När man slutar att mobilisera kring klassfrågor och rör sig mot en ”värderingsbaserad” politisk retorik och handlingsstrategi kan högerpopulistiska partier – eller traditionella borgerliga partier som spelar på samma strängar – göra inbrytningar bland grupper som tidigare gått till socialdemokratin (och i någon mån längre vänsterut). Vänsterns självutplåning i den ekonomiska politiken bäddar för veritabla tragedier.
6. Det behövs samhällelig omställning för att klara klimatkrisen. Det man kan uppnå genom enskildas konsumtions- och livsstilsval är begränsat. Och aldrig så miljömedvetna människor kan inte dra sina egna snabbtåglinjer, omvandla energiförsörjningssystemet eller planera bostadsområden på ett mer klimatsmart sätt.
Jag är inte särskilt naiv. Jag förstår att detta är lättare sagt än gjort. Jag begriper också att man måste diskutera och ta tag i massa annat: formerna för partisamarbetet, organisatoriska utmaningar för att få med fler, utspel som kan få medialt genomslag och fungera taktiskt attraktivt gentemot olika grupper.
Men jag är övertygad om att en politisk opposition som sitter fast i den mediala och parlamentariska logikens snäva cirkel, riskerar att göra sig irrelevant i en dramatisk tid. Och förlora val på köpet.
BÖRJA MED ATT SE VÄRLDEN I VITÖGAT
Det gick åt skogen i valet, var utgångspunkten. Vad ska vi göra nu, blev frågan.
Med vi kommer jag att mena ett progressivt – säg rödgrönt – fält i det politiska landskapet. Vi som ville ha bort en högerregering som gjort Sverige kallare, mer orättvist, mindre modernt.
Det har varit mycket prat kring oppositionens varumärke; hur de som omtalas som storstadsväljare kände sig, vad olika utspel signalerade.
Jag tror istället att vi ska fundera mer över vilka problem som finns i världen och vad vi kan föreslå och göra för att lösa dem. Till exempel:
1. Klyftorna i löner och förmögenheter har ökat trendmässigt i tre decennier. Det finns gott om vetenskapliga belägg för att det bidrar till en mängd andra samhällsproblem
2. Resursbehovet inom välfärdssektorn växer väsentligt mer än de offentliga medel som fördelas dit. Därmed minskar möjligheterna att upprätthålla behovsstyrd, gemensamt organiserad välfärd.
3. Osäkra anställningar är vanligare, särskilt bland unga. Det skapar social otrygghet, bidrar till att den fackliga anslutningsgraden sjunker och till att socialförsäkringssystemens täckning och legitimitet gröps ur.
4. Finanskapitalet har en dominerande makt över investeringar och resursfördelning runt om i världen. Vi har nyss sett de katastrofala effekterna av att låta det vara så. Nu kräver samma gäng som körde världsekonomin i botten uppoffringar hos folkflertalet för att säkra sin fortsatta dominans.
5. Högerpopulismen firar triumfer i hela Västvärlden, med islamofobi och främlingsfientlighet som politisk katalysator.
6. Klimatkatastrofer väntar runt hörnet.
De här problemen hänger förstås samman på olika sätt. Växande klyftor är en effekt av att privat konsumtion vuxit mycket mer än den offentliga konsumtionen. En osäkrare arbetsmarknad och förvittring av gemensamma skyddsnät leder till politisk demobilisering, förlorad identitet och upplösta lojalitetsband – skapar så grogrund för syndabocksletande och högerpopulistisk antisolidaritet.
Presenterade vi verkligen ett alternativ till den här utvecklingen? Nej, egentligen inte. Inte i valrörelsen. Inte heller innan. Det är det som är den verkliga krisen.
Här är några synpunkter:
1. Minskade inkomst- och förmögenhetsskillnader måste vara en kärnfråga för ett reellt politiskt alternativ. Då behövs bland annat mer progressiva skatter och en utvidgning av allmänningar i samhällsekonomin.
2. Så länge produktionen av varor i huvudsak sker under privata ägandeformer, kommer det att behövas ett växande skatteuttag för att kunna säkra högkvalitativ gemensam välfärd. Det är en naturlig följd av att den offentliga sektorn huvudsakligen sysslar med tjänster, och att efterfrågan på just de tjänsterna stiger. Det finns inget som tyder på att högre skatteuttag skulle leda till en mindre dynamisk ekonomi. Däremot finns gott om indikationer på att ett begränsat och uttunnat offentligt åtagande leder till växande orättvisor – och sjunkande samhällelig legitimitet för att betala för det som blir kvar.
3. En moderniserad ekonomi kräver ett modernt arbetsliv. Viktiga frågor är då stärkt rätt till heltid, åtgärder för att tillsvidareanställning ska vara normen och regler som gör det betydligt svårare än idag för företagen att utnyttja bemanningsföretag för systematisk underminering av löner och arbetsvillkor. Detta är viktiga avtalsfrågor, men också lagstiftningsvägen måste vara möjlig.
4. En hård reglering av finanssektorn är nödvändig. Finanskrisen ledde till mycket snack om regleringar, men mycket lite i verkligheten. Det viktigaste är dock att begränsa finanssektorns betydelse för realekonomin. Sverige har ett av Västvärldens mest marknadiserade pensionssystem, där riskerna överförs till pensionärerna, samtidigt som finanssektorn matas med en säkrad och växande ström av sparpengar att leka med. Det behövs en diskussion om det kloka i att fortsätta längs den vägen.
5. Över hela Europa har avsaknaden av djupgående politiska konflikter runt den ekonomiska politikens inriktning bidragit till att bana väg för högerpopulister. En framgångsrikt progressiv block med bas i arbetarrörelsen kan samla breda majoriteter för social förändring, genom en politik för fler och bättre jobb, jämlikhet och välfärd. Så kan också stödet för exempelvis en human flyktingpolitik och en vettig kriminalpolitik vinnas och förankras. Men när klassdimensionen i politiken avaktiveras kan högern – i olika skepnader – samla folk runt andra konfliktlinjer. När man slutar att mobilisera kring klassfrågor och rör sig mot en ”värderingsbaserad” politisk retorik och handlingsstrategi kan högerpopulistiska partier – eller traditionella borgerliga partier som spelar på samma strängar – göra inbrytningar bland grupper som tidigare gått till socialdemokratin (och i någon mån längre vänsterut). Vänsterns självutplåning i den ekonomiska politiken bäddar för veritabla tragedier.
6. Det behövs samhällelig omställning för att klara klimatkrisen. Det man kan uppnå genom enskildas konsumtions- och livsstilsval är begränsat. Och aldrig så miljömedvetna människor kan inte dra sina egna snabbtåglinjer, omvandla energiförsörjningssystemet eller planera bostadsområden på ett mer klimatsmart sätt.
Jag är inte särskilt naiv. Jag förstår att detta är lättare sagt än gjort. Jag begriper också att man måste diskutera och ta tag i massa annat: formerna för partisamarbetet, organisatoriska utmaningar för att få med fler, utspel som kan få medialt genomslag och fungera taktiskt attraktivt gentemot olika grupper.
Men jag är övertygad om att en politisk opposition som sitter fast i den mediala och parlamentariska logikens snäva cirkel, riskerar att göra sig irrelevant i en dramatisk tid. Och förlora val på köpet.
fredag, december 03, 2010
Seminarium: Vänstern och framtiden
Nu finns hela seminariet Vänstern och framtiden på SVT Play. Det är inspelat på årets Socialistiskt Forum.
Deltagare: Ida Gabrielsson (ordförande i Ung Vänster samt i vänsterpartiets Framtidskommission), Aron Etzler (chefredaktör, Flamman) och undertecknad. Moderator: Elisabeth Biström.
Trevlig helg!
Deltagare: Ida Gabrielsson (ordförande i Ung Vänster samt i vänsterpartiets Framtidskommission), Aron Etzler (chefredaktör, Flamman) och undertecknad. Moderator: Elisabeth Biström.
Trevlig helg!
torsdag, oktober 28, 2010
Borgerligheten slipar knivarna
Jag kommer att skriva ledare i Flamman ungefär en gång i månaden. Veckans ledartext handlar om finanskrisens politiska efterdyningar:
Tidningen Economist – på ledarplats den europeiska kapitalmaktens politiska röst – hyllar i senaste numret de enorma nedskärningar som den brittiska regeringen föreslår. En halv miljon beräknas förlora sina jobb i den offentliga sektorn. Arbetslösa och förtidspensionerade får lägre ersättningar. Avgifter höjs. Economist tycker ändå att man borde gått ”djärvare” fram med att ”designa om den brittiska staten”. Hälsoväsendet pekas ut som slaktobjekt.Läs gärna resten.
I Independent skriver ekonomiredaktören Hamish McRae under rubriken ”Framtiden börjar här”, att den nya budgeten ”signalerar en ny era av lägre ambitioner för det offentliga och en krympande gemensam sektor”. Nu tas steg för att omdefiniera ”vad staten i ett västerländskt samhälle gör för sina medborgare”.
lördag, oktober 16, 2010
Framtidskommission
Det är ett riktigt bra (och påfallande ungt) gäng som utsetts till Vänsterpartiets Framtidskommssion. Arbetet leds av ungdomsförbundets ordförande Ida Gabrielsson.
Framtidskommissionen har inbjudit till en bred process och det kommer att bli spännande att följa dess arbete, till exempel via dess blogg.
Ida Gabrielsson har skrivit en mycket läsvärd introduktionstext: Att vara vänster på 2010-talet och in i framtiden.
torsdag, september 23, 2010
Mer eftervalsanalys: Vi har inte bara förlorat valet, vi har förlorat Sverige
Jag har skrivit en text hos Dagens Arena, som nu kör en serie inlägg om valresultatet:
I samma serie skriver Kajsa Borgnäs, tidigare ordförande för S-studenterna och nyss utsedd till socialdemokraternas kriskommission, men ansvar för att få liv i idédebatten. Det är bland det bästa jag läst om socialdemokratins problem på många år. Kondenserat ned till en kort text: "(S) säger en sak men står för en annan". Läs!
Läs gärna hela!Vi har inte bara förlorat valet, vi har förlorat Sverige. Det är detta som är Sverige nu. De här förändringarna kan inte ”återställas” med ett nätt paket av riksdagsbeslut i oktober 2014. En socialdemokrati och en vänster som nu inte söker sig utanför riksdagens plenisal och pressrum för att hitta den politiska pulsen blir irrelevant.
I tre decennier har arbetarrörelsens politiska partier backat för trycket från en nyliberal ekonomiskpolitisk offensiv. Större inkomstklyftor har accepterats som naturnödvändighet. Uppluckring av arbetsrätten har bemuttrats på politisk nivå, men inte mycket mer. Socialdemokratin själv har genomdrivit storskalig marknadisering av välfärden, naivt förfäktande en skillnad mellan finansiering och driftsformer, som om omvandlingen inte hade en glasklar riktning bort från välfärdsbygget.
Så har skillnaderna i grundläggande makt- och fördelningsfrågor inte kunnat få en tydlig återspegling i det partipolitiska landskapet. Och så har arbetarrörelsens partier i land efter land förlorat lojalitetsband, identifikationspotential – och röster.
I samma serie skriver Kajsa Borgnäs, tidigare ordförande för S-studenterna och nyss utsedd till socialdemokraternas kriskommission, men ansvar för att få liv i idédebatten. Det är bland det bästa jag läst om socialdemokratins problem på många år. Kondenserat ned till en kort text: "(S) säger en sak men står för en annan". Läs!
onsdag, september 22, 2010
SD in i riksdagen: självkritik och ansvar, marknadsfundamentalism och högerpopulism
På SVT Debatt har jag relativt utförligt skrivit om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, vad det beror på och vartåt nu.
En annan valanalys som jag varmt vill rekommendera är Ida Gabrielssons finstämda och skarpsynta text ”Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i”.
Och några till: Åsa Linderborg och Daniel Suhonen, Olle Svenning, Eric Rosén, Thaher Pelaseyed, Erik Berg.
PS. En lite lustig och ganska intressant diskussion förs exempelvis i Norge, där Fremskrittspartiet dels vill distansera sig från SD (liksom Dansk Folkeparti) genom att kalla dem "mer socialdemokratiska", dels upprepar det vanliga mantrat om att man i Sverige "inte tagit debatten". Det är en retorisk manöver som jag tror att vi kommer att få se mer av i Sverige också, från olika blåbruna krafter. Man kan se en tv-diskussion om detta, där en Frp:s invandringspolitiske talesman (och även undertecknad) deltar. Men läs också gärna det jag skrev om detta redan för ett år sedan: "Det är inte överraskande att ett väletablerat parti som Frp inte vill förknippas med SD"
[Exp][DN][DN][DN][AB][AB][SvD]
De senaste tre decennierna har på flera sätt varit marknadsfundamentalismens. Gemensam egendom har sålts ut. De ekonomiska klyftorna har ökat. Övergripande budgetlagar har snävat in utrymmet för den ekonomiska politiken. Underkastelse inför EU-direktiv har juridifierat och pressat arbetstagarnas kamp för goda villkor. Upphandlingsregler, konkurrensutsättning och utbredningen av marknadsorienterade styrningsmodeller i den offentliga sektorn har gjort den till allt mindre av ett systemalternativ. Och inte minst: viktiga politiska beslut har dragits undan från öppna processer och allmänna val. I Sverige är pensionsöverenskommelsen ett tungt typexempel. Denna gigantiska överföring av resurser från det gemensamma till finanskapitalet – och risker åt motsatt håll – hade svenska folket i praktiken ingen möjlighet att påverka. Och överenskommelsen ligger än idag i händerna på ett slags väktarråd med representanter från borgerligheten och socialdemokraterna.Läs gärna hela!
Allt detta har begränsat den demokratiska politikens räckvidd. När det kan se ut som att den traditionella politiken bara är en fråga om olika hastigheter på ”den enda vägens politik”, så påverkas också synen på det politiska systemet i sig.
[…]
Så vad nu? Man kan och bör hoppas på anständiga, liberala krafter inom svensk borgerlighet. Men det går knappast att räkna med att de borgerliga partierna ska motstå högerpopulismens lockelse. Vänstern och arbetarrörelsen måste därför självkritiskt förbereda sig för ett större ansvarstagande i kampen mot den främlingsfientliga högerpopulismen.
En annan valanalys som jag varmt vill rekommendera är Ida Gabrielssons finstämda och skarpsynta text ”Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i”.
Och några till: Åsa Linderborg och Daniel Suhonen, Olle Svenning, Eric Rosén, Thaher Pelaseyed, Erik Berg.
PS. En lite lustig och ganska intressant diskussion förs exempelvis i Norge, där Fremskrittspartiet dels vill distansera sig från SD (liksom Dansk Folkeparti) genom att kalla dem "mer socialdemokratiska", dels upprepar det vanliga mantrat om att man i Sverige "inte tagit debatten". Det är en retorisk manöver som jag tror att vi kommer att få se mer av i Sverige också, från olika blåbruna krafter. Man kan se en tv-diskussion om detta, där en Frp:s invandringspolitiske talesman (och även undertecknad) deltar. Men läs också gärna det jag skrev om detta redan för ett år sedan: "Det är inte överraskande att ett väletablerat parti som Frp inte vill förknippas med SD"
[Exp][DN][DN][DN][AB][AB][SvD]
söndag, september 19, 2010
fredag, september 03, 2010
Vägbyte i asylpolitiken med rödgrön regering
Idag har de rödgröna partierna presenterat ännu en gemensam överenskommelse - denna gång om migrationspolitiken. Som alltid innebär det kompromisser och nygrepp. Men denna överenskommelse är - vågar jag påstå - speciell.
Här är bara några av de många viktiga punkterna:
Parlamentariskt har svensk migrationspolitik under lång tid varit hårt knuten till en axel av enighet mellan socialdemokraterna och moderaterna. Vänstern, och senare också miljöpartiet, har stått för en öppnare, mer rättssäker flyktingpolitik. Men det har ofta också kristdemokraterna och folkpartiet, stundtals också centern på riksnivå.
I det parlamentariska samarbetet mellan S, V och MP 1998-2006 var migrationspolitiken undantagen. Det innebär inte att det stod stilla där. Ett energiskt parlamentariskt arbete, stärkt av utomparlamentarisk aktivitet, gjorde att politiken blev mindre dålig än den annars hade blivit. Och framför allt att frågorna ständigt levde, att de inte stelnade i usel konsensus. Det här är en fråga där vänstern ständigt stått i första ledet, i dagligt engagemang på fältet, i utspel, i förhandlingar och i stöd till och organisering av utomparlamenatiskt arbete. Före valet 2006 pressades tack vare detta arbete den socialdemokratiska regeringen till en partiell amnesti främst för barnfamiljer som fått avslag i den tidigare, ännu mer rättsosäkra ordningen.
De progressiva ståndpunkter som de borgerliga småpartierna då och då kunde uppvisa i de här frågorna under den socialdemokratiska regeringsperioden, har varit helt osynliga under högerregeringens tid. Det är lätt att inse att man måste kompromissa - men här är det inte mycket sånt. Det är Moderaterna som skött butiken både i sak och i retorik. Och ingen kan ju anklaga exempelvis folkpartiet för att ha bidragit positivt till situationen för eller debatten om utlänningar generellt under den här perioden.
I den rödgröna överenskommelsen om migrationspolitiken sker dock en motsatt utveckling. Här är det socialdemokraternas politik som utvecklats i positiv riktining - eller snarare: de progressiva impulser som alltid har funnits inom socialdemokratin i de här frågorna har tack vare pressen från vänster internt och externt, och en bättre läsning av det politiska läget, kunnat få större utrymme. Det är bra, och det är stort.
Inrikespolitiskt innebär det alltså att flykting- och asylpolitiken tydligare blir en fråga där grundläggande skillnader i samhällssyn återspeglas. Det är mycket värt. Det ställer krav på borgerliga humanister och det minskar risken för glidning utan debatt. En förverkligad politik i enlighet med överenskommelsen skulle också hamna i en mycket tydlig kontrast mot den utveckling som har pågått och pågår i hela Europa. Det ligger mycket i det Kalle Larsson (V) skriver: "Detta är planen för att skapa Europas överlägset mest humana migrationspolitik". Och det är verkligen mycket värt. Inte minst i våra nordiska grannländer, där socialdemokratin och efter en tid också de vänstersocialistika partierna (i starkt varierande grad, ska sägas - Danmark är värst) har glidit i fel riktning, tror jag att det har en viktig politisk signaleffekt att en rödgrön majoritet kan gå fram på det här sättet.
Självklart finns det ytterligare saker man skulle kunna önska sig. Frågan om flyktingamnesti måste leva vidare. Den kanske mer aktua frågan om rätt till vård för papperslösa behöver en lösning i samband med att den pågående utredningen blir klar nästa år - och då är signalen i överenskommelsen i alla fall tydlig, när det sägs att detta inte ska vara ett migrationspolitiskt instrument (i klartext: vi kan inte säga att folk inte ska vård för att de ska "avskräckas" från att komma hit). Själv hade jag också önskat tydligare grepp mot de problem som obönhörligen dyker upp runt arbetskraftsimport på arbetsgivarens villkor - något som de borgerliga tillsammans med miljöpartiet öppnat upp för tidigare. Men, det finns mycket tydliga och bra skrivningar i överenskommelsen som tyder på att utnyttjandeproblemen börjar gå upp för fler. Och det finns löften om att noggrant följa upp de nyligen genomförda regeländringarna angående arbetskraftsinvandring så att ordning och reda på
arbetsmarknaden upprätthålls och så att asylrätten inte urholkas. Det är bra.
Och alltså, för att åter citera Kalle Larsson, som för övrigt har spelat en tung roll i att hålla styrfart i den utveckling som nu kulminerar med överenskommelsen:
Gör det!
Här är bara några av de många viktiga punkterna:
* Genomföra en översyn av utlänningslagen för att tydliggöra begreppet ”väpnad konflikt” i utlänningslagen så att det fullt ut motsvarar dess folkrättsliga innebörd och ger den som flyr undan krig skydd i SverigeMen förutom att vara riktigt bra i sak, kodifierar den på sätt och vis ett viktigt strukturellt skifte i partilandskapet när det gäller asyl- och invandringspolitiken.
* Sverige bör arbeta för att UNHCR:s rekommendationer i dessa frågor ska följas av alla EU:s medlemsstater.
* vidga begreppet ”synnerligen ömmande omständigheter” i utlänningslagen och därvidlag överväga en ändring av begreppet till ”särskilt ömmande omständigheter”.
* mildra nuvarande praxis i ärenden som rör barn och unga och tillse att apatiska barn inte avvisas.
* Ta bort försörjningskravet vid anhöriginvandring.
Parlamentariskt har svensk migrationspolitik under lång tid varit hårt knuten till en axel av enighet mellan socialdemokraterna och moderaterna. Vänstern, och senare också miljöpartiet, har stått för en öppnare, mer rättssäker flyktingpolitik. Men det har ofta också kristdemokraterna och folkpartiet, stundtals också centern på riksnivå.
I det parlamentariska samarbetet mellan S, V och MP 1998-2006 var migrationspolitiken undantagen. Det innebär inte att det stod stilla där. Ett energiskt parlamentariskt arbete, stärkt av utomparlamentarisk aktivitet, gjorde att politiken blev mindre dålig än den annars hade blivit. Och framför allt att frågorna ständigt levde, att de inte stelnade i usel konsensus. Det här är en fråga där vänstern ständigt stått i första ledet, i dagligt engagemang på fältet, i utspel, i förhandlingar och i stöd till och organisering av utomparlamenatiskt arbete. Före valet 2006 pressades tack vare detta arbete den socialdemokratiska regeringen till en partiell amnesti främst för barnfamiljer som fått avslag i den tidigare, ännu mer rättsosäkra ordningen.
De progressiva ståndpunkter som de borgerliga småpartierna då och då kunde uppvisa i de här frågorna under den socialdemokratiska regeringsperioden, har varit helt osynliga under högerregeringens tid. Det är lätt att inse att man måste kompromissa - men här är det inte mycket sånt. Det är Moderaterna som skött butiken både i sak och i retorik. Och ingen kan ju anklaga exempelvis folkpartiet för att ha bidragit positivt till situationen för eller debatten om utlänningar generellt under den här perioden.
I den rödgröna överenskommelsen om migrationspolitiken sker dock en motsatt utveckling. Här är det socialdemokraternas politik som utvecklats i positiv riktining - eller snarare: de progressiva impulser som alltid har funnits inom socialdemokratin i de här frågorna har tack vare pressen från vänster internt och externt, och en bättre läsning av det politiska läget, kunnat få större utrymme. Det är bra, och det är stort.
Inrikespolitiskt innebär det alltså att flykting- och asylpolitiken tydligare blir en fråga där grundläggande skillnader i samhällssyn återspeglas. Det är mycket värt. Det ställer krav på borgerliga humanister och det minskar risken för glidning utan debatt. En förverkligad politik i enlighet med överenskommelsen skulle också hamna i en mycket tydlig kontrast mot den utveckling som har pågått och pågår i hela Europa. Det ligger mycket i det Kalle Larsson (V) skriver: "Detta är planen för att skapa Europas överlägset mest humana migrationspolitik". Och det är verkligen mycket värt. Inte minst i våra nordiska grannländer, där socialdemokratin och efter en tid också de vänstersocialistika partierna (i starkt varierande grad, ska sägas - Danmark är värst) har glidit i fel riktning, tror jag att det har en viktig politisk signaleffekt att en rödgrön majoritet kan gå fram på det här sättet.
Självklart finns det ytterligare saker man skulle kunna önska sig. Frågan om flyktingamnesti måste leva vidare. Den kanske mer aktua frågan om rätt till vård för papperslösa behöver en lösning i samband med att den pågående utredningen blir klar nästa år - och då är signalen i överenskommelsen i alla fall tydlig, när det sägs att detta inte ska vara ett migrationspolitiskt instrument (i klartext: vi kan inte säga att folk inte ska vård för att de ska "avskräckas" från att komma hit). Själv hade jag också önskat tydligare grepp mot de problem som obönhörligen dyker upp runt arbetskraftsimport på arbetsgivarens villkor - något som de borgerliga tillsammans med miljöpartiet öppnat upp för tidigare. Men, det finns mycket tydliga och bra skrivningar i överenskommelsen som tyder på att utnyttjandeproblemen börjar gå upp för fler. Och det finns löften om att noggrant följa upp de nyligen genomförda regeländringarna angående arbetskraftsinvandring så att ordning och reda på
arbetsmarknaden upprätthålls och så att asylrätten inte urholkas. Det är bra.
Och alltså, för att åter citera Kalle Larsson, som för övrigt har spelat en tung roll i att hålla styrfart i den utveckling som nu kulminerar med överenskommelsen:
Lagen kommer att ändras på i stort sett alla punkter som Vänsterpartiet krävt de senaste åren, beslutsprocessen i asylärenden göras mer öppen och rättssäker och Sverige skall i EU verka för en ny och human politisk inriktning.Det är ytterligare ett mycket, mycket gott skäl att rösta rödgrönt i valet den 19:e september.
Gör det!
Fyra punkter för en tryggare bostadspolitik för unga
Idag presenterade Lars Ohly och Ida Gabrielsson ett riktigt bra fyrapunktsprogram som, utöver den generella politiken för att bygga bort bostadsbristen, särskilt tar sig an det usla läget för ungdomar på bostadsmarknaden.* Inför kompiskontrakt: Två eller fler bör kunna bo tillsammans i en lägenhet, men ha individuella kontrakt på varsitt rum.
* Böter för överhyror: Sanktioner mot oskäliga hyror vid andrahandsuthyrning. Det ska kosta att utnyttja ungdomars desperata bostadssituation.
* Låt kommunerna förmedla andrahandslägenheter: De kommunala bostadsförmedlingarna bör även förmedla andrahandslägenheter, någonting som de enligt lag inte har rätt till idag.
* Unga ska ha rätt till en egen bostad: Vänsterpartiet vill ålägga kommunerna att årligen undersöka vilken efterfrågan på bostäder det finns bland kommunens innevånare. Kommuner som inte agerar för att tillgodose behovet av hyresrätter, särskilt för unga under 25 år, ska få avdrag på sitt stadsbidrag.
Läs mer om förslagen här, eller läs Ida Gabrielssons artikel: «Efter fem år flyttar jag fortfarande runt på andrahanskontrakt»
onsdag, september 01, 2010
"Det är så det har blivit nu"
Jag har gästbloggat hos Stockholmsvänstern, om behovet av en moderniserad arbetsmarknad:
En vanlig dag på en vanlig krog pratar de två unga bakom baren om jobb och sånt. Den ena berättar om en kompis som är ledsen för att inte ha fått det fasta jobb hon förespeglats på en restaurang. Den andre berättar då om sin kompis, som provjobbat gratis i en butik men sen inte fått jobb. ”Ja, de gör så jämt, det är som slavarbete nästan”, säger hon. ”Men det är jättevanligt på många ställen. Det är så det har blivit nu”Läs resten här.
tisdag, augusti 31, 2010
Rödgrön regeringsplattform
Nu är den här. Bland annat innehåller överenskommelsen:
• 100.000 nya jobb-, praktik- och utbildningsplatser
• Satsning på bostadsbyggande – framför allt hyresrätter
• Studiebidraget höjs med 400 kronor och studielån med 200 kronor i månaden
• Kraftig sänkt maxtaxa i förskolan
• Maximalt 100 kronor i timmen för hemtjänst
• Max fem barn per pedagog i förskolan
• Långtidsplan med 100 miljarder i järnvägs- o kollektivtrafiksatsningar
• Tandvården avgiftsfri fram till 24 år
• En heltidsmiljard – och beredskap att lagstifta om stärkt rätt till heltid om det inte kommer framåt avtalsvägen
Det är en bra plattform, som tydligt kontrasterar mot de fyra senaste årens elände. Nu tar vi och vinner valet.
(Expressen listar 18 av förslagen. Se också AB, DN)
• 100.000 nya jobb-, praktik- och utbildningsplatser
• Satsning på bostadsbyggande – framför allt hyresrätter
• Studiebidraget höjs med 400 kronor och studielån med 200 kronor i månaden
• Kraftig sänkt maxtaxa i förskolan
• Maximalt 100 kronor i timmen för hemtjänst
• Max fem barn per pedagog i förskolan
• Långtidsplan med 100 miljarder i järnvägs- o kollektivtrafiksatsningar
• Tandvården avgiftsfri fram till 24 år
• En heltidsmiljard – och beredskap att lagstifta om stärkt rätt till heltid om det inte kommer framåt avtalsvägen
Det är en bra plattform, som tydligt kontrasterar mot de fyra senaste årens elände. Nu tar vi och vinner valet.
(Expressen listar 18 av förslagen. Se också AB, DN)
11
comments
Etiketter
Alliansen,
Konflikt,
miljöpartiet,
Samarbete,
Socialdemokraterna,
val2010,
Vänsterpartiet
Etiketter
Alliansen,
Konflikt,
miljöpartiet,
Samarbete,
Socialdemokraterna,
val2010,
Vänsterpartiet
fredag, augusti 27, 2010
Integritet i arbetslivet
Det norska forskningsinstitutet Fafo har på uppdrag av norska LO sammanställt en omfattande rapport om integritetsfrågor i arbetslivet: «Kontroll og overåking i arbeidslivet». Det är en rapport som indirekt visar att mycket av integritetsdebatten handlar om hur man ställer frågorna, och om vad man väljer att problematisera. Visserligen finner man många som tycker att det är egalt med förekommande övervakning och kontroll, men om en betydande minoritet anser att den övervakning som redan förekommer är kränkande och stressande, är naturligtvis frågan om det är okej, också om man väljer att inte ställa mer principiella frågor om vilken samhällsutveckling som utökad övervakning på arbetet leder till, och vad det egentligen ska vara som man säljer, när man säljer sin arbetskraft.
För den som inte orkar ögna igenom hela rapporten rekommenderas denna artikel i Dagsavisen: «Overvåkning forsurer arbeidsmiljøet». Enkelt uttryckt är det många som upplever obehag och försvagat förtroende när de övervakas på jobbet.
En viktig fråga i sammanhanget är förstås vem som övervakar och vem som övervakas. Det är uppenbart att det finns en klassdimension här som sällan diskuteras. Den typen av kontroll som folk på butiker, inom transportnäringen eller på callcenter förväntas utstå, skulle vara otänkbar för många inom ”friare yrken” med högre akademisk utbildningsnivå och social status. Det gäller allt från drogtester till geografisk positionsbestämning till möjligheten att surfar i enlighet med eget omdöme på arbetstid.
Hur som helst ska norska LO ha en eloge för att ha velat initiera ett kunskapsbaserat offentligt samtal runt dessa frågor. Det skulle definitivt också ha behövts i Sverige.
Det är därför bra och viktigt att Vänsterpartiet (liksom Ung Vänster) betonar de här frågorna i sin valplattform, och även i ett separat integritetspolitiskt manifest. I valplattformen står att läsa:
För den som inte orkar ögna igenom hela rapporten rekommenderas denna artikel i Dagsavisen: «Overvåkning forsurer arbeidsmiljøet». Enkelt uttryckt är det många som upplever obehag och försvagat förtroende när de övervakas på jobbet.
En viktig fråga i sammanhanget är förstås vem som övervakar och vem som övervakas. Det är uppenbart att det finns en klassdimension här som sällan diskuteras. Den typen av kontroll som folk på butiker, inom transportnäringen eller på callcenter förväntas utstå, skulle vara otänkbar för många inom ”friare yrken” med högre akademisk utbildningsnivå och social status. Det gäller allt från drogtester till geografisk positionsbestämning till möjligheten att surfar i enlighet med eget omdöme på arbetstid.
Hur som helst ska norska LO ha en eloge för att ha velat initiera ett kunskapsbaserat offentligt samtal runt dessa frågor. Det skulle definitivt också ha behövts i Sverige.
Det är därför bra och viktigt att Vänsterpartiet (liksom Ung Vänster) betonar de här frågorna i sin valplattform, och även i ett separat integritetspolitiskt manifest. I valplattformen står att läsa:
Inget snokande på jobbet: Arbetsgivares metoder för att kontrollera och övervaka de anställda blir allt grövre. Krav på utdrag ur brottsregister, urinprov, avlyssning av telefonsamtal och kontroll av e-postmeddelanden blir allt vanligare och gör det allt svårare att hävda sin integritet på jobbet. Vänsterpartiet vill införa en samlad lag om integritetsskydd i arbetslivet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
