Det finansielle perspektivet har dominert stort sett hele verdensøkonomien. Dopet med billig kreditt har investorer vært på jakt etter nye kick etter oljekrisen. Det har bidratt til en prosess der man har forsert avkastning gjennom oppstykking og outsourcing. Det har gått ut over arbeidsforhold, men også teknisk og industriell innovasjonsevne. Det finansielle perspektivet står ofte i motsetning til spesifikk bransjekunnskap, og til en investeringstakt tilpasset denne kunnskapen. Samme inntektsmål brukes overalt, og det er bare tallet på slutten på regnearket som teller.Läs gärna!
onsdag, november 30, 2011
Ett trött system
Skriver i dagens Klassekampen om kapitalism, innovation och stagnation:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Egentligen skulle man kunna säga att kapitalismen fungerar inte utan välmobiliserade folkrörelser som tvingar kapitalisterna (och deras politiska uppbackare) att bli seriösa. Utan denna stress förfaller kapitalet till spekulation.
Den ryske ekonomen Nikolai Kondratiev upptäckte på 20-talet att den kapitalistiska utvecklingen gick i vågor på ca 50 år. Han kunde dock inte säga varför. Senare har det antagits att det handlar om genombrott för nya teknologier, och dessas utmattning på något vis. Idén togs upp igen av den venezolanska ekonomen Carlota Pérez för något tiotal år sen och skrev en utmärkt bok om det.
Enligt henne kommer en kondratievvåg igång om det finns en ny teknologi som hela samhället, dvs även staten, beslutar sig för att satsa på. Den tar slut för att - om man uttrycker det på marxistiska - det uppstår en överproduktionskris, produktionens effektivitet har gått så långt att det inte finns efterfrågan för allt som kan tillverkas. Istället för att producera börjar kapitalisterna då ägna sig åt spekulation, att tjäna pengar på pengar.
Pérez beskriver vågorna som att de handlar om textilindustrimaskiner från 1795, järnvägar och ånga från 1850, stål och el från 1895, och bilar och hushållsmaskiner från 1945. Alla dessa drev fram en gigantisk mängd nyinvesteringar i hela samhället, inklusive massor av följdinnovationer.
Om man tittar på årtalen kan man upptäcka något intressant.
Den första vågen började efter den kapitalistiska historiens första spekulationsvåg som varade ungefär 1770-95. Då tvingade den franska revolutionen de härskande att bli seriösa.
Nästa gång detta hände var i samband med att chartisterna och reviolutionerna 1848 tvingade de härskande att bli seriösa.
Samma sak lyckades arbetarrörelser och nationella rörelser med 1895. Samt 1945.
Skälet till att den nuvarande spekulationsvågen har varat så länge - ända sen 1975, i mer än 30 år vilket är unikt - är att vi inte har någon riktigt hotande folkrörelsevåg. Det fanns visserligen något som kallades "den globala rättviserörelsen", men dess bas bestod av sluminvånare och småbönder i syd, så den gjorde inte samma intryck på världens mäktiga.
På samma sätt skulle man kunna tolka bristen på innovation i den sovjetiska planekonomin med att ingen organiserad opposition tolererades, och inte med planekonomin som sådan.
Ja man blir fort trött på systemet, myndighetene skriker for å begrense utlån, mens banker og låneinstutisjoner skriker for å låne ut penger
Ravi Batra, den indisk-amerikanske ekonomen har - vad jag förstått - åter blivit den guru i USA:s tv-soffor han var efter sin beramade bok "Den stora världsdepressionen 1990". Han anser att sextioårsintervaller är bevisade med hans statistiska beräkningar. 2050 verkar det alltså vara kört... Fast igår på Russia Today varnar Kina för ett tredje världskrig - för första gången offentligt? - om Iran angrips. Blir detta verklighet kanske Batra tvingas rucka på sina teorier några år hit eller dit... Otäckt läge var förnamnet.
Skicka en kommentar