Den fritt svävande "universalismen"

Lena Andersson skriver alltid fint och argumenterande. Hon har en begriplig dragningskraft på progressiva i olika läger. Ofta på goda grunder. Men jag vågar nog säga att hon, tyvärr, allt oftare landar snett.  Som i sin ledarkrönika i DN häromdagen, ”Den universella frågan”.

Ty den ”universalism” hon drar lans för i artikeln kan inte lösryckas från sådana verkliga, verksamma och värkande fenomen som kolonialism och rasism. Mycket som med hennes återkommande, missionerande ateism. Nej, jag tror inte heller på gud. Men vad så? Det är rent konkret ett mindre problem för mig att någon har religiösa uppfattningar, än den triumfatoriska politik som Andersson gärna härleder från sin ateism.

Att veva runt ”universalism” som ett slagträ mot dem som påpekar så uppenbara saker som att kvinnor offras i koloniala krig lämnar alltså en fadd smak. Att vara ”principiell” i betydelsen blunda för reellt existerande maktförhållanden, är bara dumt. Eller när det kommer uppifrån: potentiellt ganska auktoritärt. Att Andersson slutar med att hylla den aggressivt islamofobipromoterande och invandringsfientlige Ayaan Hirsi Ali, som numera jobbar för ultrahögersmedjan ”American Enterprise Institue”, som vill begränsa flyktinginvandringen till Europa med ”demografiska” argument om att många muslimer som förökar sig kommer att leda till risken för ”Sharia”, och som önskar att ”inte radikal islam, men islam” ska ”besegras”, blir sålunda ett obehagligt men naturligt crescendo. (Uppdatering: Ser att Hirsi Ali nu också menar att det är "the advocates of silence", som vill "censurera sanningen" om islam, som drivit Anders Behring Breivik till hans massmord).

Jag skriver själv under en del av kritiken mot postkolonial teori. Ibland kan man känna att barnet dekonstrueras bort med badvattnet. Men de exempel Andersson väljer visar snarare ovilja att förstå. Invändningen att man ”upprätthåller” det koloniala tänkandet, men ”spegelvänt”, vittnar om en brist på förståelse för upp vs. ner. (På samma sätt som den populära invändningen mot ”klasshat” som ”lika illa” när den riktad uppåt som nedåt, till exempel).

Nåväl. Det jag egentligen ville säga, är att jag skrev en krönika 2008, med rubriken ”De andras kön” (finns både på norska och svenska) som kan tjäna som ett slags svar eller korrektiv till Anderssons artikel. Läsden gärna!