Jag publicerar här min ledarkrönika (”Fokus”) i dagens Klassekampen. Denna gång ska jag göra ett undantag och lägga upp den både på norska och svenska (scrolla ned för svensk text). Så får ni som vill en liten språkövning också. Översättningen är gjord på redaktionen.
De andres kjønn
I sin banebrytende bok «Orientalismen» fra 1978 viser Edward Said hvordan et europeisk blikk skaper «Orienten» - et mystisk sted, fundamentalt annerledes. Bildet skapes gjennom et hierarki: Det er den som står utenfor og titter ned som definerer.
Den vestlige rasismens fremste nåtidige uttrykksform er fobien for – og hetsen mot – arabere og islam. Koloniseringen av Afrika og Orienten broderte ett sett kostymer til de koloniserte, mens den oljedrevne «krigen mot terror» genererer delvis nye bilder. Men spillets grunntema er uforandret - det skaper ideologi av ulike maktforhold, for erobring og kontroll.
Orienten er kjønnet. Mens menn betraktes «med noe som ligner forakt og redsel», gir Orientens kvinner, som «skapninger av den mektige mannens fantasi, [...] uttrykk for en grenseløs sensualisme, de er mer eller mindre dumme og framfor alt er de villige».
Det karakteristiske ved de orientalskes verden er at den er statisk: «Selve muligheten til utvikling, forvandling, menneskelig bevegelighet – i ordets dypeste forstand – frakjennes Orienten og de orientalske». Her er kontinuiteten til vår tids rasisme total. Retorikken omkring hvordan muslimer og arabere forholder seg til verden generelt og til kjønnsrelasjoner spesielt bunner i at «de andres» standpunkter er essensielle - de kan ikke endres. En grunnforutsetning for frigjøring er da utmelding - og dermed blir for eksempel en tøybit som det avtatte sløret til et symbol på en frigitt fanges innmeldingssøknad i sivilisasjonens lyse fellesskap.
Kvinnekampens historie er en historie om kamp for samfunnsforandring; om å forandre livsvilkårene for kvinner som gruppe, slik at deres individuelle frihet kan bli større. Det er en kamp som har gitt resultater. Vitterlig er selvutslettende livsvalg i nære relasjoner, patriarkalske kleskoder, utestengning fra innflytelse i kafésamtaler eller styrerom, diskriminerende lønnsnivå og sosialt «irettesettende» vold eller trusler om vold fortsatt hverdagskost også i et samfunn som det norske. Men det er åpenbart at mye har forandret seg sammenlignet med for ti eller 100 år siden. Samfunnet er annerledes – og dermed også de menneskene som lever og virker i det.
Det rasistiske blikket på kjønnsrelasjoner er blindt for at «annengjorte» kvinner både vil og kan forandre sine egne samfunnsmessige vilkår. Dette står i skarp motsetning til en grunnleggende feministisk innsikt, om at patriarkatets forminskende og fornedrende mekanismer skjærer gjennom hver eneste del av den menneskelige tilværelsen; at den rådende kjønnsmaktsordningen påvirker så vel trikken i Oslo som talibanstyrte områder. I stedet framstilles kvinneundertrykkelsen som noe fremmed; noe importert. Den svenske regjeringen presenterte for en tid siden et initiativ rettet mot «vold i patriarkalske miljøer». Det rimelige spørsmålet å stille seg blir da når alle andre miljøer enn innvandrermiljøene som pekes ut eller antydes, sluttet å være patriarkalske.
Man kan ikke skape frigjøring fra patriarkalsk undertrykkelse med rasistisk fargede briller - det burde være selvinnlysende, om det ikke hadde vært for den harske lukta av kolonialisme som sprer seg fra krigsskueplassene og forpester lufta også på hjemmebane. Den virkeligheten som møter millioner av mennesker i Europa i dag er ekskludering og tiltagende rasistisk hets. Progressive krefter må møte dette med kamp mot diskriminerende behandling på arbeids- og boligmarkedet. Men minst like viktig er det å møte avhumaniseringen og demoniseringen av muslimer.
Helt spesielt gjelder det dem som er besjelet av kampen mot kjønnsurettferdighet, og av feministisk solidaritet. Kvinner har naturligvis vidt forskjellige livsvilkår, men også felles erfaringer. Erfaringer som kan organiseres til samfunnsomveltende virksomhet. Å bygge fellesskap på stigmatisering og nedvurdering er derimot som å bygge sandslott i en vanndam. Det blir bare grisete.
De andras kön
I sin banbrytande bok Orientalism från 1978, visar Edward Said hur en europeisk blick skapar ”Orienten” – en mystisk plats, fundamentalt annorlunda. Bilden skapas hierarkiskt: det är den som står ovanför och tittar ned, som definierar.
Den västerländska rasismens främsta nutida uttrycksform är fobin inför – och hetsen mot – araber och Islam. Koloniseringen av Afrika och Orienten broderade vissa scenkläder åt de koloniserade, medan det oljedrivna ”Kriget mot terrorn” genererar delvis nya bilder. Men spelets grundtema är oförändrat – det skapar ideologi av ojämlika maktförhållanden; för erövring och kontroll.
Orienten är könad. Medan männen betraktas ”med något som liknar förakt och fasa”, ger Orientens kvinnor, som ”skapelser av den mäktige mannens fantasi, [...] uttryck för en gränslös sensualism, de är mer eller mindre dumma och framför allt är de villiga”.
Karaktäristiskt för orientalens värld, är att den är statisk: ”Själva möjligheten till utveckling, omvandling, mänsklig rörlighet – i ordets djupaste bemärkelse – frånkänns Orienten och orientalerna”. Här är kontinuiteten med vår tids rasism total. Retoriken kring muslimers och arabers förhållningssätt till världen i allmänhet och könsrelationer i synnerhet utgår från att ”de andras” ståndpunkter är essentiella – inte kan ändras. En grundförtsättning för frigörelse är då utträdet – så laddas till exempel en tygbit som den avtagna slöjan, till en fritagen fånges inträdesansökan i civilsationens ljusa gemenskap.
Kvinnokampens historia är en historia om strid för samhällsförändring; om att förändra livsvillkoren för kvinnor som grupp, så att den individuella friheten kan bli större. Det är en kamp som har gett resultat. Visserligen är självutplånande livsval i nära relationer, patriarkala klädkoder, uteslutning från inflytande i kafésamtal och styrelserum, diskriminerande lönesättning, socialt ”tillrättavisande” våld eller hot om våld, sådant som ännu är vardagsmat också i ett samhälle som det norska. Men det är uppenbart att mycket har förändrats jämfört med 10 eller 100 år sedan. Samhället är annorlunda – och därmed också de människor som lever och verkar i det.
Det rasistiskt färgade synsättet på könsrelationer är dock blind för att ”andrafierade” kvinnor både vill och kan förändra sina egna samhälleliga villkor. Den står i skarp motsättning till en grundläggande feministisk insikt, om att patriarkatets förminskande och förnedrande mekanismer skär in i varje del av mänsklig tillvaro; att den rådande könsmaktsordningen påverkar såväl tunnelbanan i Oslo som talibanstyrda områden. Istället uppmålas kvinnoförtrycket som något främmande; något importerat. Den svenska regeringen satte för en tid igång ett arbete riktat mot ”våld i patriarkala miljöer”. Den rimliga frågan att ställa sig blir då när alla andra miljöer än de invandrarmiljöer som pekas ut eller antyds, slutade att vara patriarkala.
Man kan inte skapa befrielse från patriarkalt förtryck genom rasistiskt dimmiga glasögon – det skulle ha varit en självklarhet, om det inte vore så att den härskna doften av kolonialism reser sig från krigsskådeplatserna och förpestar luften också på hemmaplan. Den verklighet som möter miljoner människor i Europa idag är exkludering och tilltagande rasistisk hets. Progressiva krafter måste möta den med kamp mot diskriminerade behandling på arbets- och bostadsmarknaden. Men minst lika viktigt är att möta avhumaniseringen och demoniseringen av muslimer och araber.
Alldeles särskilt gäller det dem som är besjälade av att bekämpa könsorättvisor, och av feministisk solidaritet. Kvinnor har naturligtvis vitt skilda livsvillkor, men också gemensamma erfarenheter. Erfarenheter som kan organiseras till omvälvande verksamhet. Att bygga gemenskap på stigmatisering och nedvärdering är dock som att bygga sandslott i en vattenpöl. Det blir bara kletigt.
De andres kjønn
I sin banebrytende bok «Orientalismen» fra 1978 viser Edward Said hvordan et europeisk blikk skaper «Orienten» - et mystisk sted, fundamentalt annerledes. Bildet skapes gjennom et hierarki: Det er den som står utenfor og titter ned som definerer.
Den vestlige rasismens fremste nåtidige uttrykksform er fobien for – og hetsen mot – arabere og islam. Koloniseringen av Afrika og Orienten broderte ett sett kostymer til de koloniserte, mens den oljedrevne «krigen mot terror» genererer delvis nye bilder. Men spillets grunntema er uforandret - det skaper ideologi av ulike maktforhold, for erobring og kontroll.
Orienten er kjønnet. Mens menn betraktes «med noe som ligner forakt og redsel», gir Orientens kvinner, som «skapninger av den mektige mannens fantasi, [...] uttrykk for en grenseløs sensualisme, de er mer eller mindre dumme og framfor alt er de villige».
Det karakteristiske ved de orientalskes verden er at den er statisk: «Selve muligheten til utvikling, forvandling, menneskelig bevegelighet – i ordets dypeste forstand – frakjennes Orienten og de orientalske». Her er kontinuiteten til vår tids rasisme total. Retorikken omkring hvordan muslimer og arabere forholder seg til verden generelt og til kjønnsrelasjoner spesielt bunner i at «de andres» standpunkter er essensielle - de kan ikke endres. En grunnforutsetning for frigjøring er da utmelding - og dermed blir for eksempel en tøybit som det avtatte sløret til et symbol på en frigitt fanges innmeldingssøknad i sivilisasjonens lyse fellesskap.
Kvinnekampens historie er en historie om kamp for samfunnsforandring; om å forandre livsvilkårene for kvinner som gruppe, slik at deres individuelle frihet kan bli større. Det er en kamp som har gitt resultater. Vitterlig er selvutslettende livsvalg i nære relasjoner, patriarkalske kleskoder, utestengning fra innflytelse i kafésamtaler eller styrerom, diskriminerende lønnsnivå og sosialt «irettesettende» vold eller trusler om vold fortsatt hverdagskost også i et samfunn som det norske. Men det er åpenbart at mye har forandret seg sammenlignet med for ti eller 100 år siden. Samfunnet er annerledes – og dermed også de menneskene som lever og virker i det.
Det rasistiske blikket på kjønnsrelasjoner er blindt for at «annengjorte» kvinner både vil og kan forandre sine egne samfunnsmessige vilkår. Dette står i skarp motsetning til en grunnleggende feministisk innsikt, om at patriarkatets forminskende og fornedrende mekanismer skjærer gjennom hver eneste del av den menneskelige tilværelsen; at den rådende kjønnsmaktsordningen påvirker så vel trikken i Oslo som talibanstyrte områder. I stedet framstilles kvinneundertrykkelsen som noe fremmed; noe importert. Den svenske regjeringen presenterte for en tid siden et initiativ rettet mot «vold i patriarkalske miljøer». Det rimelige spørsmålet å stille seg blir da når alle andre miljøer enn innvandrermiljøene som pekes ut eller antydes, sluttet å være patriarkalske.
Man kan ikke skape frigjøring fra patriarkalsk undertrykkelse med rasistisk fargede briller - det burde være selvinnlysende, om det ikke hadde vært for den harske lukta av kolonialisme som sprer seg fra krigsskueplassene og forpester lufta også på hjemmebane. Den virkeligheten som møter millioner av mennesker i Europa i dag er ekskludering og tiltagende rasistisk hets. Progressive krefter må møte dette med kamp mot diskriminerende behandling på arbeids- og boligmarkedet. Men minst like viktig er det å møte avhumaniseringen og demoniseringen av muslimer.
Helt spesielt gjelder det dem som er besjelet av kampen mot kjønnsurettferdighet, og av feministisk solidaritet. Kvinner har naturligvis vidt forskjellige livsvilkår, men også felles erfaringer. Erfaringer som kan organiseres til samfunnsomveltende virksomhet. Å bygge fellesskap på stigmatisering og nedvurdering er derimot som å bygge sandslott i en vanndam. Det blir bare grisete.
De andras kön
I sin banbrytande bok Orientalism från 1978, visar Edward Said hur en europeisk blick skapar ”Orienten” – en mystisk plats, fundamentalt annorlunda. Bilden skapas hierarkiskt: det är den som står ovanför och tittar ned, som definierar.
Den västerländska rasismens främsta nutida uttrycksform är fobin inför – och hetsen mot – araber och Islam. Koloniseringen av Afrika och Orienten broderade vissa scenkläder åt de koloniserade, medan det oljedrivna ”Kriget mot terrorn” genererar delvis nya bilder. Men spelets grundtema är oförändrat – det skapar ideologi av ojämlika maktförhållanden; för erövring och kontroll.
Orienten är könad. Medan männen betraktas ”med något som liknar förakt och fasa”, ger Orientens kvinnor, som ”skapelser av den mäktige mannens fantasi, [...] uttryck för en gränslös sensualism, de är mer eller mindre dumma och framför allt är de villiga”.
Karaktäristiskt för orientalens värld, är att den är statisk: ”Själva möjligheten till utveckling, omvandling, mänsklig rörlighet – i ordets djupaste bemärkelse – frånkänns Orienten och orientalerna”. Här är kontinuiteten med vår tids rasism total. Retoriken kring muslimers och arabers förhållningssätt till världen i allmänhet och könsrelationer i synnerhet utgår från att ”de andras” ståndpunkter är essentiella – inte kan ändras. En grundförtsättning för frigörelse är då utträdet – så laddas till exempel en tygbit som den avtagna slöjan, till en fritagen fånges inträdesansökan i civilsationens ljusa gemenskap.
Kvinnokampens historia är en historia om strid för samhällsförändring; om att förändra livsvillkoren för kvinnor som grupp, så att den individuella friheten kan bli större. Det är en kamp som har gett resultat. Visserligen är självutplånande livsval i nära relationer, patriarkala klädkoder, uteslutning från inflytande i kafésamtal och styrelserum, diskriminerande lönesättning, socialt ”tillrättavisande” våld eller hot om våld, sådant som ännu är vardagsmat också i ett samhälle som det norska. Men det är uppenbart att mycket har förändrats jämfört med 10 eller 100 år sedan. Samhället är annorlunda – och därmed också de människor som lever och verkar i det.
Det rasistiskt färgade synsättet på könsrelationer är dock blind för att ”andrafierade” kvinnor både vill och kan förändra sina egna samhälleliga villkor. Den står i skarp motsättning till en grundläggande feministisk insikt, om att patriarkatets förminskande och förnedrande mekanismer skär in i varje del av mänsklig tillvaro; att den rådande könsmaktsordningen påverkar såväl tunnelbanan i Oslo som talibanstyrda områden. Istället uppmålas kvinnoförtrycket som något främmande; något importerat. Den svenska regeringen satte för en tid igång ett arbete riktat mot ”våld i patriarkala miljöer”. Den rimliga frågan att ställa sig blir då när alla andra miljöer än de invandrarmiljöer som pekas ut eller antyds, slutade att vara patriarkala.
Man kan inte skapa befrielse från patriarkalt förtryck genom rasistiskt dimmiga glasögon – det skulle ha varit en självklarhet, om det inte vore så att den härskna doften av kolonialism reser sig från krigsskådeplatserna och förpestar luften också på hemmaplan. Den verklighet som möter miljoner människor i Europa idag är exkludering och tilltagande rasistisk hets. Progressiva krafter måste möta den med kamp mot diskriminerade behandling på arbets- och bostadsmarknaden. Men minst lika viktigt är att möta avhumaniseringen och demoniseringen av muslimer och araber.
Alldeles särskilt gäller det dem som är besjälade av att bekämpa könsorättvisor, och av feministisk solidaritet. Kvinnor har naturligtvis vitt skilda livsvillkor, men också gemensamma erfarenheter. Erfarenheter som kan organiseras till omvälvande verksamhet. Att bygga gemenskap på stigmatisering och nedvärdering är dock som att bygga sandslott i en vattenpöl. Det blir bara kletigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar