En komplettering till gårdagens post. Den grekiska regeringsbildningsdramatiken har fortsatt. Det är intressanta positioner som nu intas. Inte minst verkar det som att partiet DIMAR ("Demokratiska Vänstern") är inställda på att svika sin valretorik mot nedskärningspolitiken, och göra den framgångsrika vänsteralliansen Syriza till sin främsta måltavla.
För en djupare förståelse av det som sker rekommenderar jag denna välskrivna genomgång, av BBC-journalisten och författaren Paul Mason. Han beskriver de många splittringarna och nyformeringarna på vänsterkanten i Grekland, och hur Syriza har resonerat redan före den stora valframgången. Läsvärt!
En annan (kortare) artikel som rekommenderas, är skriven av den framstående och radikale grekiske ekonomen Costas Lapavistas. Han skriver med stor uppskattning om Syriza, samtidigt som han påpekar att partiet måste förbereda sig mer på ett faktiskt (och smärtsamt) utträde ur eurozonen. Huvudpoängen är det som också var min slutsats i förra inlägget:
Sent igår kväll kom det rykten om att Syriza skulle vägra gå på ett nytt möte som presidenten utlyst till ikväll. Detta dementeras av Syriza, som säger sig vara beredda att delta på alla möten, med alla utom nynazisterna, men som givetvis vidhåller sina politiska positioner. Vi blir ombedda att "bli medbrottslingar" till den ohållbara nedskärningspolitiken, som man uttryckt det.
Idag skärper Kouvelis tonen ytterligare, genom att kalla Syriza-ledningens politiska tydlighet och fokus på de centrala frågor de gick till val på, för ett "PR-stunt", och säga att de inte kommer att samarbeta med Syriza heller efter ett nyval.
Den tragiska feghet och den vilja till att krypa tillbaka in i den politiska elitens värme, som DIMAR-ledningen visar när konflikten verkligen hårdnar (och som har mött hätsk intern kritik från vissa grupperingar), är på sätt och vis symptomatisk. I ett i grunden EU-positivt politiskt landskap, har DIMAR önskat vara de mest ihärdiga – och verklighetsfrånvända – "Europavännerna". Vi ser vad det betyder i praktiken – att lägga sig platt för den politiska och byråkratiska inkarnationen av Europas ekonomiska eliter.
Man får hoppas att Syriza pallar trycket, och att Grekland – troligen efter ett nyval – kan gå från att vara "Europas sjuke man" till att bli en vägvisar ut ur det kvävande nedskärningseländet som nu släppts loss över hela kontinenten.
PS. Kolla gärna in denna intressanta analys av väljarrörelserna i det grekiska valet. Det tydligaste är att PASOK:s bas bland arbetaklassväljare nästan helt förvittrade, och att det var till den radikala vänsterns partier som dessa grupper vandrade. Samtidigt ser vi en fragmentisering och i reaktionär mening viss "radikalisering" bland "småborgerskapet", alltså småhandlare och affärsidkare. Här blev nynazisterna större än Ny Demokrati, till exempel.
För en djupare förståelse av det som sker rekommenderar jag denna välskrivna genomgång, av BBC-journalisten och författaren Paul Mason. Han beskriver de många splittringarna och nyformeringarna på vänsterkanten i Grekland, och hur Syriza har resonerat redan före den stora valframgången. Läsvärt!
En annan (kortare) artikel som rekommenderas, är skriven av den framstående och radikale grekiske ekonomen Costas Lapavistas. Han skriver med stor uppskattning om Syriza, samtidigt som han påpekar att partiet måste förbereda sig mer på ett faktiskt (och smärtsamt) utträde ur eurozonen. Huvudpoängen är det som också var min slutsats i förra inlägget:
Syriza’s electoral success marks the start of the first major battle against austerity. The whole continent should will them to win.Ja, så var det detta med DIMAR:s position. Partiet är en slags parlamentariskt baserad högerutbrytning från Synaspismos/Syriza (de kallade sig givetvis "förnyare"), som inför valet förstärktes med avhoppade parlamentariker från Pasok (Socialdemokraterna). De säger sig fortfarande vara mot nedskärningspolitiken (eller för mildare sådana) men partiledaren Kouvelis har gjort behovet av en "ekumenisk" regering till sin huvudfråga, och börjat anklaga Syriza för att vara ett hinder för "ansvarig" regeringsbildning.
Sent igår kväll kom det rykten om att Syriza skulle vägra gå på ett nytt möte som presidenten utlyst till ikväll. Detta dementeras av Syriza, som säger sig vara beredda att delta på alla möten, med alla utom nynazisterna, men som givetvis vidhåller sina politiska positioner. Vi blir ombedda att "bli medbrottslingar" till den ohållbara nedskärningspolitiken, som man uttryckt det.
Idag skärper Kouvelis tonen ytterligare, genom att kalla Syriza-ledningens politiska tydlighet och fokus på de centrala frågor de gick till val på, för ett "PR-stunt", och säga att de inte kommer att samarbeta med Syriza heller efter ett nyval.
Den tragiska feghet och den vilja till att krypa tillbaka in i den politiska elitens värme, som DIMAR-ledningen visar när konflikten verkligen hårdnar (och som har mött hätsk intern kritik från vissa grupperingar), är på sätt och vis symptomatisk. I ett i grunden EU-positivt politiskt landskap, har DIMAR önskat vara de mest ihärdiga – och verklighetsfrånvända – "Europavännerna". Vi ser vad det betyder i praktiken – att lägga sig platt för den politiska och byråkratiska inkarnationen av Europas ekonomiska eliter.
Man får hoppas att Syriza pallar trycket, och att Grekland – troligen efter ett nyval – kan gå från att vara "Europas sjuke man" till att bli en vägvisar ut ur det kvävande nedskärningseländet som nu släppts loss över hela kontinenten.
PS. Kolla gärna in denna intressanta analys av väljarrörelserna i det grekiska valet. Det tydligaste är att PASOK:s bas bland arbetaklassväljare nästan helt förvittrade, och att det var till den radikala vänsterns partier som dessa grupper vandrade. Samtidigt ser vi en fragmentisering och i reaktionär mening viss "radikalisering" bland "småborgerskapet", alltså småhandlare och affärsidkare. Här blev nynazisterna större än Ny Demokrati, till exempel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar