I senaste numret av magasinet Arena (för övrigt ett mycket bra nummer, med bland anant en artikel om det postpolitiska "Schlingmannsamhället") har jag skrivit krönika om EU:s finanspakt och den frätande apati som fjärrstyrningen från Bryssel skapar:
Denna omfattande konsolidering av EU-byråkratins makt har genomdrivits med den stora ekonomiska krisen som bakgrund. Men den raska processen har inte mycket att göra med ”lösningen” av den konkreta skuldproblematiken i länder som Spanien och Grekland. Beslut om ”nödlån” till dem är separata och mer akuta. Ändringarna koloniserar däremot alla paktländers framtida ekonomiska och politiska utveckling.Läs gärna.
2 kommentarer:
Några förundrade kommentarer:
- strypningen av EUs sydstater påminner mest av allt om IMFs strukturanpassningsplaner. Men då handlade det om att tvinga länder i periferin, långt utanför maktbasen, att bidra till finansmaffians operationer. Nu handlar det om de styrandes egen maktbas, folk ganska nära. Hur länge håller det?
- EUs konstruktion är märklig. Alla stormakter håller sig med industripolitik och värnar om åtminstone den produktionsförmåga som håller uppe den militära kapaciteten. Men i EU är industripolitik förbjuden. Finansoperationer är det enda som gäller. Och återigen, hur länge håller det?
Man påminns om ett påstående av Pau Puig i Scotoni i hans avhandling Att förstå revolutionen från 70-talet. Han påpekade där att Europas härskande klass styr medan Latinamerikas bara ägnar sig åt att plundra vraket. Idag tycks de rollerna ombytta. Långsiktigheten är minimal, det är den omedelbara behovstillfredsställelsen det handlar om. Rentierbeteende.
Vore det omöjligt att utforma en politik som går emot detta - dvs skiljer ut sig från V:s nuvarande politik som också är lite av rentierbeteende, fast för folkmajoritetens del. En som i första hand siktar in sig på långsiktig uppbyggnad och har förmåga att locka en bred klassallians?
Anta att England (som ju numera i och för sig vill stå på avstånd från EU:s finanspakt, men som å andra sidan förkroppsligar tanken att man ska bli rik på den "finansiella industrin") skulle hamna i en rejäl konflikt med Kina, länder i Mellanöstern eller liknande, med någon betydande makt utanför västvärlden. Ett halvintensivt militärt krig plus handelsblockader, kanske också ett cyberkrig, men inte upptrappat till ett kärnvapenkrig. Och anta att den icke-västliga utmanaren kunde få med sig så pass många länder i Asien, Sydamerika och Afrika i sin handelsblockad att Englands import vore allvarligt hotad, samtidigt som pundet tog stryk. Hur länge skulle britterna klara sig i en sådan situation? Pengar och växlar kan man inte käka, och England har varit beroende av import för att livnära sin befolkning och hålla igång sin industri ända sedan 1800-talet. Numera har man dessutom inget imperium längre.
Jag kan inte se att någon engelsk politiker i regeringsställning de senaste trettio åren (eller kanske inte ens sen 1950) har tagit allvarligt på den frågan. Och samma slags blindhet har vi ju i Sverige, även om vi inte har ett stormaktsförflutet på samma sätt som England.
Skicka en kommentar