Norge har sedan 2005 en rödgrön regering under ledning av Jens Stoltenberg. Den kom till makten efter en spännande mobilisering och "lång valkamp", där fackföreningsrörelsen och andra folkrörelseorganisationer tryckte på för att byta riktning på politiken. Det födde för första gången en rödgrön allians som önskade regera tillsammans. De vann majoritet i valet 2005. Och efter valet vidtog förhandlingar som ledde till regeringsförklaringen, kallad "Soria Moria" efter konferenshotellet där förhandlingarna genomfördes. Detta var på pappret "Europas mest radikala regeringsförklaring".
Och den politik som har förts av den rödgröna regeringen har onekligen betytt mycket för Norge. Tokprivatiseringarna av offentlig sektor stoppades, man genomförde ett moratorium för nya friskolor och införde därefter en effentiv vinstbegränsningsmodell i den sektorn, kommunsektorn stärktes jämfört med hur det var under den borgerliga perioden, och inte minst förde regeringen en klok politik när den stora finanskrisen slog 2007/2008. Genom en välbalanserat expansiv finanspolitik lyckades man ta sig ur denna fas med exceptionellt hög sysselsättning. Och det gör Norge till ett lyckligt undantag. Som inte alls kan förklaras uteslutande med "oljan" – det har visat sig vara fullt möjiligt att fixa högre arbetslöshet och sämre ekonomisk utveckling också med olja, också i Norge.
När Jens Stoltenberg blev statsminister 2005 var det inte första gången. Han var statsminister också 2000-2001. Då stod han i täten för en regering som i likhet med de flesta andra socialdemokratiska partiledningar i Europa inspirerats mycket av den blairistiska "tredje vägen". Det var privatiseringar och nedskärningar och New Public Management. När man gick till val för att få förnyat förtroende för den politiken gick det hårt åt skogen. En socialdemokrati som inte förde så värst mycket socialdemokratisk politik var väljarna inte särskilt intresserade av.
Det som var speciellt med Norge, var att detta ledde till en delvis ändrad maktbalans i det socialdemokratiska partiet. En lång process som så småningom kunde möjliggöra det rödgröna samarbetet inför valet 2005. Och en ny politisk kurs (med samme superduktige Stoltenberg som frontfigur). Det gav ordentlig utdelning.
2009 hade regeringen hunnit slitas ned mycket och de progressiva framgångarna var baktunga – de flesta viktiga reformer genomfördes tidigt under perioden. Men stärkta av krishanteringen och med en facklig mobilisering (i väsentligt mindre skala än 2005, men dock) lyckades regeringen faktiskt bli omvald och historisk.
Perioden efter 2009 har dock präglats mindre av reformlusta och mer av en tillbakagång till "Stoltenberg I"-takterna från 2000-2001. Det ser inte som att det går så bra. De rödgröna slits ned av svåra motsättningar när de små partierna (Sosialistisk Vensterparti och Senterpartiet) får svårt att andas, samtidigt som också Arbeiderpartiet har problem när de utmanas av ett ytligt reformerat Høyre (a la "Nya Moderaterna").
I september är det val och valstrategier etableras till höger och vänster. I en kort artikel i Manifest Tidsskrift skriver Svenn Arne Lie om det val som progressiva krafter står inför:
Detta är avgörande frågeställningar för socialdemokratiska och vänstersocialistiska partier över hela Europa. Läs alltså gärna Lies artikel!
Läs förresten också två äldre artiklar från Manifest Analyse på samma tema. Dels dagen efter valet 2009, dels efter det att regeringsplattformen presenterades en stund senare.
Och den politik som har förts av den rödgröna regeringen har onekligen betytt mycket för Norge. Tokprivatiseringarna av offentlig sektor stoppades, man genomförde ett moratorium för nya friskolor och införde därefter en effentiv vinstbegränsningsmodell i den sektorn, kommunsektorn stärktes jämfört med hur det var under den borgerliga perioden, och inte minst förde regeringen en klok politik när den stora finanskrisen slog 2007/2008. Genom en välbalanserat expansiv finanspolitik lyckades man ta sig ur denna fas med exceptionellt hög sysselsättning. Och det gör Norge till ett lyckligt undantag. Som inte alls kan förklaras uteslutande med "oljan" – det har visat sig vara fullt möjiligt att fixa högre arbetslöshet och sämre ekonomisk utveckling också med olja, också i Norge.
När Jens Stoltenberg blev statsminister 2005 var det inte första gången. Han var statsminister också 2000-2001. Då stod han i täten för en regering som i likhet med de flesta andra socialdemokratiska partiledningar i Europa inspirerats mycket av den blairistiska "tredje vägen". Det var privatiseringar och nedskärningar och New Public Management. När man gick till val för att få förnyat förtroende för den politiken gick det hårt åt skogen. En socialdemokrati som inte förde så värst mycket socialdemokratisk politik var väljarna inte särskilt intresserade av.
Det som var speciellt med Norge, var att detta ledde till en delvis ändrad maktbalans i det socialdemokratiska partiet. En lång process som så småningom kunde möjliggöra det rödgröna samarbetet inför valet 2005. Och en ny politisk kurs (med samme superduktige Stoltenberg som frontfigur). Det gav ordentlig utdelning.
2009 hade regeringen hunnit slitas ned mycket och de progressiva framgångarna var baktunga – de flesta viktiga reformer genomfördes tidigt under perioden. Men stärkta av krishanteringen och med en facklig mobilisering (i väsentligt mindre skala än 2005, men dock) lyckades regeringen faktiskt bli omvald och historisk.
Perioden efter 2009 har dock präglats mindre av reformlusta och mer av en tillbakagång till "Stoltenberg I"-takterna från 2000-2001. Det ser inte som att det går så bra. De rödgröna slits ned av svåra motsättningar när de små partierna (Sosialistisk Vensterparti och Senterpartiet) får svårt att andas, samtidigt som också Arbeiderpartiet har problem när de utmanas av ett ytligt reformerat Høyre (a la "Nya Moderaterna").
I september är det val och valstrategier etableras till höger och vänster. I en kort artikel i Manifest Tidsskrift skriver Svenn Arne Lie om det val som progressiva krafter står inför:
Mens Høyre gjør det godt på meningsmålingene, så kan vi lese i Klassekampen at Ap-ledelsen setter kreftene inn på å fange fluktvelgerne; personer som tjener pluss 500.000 kroner, som er lite opptatt av politikk, som kan stemme både Ap og Høyre og som er skeptiske til innvandrere. Dette er ikke rødgrønne velgergrupper som ønsker tydelig rødgrønn politikk. [...] Det som mobiliserte velgerne, og særlig fagbevegelsen, til å støtte opp om det rødgrønne regjeringsprosjektet i 2005, var ikke at Ap-ledelsen konkurrerte med Høyre om upolitiske fluktvelgere med høy inntekt. Det var polariseringen gjennom markering av politiske forskjeller og interesser, og en vilje til å endre kurs.
Detta är avgörande frågeställningar för socialdemokratiska och vänstersocialistiska partier över hela Europa. Läs alltså gärna Lies artikel!
Läs förresten också två äldre artiklar från Manifest Analyse på samma tema. Dels dagen efter valet 2009, dels efter det att regeringsplattformen presenterades en stund senare.
10 kommentarer:
Man kan fundera på varför socialdemokrater i land efter land satsar så hårt på en politik som bevisligen lönar sig så dåligt för dem.
Enda förklaringen jag kan tänka mig är klasspositionen hos dem som har makt att påverka socialdemokratisk politik.
De är själva högavlönade högre tjänstemän i offentlig verksamhet, och önskar inget högre än att bli privatiserade och få möjlighet att tjäna lika mycket som privatanställda direktörer - eller rentav bli kapitalister på skattepengar.
Så en förändring får man inte förrän den socialdemokratiska väljarbasen kliver in på arenan. Vilket väl var vad som hände 2005.
Finns det en chans att det händer igen? Med ännu större genomslag den här gången?
"Så en förändring får man inte förrän den socialdemokratiska väljarbasen kliver in på arenan. Vilket väl var vad som hände 2005.
Finns det en chans att det händer igen? Med ännu större genomslag den här gången?"
Tror man måste satsa på att förändra från utsidan.
Partierna som varit länge i parlamentet - vare sig det är i Sverige eller Norge - behöver utmanas utifrån.
På så sätt kommer nya, radikala partier in, och kanske kan t.ex. (S), (MP) och/eller (V) påverkas i positiv riktning.
Fast hur realistiskt är det att tro att särintressens destruktiva grepp om t.ex. (S) ska försvinna?
M.E: Men det här var från utsidan. Det var fackföreningarna som agerade.
De är potentiellt många gånger effektivare än "nya partier". "Nya partier" är oftast skrattretande små och efter ett litet tag sugs de upp i apparaten av feta arvoden m.m. och "medansvar" - eller alternativt fortsätter de att vara skrattretande små.
Medan fackföreningarna en gång har klarat att på mycket liten tid vända ett socialdemokratiskt parti 180 grader.
Frågan är om de väljer att alliera sig nedåt eller uppåt. Vad finns deet för tendenser i Norge just nu, Ali?
"Men det här var från utsidan. Det var fackföreningarna som agerade."
Du vet det kanske inte, men norska LO-chefen sitter med i norska (S) styrelse.
http://arbeiderpartiet.no/Om-AP/Organisasjon/Sentralstyret2
Annars handlar utsidan om så mycket mer än partier, visst är det så.
Därför är just tanken att ha så mycket aktivitet på utsidan att det till och med leder till nya partier, nya rörelser, nya partier som utmanar partier som suttit i parlamentet år efter år efter år.
Liksom demokraterna i USA inte längre är som på Roosevelts tid och det är naivt att hoppas på någon ny Roosevelt, på samma sätt representerar de partier som suttit i åratal i parlamentet i Norge och Sverige ett politiskt landskap som överklassen har rätt bra koll på, om jag säger så.
Det var inte på samma sätt förr.
Men nu för tiden har överklassintressen sett till att infiltrera och ha kontroll över det politiska landskapet på ett helt annat sätt.
Dagens regering i Norge är inte socialistisk och har aldrig varit det, även om det kanske framstått så i svenska medier, vad vet jag.
Den hade heller inte blivit omvald om inte oppositionen varit splittrad.
Som norrman kan jag även säga att tendenserna i Norge just nu är att det går mot klar seger för oppositionen.
Den stora fackliga utmaningen "från utsidan" lär inte komma den här gången heller, även om det kanske kan hetta till lite i Trondheim t.ex.
Till det är banden mellan Ap och LO alldeles för stärka, vilket var fallet redan 2005.
Det behövs nog en rörelse bland folk för att få nytt liv i demokratin och facket.
Politiska landskapet behöver återskapas, i samhället i stort liksom i parlamentet.
Det håller jag med om. Men jag tror mer på ökad självständighet för facken än på nya partier. Sådana måste ha en bas, inte bara väljare. Väljare går att lura snabbt, en bas tar mycket längre tid.
"jag tror mer på ökad självständighet för facken än på nya partier. Sådana måste ha en bas, inte bara väljare. Väljare går att lura snabbt, en bas tar mycket längre tid."
För all del, fast tror inte det är en fråga om att välja, tror allt hänger ihop.
Men visst behövs det en stor progressiv bas i samhället för att det ska utvecklas positivt. Den ena kan leda till det andra och det andra kan leda till den ena så att säga. Alla progressiva initiativ välkomna. Det är inte precis så att vi översvämmas av sådana och står i valet och kvalet.
Visst, men smörgåsbord räcker inte. Man måste prioritera. Och då kommer basen, dvs intressekampen, först. Partier kommer sen.
"Visst, men smörgåsbord räcker inte. Man måste prioritera. Och då kommer basen, dvs intressekampen, först. Partier kommer sen."
Visst är ett vänsterparti utåtriktat istället för att bedriva ideologisk navelskådning.
Oavsett om det är ett parti eller något annat, är det enda sättet att fungera progressivt att vara utåtriktad, se hur man kan anknyta till samhället.
Partier som en gång i tiden var progressiva och har suttit länge i parlamentet driver nu med navelskådning och är ej längre progressiva. Det samma kan sägas om LO som är knutet till (S).
Därför behöver vi återskapa, behövs nya impulser både här och där, för att en progressiv rörelse åter växer fram.
För som jag ser det lever vi i ett samhälle av navelskådning, där någon och envar (vare sig det är partier, andra organisationer, personer) lever i en bubbla. Detta har högerkrafternas intrång i (S) och därmed LO bidragit till.
En progressiv bas finns inte i ett samhälle av navelskådning.
Frågan är då hur man kan göra för att återskapa en progressiv, utåtriktad, verkligt solidarisk bas.
Som jag ser det är alla initiativ välkomna. Historien visar att en progressiv rörelse inte hör ihop med förtryck (Stalin). En progressiv rörelses riktning är mot det horisontala. Då tycker jag det är naturligt att välkomna alla initiativ och uppmuntra ett samlande klimat.
En repris av 60- och 70-talets divisioner behöver vi knappast. 60- och 70-talet har bidragit på sitt sätt i den progressiva kampen, nu behöver vi göra lite annorlunda.
Tja, man får börja med små initiativ. Alla stora rörelser har börjat med något smått som folk har kunnat uppfatta som mitt i prick och härmat efter. I Sydkorea avskaffades diktaturen med en strejk på Hyundai, i Brasilien med en strejk på Scania. Första Internationalen startade med en strejk i Paris som stöddes av en internationell vädjan om att inte utföra deras jobb. Ryska revolutionen började med att en brödkö blev otålig. Massrörelsen mot apartheid i Sydafrika startade med en skolstrejk. Och Trondheimsmodellen började med en rörelse mot nedläggningen av ett lokalt sjukhus.
Det lönar sig inte att försöka samordna något som inte finns. Men om det finns tre, fyra, fem lokala initiativ kan de förallmänneligas med organisering.
"Det lönar sig inte att försöka samordna något som inte finns. Men om det finns tre, fyra, fem lokala initiativ kan de förallmänneligas med organisering."
Tror jag förstår. För mig handlar det mycket om att organiseringen måste rymma mångfald. Folk kan ha olika övertygelser, men även folk med olika övertygelser i förhållande till metod osv. kan hjälpas åt - "jag hjälper dig med det, sen hjälper du mig med något annat" osv.
Hur man får folk med gemensamma övertygelser om behovet av radikal förändring att samsas för det gemensammas bästa. Öppenhet och ej sekterism/slutenhet, för sistnämnda tar död på progressivitet.
Skicka en kommentar