Reaktionens röst
Iranierna förtjänar bättre än både islamistisk repression och högerextrem monarkism
Vid årets säkerhetskonferens i München dikterade USA:s utrikesminister en pro-kolonialistisk historierevisionism, underkände internationell rättsordning och gav ideologisk ammunition till Europas ytterhöger.
Konferensen valde också att dra tillbaka inbjudan till Irans utrikesminister. Istället visades den USA-baserade Reza Pahlavi – son till den genom revolutionen 1979 avsatte siste kungen – upp på en pressträff. Där talade han om demokrati. Själv “kandiderar han inte” till någon post, utan ska “bara” leda en övergångsprocess inför vars utkomst han intar “en neutral position”. Det framgick dock att denna process inte kommer att kunna starta tillräckligt snart utan utländsk intervention.
Sedan sommaren 2025 står dock Pahlavi bakom en “emergency booklet”. Där slås det fast att hela övergången från dagens islamiska republik ska kontrolleras av Pahlavi personligen. Han utropas till “ledare för det nationella upproret” och får som sådan makt att utse (och avsätta) ledare för de organ som ska förbereda en folkomröstning och leda landet tills den har kunnat genomföras – samt godkänna alla viktigare beslut som dessa fattar.
Många monarkistiska anhängarna i diasporan har översatt denna linje till förberedande praxis. På nätet kan man ta del av otaliga klipp där grova förolämpningar och hot riktas mot alla andra iranier. Löften om att gator ska kantas av hängda kroppar. Rop om sexuellt våld mot alla som inte ställer sig okritiskt bakom “Hans majestät”. Mafiösa besök på affärsställen drivna av iranier, med krav om att det ska hängas upp bilder av Pahlavi. Verbala och fysiska utfall mot oppositionella som kritiserar monarkistiska manifestationer.
Till och med slagordet “kvinna, liv, frihet” – parollen för protesterna mot den iranska regimen 2022 – är oacceptabelt. För att den stöds av liberaler och vänsteranhängare, men också för att den särskilt starkt burits upp av kurdiska grupper. Den monarkistiska positionen präglas av en våldsam persisk chauvinism.
I München fick Reza Pahlavi en fråga av en fransk journalist, om han inte kunde förstå somligas misstänksamhet mot hans löften, med tanke på att han undvikit att kritiskt adressera sina fars och farfars diktaturer. Han sade sig irriterat fokusera på framtiden. Anhängarnas idé om framtiden sammanhänger dock starkt med deras föreställning om historien. Den iranska revolutionen 1979 mobiliserade människor från så gott som alla samhällsgrupper. Den regim som störtades bars upp av ett tunt och korrumperat skikt runt hovet. Politisk och facklig organisering undertrycktes med övervakning och tortyr. De sociala klyftorna var extrema. Stora delar av landet var gravt negligerat. Analfabetism och kort förväntad livslängd präglade särskilt landsbygden. Den som inte vill problematisera denna ordning kan knappast ställa sig i bräschen för demokratisk och progressiv samhällsomvandling i Iran.
Den iranska monarkismen fungerar idag som en högerextrem, nationalchauvinistisk och antidemokratisk rörelse. Dess uppsving kan inte förstås oberoende av de geopolitiska tendenser som rycker och drar i vår samtid. Ideologiskt är den besläktad med och har fått en boost av den fascistoida högervåg som Trump:s USA nu ställt sig i täten för. Den har också fått en konkret roll i Israels strävan att omvandla regionen. Medan den israeliska policyns tyngdpunkt tidigare har varit att stödja auktoritära styren som i Egypten och gulfstaterna, har den mer skiftat mot att se möjligheterna i statskollaps och inbördeskrigsliknande tillstånd. En luftlandsatt regim utan självständig social bas i Iran passar väl in i en sådan strategi. Reza Pahlavi har särskilt sedan sitt besök i Israel 2023 varit en ivrig budbärare för den folkrättsfientliga israeliska synen på världsordningen.
Naturligtvis är detta inte vad alla de som i och utanför Iran projicerar sitt hopp på Reza Pahlavi tycker. Jag har egna vänner och släktingar som med utgångspunkt i helt olika politiska och sociala positioner har gjort den vandringen. Dagens regim i Iran är en av världens mest repressiva, uppenbart beredd att begå massmord på egna medborgare. En kombination av sanktioner och ekonomisk misskötsel har gjort livsvillkoren för breda folklager mycket svåra. I desperata lägen kan det mesta ske.
Men den som kan, bör anstränga sig för att förstå villkoren för att det iranska folket ska kunna forma sitt öde på egen hand. En uppgörelse med dagens islamistiska regim kommer att kräva allianser, strider och kompromisser. Att en högerextrem, elitistisk och intolerant klick skulle fungera “enande” i en sådan organisk process är en dålig satsning. Exil-reaktionärer som ska ersätta inhemsk basorganisering med amerikanska bomber och israeliska lönnmord, är inte den framtid det iranska folket förtjänar.
Solidaritet handlar om att inse att vi delar värld och mänsklighet; att värna informationsflöde, asylrätt och grundläggande mänskliga rättigheter. Alltså motsatsen till det som USA dikterade i München, till många räddhågsna europeiska ledares stående ovationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar