Angreppet på Iran ger oss en farligare värld, där folkliga frihetssträvanden kvävs under geopolitiskt våld.
De iranska universiteten öppnade igen den 21 februari, några veckor efter de stora protesterna och den efterföljande repression som ledde till tusentals dödade på gatorna. Detta sammanföll med markeringar av chehlum – minnesstunder som hålls 40 dagar efter att någon dött – för fallna studenter. På många orter blev detta en nytändning för protester mot regimen. Regimen och dess paramilitära våldsmän försökte undertrycka också dessa. Men studenter och skolelever fortsatte göra sina röster hörda.
Vad satte slutligt stopp för denna runda av folkliga manifestationer? Israeliska och amerikanska bomber, missiler och drönare.
De som protesterar kläms nu mellan å ena sidan en allt mer militariserad regim och å andra sidan massivt våld från statsmakter som öppet manifesterar sitt förakt för varje aspekt av internationell humanitär rätt. Den militära logiken reducerar de samhälleliga konflikternas komplexitet till våldets dualitet: förstöra eller förstöras. Som den svensk-iranske författaren och kritikern Shora Esmailian uttrycker det i en historiskt grundad analys i tidskriften Clarté: “När bomber faller tystnar allt annat”.
Det iranska folket har uppenbart inte en gemensam ståndpunkt. Men det som skulle kunna vara politiska menings- och intressemotsättningar dras nu ned i en geopolitisk malström. De drivande aktörerna blir stater med militära resurser. Det går då inte att förhålla sig till det som sker utan att analysera dessa aktörers mål och handlingar.
Genom dimman i Trump-regimens utspel – marinerade i megalomana vanföreställningar och performativ maskulinitet – kan de flesta skymta att detta är Israels krig. Det som materialiseras på marken är de israeliska ledarnas vision om ett Mellanöstern där inget annat land kan vara en självständig aktör – inte bara militärt utan också politiskt, ekonomiskt och vetenskapligt.
Angreppet mot Iran kan inte frikopplas från det som nu genomförs i Libanon, där broar sprängs, hela byar läggs i ruiner och lönnmord genomförs var som helst i landet. Det kan framförallt inte separeras från folkmordet i Gaza, som nu pågår parallellt med en våldsam upptrappning av folkfördrivningen på den ockuperade Västbanken.
Den gränslösa idén om att egen säkerhet ska byggas på att förstöra livsvillkoren för potentiella konkurrenter har stegvis etablerats som statsdoktrin av den israeliska höger som Benjamin Netanyahu leder. Den handlar om rå militär styrka, men också massiv övervakning, påverkansoperationer via traditionella och sociala medier och en speciell relation till den överlägsna globala militärmakten USA. Genom smicker och snabbhet har Netanyahu äntligen fått med USA på att sätta Mellanöstern i brand. Den sargade supermakten måste nu försöka växla in sin militära styrka i fortsatt politisk och ekonomisk kontroll över den fossila världsekonomins mörka hjärta. Ingen kan säga hur det slutar.
Men vi vet redan att den israeliska doktrinen har haft betydelse långt utanför grannskapet. Det demonstrativa överskridandet av humanitära gränser i Gaza påskyndade upplösningen av efterkrigstidens strukturer, skapade för att utgöra en motvikt till statligt våldskapital som enda organiserande princip för mellanfolkliga relationer. Med angreppskriget mot Iran rör vi oss i ruinerna av detta byggverk – en okänd och farlig terräng.
I en artikel The Guardian skriver Avner Gvaryahu, forskare vid Oxford och till nyligen ledare för den israeliska organisationen Breaking the Silence, om användningen av AI för att bestämma vilka som ska dödas i krig. Han visar där hur den israeliska militärens metoder för att utse och angripa mål, baserade på beteendemönster snarare än konstaterade hot, har överförts till AI-modeller. De producerar nu resultat på slagmarken. När USA under Iran-krigets första dag angrep en flickskola i staden Minab och dödade runt 180 människor, de flesta barn, var det med all sannolikhet resultatet av en sådan AI-förstärkt process. Gvaryahu är tydlig: “Gaza var laboratoriet. Minab är marknaden”.
Vår värld hänger ihop, inte bara genom priserna på den olja som ska passera Hormuz-sundet. När förlust av nationell suveränitet kan innebära att någon långt borta i ett annat land kan bestämma att en politisk ledare ska mördas, ett kraftverk bombas eller evakuering av ett helt område beordras, förvrids både förståelsen av människovärde och av möjligheterna till politisk förändring.
Ett av de tusentals mål som Israel och USA har bombat i Iran är delar av Teherans universitet. Motiveringen är en “koppling” till Irans kärnenergiprogram. I Gaza förstörde Israel samtliga universitet. Ingetdera lär stärka möjligheterna för palestinier eller iranier att lösgöra sig från inhemskt förtryck och bygga en bättre framtid. Som Esmailian skriver: Iranierna kunde ha “haft en möjlighet att skaka av sig sina tyranner och stiga in i det nya [persiska] året och andas in vårvindarna. I stället tvingas de leva under gangsterimperialismens projektiler, där ingen får luft. Varken palestinier, libaneser eller iranier.”
Krönika publicerad i norsk översättning i Klassekampen den 30 mars 2026. Dagarna innan artikeln trycktes, hade Israel och USA hunnit lägga flera andra iranska universitet i ruiner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar