Israel som Apartheidstat

Ofta är det just de mest självklara saker som hamnar i skymundan i den allmänna debatten. De uppenbara och djupgående parallellerna mellan dagens Israel och Apartheid-erans Sydafrika är centrala för att begripliggöra dagens konflikter i Mellanöstern. Ändå är det alltför sällan som frågan diskuteras i de termerna i västerländsk media – som mystifierar de dagliga, systematiska, rasistiska övergreppen mot palestinierna till i bästa fall något slags tit-for-tat-bråk mellan två parter. Rapporteringen påverkas både av en djupgående, kvardröjande kolonial grundton i hur världen beskrivs härifrån – den uppmålade dramaturgin, där en modern civilisation som håller stånd mot det mörka barbariet har långt anor och utnyttjas också skickligt av staten Israels företrädare. Och självcensuren hos de västerländska medier som dagligen underlåter att ge en objektiv – och därmed ”obalanserad” – bild av ockupationen och rasismen, är omfattande. Miljoner människor runt om i världen solidariserar sig dock med palestiniernas sak, just av samma skäl som avskyn mot Sydafrikas Apartheid var så vitt spridd i världen. Det handlar om grundläggande människovärde.

Jag har skrivit om detta många gånger, och skriver nu för att tipsa om två längre artiklar/essäer som publicerats i tidningen Guardian i veckan. Chris McGreal, som tidigare rapporterade i tio år från Sydafrika och nu har varit Jerusalem-korrespondent, skriver försiktigt, men medryckande och faktaspäckat. Artiklarna – här och här – är verkliga måsten.

I den första artikeln Worlds apart, stiftar vi bekantskap med situationen idag, och den breda debatt som förekommer om likheterna mellan Sydafrika och Israel.

Israelis have always been horrified at the idea of parallels between their country, a democracy risen from the ashes of genocide, and the racist system that ruled the old South Africa. Yet even within Israel itself, accusations persist that the web of controls affecting every aspect of Palestinian life bears a disturbing resemblance to apartheid.

Vi får höra röster om likheter och skillnader, och framför allt en konkret bild av det dagliga elände som palestinierna utsätts för just för att de är palestinier, och just för att åtskillnads- och diskrimineringspolitiken är en central del av den israeliska statens funktionsmekanismer. Det pågår en lågintensiv etnisk rensning, som inte kommer till stånd genom massmord och gruppvåldtäkter, men väl genom förvägrade bygglov och koloniala landkonfiskationslagar.

Ronnie Kasrils, en sydafrikansk jude som liksom många andra progressiva judar (Joe Slovo, kommunistpartiets legendariske ordförande var den kanske mest framstående) kämpade underjordiskt med ANC, och är minister i den nya regeringen, säger bland annat:

"Apartheid was an extension of the colonial project to dispossess people of their land. That is exactly what has happened in Israel and the occupied territories; the use of force and the law to take the land. That is what apartheid and Israel have in common."

I den andra artikeln – Brothers in arms – Israel’s secret pact with Pretoria – beskrivs det som länge varit känt, men mycket sällan omtalat, nämligen det mycket omfattande militära samarbetet mellan staten Israel och den sydafrikanska Apartheid-staten. Från 70-talet och framåt var de båda staterna nära lierade. Israeliska säkerhetsstyrkor utbildade sydafrikansk militär personal, som sedan opererade i smutsiga operationer i randstaterna och även mot inre opposition i landet. Det viktigaste samarbetet mellan de båda länderna handlade om atomvapen.

Det fanns – och uppstod – en viktig ideologisk grund till samarbetet. 1976 var John Vorster – Sydafrikas premiärminister – i Israel på officiellt statsbesök. Vorster var under andra världskriget nazist. Han var en ledande figur i Ossewabrandwag, en avbild av de tyska SA-trupperna. I Israel hyllades han nu av Yitzak Rabik som en frihetsälskande man, och Rabin skålade på banketten för "the ideals shared by Israel and South Africa: the hopes for justice and peaceful coexistence", och menade att båda länderna stod inför "foreign-inspired instability and recklessness".

Vorster underströk – och detta är centralt – att Israel och Sydafrika bägge stod inför hot från fiender till den västerländska civilisationen. I den sydafrikanska regeringens årsbok kunde man några månader senare läsa att bägge länder mötte samma problem:

"Israel and South Africa have one thing above all else in common: they are both situated in a predominantly hostile world inhabited by dark peoples."

Det är en bild som bekräftas av Alon Liel, Israels tidigare ambassadör i Sydafrika:

"The whites [in South Africa] always saw their fate in a way related to the fate of the Israelis because the Israelis were a white minority surrounded by 200 million fanatic Muslims assisted by communism. Also, there was this analysis that said Israel is a civilised western island in the midst of these 200 million barbaric Arabs and it's the same as the Afrikaners; five million Afrikaners surrounded by hundreds of millions of blacks who are also assisted by communism."

Det är detta som möter oss också idag, i debatten om Israel och Palestina. Det är resonemang som återkommer långt upp i det politiska etablissemanget, och som är grundläggande i den tankevärld som styr argumentationen till försvar för Israels oförsvarbara ockupationspolitik. Och det är det som gör att palestinierna avhumaniseras – också i debatten. Ronnie Kasrils har en träffande kommentar:

"The repressed are demonised as terrorists to justify ever-greater violations of their rights. We have the absurdity that the victims are blamed for the violence meted out against them. Both apartheid and Israel are prime examples of terrorist states blaming the victims."

Det är detta som tarvar ett ställningstagande för palestinskt självbestämmande och mot israelisk statsterror, från varje anständig människa som tar avstånd från rasism och förtryck.

Och återigen: Läs artiklarna! (Här och här)

Ps. Ett tidigare tips: en länk med mer information om Apartheidmuren och parallellerna mellan Israel och Sydafrika.