Postrealistisk regeringskommunikation

Marika Lindgren Åsbrink skriver bra om radioprogrammet Kaliber och om en regering som helt enkelt vägrar förhålla sig till fakta. Strategin är verkligen genomgående att Inte komma med motargument eller ens bortförklaringar, utan helt enkelt undvika fakta. "Klyftorna kan man diskutera, jag köper inte riktigt den bilden av att de skulle öka", är kommentaren från statsministerns pressekreterare, till det faktum att klyftorna ökar. Statsministern själv ställer inte upp på intervju.

I ett demokratiskt samhälle är tanken att det fria meningsutbytet – med medierna som en avgörande del – ska bidra till att lögner avslöjas och fakta får spridning. Det är ganska dåligt ställt med det där. Och nej, det är inte oberoende av höger och vänster. När jag startade min blogg 2005 var det väldigt mycket i frustration över att det som såldes in som "granskning" av dåvarande regeringen, var vidareförmedling av missvisande statistiktolkningar eller direkta spin. Några exempel som är intressanta såhär 6-7 år senare:

• Bullshit om sjukfrånvaro
• Missvisande prognoser om hushållsnära tjänster
• Missvisande påståenden om att "1,5 miljoner går inte till jobbet en vanlig dag"

Nu har Sverige haft högerregering i snart 6 år. Nu har missvisande beskrivning av statistiken fått ge vika för axelryckningar åt statistik. Regeringen har gjort sin postrealistiska hållning till officiell kommunikationsstrategi. Granskning av regeringens faktiska politik hör fortfarande till undantagen. Om nu Kaliber-exemplet, och Agendas belysning nyligen av regeringens försök att omdefiniera sysselsättningsstatistiken, är indikationer på en förändring, är det inte en dag för tidigt.

"Eva". Ännu ett enskilt fall.

Det här är från ett av de tal som hölls i samband med Påskupproret igår. Jag tycker verkligen, verkligen att du ska ta och läsa hela:

Mitt namn är Hjalmar Åsbrink. Jag jobbar i socialtjänsten i Stockholm stad, och jag vill berätta för er om en kvinna som vi kan kalla Eva. I januari i år kontaktade Eva en kollega till mig för att ansöka om socialbidrag. Anledningen var att Evas tidsbegränsade sjukersättning skulle upphöra i februari: hon skulle utförsäkras, och istället skrivas in på Arbetsförmedlingen. Eva själv var orolig för den här övergången. För min kollega berättade hon om några av de diagnoser hon hade: astma, diabetes, diskbråck, hypertoni, kol och ett förstorat hjärta som månaden innan hade lett till att Eva fått läggas in efter att ha drabbats av en infarkt. En av de många läkare som Eva träffat trodde dessutom att Eva eventuellt led av posttraumatiskt stressyndrom. Detta hade dock inte utretts närmre.

[...]

I mars meddelade Försäkringskassan att det inte ansågs vara styrkt att Evas arbetsförmåga var nedsatt med minst en fjärdedel.

Och så när ni gjort det, kan ni ta del av några högerkommentarer till de landsomfattande protesterna. Utöver dem som tas upp under länken kan man också läsa Gunnar Hökmarks höjdare till reaktion, där han undrar varför de präster som idag reagerar mot att fattiga och sjuka söker hjälp i kyrkorna, inte istället manifesterade mot "1980-talets gränslösa expansion av offentliga utgifter".

[DN][SvD][SvD][GP][GP]

Surrealismens seger

Jag har skrivit ledare i veckans Flamman. Den handlar om regeringens vårbudget. Texten finns här. Här lägger jag upp en dubbelt så lång version av samma text, för den som skulle vilja utsätta sig för den.

Surrealismens seger

I en av Jan Stenmarks geniala teckningar svarar liemannen på frågan ”Ska jag dö nu?”: ”Nej, jag har hittat en semantisk lösning. Jag killar dig istället”. Teckningen skulle med fördel ha kunnat illustrera regeringens vårbudget.

Verket har fått titeln ”ansvar för jobben”. Ett stort antal gånger kan man läsa att ”regeringens politik sänker jämviktsarbetslösheten”. Som ett resultat av ”strukturreformer” menar man att den blir cirka fem procent 2015.

Nu är den verkliga sysselsättningsnivån fortfarande lägre än 2006. Och arbetslösheten fortfarande högre än det moderaterna vid den tiden kallade ”massarbetslöshet”. Men jämviktsarbetslösheten är en teoretisk konstruktion – det visar sig till exempel att den var cirka sju procent i mitten av 90-talet, medan den faktiska arbetslösheten envisades med att ligga på elva. Och beräkningen av den råkar vila tungt på just de ”strukturer” som regeringen ”reformerat”. regeringen tror på att skattesatser och ”incitament” att vara arbetslös och sjuk är det som bestämmer ”jämviktsarbetslösheten”. Man förutsätter då helt enkelt att sänkt skatt för dem som jobbar, lägre a-kassa och sämre sjukförsäkring ökar sysselsättningen. Med 215 000 personer. I teorin. Trots att många inte ens känner till jobbskatteavdraget och trots att bevisen för att det har fått folk att jobba fler timmar är obefintliga. Trots att det bara är några få procent av dem som kastats ut ur sjukförsäkringen – så att det alltså ”lönar sig mer” att vara frisk – som har fått jobb utan stöd.

Reformerna har alltså ”förbättrat arbetsmarknadens funktionssätt”. Som en indikation på denna förträfflighet nämns bland annat ”den ökade sökintensiteten” som ”minskar jämviktsarbetslösheten genom att lediga platser tillsätts snabbare”. Det betyder att arbetslösa söker fler jobb som de inte får. Samtidigt rapporteras att antalet obesatta jobb nu är rekordhögt. Matchningen på arbetsmarknaden har med andra ord försämrats, men bara i verkligheten, inte i teorin. Och det är det senare som rapporteras i budgeten.

Lite i skymundan konstaterar regeringen också att långtidsarbetslösheten skjutit uppåt. Det erkänns vara illavarslande. Hur analyserar man detta? Jo: ”Det finns i dag indikationer på att kontrollen av att arbetssökande står till arbetsmarknadens förfogande inte fungerar ändamålsenligt”. De arbetslösa var med andra ord kanske bara inte på plats när marknadens osynliga hand slängde runt jobben och sänkte jämviktsarbetslösheten.

Än har dock reformatorerna lång väg att gå. ”Trots regeringens reformer är det fortfarande inte tillräckligt lönsamt att gå från arbetslöshet till arbete för många av dem som står utanför arbetsmarknaden”. Läs meningen igen. Trots att bara var tredje arbetslös över huvudtaget får a-kassa, trots att utförsäkrade och nedslitna pressas ned i fattigdom, menar regeringen alltså att de ännu har det för bra och att det bidrar till deras ”utanförskap”.

Men utanförskapet ”hänger [också] samman med lönestrukturen och hur flexibel den är”, ty ”en alltför sammanpressad lönestruktur innebär att personer med relativt låga kvalifikationer eller som inte jobbat under lång tid kan ha svårt att hitta ett jobb”. Att detta inte utmärker reellt existerande samhällen är inget bekymmer. Den världsfrånvända teorins triumf över verkligheten börjar fullbordas.

Samtidigt med propositionen kom ny sysselsättningsstatistik från USA, där skatterna är låga, lönestrukturen allt annat än ”sammanpressad” och minimilönerna är lägre i reala termer än på 70-talet. Siffrorna är de lägsta på 30 år. Sverige har högre andel personer med ”låga kvalifikationer” i arbete.

Detta diskuteras inte av regeringen. Däremot är USA med i ett diagram över ”marginaleffekter” för ensamstående låginkomsttagare, alltså hur stor andel dessa måste betala i skatt för en ytterligare intjänad krona. Marginaleffekter antas vara skadliga för sysselsättningen. I diagrammet ser man att USA har varit framgångsrik i att minska detta problem de senaste åren. I Sverige har vi varit ännu mer effektiva, men nivåerna är fortfarande höga. Till de länder som har kommit längst och har marginaleffekter under OECD-genomsnitt hög Spanien, Portugal och Irland, alla med en extremt besvärlig arbetsmarknadssituation idag. Högst är marginaleffekterna i Danmark och Norge. Där är sysselsättningen högre än i Sverige och arbetslösheten lägre. Detta kommenteras inte. Istället dras slutsatsen att ”ytterligare förstärkningar av jobbskatteavdraget skulle sänka trösklarna för dem som inte arbetar och öka arbetsutbudet bland dem som redan har ett arbete”.

Internationella jämförelser kommer också väl till pass i faktarutan ”därför sjunker jämviktsarbetslösheten i Sverige”. Där kan man se att arbetslösheten var mycket lägre än fler jämförbara länder, men efter 90-talskrisen inte återhämtat sig och nu ligger högre. Är slutsatsen att man bör titta på vad som gjordes rätt tidigare? Nej, jämförelsen tyder istället på ”att det finns goda möjligheter att med strukturreformer ytterligare sänka jämviktsarbetslösheten”.

Det kanske allra mest absurda i propositionen är regeringens skrivningar om att ”fler i arbete minskar klyftorna” och att jobbskatteavdraget har ”fördelningsmässiga fördelar”. De egna diagrammen visar nämligen att inkomstspridningen har ökat och beräknas fortsätta öka. Även andelen med låg ekonomisk standard har ökat kraftigt. Även i regeringens egna beräkningar framgår att de direkta effekterna av politiken är att de högsta inkomstgrupperna för den största procentuella ändringen av disponibel inkomst. Man har då funnit den finurliga lösningen att införa en ”långsiktig effekt” i samma diagram, där det plötsligt är jättebra för dem lägst inkomster. Denna ”långsiktiga effekt” är inte verklig, utan teoretiskt uttänkt. Den genereras av att man ”skapar drivkrafter för arbete” som gör att låginkomsttagare övergår från ”bidrag” till ”arbete”. Diagrammet illustrerar att effekten är kraftig i Anders Borgs huvud.

Man kan inte kräva att alla medborgare ska närläsa regeringens propositioner. Massmedia har ett ansvar. Så vad rapporterade de stora? DN och SVT återgav lydigt regeringens missvisande tabeller om hur mycket ett vårdbiträde skulle tjäna. ”Så mycket mer får du av Borg idag” och ”Så bra blir din nya ekonomi” skrev Aftonbladet och Expressen på sina löpsedlar.

För progressiva krafter är det en viktig demokratisk uppgift att återföra den ekonomisk-politiska debatten till verkligheten. En politik för full sysselsättning och minskade klyftor kräver en uppgörelse med den ekonomiska ortodoxin. Konkret, ideologiskt och för all del semantiskt.

Klart besked idag: Sjukförsäkringen schlingmanniseras

Högerregeringens försämringar i sjukförsäkringssystemet har varit omfattande och gett katastrofala resultat. Regeländringarna har gett upphov till ett otal fall med en fullständigt ovärdig behandling av människor som är sjuka. Det är ett genuint, skapat systemproblem. Det är så reglerna är utformade. Sverige har i flera avseenden fått de hårdaste reglerna av alla OECD-länder. Man har gett sitt system det aktivt missvisande namnet ”rehabiliteringskedjan”. Det är som med ”det nya arbetarpartiet”. Här förekommer inte mycket av rehabilitering. Det är opersonliga, byråkratiska tidsgränser istället, där folk kastas ut från systemet utan hänsyn till deras faktiska sjukdomstillstånd.

Vad är effekten förutom att enskilda drabbats hårt? Arbetslösheten är fortfarande högre än när högern tog över. Sysselsättningen är fortfarande lägre. Av dem som blivit ”utförsäkrade” och alltså har betalat en enorm personlig kostnad, är det 2-3 procent som fått jobb utan stöd. De flesta måste tillbaka in i systemet efter ett halvår av statsorganiserad skärseld.

Däremot har regeringen lyckats med att få fram betydligt fler socialbidragstagare, som en direkt följd av ändringarna i sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Detta är en fundamental ändring. Försäkringssystemens syfte är att folk inte ska drabbas av fattigdom om sjukdom eller arbetslöshet slår till. Socialbidraget är behovsprövat och ska vara en sista hjälp om många saker har gått fel och personen i princip redan har blivit fattig. Nu har alltså regeringen medvetet skjutit över tiotusentals människor från det ena till det andra systemet. Det är något som påverkar fler än dem som drabbas direkt – det river djupa, infektionsbenägna sår i hela den svenska samhällsmodellen.

Mot bakgrund av detta är det lätt surrealistiskt att högeralliansens företrädare idag inleder en artikel på DN Debatt så här:

Sjukförsäkringsreformen har i huvudsak varit framgångsrik. Men allt har inte blivit bra och enskilda personer har kommit i kläm. Vi föreslår därför nu flera viktiga justeringar som ska ligga till grund för beslut i riksdagen i höst.

Det är fantastiskt att man kan få in så mycket strunt på så litet utrymme. Nej, reformen har inte ”i huvudsak varit framgångsrik”. Nej det är inte ”enskilda personer” som har kommit i kläm. Och nej, det är inte ”viktiga justeringar” som föreslås!

Justeringarna är i marginella eller medvetet otydliga. Man smyger in löften om lite extra hjälp – exempelvis bostadsstöd – till några av dem drabbats hårt och "nollklassats". Men det är lite oklart vilka det egentligen ska gälla framöver och det är frågan om att hamna strax över existensminimum. Det stora problemet finns i att folk som är sjuka tvingas ut från sjukförsäkringssystemet och in i meningslöst och nedbrytande arbetssökande eller ”arbetslivsintroduktion” som inte är någon introduktion till arbetslivet. Med detta sker nu in-gen-ting.

Forskaren Björn Johnson, som skrivit den utmärkta boken ”Kampen om sjukfrånvaron”, går idag igenom förslagen på sin blogg. Läs inlägget! Slutsatsen är:

Nej, alliansen, det här är bara löjligt. Alla systemfelen i försäkringen kvarstår.

Läs gärna också vad Kjell Rautio skriver på LO-bloggen.

Men som vanlig när det är ”nya moderaterna” som är igång är övertrumfas innehållet av pr-trixande. Regeringen ger sken av att ändra i systemet och får ett gäng nyhetsinslag på det.

Det är för övrigt mycket talande att det som upptar mest utrymme i debattartikeln är löften om ”ett brett upplagt arbete”, läs kampanj dirigerad av propagandaminister Per Schlingmann, ”inriktat på att stärka förtroendet för hela kedjan av beslut i sjukförsäkringen”. Istället för att göra något åt ett system som är ovärdigt ett välfärdssamhälle – tätare rökridåer.


PS. Det är egentligen fantastiskt att detta ska vara ett radikalt förslag, men det är det. Vänsterpartiet: Låt läkarna avgöra vem som är sjuk.


[SVT][GP][SvD][DN][Exp][Exp][AB][Sydsv][TCO]

Jobbskatteavdraget har ökat barnfattigdomen

Fem år i rad har antalet barn som lever i familjer beroende av långvarigt ekonomiskt bistånd ökat. Också Rädda Barnen har slagit larm om att barnfattigdomen i Sverige ökar och att det är ett trendbrott vi har fått se.

Därför var det lite överraskande att den moderate riksdagsmannen Jan Ericson i dag i Svenska Dagbladet gick ut med uppgiften att ”sänkta skatter har gjort att färre barn är fattiga”. Han lutar sig där på ett PM från Riksdagens utredningstjänst (RUT), som handlar om jobbskatteavdragets effekter. Under dagen har detta spridits ut på en mängd olika sätt. Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten skriver exempelvis på twitter:

Andelen barn i familjer som räknas som fattiga har minskat med 13 procent mellan 2007 och 2010, tack vare jobbskatteavdraget! Säger RUT.

Och TT har gått ut med uppgifterna som en nyhet!

Problemet är att det inte alls är vad RUT har visat. Artikeln och påståendena är grovt missvisande.

RUT:s underlag jämför över huvudtaget inte barnfattigdomen 2007 med barnfattigdomen 2010, som Arkelsten ger sken av. Det ser på fattigdomstalen vid en tidpunkt, nämligen inkomståret. Det man gör är en hypotetisk jämförelse mellan verkligheten 2008 och hur inkomsterna hade sett ut om man inte hade haft jobbskatteavdag. RUT skriver uttryckligen:

I detta PM jämförs dagens system med jobbskatteavdrag med en parallell värld med dagens system men utan jobbskatteavdrag. Det går således inte att dra några säkra slutsatser om avdragets inverkan på barnfattigdomen från år 2007 fram till idag.

Men låt oss ändå kolla lite närmare på PM:et. Den som tittar noga ser att det bara är i kolumnen som handlar om ”absolut” fattigdom som denna statiska analys säger att 7,7 % hade varit fattiga istället för 6,6 % (därav siffran 13 % "minskad" fattigdom). Tittar på man de mer vedertagna, relativa fattigdomsbegreppen, exempelvis det som används av OECD, ser vi att samma PM säger att fattigdomen hade varit lägre utan jobbskatteavdraget.

Jag upprepar. Riksdagens utredningstjänst visar alltså i ett PM att barnfattigdomen har blivit högre som en direkt effekt av jobbskatteavdraget.

Det är naturligtvis så att upplevelsen av fattigdom beror på om man har råd att göra sådant som andra i omgivningen uppfattar som självklara. Det är därför det är det relativa måttet som normalt används för rika länder, där behoven av mat och husrum är tillgodsedda. Om detta har jag skrivit bland annat här. Lena Sommerstad har skrivit om det i den här artikeln: ”Regeringen försöker dölja ökande inkomstklyftor”.

Men RUT:s PM är alltså en statisk analys där man jämför verkligheten med en hypotetisk situation där det enda som ändras är jobbskatteavdragets vara eller icke vara. Som vi alla känner till är dock avdraget inte ett plötsligt inträffande naturfenomen, men del av en samlad regeringspolitik.

En bärande del av samma politik har varit att skärpa reglerna för bland annat a-kassan och sjukförsäkringen. Det är också dessa försämringar som har finansierat delar av jobbskatteavdraget. Dessa försämringar har haft en direkt effekt på socialbidragsnivåer och på fattigdom. Där behöver vi inte jämföra med någon hypotetisk värld. Det är bara att följa siffrorna. Så här ser exempelvis socialbidragssiffrorna från socialstyrelsen ut:



Och så här ser ändringen i disponibel inkomst ut enligt SCB:s siffror:



Diagrammet är taget från Marika Lindgren Åsbrink som har belyst problematiken föredömligt med riktiga siffror från denna värld och inte en parallell. Se här, här, här och här.

Moderaterna har sammanfattningsvis inte bara fel. De är också ohyggligt fräcka. Det borde vara ett minimalt krav på den politiska journalistiken att avslöja åtminstone deras allra mest våghalsiga faktaakrobatik. Men det förefaller i dagsläget mer utopiskt än att Moderaterna själva ska börja föra en politik som minskar fattigdomen.

Välfärdskvävning

Kommunalarbetarens artikel om sysselsättningsutvecklingen inom vården, skolan och omsorgssektorn säger så väldigt mycket mer om svensk ekonomi än regeringens triumfatoriska tillväxtprognoser (som för övrigt kommer ungefär samtidigt med rapporter om fortsatt växande klyftor och fortsatt ökning av socialbidrag)

Svensk BNP är väsentligt högre idag än 1990. Det bor ca 750.000 fler i landet, ca 500.000 fler i arbetsför ålder. Bemanningsbehovet i välfärdssektorn växer snabbare än andra sektorer eftersom arbetets karaktär gör det svårare med rationaliseringar än i exempelvis industrin. Ändå är det färre som arbetar inom välfärdssektorn idag än 1990 – i absoluta tal! Då har man ändå räknat in alla som jobbar inom dessa sektorer i privat regi.

Detta är en civilisatorisk tillbakarullning. Den innebär kronisk tids- och resursbrist i välfärden samtidigt som det privata konsumtionsutrymmet har vuxit, särskilt för dem som redan har mycket från förr.

Varje progressivt politiskt alternativ värd namnet måste ta tag i det här och vända utvecklingen.

Jag har skrivit utförligt om den här problematiken förut. Till exempel i den här antologiartikeln «Världens bästa välfärd, någon?».

Men också i Flamman-ledaren «Subventionerad avmodernisering» och i eftervalsartikeln «Börja med att se världen i vitögat»

En aktiv fattigdomslinje

Jag hade en artikel i norska Klassekampen dagen före julafton. Om destruktionen av den svenska välfärdsmodellen, och om den norska högerns sneglande mot sina svenska kollegors retorik och strategier.

Det finnes en svensk historie om en gutt og hans pappa. Gutten sitter og ser ut gjennom vinduet. «Pappa, hva slags fugl er det?» spør han når han ser en kråke, så en svale, og så en blåmeis. Pappaen sitter og leser avisen og svarer hver gang: «Det er nok en bokfink.» Til slutt må gutten spørre: «Får en bofink se ut hur fan som helst?»

Spørsmålet er berettiget også når vi snakker om «den norske modellen». Den siste tiden har det blitt stadig mer populært fra høyrehold å hevde at det er «konsensus» om grunntrekkene ved dagens velferdsmodell. Ulike politiske forslag om organisering av den felles velferden framstilles som marginalt forskjellige varianter av en og samme velferdsbokfink. Som Kristin Clemet, leder i høyresidens tankesmie Civita, skrev i VG 15. desember: «Alle politiske partier har et mål om små forskjeller. Det er også stor oppslutning om de fleste midlene for å oppnå det, som for eksempel velferdsstaten og den liberale markedsøkonomien».

Dette er et retorisk grep som har blitt brukt med stor suksess av høyresiden i Sverige. Nå eksporteres metoden til Norge.

Hela artikeln här.

Tack snälla frun

Ok. Så här är det, att

• Sverige har numera en av västvärldens sämsta a-kassor
• Om två år kan det vara endast en fjärdedel av de arbetslösa som får a-kassa
• Som ett direkt resultat av detta har fattigdomsnivån bland de arbetslösa ökat dramatiskt
• Det har också bidragit till att antalet barn som växer upp i familjer med långvarigt beroende av försörjningsstöd har ökat fem år i rad.
• Och så har vi ”Fas 3” som idag är en ovärdig, nedbrytande, repressiv avstjälpningsplats för många långtidsarbetslösa. Tusentals anvisas arbete utan lön. Samtidigt gör de företag som ordnar verksamheten profit – och de arbetslösa berövas möjligheter att kritisera sin situation.

Moderaten Helena Rivières slutsats av detta, det är att ”Arbetslösa borde vara mer tacksamma för hjälpen” och att journalister som försöka belysa de problem de arbetslösa har, ska akta sig så att de inte råkar ”falla in i den snällism som nu utgör socialdemokratins interna problem i relation till ett modernt samhälles krav”.

Wiwi-Anne Johansson från Vänsterpartiet sa i riksdagsdebatten om socialförsäkringarna idag: ”Ja vissa står långt från arbetsmarknaden medan andra, i likhet med Ulf Kristersson och regeringen, står långt från verkligheten”. Helena Rivière står för samma ståndpunkt som sina mer taktiska partivänner. Hon gör bara den människosyn som finns bakom politiken lite mer explicit. Det är möjligt att vi ska vara mer tacksamma för just den hjälpen, medan vi konstaterar att den svenska välfärdsmodellen nu på avgörande punkter slagits i spillror, inte för att det råkade bli så, utan som resultat av medveten, kalkylerad politik.

«Utanförskapet»™ – Varning för import.

Inspirerade av sina svenska kamrater försöker nu norsk höger etablera begreppet «utenforskap» i samhällsdebatten. Jag har skrivit om det i Dagsavisen idag:

«Utenforskapet» bærer i seg en motvilje mot velferdssamfunnets prinsipper. Det rigger statistikken, sånn at det ikke blir det ekskluderende arbeidslivet som problemstemples, men det at vi prøver å ta et felles ansvar for de menneskene som rammes. Det snur i tillegg opp ned på det faktum at arbeidslivet også i Norge sliter ut mennesker og at profittjakten gjør det vanskeligere å finne individtilpasset plass for alle. Endrede «insentiver» for individene – ikke et endret arbeidsliv – blir på den måten løsningen som skimtes bak det ideologiske forhenget.

Läs gärna hela.

«Inte allvarlig sjukdom i lagens mening»

Detta har den svenska högeralliansen gjort. Det är för jävligt.

Mer eftervalsanalys: Vi har inte bara förlorat valet, vi har förlorat Sverige

Jag har skrivit en text hos Dagens Arena, som nu kör en serie inlägg om valresultatet:

Vi har inte bara förlorat valet, vi har förlorat Sverige. Det är detta som är Sverige nu. De här förändringarna kan inte ”återställas” med ett nätt paket av riksdagsbeslut i oktober 2014. En socialdemokrati och en vänster som nu inte söker sig utanför riksdagens plenisal och pressrum för att hitta den politiska pulsen blir irrelevant.

I tre decennier har arbetarrörelsens politiska partier backat för trycket från en nyliberal ekonomiskpolitisk offensiv. Större inkomstklyftor har accepterats som naturnödvändighet. Uppluckring av arbetsrätten har bemuttrats på politisk nivå, men inte mycket mer. Socialdemokratin själv har genomdrivit storskalig marknadisering av välfärden, naivt förfäktande en skillnad mellan finansiering och driftsformer, som om omvandlingen inte hade en glasklar riktning bort från välfärdsbygget.

Så har skillnaderna i grundläggande makt- och fördelningsfrågor inte kunnat få en tydlig återspegling i det partipolitiska landskapet. Och så har arbetarrörelsens partier i land efter land förlorat lojalitetsband, identifikationspotential – och röster.

Läs gärna hela!

I samma serie skriver Kajsa Borgnäs, tidigare ordförande för S-studenterna och nyss utsedd till socialdemokraternas kriskommission, men ansvar för att få liv i idédebatten. Det är bland det bästa jag läst om socialdemokratins problem på många år. Kondenserat ned till en kort text: "(S) säger en sak men står för en annan". Läs!

SD in i riksdagen: självkritik och ansvar, marknadsfundamentalism och högerpopulism

På SVT Debatt har jag relativt utförligt skrivit om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, vad det beror på och vartåt nu.

De senaste tre decennierna har på flera sätt varit marknadsfundamentalismens. Gemensam egendom har sålts ut. De ekonomiska klyftorna har ökat. Övergripande budgetlagar har snävat in utrymmet för den ekonomiska politiken. Underkastelse inför EU-direktiv har juridifierat och pressat arbetstagarnas kamp för goda villkor. Upphandlingsregler, konkurrensutsättning och utbredningen av marknadsorienterade styrningsmodeller i den offentliga sektorn har gjort den till allt mindre av ett systemalternativ. Och inte minst: viktiga politiska beslut har dragits undan från öppna processer och allmänna val. I Sverige är pensionsöverenskommelsen ett tungt typexempel. Denna gigantiska överföring av resurser från det gemensamma till finanskapitalet – och risker åt motsatt håll – hade svenska folket i praktiken ingen möjlighet att påverka. Och överenskommelsen ligger än idag i händerna på ett slags väktarråd med representanter från borgerligheten och socialdemokraterna.

Allt detta har begränsat den demokratiska politikens räckvidd. När det kan se ut som att den traditionella politiken bara är en fråga om olika hastigheter på ”den enda vägens politik”, så påverkas också synen på det politiska systemet i sig.

[…]

Så vad nu? Man kan och bör hoppas på anständiga, liberala krafter inom svensk borgerlighet. Men det går knappast att räkna med att de borgerliga partierna ska motstå högerpopulismens lockelse. Vänstern och arbetarrörelsen måste därför självkritiskt förbereda sig för ett större ansvarstagande i kampen mot den främlingsfientliga högerpopulismen.

Läs gärna hela!

En annan valanalys som jag varmt vill rekommendera är Ida Gabrielssons finstämda och skarpsynta text ”Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i”.

Och några till: Åsa Linderborg och Daniel Suhonen, Olle Svenning, Eric Rosén, Thaher Pelaseyed, Erik Berg.

PS. En lite lustig och ganska intressant diskussion förs exempelvis i Norge, där Fremskrittspartiet dels vill distansera sig från SD (liksom Dansk Folkeparti) genom att kalla dem "mer socialdemokratiska", dels upprepar det vanliga mantrat om att man i Sverige "inte tagit debatten". Det är en retorisk manöver som jag tror att vi kommer att få se mer av i Sverige också, från olika blåbruna krafter. Man kan se en tv-diskussion om detta, där en Frp:s invandringspolitiske talesman (och även undertecknad) deltar. Men läs också gärna det jag skrev om detta redan för ett år sedan: "Det är inte överraskande att ett väletablerat parti som Frp inte vill förknippas med SD"

[Exp][DN][DN][DN][AB][AB][SvD]

En av många Reinfeldtbluffar

I gårdagens slutdebatt – som knappast kan beskrivas som annat än storslam för de rödgröna– var företrädarna för den avgående regeringen hårt pressade i frågan om resultatet av de brutaliserade sjukförsäkringsreglerna. Den frågan ensam borde vara tillräcklig för att inse behovet av en ny regering. I försöken att försvara ändringarna hänföll Fredrik Reinfeldt åter till att frammåla en bild av situationen före ändringarna som – förutom att det är ett ganska dåligt försvar i sig – på flera viktiga punkter är direkt felaktigt. Detta påpekas av Aktionsgruppen för de sjukförsäkrade.

Fredrik Reinfeldt nämner återigen att 750.000 personer var för sjuka för att arbeta. I dessa 750.000 inkluderas ersättningar på 25-100 procent, både med och utan tidsgräns. Många arbetade alltså upp till 75 procent.

Nu vädjar vi till landets journalister att omgående avslöja alliansens fula spel att bluffa statistik till sin fördel. Bakom statistiken finns människor!

Likaså nämns siffran 140 - en siffra som också inkluderar ersättningar på 25-100 procent. Korrekt antal förtidspensionärer (förtidspensioner på 100% samt permanenta sjukersättning på 100%) mellan åren 1998-2006 är 51 personer per dag. Man var inte förtidspensionerad i ett permanent utanförskap när man exempelvis arbetade 75 procent och hade en tidsbegränsad sjukersättning på 25 procent!

Här kan pressmeddelandet med källor läsas.

Ingen påstår att allt var frid och fröjd med sjukförsäkringen och förtidspensioneringarna före 2006. Säkerligen förtidspensionerades en del människor i onödan. Men det är oärligt och farligt att ge en förvriden bild av massiv "parkering" av människor. Särskilt anmärkningsvärt blir det, när man betänker att regeringen inte gjort några större insatser för att förbättra rehabiliteringen. Satsningen uppgår till 4,7 miljarder över tre år – varav inget går till medicinsk rehabilitering.

Läs också idag. «Annicas Dotter: Reinfeldt ljuger för hela svenska folket»

[DN][SvD][AB][AB][AB][AB]

Detta har regeringen gjort med sjukförsäkringen

Läs Marika Lindgren Åsbrinks sammanfattning. Och sprid.

Ett ytterligare påpekande om (de fem år gamla) RUT-beräkningarna

Någon gjorde mig uppmärksam på en sak jag glömde att nämna i inlägget om RUT, som Konjunkturinstitutet alltså plötsligt ville beskriva som ”gratis för staten” – baserat på inget annat än en simulering från 2005. Också i prognosen från 2005, som bygger på ganska långtgående antaganden, kommer man fram till att de dynamiska effekterna skulle uppväga kostnaderna om sänkningen ger 10 000 nya jobb (och därtill att de som anställer höjer sitt eget arbetsutbud).

Ytterligare en slutsats var att reformen skulle kunna finansiera sig själv, i takt med att skatteintäkterna ökade och kostnaderna för olika bidrag minskade. Blev det fler än 10.000 jobb skulle staten tjäna pengar, blev det färre skulle staten gå back.

Förutom att det alltså inte finns någon oberoende utvärdering som pekar mot en sådan siffra, kan vi konstatera att Alliansen själv räknar i sin mycket märkliga rapport "Rödgrönt jobbstopp" (sid 6) med ett bortfall av 2600 jobb vid ett avskaffat RUT-avdrag. Inte ens i KI:s studie skulle denna siffra betyda att avdraget är "gratis för staten".

Men sånt är ju verkligen överkurs för politiska journalister.

(Tipstack till Pelle)

"Gratis för staten"?

I dag har Konjunkturinstitutet som många gånger förr gjort sin fair share av valarbete för högeralliansen. Detta genom ett medieutspel om att RUT-avdraget ”inte kostar något”. Detta rapporteras förtjust i pressen. DN går längst genom att till och med droppa ”KI:”. Det heter kort och gott: ”Rutavdraget gratis för staten”. Detta har nu börjat vevas runt av högerns debattörer och så kommer det att vara fram till valet och möjligen där bortom.

Detta har dock ganska lite att göra med vad RUT-avdraget faktiskt kostar staten och samhällsekonomin.

I skrivande stund finns det ingenting på Konjunkturinstitutets hemsida som liknar några nya beräkningar. Det man dock kan utläsa en bit ned i vissa av nyhetsrapporterna är detta:

Exakt hur många jobb som skapats är det ingen som vet, eftersom det ännu inte gjorts någon oberoende utvärdering. KI anser dock att de tidigare beräkningarna fortfarande är rimliga.

Det finns alltså ingen ny empiri om antalet jobb som eventuellt tillkommit på grund av reformen, som föranleder utspelet. Det är ”de tidigare beräkningarna”, som KI har funnit för lämpligt att påminna om så här tio dagar före valet.

Vilka är då dessa tidigare beräkningar? Jo, det är en modellbaserad studie som Konjunkturinstitutet gjorde på uppdrag av Almega och Svenskt Näringsliv, för övrigt till en kostnad av närmare tre hundra femtio tusen kronor. I studien gör man ett antal ganska långtgående antaganden, och så sammanför man den modell som bygger på dessa antaganden, med i sig osäkra och omdiskuterade utvärderingssiffror från Finland, och estimerar därmed de statsfinansiella effekterna i Sverige.

Jag skrev ganska utförligt om KI:s studie när den kom 2005. Läs gärna! Det måste påpekas att den bygger på att svart arbete i stor utsträckning ersätts av vitt, att hushåll som köper tjänsterna ökar sitt eget arbetsutbud och att de som tar RUT-jobben annars skulle ha stått utanför arbetsmarknaden, på grund av att de har ”lägre produktivitet än genomsnitt”. Alla dessa antaganden är behäftade med mycket stor osäkerhet. Detta var dock inget som journalistkåren brydde sig särskilt mycket om.

Almegas starkt påkostade, långsiktiga arbete fick som bekant resultat och nu har vi haft en ordning i fyra år där bättre bemedlade hem genom statskassan får rabatt på sina privata hembestyr. En regressiv omfördelningspolitik genom aktiv användning av statsapparaten – den nya högerns signum.

Låt oss konstatera några saker här bara: Det vi vet är att staten skriver av skatteinkomster på i storleksordningen 100 miljoner kronor i månaden. Staten har alltså kostnader på över en miljard kronor för RUT-avdraget. Som Roland Spånt tidigare har påpekat skulle man med rimliga antaganden (i alla fall minst lika rimliga som KI, får man lägga till) ser att kostnaden för nya arbetstillfällen inom sektorn kommer upp i runt 800.000 per nytt jobb. Det är förstås fullt möjligt att tänka sig bättre sätt att utnyttja dessa pengar. Mycket konkret kan vi se att personalstyrkan inom vård, skola och omsorg har minskat med över 33.000 personer de senaste fyra åren. Behoven är helt uppenbart stora inom dessa områden, så uppgifter skulle inte saknas om resurser dirigerdes rätt. Det är i det läget en rätt annorlunda prioritering att bjuda privata hushåll på halva kostnaden för städning hemma.

Om man vill insistera på att resultaten i modellen drivs av att hushållen själva pungar ut med en lika stor kostnad som de annars inte hade använt till jobbskapande åtgärder, kan man möjligen fundera på om det då inte snarare finns ett tydligt utrymme för att höja skatten i de högre inkomstskikten.

Slutligen: detta är inte första eller sista gången. Det här är något som sker systematiskt när ekonomiska modeller a la KI används. Med grundantaganden om att skatter är hämmande för ekonomisk aktivitet och med en platt, asocial förståelse av ”arbetsutbud”, kommer man att komma fram till de här resultaten nästan hur man än vrider och vänder på saken och spär på med till synes avancerad matematik. Det är något annat än att faktiskt undersöka och analysera verkligheten (vilket KI också gör i andra sammanhang, när de samlar in data till sin konjunkturbarometer, till exempel).

För den intresserade tipsar jag om en gammal genomgång av begreppet ”jämviktsarbetslöshet”, som utan vidare används i just KI:s analyser av och rekommendationer om lönebildningen.

I sammanhanget vill jag också tipsa om en motion från vänsterpartiet om att KI bör läggas ned, med hänvisning till det regering själv sagt om behovet av att minska myndigheternas opinionsbildning. I motionen sägs bland annat:

Den roll som konjunkturinstitutet på senare tid har tagit sig, som opinionsbildande kommentator av politiska förslag och beslut, genomförs utifrån ett strikt marknadsliberalt nationalekonomiskt perspektiv. Ett särskilt anmärkningsvärt område är myndighetens upptagenhet med begrepp som jämviktsarbetslöshet, vilket står i bjärt kontrast till synen på arbetslöshetsbekämpning som den ekonomiska politikens viktigaste mål. De prognoser som myndigheten gör om den framtida ekonomiska utvecklingen vilar tungt på modeller som är, och syftar till att vara, kraftigt politiskt laddade, utan att detta problematiseras. Det är modeller som regeringen följer i sin definition av full sysselsättning. Konjunkturinstitutet framstår mot bakgrund av detta som ännu en vakthund för en nyliberalt inspirerad ekonomisk politik.

Vi har alltså sett ytterligare ett exempel på det idag. Det borde fler än Vänsterpartiet börja inse. Det är viktigt att vi istället kan prioritera bättre statistikinsamling och en mer vetenskapligt baserad förståelse av ekonomin. Och det där är ju som bekant inte gratis för staten.

Avskaffad arbetsrätt för en kvarts miljon unga

Det Alliansförslag som LO och TCO varnar för här borde ensamt räcka för att rösta iväg den här regeringen. Under den falskt rubricerade formen "läringsprovanställning" vill alliansen, som det ser i praktiken förlänga provanställningstiden från 6 till 18 månader. Provanställning innebär att arbetsgivaren kan avsluta anställningen utan att ange något motiv. Man saknar under den tiden alltså i princip det anställningsskydd som lagen erbjuder. Vem som helst kan fatta att en provanställning som pågår i ett och ett halvt år inte är en provanställning, utan blir en anställningsform som spränger ännu ett stort håll i Lagen om anställningsskydd. Vad är det man ska pröva hos den anställde i ett och halvt år - hur väl hon åldras?

Vi måste få bort den här bakåtsträvande, arbetar- och ungdomsfientliga regeringen.

Så har Sverige gjorts fattigare och otryggare

Alla måste läsa Marika Lindgren Åsbrinks inlägg om det som hänt med a-kassan och vad det betyder för framtiden. Notera särskilt den oerhört tydliga vidgningen av de sociala klyftorna när det gäller a-kassan. Förutom att göra Sverige fattigare och mer otryggt, har den medvetna, från radikalt högerhåll betraktat framgångsrika politiken lett till att a-kassans roll som inkomstförsäkring totalt urholkats. Där kan vi verkligen snacka om en politik för utanförskap: folk föses ut ur de gemensamma försäkringssystemen och in i socialbidragssystemet som ska vara den yttersta garanten när det gått snett - ett behovsprövat stöd som ges enligt andra principer än a-kassa eller sjukpenning, när andra möjligheter är uttömda. Det är ett systemskifte: med rekordfart tillbaka mot en fattigvårdsmodell med arbetsplikt, förbi uppbyggnaden och utvecklandet av de breda samhälleliga välfärdssystemen. Diagrammen nedan är hennes (statistiken från SCB, IAF, USK, länkar finns i inlägget):

Från blått till brunt – svensk höger normaliseras

Jag lägger upp en pdf med mitt bidrag till antologin «Högerns svarta bok» (Verbal förlag) som utkom nyligen. Det är en lång artikel, som jag dock tar mig rätten att rekommendera som läsning så här två veckor före valet. Artikeln heter «Från blått till brunt – svensk höger normaliseras»

Jag måste nog tillägga här, att jag skrev huvuddelen av texten för drygt 1,5 år sedan. En av poängerna var att varna för att den borgerlighet som ställer upp i valet 2010 inte skulle vara densamma som 2006. Sedan har tiden gått och fler exempel än dem jag nämner i artikeln har samlats på hög. Folkpartiets burkautspel är ett.

Det jag försöker göra i artikeln, är att sätta in den högerpopulistiska lockelsen i ett större sammanhang. Utspel och inre processer i enskilda partier kan spreta hit och dit, men man bör försöka hålla ögonen på de större tendenserna, också när valtemperaturen stiger.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att Moderaterna (på riksnivå) inte riktigt gått så långt som jag misstänkte kunde ske. Det beror, tror jag, i stor utsträckning på att de inte har upplevt sig behöva det. När utspelen om svenska värderingar plockades fram hade effekterna av regeringspolitiken blivit tydligare och opinionsläget var svårt för Moderaterna. Sedan har de lustigt nog kunna köra nya varv med den surrealistiska retoriken om jobb (som försvunnit men ändå sägs ”värnas” med ”arbetslinjen) och välfärd (som skurits ned dramatiskt men ändå sägs ”värnas” med ”arbetslinjen”). Detta inte minst möjliggjort av den mycket speciella mediesituation vi har i Sverige, där högerns dagordningsmakt är närmast total, och där en borgerlig ”ekokammare” bidrar till att pr-utspel kan överrösta tillgängliga fakta och vanligt folks berättelser.

Dock har vi ju likafullt sett gott om närmast dagliga indikationer på den process som jag beskriver i artikeln, och då inte bara inom partilandskapet, utan också i borgerlighetens ledarredaktioner, tidskrifter och andra ideologisprutande institutioner med tentaklerna vända mot resten av Europa och i någon mån den amerikanska nykonservatism som nu går in i en ny aggressiv fas med «Tea Party»-rörelsen.

De krafter som verkar i denna riktning kommer att fortsätta verka – om än på lite olika sätt – oavsett valresultatet 2010. Därför är det viktigt att vi kan analysera och diskutera de här frågeställningar – i samhällsdebatten i allmänhet, men naturligtvis inom arbetarrörelsen och vänstern i synnerhet.

Från artikeln:

Sedan Ny Demokratis korta gästspel i början av 1990-talet har Sverige inte haft ett programmatiskt främlingsfientligt, högerpopulistiskt parti representerat i det nationella parlamentet. Det gör Sverige ganska speciellt i ett europeiskt sammanhang, åtminstone fram till valet 2010. Eftersom Sverigedemokraterna nu finns representerade i många kommuner och har en viss möjlighet att nå sitt mål om nationellt genombrott, har intresset för att prata om partiet varit stort.

Men medan det bedrivs intensiv spekulationsverksamhet runt Sverigedemokraternas opinionsguppande runt fyraprocentspärren, och det haglar pseudoprincipiella utspel som tar sin utgångspunkt i detta trots allt lilla parti, så sker det en glidning och transformation i hela det politiska landskapet. I en närsynt politisk debatt är det en utveckling som gärna blir osynliggjord.

Men också Sverige är naturligtvis påverkat av de politiska gravitationskrafter som förbrunar europeisk höger i bred mening.

[…]

Den nya högern har inte kläckts i ett politiskt vakuum. Dess utveckling är förvisso ett svar på grundläggande behov hos kapitalet. Men dess framgångar, dess inbrytningar bland bredare skikt i befolkningen, hade inte varit möjlig utan arbetarrörelsens och vänsterns egna misslyckanden.

De processer som gjort det politiska landskapet i Europa mer gynnsamt för högerns skilda skepnader har pågått i decennier. Socialdemokratiska partier – ofta flankerade av mer eller mindre motvilliga vänstersocialistiska eller postkommunistiska partier – har upphört att organisera och tillvarata den breda arbetarklassens klassintressen. Med underkastelse inför EU-direktiv, utbredningen av New Public Management (marknadsorienterade styrningsmodeller i offentlig sektor, som intern konkurrens och styckprisfinansiering) och undandragande av stora politiska beslut – om, säg, pensionssystem – från öppna processer och allmänna val, har den demokratiska politikens räckvidd begränsats. Då påverkas också synen på det politiska systemet i sig.

Fler får det närmare till soffan. Eller till högerpopulistiska problembeskrivningar.

När klassdimensionen i politiken avaktiveras kan högern samla folk runt andra konfliktlinjer. De framgångsrika högerpopulistiska partierna i Europa har exploaterat det identifikationsgap som uppstår mellan arbetarrörelsens ledande partiaktiva och många arbetarväljare som upplever sig övergivna och alienerade. Om vänsterpartiernas samhällskritik uppfattas som blott urbana eliters uppifrånochnedtyckande får högern brett spelrum. När man slutar att mobilisera kring klassfrågor och rör sig mot en ”värderingsbaserad” politisk retorik och handlingsstrategi går bollen över till motståndarna. Så kan högerpopulistiska partier – eller traditionella borgerliga partier som spelar på samma strängar – göra inbrytningar bland grupper som tidigare gått till socialdemokratin (och i någon mån längre vänsterut).

En fungerande strategi för att möta en blåbrun höger måste inbegripa en vitalisering av politik som organiserad konflikt runt ekonomiska resursfrågor. De senaste tjugo årens politiska utveckling i Europa visar att strategin med att försöka leta efter väljare ”i mitten” har varit katastrofal för framför allt socialdemokratiska partier. Konsensus om de breda ekonomisk-politiska utvecklingslinjerna har förkvävt progressiva partier över hela Europa – och hjälpt högerpopulismen på traven.

Läs gärna hela.

Fyra år med högerpolitik

Idag presenterades den rödgröna granskningsrapporten «Högerpolitiken klyver Sverige». Kolla in den. Den politiska demokratin fungerar bäst om alternativ ställs mot varandra, om man utvärderar politiska löften och vägval.